Etikett: familj

Förväntan.

Fick ett sånt där underbart inspirationsryck och det verkar som att jag fick till det fint med inlägg över helgen. Har tyvärr ingen ”tidinställt”-banner som Kissie har, men jag tycker ändå ni ska ägna min enorma bloggdedikation en tanke när ni läser.

Och alltså, ni fattar inte hur sanslöst lycklig jag är över att jag snart snart får träffa min älskade familj igen, om mindre än tolv timmar. Det var över ett halvår sedan nu, och då var jag ju van vid att träffa dem varenda dag. Jag ska sova tillsammans med dem på hotellet och dela säng med min lillasyster och bara vara med dem i fyra underbara dagar.

Även om det gör ont att sakna så är det underbart att känna att det finns saker som verkligen betyder något i livet. Man hör ju ofta den där klyschan om att det är bra att sakna men jag har inte riktigt begripit vad det innebär fören nu, när jag har fått sakna på riktigt.

Tja bloggen.

Tja bloggen. Jag är sjuk, väldigt trött och har dessutom en visdomstand som moler i käken. Imorgon kommer mina föräldrar och min lillasyster hit och hälsar på över helgen och då kommer jag nog inte spendera en enda minut vid datorn för jag saknar dem så förbannat mycket. Jag ska försöka tidsinställa lite inlägg och kan tipsa om att det går lättare om jag får frågor och så vidare om befintliga inlägg eller tips om nya grejer att skriva om, så ni vet liksom. Annars får ni vara utan mig i fyra dagar, och det vill ni väl inte?

Moderater svarar.

Så otroligt märklig kommentar till barnfattigdomen detta. För det första hennes egna åsikter om vad barnen ”behöver”. Enligt Marianne Orlander behöver barn alltså vuxenkontakt och lugn och ro, inte mer pengar. Att det publicerats en rapport som säger att just bristen på pengar är ett problem spelar ingen roll för hon tycker inte att det är så. Gode gud, när ska dessa pajaskonster någonsin upphöra?

Det är klart att om man skaffar en väldigt stor mängd barn, typ 5-6 stycken, på en vanlig knegarlön så kan man väl inte förvänta sig att det ska funka. Däremot att göra barnskaffande som sådant till en klassfråga, det är fruktansvärt. Det är fan i mig ovärdigt att vi har ett samhälle där man måste vara privilegierad för att kunna skaffa barn, det tycker jag verkligen. Det är en sak att tycka det är dumt att skaffa barn när man inte gått klart gymnasiet, en annan sak när människor aldrig kommer upp i så god standard att de anses dugliga för barnaskaffande enligt Orlander.

Dessutom så är det som så att oavsett vad man har för åsikter kring föräldrarnas val och om dessa är legitima eller ej så är ju barnen oskyldiga. Inte ens den mest hårdnackade moderat kan ju tycka att det är barnets eget ansvar att hen blev till i en tid då föräldrarna inte hade optimala förutsättningar. Det spelar ingen roll vems ”fel” det var, det rör sig fortfarande om oskyldiga barn som kommer i kläm.  Att man skyfflar undan detta enorma samhällsproblem med att hänvisa till ”ansvar för hur man lever” är skamligt.

Läs även Blixas inlägg om det hela tycker jag.

Vykort.

Igår när allt kändes piss hittade jag vykort från Boel i hallen. Längtar verkligen efter henne och resten av familjen.

Apropå igår så kan jag säga att inget särskilt har hänt, det är bara det att det finns personer som tar fram det där i en. Det där som man trodde att man hade växt ifrån, det där oresonliga och pubertala.

Det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar.

Det finns de som tycker att man ska införa åldersgräns på bloggande. 15 år närmare bestämt, eftersom det är i den åldern man blir straffmyndig och därmed anses förmögen att ta ansvar för sitt eget handlande. Med den logiken skulle vi kunna förbjuda ungdomar från att göra något som kan leda till ”konsekvenser”. Hur kan vi t.ex. tillåta ungdomar att gå i skolan när de är helt oförmögna till konsekvenstänkade.

Konsekvenstänkade är inget som bara uppstår utan något som man tränas till. Om man gör saker och märker att det för konsekvenser blir man såklart duktigare på att beräkna konsekvenserna för liknande scenarion i framtiden. Skribenten får det däremot att framstå som att kosekvenstänkandet är något som mystiskt uppstår.

Många blir förfärade när de ser till exempel Kissies eller Paows framfart. Men det är en så otroligt liten del av alla bloggar som blir sådär stora och destruktiva. Det finns ju även stora bloggar som startades när skribenterna var väldigt unga, som inte är destruktiva. Ska man förvägra alla skickliga 14-åriga skribenter, fotografer, tecknare och modenördar den möjligheten?

Vuxna ser på bloggosfären och fattar inte. De tror att ”alla läser” en liten blogg med kanske 50 besökare om dagen. Så är det liksom inte, de flesta bloggar uppmärksammas inte över huvud taget. Dessutom så ägnar sig folk åt självutlämnande även på facebook, bilddagboken eller helgon, bara det att där kan föräldrarna inte se det lika enkelt. Är det bättre?

Att över huvud taget tycka att detta är en lagstiftningsfråga är ju bara märkligt. Detta är en fråga som ska röra sig mellan en förälder och hens barn. Om man vill begränsa och kontrollera sitt barns internetanvändande kan man strunta i att ge hen en egen dator och kolla historiken. Man kan även satsa på att ha en vettig dialog med sitt barn kring vad som är ett rimligt och säkert internetanvändande (sexchatta gärna, men gör det under hemligt namn) precis som en vettig förälder kan ha en rimlig dialog med sitt barn om rökning, sex eller alkoholkonsumtion utan att balla ur i total moralpanik och nolltolerans. Precis som med allt annat kan man blogga ansvarigt och oansvarigt men behöver kanske inte sätt sin adress tillsammans med en nakenbild eller posta ett blogginlägg om hur dumma ens mobbare är på facebook där man är kompis med dem.

Men det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar eller bloggar ansvarigt, verkligen inte. Det finns en massa bloggar som har blivit otroligt framgångsrika utan att vara trashiga och ännu fler som det inte har blivit något av alls, så varför ska man basera en lag på det fåtal bloggare som inte kan hantera mediet. Det är bara väldigt obehagligt förmynderi.

Skribentens förslag på hur man ska lösa det här problemet är ju otroligt obehagligt. Hon föreslår att man ska behöva ange personnummer för att få registrera en blogg. Jag hoppas att alla inser att detta skulle göra det omöjligt att blogga anonymt, och vilken otroligt dålig sak det skulle vara. Det är inte ett värt pris att betala för att barn inte bloggar bikinibilder på sig själva.

Det enda positiva med denna idiotartikel är det otroligt roliga i om det skulle uppstå langning av bloggtillstånd.

Söndag.

Gick till stranden. Hatar att alla stränder är belamrade med en massa parasoll. Tänker ungefär såhär: allemansrätten är det finaste och svenskaste vi har.

Drack turkiskt kaffe.

Solade och läste ”gilla läget” av Barbara Ehrenreich. Utmärkt bok som kritiserar kulten kring positivt tänkande.

Fikade på ett mysigt och kitschigt café.

Detta är min pappa.

Kitschigt, som sagt.

Sen skulle vi äta middag,

Min bror.

Min mamma.

Sen gick vi hem.

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma ska man fan inte få göra det.

Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.

”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.

Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.

Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).

Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.

Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.

Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.

Running with Scissors.

På inrådan från Lisa så såg jag filmen Running with Scissors. Emanuel beskrev den som en ”bättre variant av Fanny och Alexander” vilket är en fullkomligt felaktig jämförelse, så det skrev jag bara för att dissa honom.

Running with Scissors heter i den svenska översättningen Det är något som inte stämmer, vilket bara sammanfattar filmen så jävla bra. Den är verkligen rakt igenom otroligt otroligt konstig. Den handlar om Augusten som av sin knäppa mamma skickas att bo hos hennes psykolog som är spritt språngande galen. I hans nya hem så står julgranen framme året om, hundmat ät som snacks framför tv:n och framtiden spås i avföring. Samtidigt som han lever i komplett kaos där så ska hans mamma ”finna sig själv” efter uppbrottet med sin man, vilket i princip går ut på att hon när sin dröm om att bli känd för det geni hon ”faktiskt” är.

Det är obehagligt att se hur psykologen manipulerar både sin familj och sina patienter till att avguda honom och samtidigt proppar dem fulla med psykofarmaka. Augustens mammas sammanbrott var det jag reagerade starkast på, mina tankar vandrade direkt till mamman i Requiem for a Dream som flippar när hon försöker bli smal genom att ta tabletter innehållande amfetamin, en grej som jag tycker är otroligt obehaglig. Det är så jävla sorgligt, samtidigt som man hyser en stark antipati för karaktären för det gör liksom lite för ont att tycka synd om människan.

En på det stora hela en mycket bra film. Stundtals otroligt jobbig att kolla på men stundtals även väldigt rolig. Jag antar att det är så film om psykisk sjukdom ska göras: man ska lyfta fram det absurda och komiska i situationerna, men samtidigt kunna bryta av det för att lyfta fram det tragiska i att människan som vi skrattar åt på fullt allvar ägnar sig åt dessa galenskaper. Det är hur som helst en berättarteknik som fungerar väldigt bra på mig.

Skådespelarinsatserna var bra, jag älskar Gwyneth Paltrows roll som den galna kristna dottern till psykologen. Men jag hade velat att berättelsen var mer matig, att det kom fram mer om galenskaperna i familjen. Kanske handlar det bara om mitt omättliga sug efter information om märkliga personer, för detta var ju trots allt en spelfilm och inte en dokumentär. Jag ville helt enkelt aldrig att den skulle ta slut, jag ville bara vet mer om den här komplett galna familjen. Men man måste ju sluta när det är som bäst också. Jag tror hur som helst att jag ska läsa boken som är filmens förlaga, alltså Augustens självbiografi.

Så för den som inte fattat det rekommenderar jag filmen starkt. Och tack för tipset! Kom gärna med fler om ni kommer på nåt.