Etikett: kvinnoförtryck

Det finns inga förklaringar som berättigar kvinnoförtrycket.

Ibland får jag frågan om hur jag ser på biologiska könsskillnader, så det tänkte jag svara på nu.

Jag har ju skrivit lite om det här med barnafödande och hur biologin är politisk, så uppenbarligen erkänner jag att det finns biologiska könsskillnader och att de är relevanta. Däremot så ser jag det som ett problem som bör överbryggas snarare än något som berättigar patriarkala strukturer.

Ibland kan folk vara såhär: ”men vaddå, kvinnor är ju svagare än män så inte konstigt att det ser ut som det gör” och sedan kanske dra någon svada om att män minsann får mycket bättre resultat i idrott, som om det var det som var den relevanta faktorn i livet. Jag undrar vad de tänker sig att jag ska göra med den informationen. Kanske säga såhär till alla som läser det jag skriver: ”Hörni hörni, har ni hört den här om att män är biologiskt starkare än kvinnor. Kvinnoförtrycket är tydligen helt berättigat!!” och sedan lägga feminismen på hyllan.

Nejmen allvarligt, borde inte vi ha kommit förbi det här stadiet (om det nu någonsin varit så) där folk tar sig makt bara för att de kan det? Finns det inga större värden i livet än att dominera de en kan dominera? Uppenbarligen är inte världen så enkel. Människor går inte omkring och förslavar varandra bara för att de rent fysiskt är kapabla till det. Det finns uppenbarligen andra saker som driver människor än behovet att dominera sin omgivning. Vi kan komma bortom det, och det är vad jag anser vara syftet med feminism; en värld bortom förtryckande relationer.

Om vi tar en sak som kvinnolöner. Ibland snackas det om att kvinnor helt enkelt ~*väljer*~ yrken med lägre löner. Så kanske det är. Frågan är varför dessa yrken har så låga löner. Nu kan en dra någon svada om tillgång och efterfrågan och tycka sig hitta en ”förklaring” till kvinnors lägre löner och sen skjuta det hela ifrån sig i trygg förvissning om att det inte är ens eget fel, och det kan en väl göra om en tycker det känns bra. Jag däremot är inte särskilt intresserad av förklaringar utan av lösningar. Att kvinnor i regel tjänar mindre är ju uppenbarligen ett faktum, frågan är: vad leder detta till? Är det önskvärt? Om inte, vad gör vi åt saken?

I mina ögon så är problemet med låga kvinnolöner större än att hitta en enskild förklarande faktor. Det handlar liksom om kvinnors autonomi, vilket är mycket viktigt när det kommer till kvinnors frigörelse. Oavsett om förklaringen till kvinnors lägre löner går att hitta i kvinnors ”fria val” eller strukturer eller lite av båda delarna så är det angeläget att kvinnor får samma ekonomiska frihet som män.

Jag förstår inte varför en ska hålla på och hitta förklaringar, som om det vore en ursäkt för att inte ändra på rådande samhällsordning. Finns det några möjliga förklaringar till kvinnors position som gör den berättigad? Finns det något som gör det försvarbart att kvinnor ska ha sämre möjligheter till självbestämmande? Nej, jag tycker inte det.

Jag har en utopi om ett jämställt samhälle, det är något jag tycker är värt att sträva efter. Jag tycker att det är intressant med förklaringar till ojämställdheten, men endast i syftet att förstå vad vi ska göra åt den. Om det är så att den kapitalistiska ”marknaden” är det som gör att kvinnor får lägre löner, låt oss avskaffa den. En världsordning som leder till att vissa människor förtrycks är inte värd att behålla. Om det nu är kvinnors biologi som gör att vi förtrycks, låt oss överbrygga den (till exempel med automatiserat barnafödande). Uppenbarligen finns det en förklaring till kvinnoförtrycket, och för min del kvittar det vilken det är så länge vi blir av med det.

Kvinnoförtrycket är mäns ansvar, men det är kvinnorna som måste bekämpa det.

När jag skriver att män inte behövs inom feminismen så menar jag inte att män inte ska vara feminister. Givetvis ska män kämpa emot sitt förtryck av kvinnor, det är en moralisk skyldighet, vilket såklart varje individ borde vara förmögen att inse på egen hand. Att vara helt lugn med att en utövar ett förtryck mot andra människor, som dessutom ofta är människor en står väldigt nära, är jävligt osympatiskt och gör en till en ganska äcklig människa. Egentligen borde en kunna förvänta sig att män ska ta ansvar för sin överordning.

Men, grejen är den att ingen förtryckt grupp någonsin har kunnat lita på sina förtryckares godhet. Det är liksom inte så verkligheten fungerar. Det är såklart tråkigt att det är så, och jag önskar verkligen att det var annorlunda.

Visst har det funnits manliga feminister, vist har män tagit ställning för kvinnors rättigheter, men de har aldrig stått i framkanten. Om kvinnor hade nöjt sig med sin position och inte börjat ställa krav hade det troligen inte heller funnits feministiska män. Det är först när förtryckare konfronteras med förtrycket som de är villiga att ta tag i det. Därför måste män komma ut sin bekväma position, konfronteras med att det finns ett kvinnoförtryck, innan de kan tänkas vara med i kampen emot det. Det ursprungliga kravet och rörelsen måste alltid komma från den förtryckta gruppen.

En kan också se hur många manliga feminister tenderar att göra en tolknings av kvinnoförtrycket som är bekväma för dem själva, som till exempel att det ”verkliga” kvinnoförtrycket pågår någon annanstans, och även här är det viktigt att kvinnor drar dem ur den bekväma positionen. Om kvinnor accepterar den typen av manliga feminister som jag beskriver här så kommer manliga feminister att vara sådana. Inte för att de är onda, utan för att alla människor helst vill leva ett bekvämt liv där de slipper ifrågasätta sig själva.

Detta innebär inte att det är kvinnors fel eller ansvar att vi är förtryckta. Det är mäns ansvar. Egentligen är det män som borde fixa den här skiten. Kvinnor ska inte känna ansvar över patriarkatet. Kvinnor ska vara förbannade på de män som dag efter dag fortsätter att förtrycka. Och vi måste använda denna ilska för att befria oss. Inte för att det är vår skyldighet, inte för att det är vårt fel, utan för att det är så den tragiska verkligheten ser ut.

Att få kvinnor att tro att de på olika sätt är beroende av män för sin frigörelse och att de har män att tacka för de framsteg som gjorts är i sig patriarkalt, och det är passiviserande. Vi kan liksom inte sitta och vänta på någon slags godhet från män, för den kommer inte att komma. Hur berättigad önskan än är, hur mycket världen än borde ser ut så, så gör den inte det. Och en sådan längtan kommer bara att gör det svårare, för den kommer oundvikligen att leda till besvikelse.

Varför det är viktigt att tala om mäns förtryck av kvinnor.

Jag tycker det är viktigt att tala om patriarkatet i termer av att män förtrycker kvinnor. Jag vet att verkligheten inte är så enkel, att det inte går att dela in alla människor i facken man/kvinna rakt av. Jag vet att det finns andra än kvinnor som förtrycks i könsmaktsordningen och så vidare. Men jag tycker ändå att vi måste tala om just kvinnoförtryck, och mer specifikt om mäns förtryck av kvinnor.

Men problemet som jag ser med att bara tala om ”patriarkatet” som en struktur, utan att tala om vilka som tjänar på denna och hur, är att en får det att framstå som en tragisk olycka snarare än en maktordning. Jag menar att alla annat patriarkalt förtryck vi ser, som till exempel förtrycket av transpersoner eller homosexuella, är ett resultat av förtrycket av kvinnor. Eftersom vi måste upprätthålla genusordningen, alltså idén om en fundamental olikhet mellan kvinnor och män i vilken vi kompletterar varandra, så måste alla som bryter mot denna förtryckas. Detta betyder inte att förtrycket av homosexuella eller transpersoner är oviktigt eller att känns mindre, det betyder bara att det inte har en självständigt grund på samma sätt som kvinnoförtrycket har. Det är såklart angeläget för feminister att bekämpa även detta förtryck.

Män begränsas också av genusordningen. Kvinnor och män återskapas ständigt i en maktdynamik, där kvinnor sugs ut och män är utsugare (för mer om detta, se underrubriken Den patriarkala utsugningen här). För att upprätthålla denna måste såklart både kvinnor och män begränsas i sina respektive roller. Detta kan vara en otroligt smärtsam upplevelse, men det betyder inte att det är ett självständigt förtryck, och än mindre betyder det att kvinnor förtrycker män. Den begränsning av män som sker inom patriarkatet sker för att upprätthålla mäns överordning, eller som ett direkt resultat av mäns överordning. Det är ungefär som att kalla det förtryck att kapitalister måste agera så att de kan suga ut arbetare. Det är en begränsning, visst, men det är en begränsning som sker för att upprätthålla makt.

Att bara tala om ”normer” och ”begränsningar” blir menlöst om en inte förstår varför alla dessa finns till från första början, vad de fyller för funktion. Då framstår det bara som slumpmässigt, utan mål och mening. Men sådant är inte patriarkatet. Patriarkatet har mål och mening; att möjliggöra mäns systematiska utsugning  kvinnor. Män tjänar på de patriarkala strukturerna, även om de också förlorar på dem. Om en inte ser detta blir det svårt att bedriva någon slags kamp för förändring, för hur ska vi göra det mot ett förtryck som slår blint?

Kampen kan och måste ske på många plan. Det är jätteviktigt att kämpa emot genusordningen, emot de könsroller och den könsbinaritet som begränsar alla människor. Men det gör det inte mindre sant att män är patriarkatets vinnare och kvinnor dess förlorare, att män suger ut kvinnor och så vidare. Vi måste kunna tala om män och kvinnor som patriarkatets grundläggande komponenter, även om verkligheten inte är så enkel. Det handlar om att tydliggöra vad patriarkatet handlar om.

21 år av kvinnoförtryck.

Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.

Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.

Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.

Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.

Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.

Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.

Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.

Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.

Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.

Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.

Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.

Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver.

Nu är det oss det handlar om.

Läser en ledare på det fina gamla ämnet ”det är så synd om oss vita som får skulden för allt” i Dn. Den handlar om att det är dåligt att vi fokuserar för mycket på den västerländska kolonialismen när andra länder varit dumma också, faktiskt!

Kanske finns det framstående postkolonialistisk forskning som riktar in sig på arabisk, japansk eller sovjetrysk kolonialism. Men den ser jag aldrig i debatten, och jag har ändå tittat ganska noga. Där är kolonialherren alltid vit och försedd med tropikhjälm och ridspö. Han är en engelsman, inte till exempel en turk, trots att det ottomans­ka imperiet under hundratals år var ett av världens mest expansiva.

Detta är ett otroligt vanligt argument i debatten kring såväl rasism, imperialism som kvinnoförtryck. Det ska liksom alltid påpekas att det även i andra kulturer har funnits och finns förtryck och ondska och att vi västerlänningar minsann inte är ensamma om det.

Men det är klart att det i Sverige är mer intressant att se på den västerländska historien av förtryck istället för på någon annan världsdels historia. Det är ju det förtrycket som lever här och som vi måste ta itu med, det är ju det som utgör vår skuld. För att vi ska kunna förstå det förtryck som finns i vårt samhälle idag så är det relevant att förstå dess historia.

För den som har synen på vetenskapen som något som inte bara ska kartlägga det som varit, utan även kunna hjälpa oss idag, så är det ganska givet varför fokuset ligger på västerländskt förtryck. Om en dessutom inte diskuterar forskningen som sådan utan vilket forskning som syns i debatten, vilket Helmerson gör, så blir det än mer uppenbart. Varför ska vi i Sverige diskutera efterföljderna av det Ottomanska rikets utbredning i den inhemska debatten?

Skribenten oroar sig för att vi ska få en snedvriden sy på historien:

Men varför är det mindre viktigt att diskutera andra typer av kolonialism och imperialism? Resultatet av det blir en snedvriden historiebild där skulden bärs av ett enda par, vita, skuldror.

Faktum är att det i den mesta historieskrivning som vi tar del av i västerlandet finns ett ganska markant fokus på just västerlandet, speciellt om en ser till den historieskrivning som syns i samhällsdebatten. Konstigt att Dn:s ledarskribenter reagerar på detta först när de far illa av det.

Ibland är borgerliga verkligen barnsliga. De vill liksom att allt ska vara rättvist. Om vi talar om västerländsk kolonialism måste vi tala lika mycket om alla andra länder som ägnat sig åt kolonialism för annars är det orättvist och då blir de vita männen kränkta. Istället för att hantera vårt historiska arv av förtryck så måste de hålla på och tjata om att vi inte är de enda som varit taskiga faktiskt. Jaja, men nu är det oss det handlar om.

Manshat är att berätta om kvinnoförtryck.

Så jag hittade detta inlägg med exempel på manshat. Det verkar vara en ambitiös sammanställning. I början av inlägget tas det upp exempel på manshat som sprids i media. Här är den:

manshatÄr det inte lite roligt att två av punkterna som ska exemplifiera manshat direkt berör när kvinnoförtrycket i samhället omskrivs (det vill säga de jag strukit under med rött)? Det är alltså manshat att konstatera att kvinnor är förtryckta. Det var sannerligen en intressant definition av manshat. Flera av punkterna rör indirekt samma sak, som det om könen på olika gruppers medlemmar, vilket ju ofta brukar uppkomma i kontexter där just könsmaktsordningen diskuteras. Samma sak med punkten som osynliggörande av manliga offer, eftersom det ofta dyker upp i kontexter där specifikt kvinnohat diskuteras. Även manlighet och mansnormen är ord som brukar användas då patriarkatet diskuteras.

Efter denna lista så har skribenten lagt ut en länklista med saker som enligt hen exemplifierar manshat i media. Jag har inte kollat igenom alla länkar men jag har kollat på de som är nominerade till att vara de värsta. En av dessa länkar var bruten, men hade titeln ”Här är bara var fjärde politiker kvinna”, utifrån vilket en ju kan dra slutsatser kring innehållet. Troligen så rör det som om artiklar som tar upp den könsmässiga snedfördelningen bland politiker. Väldigt mycket manshat i detta tydligen.

Den första länken är ett klipp med Hermansson, Frej och Nilsson där de pratar om fula killar. Jag kan håller med om att detta är både omoget och tråkigt, men manshat? Jag tolkar det som en drift med allt objektifierande av kvinnor som finns. Nå, jag får ju i alla fall ge det att det är det som kommer närmaste manshat av alla grejer, vilket säger något i sig. Nämligen att det verkan är särskilt utbrett eller farligt.

Den andra länken går till en artikel som handlar om kvinnohatet i farmen. Fattar verkligen inte var manshatet i detta ligger. Är det för att skribenten nämner patriarkatet på slutet?

Den tredje länken går till denna text av Guillou där hen ”utmanar näthatarna”. Fattar ej var manshatet finns här heller. Är det för att Guillou påpekar att kvinnor blir hårdare ansatta av näthat än män?

Många av de resterande länkarna går till artiklar som handlar om mäns våld mot kvinnor, något som är väldigt känsligt för många mansrättsaktivister. De brukar mena att det är samma sak som att säga att alla män använder våld. Detta är emellertid inte sant över huvud taget. Begreppet ”mäns våld mot kvinnor” handlar om att belysa att det våld kvinnor utsätts för är en strukturell problematik som beror på könsmaktsordningen. Detta vet typ alla som är det minsta insatta i feminism, så det är inte särskilt svårt att ta reda på. Men det bryr sig såklart inte denna människa om att göra.

Nå, min poäng med detta var att visa på att när antifeministerna verkligen ska föra allt de manshat de brölar om i bevis så är resultatet ganska tunt.

Hedersvåld eller bara vanligt gammalt kvinnoförtryck.

Något man ofta får höra som feminist och tillika ”muslimkramare” är att en ökad invandring leder till att vi importerar kvinnoförtryck. Detta motiveras bland annat med det så kallade hedersvåldet, alltså att man dödar kvinnor för att upprätta familjens heder. Feminism och invandrarvänlighet är alltså inte förenligt, enligt dessa personers logik. Därför tycker jag att det är glädjande att F! tar avstånd från hedersvåldsbegreppet.

Hedervåldsdebatten rymmer stora problem. Dels så är den främlingsfientlig i sin naturliga utformning eftersom den skyller våldet på en grupp människor och på att dessa människor helt enkelt bara är sådana. Omständigheter eller strukturer tas inte med i beräkningen och om de gör det så är det i så lättviktiga ordalag som ”kultur”. Främlingsfientliga krafter försöker lägga beslag på feminismen och använda den i sina egna syften.

Men det är inte bara ett problem för att det är främlingsfientligt, det är även ett problem för feminister. Som feminist tror man ju att det strukturella förtrycket mot kvinnor är (så gott som) världsomspännande. Man tror inte att det är en företeelse isolerad till ”religiösa (och då primärt muslimska) länder” även om det tar sig mer extrema uttryck i vissa av dem. När man isolerar debatten om mäns våld mot kvinnor till hedersvåld så missar man de stora sammanhangen. Beskrivningen går från den feministiska om att kvinnor är strukturellt underordnade och därför blir utsatta för en mängd orättvisor, allt från några kronor mindre i timlön till mord, till en idé om att ”i vissa länder är det inte som här, där dödar man kvinnor för att de har pojkvän”. Och alla tycker såklart att det är helt förskräcklig och är så glada över att vi i alla fall inte är så ociviliserade här i Sverige, som ju är ett jämställt land i alla fall i jämförelse.

Kvinnoförtrycket är globalt och kan inte isoleras till vissa kulturer. Det finns här såväl som i Saudiarabien, det tar sig bara olika uttryck och är olika extremt.

Varför kvinnor hackar mest på kvinnor.

Linna Johansson har skrivit ett formidabelt inlägg om varför kvinnor väljer att modeblogga. Bloggkommentatorerna har i sin tur skrivit om det, jag hittade denna klassiker i deras kommentarsfält.

Vi pratar om killarna/männen, om hur de trycker ner oss tjejer/kvinnor, men vilka är det vi känner mest press ifrån egentligen? Jo, från andra tjejer. En vanlig kommentar hos killar är ju att ”Vi skiter fullständigt i hur höga klackar och välstylat hår ni har, ni klär bara upp er för varandra.”. Därmed inte sagt att det gäller allt och alla, men i stor mån stämmer det ju.

På samma sätt som jag skiter fullständigt i hur bra Emanuel är på något speciellt Tv-spel så skiter väl han i hur moderiktiga mina kläder är. Man tenderar att bry sig mer om hur människor resterar inom ens egna intresseområden, vilket ju inte är så himla konstigt.

Det intressanta här är ju att människor tvingas ut i vissa begränsade intresseområden på grund av könsroller och att man inte blir tagen på allvar om man försöker frångå detta område.

Jag har gjort en högst ovetenskaplig analys av kommentarerna i min blogg, och jag har kommit fram till att i förhållande till hur många av de olika könen som skriver så står män för den absolut största delen av alla påhopp. Denna statistik dras visserligen upp en del av en viss antifeminist, men även om man bortser från det så skriver kvinnor lika mycket eller mindre negativt i förhållande till positivt, och det negativa är ofta mer konstruktivt. Men det är fortfarande fler kvinnor som skriver kommentarer här så det vore ju helt naturligt om en större andel av de negativa kommentarerna också kom från kvinnor.

Men den största tabben i sammanhanget är ju den totala feltolkningen av feminismen. De flesta feminister är inte ute efter att peka ut män som roten till all ondska, däremot den så kallade könsmaktsordningen. Alla människor kan handla på ett sätt som förstärker könsmaktsordningen, även kvinnor.

Väldigt ofta när kvinnor ska trycka ner andra kvinnor så bygger nedtryckandet på hur bra man är som kvinna, alltså hur väl man uppfyller kvinnliga attribut. Detta syns allra tydligast i mammornas eviga tävlan i vem som är den bästa modern. Detta syns också i mäns nedtryckande av varandra, som ofta bygger på att någon uppfattas som ”bögig”, alltså som mindre man. Jag hävdar att all könad mobbning bygger på att trycka ner den som uppfattas passa sämre in i sin könsroll för att hävda hur väl man själv passar in i den (för all mobbning handlar ju om att höja upp sig själv genom att trycka ner den andra). Det andra könet är inte med för det finns inget utrymme att konkurrera om, det är en tävlan inom könet. Varför skulle man som man vilja tävla om att vara bra på kvinnliga saker, då är man ju ”bög”.

Men så fort man börjar röra sig ute på ett område som är könsneutralt eller typiskt manligt så har männen makten igen. Och då är steget till att ”vinna” ännu större för en kvinna eftersom hon dels måste överbrygga barriären som hennes kön skapar, dels måste konkurrera med alla som vanligt. Man befinner sig automatiskt i ett underläge. Som mode- eller mammabloggerska krävs det bara att man är en bra kvinna, du behöver inte dessutom konkurrera med män som befinner sig i ett naturligt överläge.

Så därför blir det ändå lättare och tryggare för kvinnor att röra sig inom typiskt kvinnliga domäner. Man slipper bli ifrågasatt bara på grund av sitt kön, man får liksom vara med i leken. Man behöver inte från början hävda sin rätt att ens vara med och tävla, man behöver inte stånga sig in. Även om man blir utsatt för hån för vad man tycker så blir man inte förminskad för att man en en tjej som inte kan något. Och eftersom så många kvinnor endast rör sig i kvinnliga domäner, helt enkelt för att de inte kan komma in på andra, så blir det såklart så att fler kvinnor får hån från just kvinnor eftersom det helt enkelt bara är kvinnor som ens bryr sig om att bemöta det.