Etikett: kvinna

Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

Som normbrytande så är det väldigt vanligt att folk ifrågasätter hur det känns ”egentligen” att bryta mot normerna. Är det inte lite jobbigt att inte vara kvinnlig och behagfull, är det inte jobbigt att inte vara monogam, vill du inte egentlige ha barn innerst inne och så vidare. Det är inte helt ovanligt att framstående feminister, som Beauvoir, får utstå påhopp som bygger på att de egentligen inte är/var lyckliga i sitt normbrytande liv. Normbrytandet framställs här som en hopplös kamp mot den egna naturen, en kamp en inte kan vinna; antingen får en resignera inför de naturliga drifterna eller så får en leva ett liv i olycka.

Att alla människor någon gång är olyckliga anses inte relevant. Personer som följer alla normer är såklart också olyckliga, men då det sker så skylls olyckan inte på att de följer normerna utan på något annat. Det är först när en normbrytande person är olycklig som det används emot denne. Som mot Beauvoir.

Alla större val en gör i livet är såklart förenade med viss vånda. Såväl att skaffa barn som att inte göra det, att leva monogamt och att inte göra det och så vidare. Det är klart det är jobbigt att ta beslut, risken finns ju alltid att en gör fel. Men när våndan kommer över val som följer normen så härleds inte våndan till att valen kan vara fel, utan till att det är så det liksom känns lite till och från här i livet, vanlig nervositet och så vidare.

Sedan finns det såklart en extra vånda i normbrytande val, nämligen den som påförs en från samhället. Att inte följa normen är förenat med dömande reaktioner från omgivningen, eller åtminstone den ständigt återkommande uppmaningen att motivera och förklara sina val. Det är klart att sådant leder till en större osäkerhet. Att bryta motnormer är alltid en mer aktiv handling än att bara göra vad som påbjuds av samhället, och då blir det mer jobbigt att känna att en har fel. Alternativet till det liv en väljer blir mer närvarande om det finns representerat bland idealen. En personer som väljer att leva normativt kanske inte riktigt förstår vad hen går miste om, eftersom alternativet aldrig var formulerat på samma sätt. En person som väljer att bryta mot normerna vet emellertid alltid vad alternativet hade kunnat vara, eftersom det trycks i ansiktet varje dag.

Ett typiskt exempel på hur olika val värderas olika beroende på om de följer normen eller ej är det om barnaskaffande. Människor som inte vill skaffa barn blir ofta ifrågasatta med att de kanske kan komma att ångra sig, men det borde ju strängt taget även gälla den som skaffar barn. Båda besluten är livsavgörande, men det ena ifrågasätts inte på samma sätt eftersom det följer normen.

Sedan är det klart att det är jobbigt att bryta emot det som har blivit inpräntat i en sedan barnsben. Att som kvinna inte leva upp till sin kvinnoroll är jobbigt, ty samhället utmäter ett straff för den som inte följer normen; straffet att vara udda, att inte passa in, och ibland även straffet att få sina livsval aktivt ifrågasatta. Sådant är såklart smärtsamt.

Jag kan inte säga att jag inte har lidit över att bryta mot normer. Första gången någon kommenterade min orakade bara ben stack det till, och i den ögonblicket önskade jag att de var lika släta som alla andra kvinnors. I sådana situationer är det lätt att resignera och tänka att det inte är värt det. Men på det stora hela känner jag ändå att det är det, för det ger mig så mycket mer. Utöver de uppenbara sakerna såsom pengar och tid så handlar det om att jag tagit makten över min egen kropp och i slutänden också över mitt eget liv. Att jag kan välja själv vad jag ska lägga min kraft på, att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut. Detta är värt den vånda som det också leder till.

Så nästa gång du ser en normbrytande person våndas över sina val så kan du tänka att den här personen trots allt måste ha något större syfte, något som står över alla dessa våndor. Något som uppenbarligen gör det värt det.

Lucka två: försvara en kvinna.

Inte sällan får en höra historier, både från män och från kvinnor, som handlar om hur förkastligt andra kvinnors beteende har varit i situationer där män är inblandade. Det kan till exempel vara en kvinna som varit ihop med någon eller som raggat på fel kille. Ofta innehåller den här typen av historier drag av slutshaming, alternativt att kvinnan pekas ut som ”galen” (typ hysterisk, väldigt känslosam eller liknande) och väldigt ofta så tar människor mannens parti framför kvinnans.

Jag tror inte heller att det är helt ovanligt att folk är i situationer där det talas om en kvinna på ett väldigt sexistiskt och nedlåtande sätt, men där en undviker att ta henne i försvar för att en inte vet ”alla sidor av historien” eller helt enkelt för att det känns obehagligt och det inte rör en personligen. Jag har själv varit i situationer där jag tänkt liknande, och bara svalt en närmast absurd historia om hur keff någon med hull och hår och dessutom spelat med eftersom det inte rör mig eller mina vänner. Jag har tänkt att det inte spelar någon roll då.

Jag har, sedan jag blev feminist, börjat att försvara kvinnor i mycket högre grad. Även när det är kvinnor jag inte känner så motsätter jag mig sexistiska omdömen. Jag brukar också försöka syna historier som bygger på att kvinnor har varit ”överdrivet känslosamma”, jobbiga, hysteriska och liknande när jag i högre grad har börjat förstå att detta ofta beror på hur könsmaktsordningen tar sig uttryck i relationer. Istället för att bara köpa historien om hur jobbigt en kvinna betett sig så brukar jag ställa följdfrågor om varför detta beteende kan ha uppstått.

Ett praktiskt exempel kan vara att en man säger om sin flickvän: ”åh, hon är så jobbig, hon ringer hela tiden och låter mig inte vara ifred”. Istället för att säga: ”nejmen vad jobbigt för dig, hon borde verkligen låta dig ha sin egentid” så kan en istället säga: ”men kan det inte vara så att du är dålig på att visa henne uppskattning och att hon därför reagerar med att söka mer bekräftelse?”. Jag tror att ni kan komma på en massa situationer där endast kvinnans reaktion beskrivs som själva problemet som båda egentligen varit med och konstruerat.

Poängen med detta är dels att visa systraskap även för kvinnor som du inte har en direkt relation med. Det bidrar också till att upphöja din egen och dina samtalspartners medvetenhet om hur de reaktioner som beskrivs som kvinnans problem ofta har uppstått i samspelet med någon annan, och att båda har ansvar. Det finns även en egen vinning att göra, nämligen genom att markera gränser inför dig själv och andra. Om du inte tillåter sexism riktad mot andra så blir det tydligt att du inte heller tillåter sexism riktad mot dig själv.

Kvinnan förväntas aktivt upprätthålla sin egen underordning.

Här har vi ett praktexempel på vad känslomässigt arbete kan vara. Få din man att känna sig manlig. Denna manlighet ska dessutom uppnås genom att kvinnan på olika sätt tonar ner sin egen förmåga.

Har han skruvat ihop en IKEA-hylla? Burit hem tunga kassar från affären? Då är det nu du ska slå till med en komplimang. Säg till honom att du uppskattar att han tar de tyngsta kassarna, trots att du rent krasst skulle kunnat bära dem själv.

Låtsas att du är mycket svagare och mer okunnig än vad du är för att han ska kunna känna sig kompetent och stark. Ansträng dig för att bekräfta honom. Åh gud, jag blir så trött.

När en läser guiden så handlar allt om att skapa och belysa skillnaderna mellan er. Du ska vara omhändertagande, känslig, svag, gilla sallad och så vidare. Han ska vara stark och kompetent. När du tar hand om honom får det inte uppfattas som att du gör det för att du är den starkare utan det ska vara ett uttryck för din kvinnliga omsorg.

På detta sätt så förväntas kvinnan aktivt skapa skapa en skillnad mellan henne och mannen och på detta vis upprätthålla sin egen underordning. Kvinnan förväntas vara den som ombesörjer upprätthållandet av patriarkala strukturer inom relationen.

En annan intressant grej är synen på hushållsarbete.

Bestämmer du när och hur disken ska diskas? […] Och är det du som bestämmer var skåpet ska stå…? […] Får du honom att känna sig som en karla-karl gör det honom självsäker och det gör honom lugn.

Det beskrivs som ett problem om det är du som bestämmer allt hemma, så därför ska du aktivt skapa situationer där han får bestämma. Detta är, hör och häpna, inte för att skapa en mer jämställd relation utan för att det kan vara sårande för hans manlighet om du tar kommandot för mycket. Därför ska du få honom att känna att det är han som bestämmer genom att ”låta honom ta kommandot”. Ungefär som om anledningen till att män inte spontant ombesörjer hushållet i de flesta relationer var att kvinnor aktivt hindrar dem från att ta initiativ?

Gud, det är klart en bestämmer när disken ska diskas om ingen annan tar det övergripande ansvaret för att det sker. En kan inte gå omkring och skita i att göra det och samtidigt förvänta sig att inte bli bestämd över. Om han nu tycker att det är så jävligt att inte få bestämma något i hushållet får han väl ta lite kommando. Men inte ska en bestämma som kvinna för då kan ju den stackars mannens manlighet bli sårad.

Ja gud. Mycket ska en höra innan öronen ramla av och så vidare.

Så jävla gött är det inte att vara kvinna.

Ett av mina hustroll levererade lite ”tips” om vad jag kan göra för att bli mer knullbar apropå inlägget om kvinnors tillgång till sex. Nå, det förstår väl jag också att om jag rakade benen, tränade upp en schysst rumpa, sminkade mig och dessutom anlade en lite mer knullvänlig personlighet, alltså inte satte mig på tvären när folk uttalade eller betedde sig sexistiskt, inte diskuterade politik så fort jag fick chansen och så vidare så skulle jag få betydligt mycket mer ligg. Jag är inte dum i huvudet, jag förstår att folk tänder på könsroller och det finns inte heller något beklagande i mitt konstaterande att det minsann inte är världens enklaste sak att få ligga bara för att jag är kvinna. Det sitter ju bevisligen, enligt detta resonemang, inte i vad jag har mellan benen utan i mitt uppträdande och den tid jag lägger ner på mitt utseende.

Jag tycker inte att det är att ha det lätt för sig att lägga timmar i veckan på utseendet för att få ligga, och eftersom män dessutom generellt lägger mindre tid på utsidan så blir ju konklusionen här att kvinnor och män har det ungefär lika svårt (om man utgår från att män betalar drinkar, står för själva uppraggandet och så vidare). Skillnaden är bara den att detta arbete är något som även de kvinnor som inte vill ligga förväntas utföra, och att det därför är så inbäddat i vår vardag att vi inte tänker på det.

Vidare har det dykt upp en diskussion om att kvinnor är mer kräsna sexuellt än vad män är. Jag tror absolut att det kan vara så, det stämmer dessutom in med mina observationer. Om det är biologiskt betingat eller har med könsroller att göra, eller båda delarna, låter jag vara osagt. Jag är inte den som vägrar erkänna att det kan finnas biologiska skillnader i sexdrift, däremot tror jag att de sociala är större.

Min poäng är inte att män och kvinnor är helt jämställda på ”könsmarknaden”. Så är det bevisligen inte, det vore bara fånigt av mig att hävda. Det jag irritera mig på är påståendet att kvinnor skulle sitta på ”all tillgång” till sex. Så är det helt enkelt inte. Kvinnor kan också vilja ligga utan att få till det, kvinnor kan också ragga och få nobben. Och vad mer: det finns även män som använder sin attraktionskraft för att vinna fördelar. Vissa antifeminister verkar helt enkelt ha en felaktig bild av att en kvinnas liv är en jävla fest, att vi alltid blir burna som några slags sexgudinnor av trånande män, att vi kan välja och vraka och muta till oss vad fan som helst om vi ens antyder att det kan bli knulle av och så vidare. Jag är ledsen att göra er besvikna, men så jävla gött är det inte att vara kvinna.

Jag är så trött på att min reproduktiva förmåga ständigt ska användas i något politiskt jävla utspel.

Ofta när man diskuterar abort så är det någon som säger ”men abort ska inte användas som preventivmedel”. Senast ut är dessa två Sverigedemokrater som föreslagit att det ska avgiftsbeläggas med 10 000 kronor:

Abort har blivit ett preventivmedel samtidigt som det är omodernt att använda vanligt preventivmedel.

Detta är en ”sanning” som upprepas ganska ofta. Och ja, jag håller med om att det vore väldigt negativt om folk skippade att använda ”vanliga” preventivmedel och istället gjorde abort. Det av flera skäl, både samhällsekonomiska men framförallt för att abort kan vara traumatiskt, leda till känslomässiga besvär eller infertilitet. Men jag undrar verkligen hur ofta folk skippar andra preventivmedel för att de kan göra abort.

De gånger jag skippat att skydda mig har jag knappast tänkt att det är okej för att vi har fri abort. Jag har för det mesta inte funderat särskilt mycket på det alls för jag har varit kåt och velat knulla och sen har det inte blivit av med kondom. Det är ju inte som att jag gjort värsta kalkylen, på samma sätt som man inte gör det när man börjar röka, börjar äta onyttigt, struntar i att träna eller något annat som leder till ett försämrat hälsotillstånd. Man tänker ju inte: det är lugnt, vi har ändå fri sjukvård.

Det kan säkert hända att vissa personer tänker så, men jag tror inte det hör till vanligheten. Jag tänker att den grupp som framförallt brukar tas i beräkning när man diskuterar sånt här, alltså tonåringar, överlag inte brukar ha särskilt stor eftertänksamhet eller framförhållning när det gäller något i livet.

Jag önskar att folk kunde sluta slänga ur sig denna typ av påståenden utan att ha belägg för det. Det gör mig fruktansvärt irriterad, och vad värre är att när saker upprepas tillräckligt ofta så tas de till slut för sanning. Jag tror att påståendet ”abort används som preventivmedel” är ett typiskt sådant påstående för många. Det är liksom något som upprepats så till den milda grad att det gnuggats in i våra medvetanden, som om det vore sant.

Åh, dessa myter kring kvinnor förmåga att resonera, kvinnors val, vad kvinnor borde och inte borde ha rätt till. Kan vi bara komma överens om att frågan i alla fall inte borde diskuteras främst av män, utan att varken fråga kvinnor eller ta en titt på forskning på området. Jag är så trött på att min reproduktiva förmåga ständigt ska användas i något politiskt jävla utspel.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.

Kan folk sluta antingen betrakta fittan som en skör liten blomma eller kemiskt avfall?

Nu när jag skrivit så mycket om detta med mens så läste jag Hanapees inlägg om tamponger med ett plaströr som man ska skjuta upp tampongen med. Jag har stött på detta själv innan i Sverige, tampongmärket heter tampax och det funkar såhär:

Nu vet jag inte om det var just dessa om Hanapee stött på men jaja.

Syftet med detta är väl dels att skydda fittan från bakterier, men jag tror också att det handlar om att många känner sig obekväma med att röra sitt kön. Kanske för att man tror att det kan leda till sjukdomar att ha sina fingrar där.

Hur som helst tycker jag att det är sorgligt att vi antas behöva ha platsgrejer för att vi inte kan röra våra egna kön. Jag menar, hur ska man då kunna onanera, ha sex och så vidare? Måste allt man har i närheten av fittan vara bakteriesäkrat?

Seriöst. Fittor är inte farligt. Inte heller är det ett superduperkänsligt område på kroppen. Man kan ha fingrar där, även om det kan vara vettigt att tvätta händerna först. Gud, kan folk sluta antingen betrakta fittan som en skör liten blomma eller kemiskt avfall? Detta är orimligt.

Hon hade ett val.

Det har ju varit ett jävla rabalder kring den här tårtan föreställande en svart kvinna som man vis uppskärningen ”könsstympade” samtidigt som kvinnan skrek. Se videon nedan om du inte fattar, men den är ärligt talat ganska obehaglig.

Det som har blivit själva uppståndelsen är alltså att kulturminister Lena Adelshon Liljeroth deltagit i detta, skurit upp tårtan och skrattat samtidigt. Vissa tycker att detta är fruktansvärt osmakligt och att hon borde avgå eftersom det är rasistsikt, andra tycker att ”konsten är fri” och att kulturministern ska stödja det. Men om man ser till Liljeroths historia av att bestämma va som är konst och inte och till exempel förkasta konstfackexamensarbetet som var en film med en person som klottrade ner en tunnelbanevagn med motivationen att ”graffiti inte är konst” så har hon så att säga bränt sina broar som den fria och provocerande konstens försvarare.

Vissa verkar nära någon slags konspirationsteori om att hon har lurats in i en fälla där det blir fel hur hon är gör; om hon vägrat skära upp tårtan skulle hon anklagas för att vara kulturfientlig, nu när hon gjorde det är så är hon rasistisk. Men eftersom hon inte har haft några problem med att framstå som kulturfientlig innan när det rör sig om graffiti så är det ett otroligt tunt argument. Liljeroth hade all möjlighet i världen att tacka nej till att skära upp tårtan och motivera det med att en tårta föreställande en svart könsstympad kvinna inte är konst. Kanske hade hon anklagats för att vara kulturfientlig men lite så är det att vara minister, hur man än gör så tycker någon att det är fel. Faktum är fortfarande att hon hade ett val.

Vidare så behöver det inte innebära att man vill förbjuda eller inskränka utrymmet för en viss typ av konst bara för att man personligen inte uppskattar den. Man behöver inte stå och aktivt delta i ett verk och dessutom skratta bara för att man är kulturminister.

Man behöver inte överdriva.

Kollade på senaste videon från feminist frequency om sexistiska julsånger. Jag måste säga att jag för det mesta tycker att Anita Sarkeesian är helt genial, men i denna video så tycker jag fan att hon överreagerar. Den första låten hon ger sig på är nämligen all I want for christmas is you som hon tycker är himla hemsk eftersom kvinnan som sjunger låten inte ger uttryck för något annat än att vilja ha en kille. Alltså, jag kritiserar jag själv tvåsamhetsnormen och hypandet av kärlek som ”det enda” men jag har verkligen svårt att se en låt som sexistisk vilket är vad hon hävdar, bara för att den handlar om en person som är himla kär i en annan.

Det intressanta är dock hur precis samma text får ett helt annat budskap när en man sjunger det.

It’s not any less creepy when a man sings it because the lyrics could be interpreted as bordering on stalker territory.

Ja, jag är insatt i hela grejen med att saker och ting tolkas annorlunda och har annorlunda konnotationer beroende på om det är män eller kvinnor som är med, man jag tycker fan att det är att dra i lite väl höga växlar att mena att det som när en kvinna sjunger det är förtryckande mot kvinnor eftersom det spär på myten om att allt kvinnor vill ha är en man plötsligt blir förtryckande mot kvinnor när en man sjunger det också eftersom det då handlar om att normalisera stalking. Räcker det inte med att hacka på tvåsamhetsromantisering som ju är ett ideal som påverkar både män och kvinnor? Jag tycker inte att det är seriöst att tolka precis samma text på två helt olika sätt beroende på vad personen som sjunger det har för kön, och att vinkla båda analyserna till att vara kvinnoförtryckande. Känns som om denna finns med bara för att hon vill ha en nummer fem.

Sedan hackar hon även på ”jag såg mamma kyssa tomten” där hon tolkar det som att en unge ser sin mor vara otrogen med tomten. Hon lägger till parentesen att tomten eventuellt kan vara ungens pappa. Ursäkta mig, men är det inte sjukt uppenbart att tomten är barnets far? Det är väl liksom det som är hela poängen med sången, att det är gulligt att barnet tror på tomten? Har verkligen otroligt svårt att se detta som sexistiskt.

The story is about someone’s mom whose cheating on her husband with Santa Claus and the poor kid has to watch the whole thing, or in the best case scenario it’s his dad dressed up as Santa Claus, but either way… bleh.

Har fan svårt att se det som att det är synd om barnet som ”måste se” när hennes mor kysser hennes far, visserligen utklädd. Tycker mer synd om de barn som aldrig får se sina föräldrar visa kärlek och ömhet inför varandra.

Resten av analyserna tycker jag hon har rätt i. Känns dock som att hon hade kunnat skippa de första två och bara kört en topp tre. Ingen tjänar på långsökta och självmotsägande feministiska analyser.

Kan vi inte fokusera på att krossa idealen istället för att ständigt byta ett ideal mot ett annat?

Ebba von Sydow har också skrivit om det här med bröstoperationer efter graviditet under rubriken Den rätta vägen för en mamma (låter det inte ganska obehagaligt?). Såhär tycker hon:

Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag skulle tycka att det var svårt att förklara för min dotter att jag, när hon var liten och ammat mig, blev så missnöjd med mina bröst att jag gjorde en stor operation för att ändra på dem.

Jag håller med Ebba i sak om att det är tråkigt att vi inte kan vara nöjda med våra kroppar som de är, och detta påverkar ju såklart våra barn.

Samtidigt tycker jag att det är mycket tråkigt att det där mamma-kortet måste dras upp i kontexten. Kan vi inte bara snacka om det tråkiga med att aldrig kunna vara nöjd med sin kropp ur kvinnans eget perspektiv, måste vi dra in idéen om att vara en god mor.

När man gör såhär så anspelar man på ett kvinnoideal för att bekämpa ett annat och det tycker jag är fel. Kan vi bara sluta dra in hela den där grejen med att vara en god kvinna/mor och istället prata om hur vi ska göra för att vi, som personer, ska bli lyckliga och nöjda med oss själva.

För det är inte som att hetsen mot kvinnor blir mindre för att man beskyller kvinnor som opererar sig för att vara dåliga mödrar. Nej, det enda vi får lära oss är att anledningen till att vi ska sluta hetsa kring våra utseenden inte är för att vi ska mår bra själva, utan för att tillfredsställa ett annat ideal. Precis som alltid annars.

Tipstack Cravingz.