Etikett: kontrakt

London är inget föredömme.

Ibland lyfter folk fram Londons hyresmarknad som ett bra exempel på en oreglerad hyresmarknad som fungerar. Nu vet jag inte hur det är med bostadsbristen i London, men jag vet en del om hur hyresmarknaden ser ut. Det är vanligt att folk hyr enskilda rum i en en lägenhet, där de alltså delar kök och badrum med tre-fyra andra. När jag var i London bodde jag hos en tjej som hyrde ett rum på kanske 10 kvadrat, i en lägenhet med tre andra, för 400 pund, vilket vid den tiden motsvarade ungefär 5000 kronor och nu ungefär 4000. Det är väldigt mycket pengar för ett rum, och det låg varken centralt eller var särskilt fräscht, utan var tvärtom ganska äckligt.

Det är också vanligt att säkerheten för hyresgästen är minimal. En facebookvän till mig som bor i England skrev att hen blev vräkt på dagen, vilket tydligen ansågs legitimt av polisen som kom dit för att reda ut bråket. Generellt verkar det vara vanligt att säkerheten i kontraktet är extremt låg. I Sverige tror jag att en har en viss säkerhet även om en inte har ett kontrakt, enligt hyreslagen.

Är det en välfungerande hyresmarknad? När människor måste betala svinmycket pengar och dessutom inte har något som helst skydd som hyresgäster?

Någon kanske tycker att det är ”bättre än att folk inte har någonstans att bo” och det stämmer väl till viss del. Men det är inte det som är min fråga, utan frågan är om detta är föredömligt? Ska vi ha detta som modell för hur vi ska utforma vårt samhälle? Det tycker jag verkar orimligt.

En kan nog ha en hyresmarknad där folk samtidigt har möjlighet att bo och samtidigt har rimliga hyror och en trygghet för hyresgästerna. En bra grej med den allmännyttiga bostäder är ju att en slipper vara utelämnad åt din hyresvärds nycker utan att det finns förutsägbara regler kring vad en får och inte får göra. Du slipper bo under din freakiga hyresvärd som har idéer om hur du ska leva ditt liv.

Folk råkar väldigt illa ut på hyresmarknaden och detta förvärras i en bostadsbrist, om människor är desperata och kan tänka sig att betala vilken hyra som helst eller gå med på vilken behandling som helst. Är det rimligt att i en sådan situation öka spelrummet människor har för att bete sig som svin, eller ska en istället se till att bli av med bostadsbristen? London är inget föredöme, det är en mardröm om hur vår bostadsmarknad kan, och håller på att, bli.

Varför lova att inte göra det man absolut inte vill göra?

Johanna Sjödin har skrivit bra och kort om otrohet och sexuell exklusivitet i förhållanden.

Jag vill ligga med personer som vill ligga med mig. För att försäkra mig om att personerna vill förmår jag dem att skriva under ett kontrakt innan vi har sex om att det sex vi kommer att ha är i sin ordning.

Ofta när folk snackar om sexuell exklusivitet och öppna förhållanden så säger de att de visst inte har något emot att deras partner ligger med andra men att de när de är kära bara vill ligga med sin partner. Kontentan blir ofta att man inte behöver vara sexuellt exklusiv men att det är fint att vara sexuellt exklusiv av egen vilja. Om man säger att man inte har lust att ligga med andra förväntas man i samma veva gå med på att lova sexuell exklusivitet eftersom det ändå inte spelar någon roll. Man ska lova något men löftet ska signalera att man gör det frivilligt, inte bara när man skriver upp sig på det utan även i framtiden.

Om hon vill bära slöja finns det rimligen inget skäl att hon lovar dig att göra det, invänder kanske vän av ordning, men de missar att bindande kontrakt på ett alldeles utmärkt representerar och kommunicerar frivillighet.

Det faller ju på sin egen orimlighet att man ska lova något för att det ”ändå är så man vill ha det” som ju förvånansvärt ofta anförs som argument för att man ska signa upp sig på sexuell exklusivitet. Varför ska man behöva lova något som man ändå gör frivilligt? Anledningen är väl att personen man avger löftet till ska kunna ha någon slags hållhake och rätt att känna sig sviken om löftet bryts. Men om det bryts har ju personen uppenbarligen velat ha sex med andra och därmed är en av grundpremisserna för löftet borträknat.

De flesta som är nyförälskade är väl inte intresserade av att ha sex med andra än sin partner, detta är emellertid något som kan komma att förändras. Är det då meningen att man ska revidera det ”kontrakt” man har emellan sig? Risken är väl tyvärr betydligt mycket högre att man inte vågar ta upp de förändringar i sin inställning som man upplever och istället är otrogen. Det är dessutom alltid svårare att förändra en redan ingången överenskommelse än att från första början ta hänsyn till eventuella förändringar i ens inställning.

Så hela grejen är alltså att man ska vilja gå med på sexuell exklusivitet frivilligt men det är fortfarande något man måste lova. Jag tycker det känns som en väldigt konstig tankevurpa. Antingen vill man inte ha sex med andra och då behöver man inte heller lova något eller så vill man ha sex med andra men då kan man inte anse att den sexuella överenskommelsen bara är en formalitet för något som ändå hade varit på det viset.

Sedan kan man givetvis ha sexuell exklusivitet på andra premisser, till exempel erkänna att man känner sig frestad att ha sex med andra men komma fram till att man inte ska ha det för att man tror att det skulle skada förhållandet. Men att lova att man inte ska göra något för att man inte vill göra det verkar ju otroligt orimligt.

Surrogatmödraskap.

Jag läste om surrogatmödraskap i Dn, det var ett utdrag från en bok som hette Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, som tyvärr inte finns på webben(av upphovsrättsskäl antar jag).

Hela frågan om surrogatmödraskap är intressant, jag är givetvis positiv i egenskap av liberal, då jag tycker att det är upp till var och en vad den ska göra med sin kropp och hur den får exploateras.

Vad jag däremot upprörs starkt över i den här debatten liksom i prostitutionsdebatten är att vissa anser att man har en medfödd ”rätt” till att kunna få egna biologiska barn alternativt sex. För det första är ingetdera en mänsklig rättighet, en mänsklig rättighet kan i och för sig enligt mig endast vara saker man redan har och som inte får ifråntas en, som rätten till sin kropp och rätten att skörda frukten av sitt arbete. Jag kan även acceptera fri skolgång och sjukvård som mänskliga rättigheter, eftersom dessa dels tjänar samhället mycket och dels är relevanta för att man ska kunna styra sitt eget liv i någon mån, vilket jag tycker är en mänsklig rättighet. Det är jävligt svåra frågor och det medger jag, det här inlägget är dock inte ämnat att handla om det.

Vad som däremot inte kan accepteras som en mänsklig rättighet är att få knulla eller bilda familj, för det innebär alltid att en annan person har en skyldighet att knulla med dig eller skaffa ett barn med dig. Visserligen kan man jämföra detta med att rätten till skolgång innebär att någon är skyldig att undervisa dig, dock är det väl inte riktigt så i och med att riktigt jobbiga elever titt som tätt blir utvisade från skolor, på samma sätt som jag antar att en hemtjänsteman kan vägra åta sig en patient som beter sig svinigt.

Men vad det framförallt handlar om är att sex och barnafödande är jävligt personligt för många (barnafödande måste ju vara personligt för alla psykiskt friska individer och troligen för de flesta ickefriska också), med detta säger jag inte att det inte får kommersialiseras, men jag vill inte ha ett samhällsklimat där folk går omkring och utgår från att de har en naturgiven rätt till det. Om de är för vidriga för att ha sex med ska de inte kunna kräva det av samhället.

För min del får både barnafödande och sex kommersialiseras men det får inte utropas till en rättighet, det är att förlöjliga och underminera hela debatten som egentligen bör handla om rättigheten att upplåta sin kropp åt sådana aktiviteter man önskar utföra, alltså avtalsrätt, och hur detta bör göras på ett sätt som undviker exploatering i största möjliga mån.

Överlag tycker jag att alltför många saker utropas till rättigheter när det egentligen handlar om saker du får från samhället antingen för att man demokratiskt kommit fram till att det är en rimlig sak att ge sina medborgare eller för att det är rimligt rent samhällsekonomiskt (som att du får socialbidrag för att inte behöva begå brott för att försörja dig eller ligga på gatan och se ”skräpig” ut). Det är egentligen inte en fråga om rättigheter, det är en fråga om allmän trivsel för de övriga som ingår i samhället som kanske inte vill riskera att bli rånade eller som har för mycket empati för att orka se uteliggare dag och om samhällsekonomi. Att kalla allt detta för rättigheter är inte korrekt, det är snarare fördelar du får i och med att du är medborgare.