Etikett: män

Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Det finns en grej som vissa kvinnor gör, som är att beklaga sig över att män numera inte är några ”riktiga män” som tar dem med storm sexuellt och så vidare utan är mesiga och alldeles för snälla. De skriver kanske om att många kvinnor faktiskt vill ha lite ”hårda tag” och gud vet allt. Jag tänker bland annat på Janouchs inlägg om saken för ett tag sedan:

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang.

Sedan följer en lång klagosång om att män minsann inte är män längre. Om att det inte går att få en ”gullig kille” och en patriarkal manlighet i samma person. Problembeskrivningen är liksom att män inte får vara män längre, att de är så rädda för att göra fel och vara sexister att de bara blir ängsliga istället.

Detta är problematiskt på så många sätt. Först och främst handlar det om att befästa en väldigt sexistisk syn på kvinnor och män och samspelet dem emellan, vilket såklart är otroligt problematiskt ur ett feministisk perspektiv. Måste en man ”bejaka sin manlighet” i sexuella sammanhang? Hur ska han kunna göra detta utan att i övrigt ingå i en patriarkal manlighet? Ska han vara jämställd i övrigt men typ lajva ”riktig man” när det vankas sex? Nej, det funkar inte så. Sprider vi ett sexuellt ideal så kommer det att smitta av sig på resten av alla föreställningar om hur män och kvinnor bör vara.

Vissa menar kanske att kvinnor också ska få ha preferenser. Visst, men lika lite som män har rätt att bräka om hur de vill att kvinnor ska vara för attrahera dem så ska kvinnor göra ett stort nummer av att män ska vara på ett givet sätt för att attrahera dem. De flesta män har nog andra syften i livet än att tillfredsställa Janouchs läsares behov av att leva ut i en patriarkalt konstruerad roll vid samlag.

Hur kan en tycka att det ska vara mäns uppgift att agera på ett visst sätt så att du får leva ut i din könsroll, känna dig som en ”riktig kvinna”? Ja, det kan såklart vara bekvämt att ha det så. Många kvinnor har lärt sig att sex ska vara på det sättet, att en ska bli ”tagen med storm” och inte behöva göra något själv, ta egna initiativ. Men om en vill ha jämställdhet så får en helt enkelt ge upp vissa sådana anspråk. Det går inte att vilja ha jämställdhet på enbart sina egna villkor, utan att ifrågasätta sina egna preferenser och krav på hur män ska vara.

Tala gärna om förtryckande män och om hur även ”jämställda” män upprätthåller förtryck utan att vara klassiskt manliga, men att förvänta sig att kunna välja och vraka på olika mansroller i olika sammanhang och tycka att män ska vara jämställda på precis det sätt, på precis de ställen, som råkar passa en själv, är inte långt ifrån de män som tycker att kvinnor ska utföra en ständig balansakt för att vara ”lagom” kvinnlig. Detta ska inte krävas av kvinnor, och det ska inte heller krävas av män. Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Manliga feminister.

Jag blir matt av att tänka på alla de feministiska män jag stiftat bekantskap med under årens lopp. Det är så himla många män som gör anspråk på att vara goda feminister, men som liksom ändå inte ens kan sluta förtrycka kvinnor själva.

Först och främst, män som blir upprörda när en påpekar att de minsann också förtrycker kvinnor eller tjänar på kvinnoförtrycket. Då brukar den där vanliga svadan om Den Andra komma, Den Andra som minsann är den riktiga kvinnoförtryckaren. Själv är den feministiska mannen lika mycket ett offer för patriarkatet som kvinnorna. Den feministiska mannen kan absolut inte se hur han skulle kunna tjäna på patriarkala strukturer, alltså den världsordning där män är överordnade och kvinnor är underordnade. Nejnej, han har minsann precis samma ställning i förhållande till patriarkatet som alla förtryckta kvinnor har. Alltså nej nej nej. Du är för fan man, du är inte den som blir förtryckt i patriarkatet. Bara svälj det för tusan. Ibland kan de låta ”men jag har inte valt att vara man”. Nej, och jag har inte valt att vara kvinna. Likt förbannat är jag det och det är det jag har att utgå ifrån. Det handlar inte om ditt fria val utan om hur världen är beskaffad.

Och så män som ständigt ska lyfta ”individperspektivet” i alla jävla diskussioner. Som för att säga att det faktiskt inte bara handlar om kön utan faktiskt om att folk är dumma och så också. Men gud, gå någon annanstans och snacka om det istället. För här är det feminism som gäller, inte människor som varit elaka mot varandra i största allmänhet. Du kan väl starta någon facebookgrupp om att det är dumt att vara dum? Och jag tänker att det där hör ihop med det här eviga behovet av att bli sedd som en individ framför allt. Det finns en citat som lyder ”att vara människa, det är den vita mannens privilegium”. Och det är liksom där det ligger; vita män är vana vid att ses som män(niskor) framför allt. Kvinnor är vana vid att bli behandlade som kvinnor först och främst, som människor sedan. Därför bli det så jävla chockartat för en man att inse att han också är en del av en grupp, att han inte är en fri individ, en isolerad ö, en unik snöflinga, utan att han är en del av detta patriarkala skitsamhälle precis som alla andra.

Sedan, mannen som ”upptäcker” feminism och reagerar på sin nyvunna insikt genom att… gå in i feministiska grupperingar och ta tolkningsföreträde framför kvinnor där. De vill liksom förklara hur det här med feminism fungerar, de vill sätta sin agenda på dagordningen och så vidare. Kanske tycker de att det är så himla trevligt med feminism eller något. Lägg ner med den här skiten! Grejen med feminism är inte att det ska vara ”trevligt” för dig utan att föra kampen för kvinnors rättigheter. Är du inte intresserad av detta har du ingenting här att göra.

Samma män brukar gnälla över att vissa feministiska sammanhang är separatistiska eftersom det ”utesluter” eller liknande. Men bu-fucking-hu. Vad säga om att sätta det i perspektiv och tänka på att hela jävla offentligheten i princip är mansseparatistisk. Det är män som framförallt figurerar, det är män perspektiv som syns och hörs och så vidare. Och så har vi ett rum, det feministiska, där det inte är så. Och då ska det såklart gnällas från mäns håll för att de inte har samma jävla tolkningsföreträde.

Och sedan den här grejen med män som ser sin närvaro i feministiska sammanhang som någon jävla ynnest för att dessa hönsiga kvinnor. De tänker sig typ att vi ska tänka ”mm, gud vad bra med en MAN som kommer och styr upp saker och ting”. Alltså nej nej nej. Jag är ledsen att göra er besvikna men feminismen behöver inte män. Män har aldrig någonsin stått i framkanten i den feministiska rörelsen.

Ja, som man kan du göra bra saker inom feminismen men det kräver att du släpper ditt jävla ego, ditt behov av att ses som ”individ” framför allt och din fixering vid att inte behöva ta ansvar för något annat än dina medvetna handlingar. Du måste liksom inse att du också är en förtryckare, att du också bidrar till patriarkatet även om du inte ”valt” det. Och framförallt måste du sluta se dig som någon jävla ledare som typ ska ge de kvinnliga feministerna ditt ”godkännande”. Och ja, det finns manliga feminister som är jävligt bra på detta, jag har träffat flera. Grejen är att de inte syns så jävla mycket eftersom de fattar att poängen med feminism inte är att erbjuda dem ännu ett utrymme där de kan vara störst, bäst och vackrast.

Och för den som vill läsa mer om hur en kan göra så finns en text om saken här.

Twitter 8/8.

Alla dessa män som tycker att det faktum att de inte får ligga är likvärdigt med den objektifiering kvinnor utsätts för. Jag hade gladeligen bytt ut allt sex jag haft och kommer ha mot att få ha levt ett liv fritt från objektifiering. Poängen är liksom inte att kvinnor måste piffa till sig för att ha sex, utan att vi måste vara liggbara för att få existera. Vad en kvinna än gör ska hennes utseende diskuteras. Alla åsikter, handlingar och så vidare ska sättas i relation till det. En man som inte får ligga är det synd om, en kvinna som inte får ligga bli hånad och frånskriven rätten att ha åsikter.

Kan inte killar bara fatta att jag SKITER I om jag får ligga med dem eller ej, jag vill för fan bara vara ifred. Men det är såklart helt otänkbart för en man att kvinnor skulle kunna tycka att det är oviktigt att få ligga med dem. Och alla dessa spekulationer kring mitt sexliv som dyker upp ständigt. Att jag inte får sex, har sex med fula killar etc etc. Ja, för en kvinna kan såklart inte tänka om hon inte får sin dagliga dos kuk.

Antar att det är såpass jobbigt för vissa män att upptäcka att kvinnor kan vara självständiga att de måste underkänna det. Det är en så jävla otänkbar tanke att kvinnor kan tycka det är viktigare att inte bli förtryckta än att ligga med män. Och detta ständiga jävla bs om att det är så lätt för kvinnor att ligga. Med äckel ja. Med vettiga män nej, pga finns så jävla få. Eller den om att vi blir ”Närmade” så mycket. Jag föredrar att inte ligga med folk som inleder med att trakassera mig.

Individ och struktur.

Ofta så talas det om strukturer och individer. Det ska benas i vilket som är viktigast av dessa tu, för att förklara världen vi lever i. Jag är fast besluten om att det är i analysen av strukturer som en främst hittar svar på varför världen ser ut som den gör. Jag tror inte på några individuella lösningar som inte tar hänsyn till det samhälle vi lever i.

Detta tolkas ofta som att individen inte är relevant för att förstå och bekämpa olika former av förtryck. Att eftersom det handlar om strukturer, så kvittar det vad individen tar sig för. I mina ögon är det här en vulgärtolknings av vad strukturer handlar om.

Det kan till exempel sägas ”nej, män förtrycker inte kvinnor, patriarkatet förtrycker kvinnor”, som om patriarkatet var något utomstående som vi människor inte kunde råda över, någon slags naturkatastrof som bara har inträffat och fortgår utan att någon har ett finger med i spelet, utan att någon har något att säga till om. Som om patriarkatet inte hade något med oss och våra handlingar att göra, utan var en fast spelplan vi endast har att förhålla oss till.

För mig är det viktigt att tala om hur män och kvinnor är delaktiga i att reproducera patriarkatet, och att patriarkatet inte drabbar män och kvinnor lika utan att män faktiskt tjänar på den patriarkala ordningen. Detta är relevant för att förstå hur vi ska kunna bryta de patriarkala strukturerna. Om vi inte förstår vad denna struktur tjänar för syften, vem som tjänar på den och vem som förlorar, kommer det blir svårt att krossa den.

Ingen individ, man eller kvinna, väljer att födas in i en patriarkal struktur, men när vi väl gjort det kan vi välja att motarbete den eller reproducera den efter bästa förmåga. Det är inte ditt fel att den förtryckande strukturen finns eller att du har fötts in i en förtryckande position, men du är likväl moraliskt förpliktigad att kämpa emot den, ty annars kommer du obönhörligen att reproducera den. Du kan inte ställa dig utanför och säga ”detta rör inte mig”, för det rör dig. Det formar dig och ditt liv, det formar dina tankar och handlingar, och du formar även patriarkatet själv.

Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt, men det handlar inte om skuld utan om ansvar. Det handlar om att vi alla har ett ansvar för att forma det samhälle vi fötts in i efter bästa förmåga. Det handlar om att alla har ansvar att vara medmänskliga, att göra världen till en bättre plats att leva i. Visst kan en strunta i detta, och det är också något som många gör. Men då ska en veta att en samtidigt struntar i att få förtrycket av människor att upphöra. En struntar i att göra vad en faktiskt är kapabel att göra för att göra världen till en bättre plats, och väljer istället att vända ryggen åt de som förtrycks.

Strukturer måste motarbetas på ett individuellt plan, men det måste alltid gå hand i hand med att en även ser en större bild och att en har en större rörelse. Jag tror att det är viktigt att människor personligen sätter sig ner och funderar på vad de kan göra i sin vardag för att motverka förtryck, det finns garanterat åtskilligt. För varje gång en säger ifrån, för varje gång en upptäcker hur en själv reproducerar förtrycket, så kommer en lite närmre slutet på fanskapet. Kampen måste föras både personligt och tillsammans med andra, men alltid med analysen av de strukturer som styr samhället som grund. Och alltid med insikten om att vi påverkas av dem och påverkar dem, att vi kan välja att reproducera eller motarbeta.

Om att ta avstånd från män.

Ibland skriver folk till mig: ”men bli lesbisk då/sluta umgås med män då” när jag skriver om tvåsamhet. Jag fascineras av detta behov av att ta till individuella lösningar på strukturella problem. Även om jag själv inte umgicks med män så skulle jag såklart vara intresserad av att kvinnor som gör det skulle kunna vara relativt jämställda i dessa relationer, och det slutliga målet måste såklart vara att både män och kvinnor ska kunna mötas som människor, utan att begränsas av dominans och underkastelse.

Jag tycker såklart att det till viss del är en rimlig feministisk strategi att begränsa sitt umgänge med män och det är också något jag med jämna mellanrum skriver om. Jag tycker att en som kvinna ska lämna ojämställda relationer om en kan, istället för att klamra sig fast vid dem i hopp om att mannen på något magiskt sätt ska ”förändra” sig. Detta brukar dock väcka ganska mycket upprördhet, eftersom det är så jävla inpräntat i oss att män och kvinnor ska leva tillsammans. Däremot så är detta ett medel snarare än ett mål, om kvinnor gör sig mer fria från män så kommer vi ha lättare att ställa krav på jämställdhet.

Grejen är att vi i samhället har ett omfattande system för att få kvinnor att ingå i heterorelationer. Kvinnor fostras in i att behöva dessa relationer, görs beroende av patriarkal bekräftelse redan i en mycket tidig ålder genom att det alltid läggs fokus på hur de ska vara för att behaga en man. Kvinnor i populärkultur framställs sällan som självständiga och kapabla till att söka lycka på egen hand, utan måste alltid ha en man för detta syfte. Det finns en uppsjö av olika sociala straff som drabbar kvinnor som inte ser det som sitt mål i livet att behaga män på olika sätt. Kvinnor som inte anses attraktiva får skit för det, kvinnor som inte ser till att fixa sig får skit för det och så vidare. Det är helt enkelt inte någon lätt sak att bara ”välja”, utan något som kräver en stor ideologisk bearbetning av en själv. Patriarkatets makt är verkligen genomträngande, och tvingar ständigt in kvinnor i nya relationer där de återigen exploateras. De kvinnor som tar avstånd från dessa relationer bestraffas och bearbetas för att återigen inträda i dem.

Jag tycker att det är viktigt att tala om detta just för att människor ska kunna se vilka problem som finns i heterorelationen, och sedan göra vad de nu önskar med den informationen. Min förhoppning är ju såklart att kvinnor ska kunna känna sig mer kapabla att ställa krav i sina relationer till män, och också lämna relationerna om kraven inte tillgodoses. Jag tror en får styrka att göra detta gnom insikt om de negativa verkningar som relationer har. För mig har det hjälpt mycket även om jag nu har en relation med en man, eftersom jag inte känner att jag måste upprätthålla den till varje pris utan känner att jag kan lämna om det inte fungerar jämställt mellan oss.

Jag vill såklart helst leva med personen jag älskar, men jag vill inte att det ska handla om ett behov av patriarkal bekräftelse utan om genuin kärlek till en annan människa. Det är delvis därför jag är feminist. Och grejen är: det funkar. Det funkar jävligt bra. Jag är så jävla mycket mer tillfredsställd i mina relationer och som människa sedan jag började dekonstruera dem ur ett feministisk perspektiv. För mig handlar det om att vilja hitta den sanna kärleken, den som finns under allt det där patriarkala tjafset, inte om att vilja ha bort kvinnors relationer med män över huvud taget.

Nyckeln till kvinnlig frigörelse är alltid en man.

Som modell och ideal för den kvinnliga frigörelsen står ofta den sexuella frigörelsen, och mer specifikt promiskuiteten. Att ligga med många, givetvis män, och medvetet klä sig på ett sätt som gör en attraktiv för män förknippas med att själv ta makten över sin sexualitet, att göra sig själv till ett sexuellt subjekt. För att ta makten över sin sexualitet måste en ständigt utöva den, visa att en verkligen verkligen vill knulla och försöka uppnå det. Älska kuk.

Det finns en tydlig idé om att kvinnor som nyligen blivit singlar ska ägna sig åt något slags vilt singelliv, som handlar om att komma över vissa män genom andra män. En kan inte sluta älska någon förrän en älskar igen, sägs det. På samma sätt berättas det sagor om kvinnor som flyr från patriarkala förhållanden, alltid med hjälp av en man. Prinsen kommer och räddar prinsessan från draken. Och det är klart att prinsen är bättre än draken, men räddningen är obönhörligen en man, alltid en man.

Nyckeln till kvinnors frigörelse är alltid en man. En man att ligga med, en man att fly med, en man att skyddas av, en man att komma över en annan man med, en man vars kuk en kan tillbe i sin sexuella frigörelse. Att som kvinna helt ta avstånd från män är inte accepterat. Visst kan en vara sexuellt återhållsam, men bara om det är i syftet att slå ut i full blom inför en framtida make. Visst kan en vara lesbisk, men bara om en genom sin sexualitet underhåller män, låter sig objektifieras. Om en inte använder sin sexualitet för att behaga män så är en inte någon riktig kvinna, och således inte heller människa.

Att helt ta avstånd från sex med män, inte för att ”spara sig” eller ”spela svårfångad” utan för att en helt enkelt inte är intresserad av att ligga med män är inte ett alternativ. Att säga ”jag är inte intresserad” som förklaring till att en inte gör det en ska göra för att vara knullbar godtas inte, istället blir en ett föremål för välgörenhet, för välmenande råd och försök att bli ihopförd med olika män. En kvinna som inte vill ligga med män föranleder nervositet, det går emot ordningen och tillståndet nästintill sjukdomsförklaras. Det blir en fråga om dåligt självförtroende, depression eller kärlekssorg, ett tillstånd en ska bli frisk ifrån eller peppas loss ur. Ingenting en kan göra av fri vilja, för att en faktiskt tror att det är det bästa.

Som singel får en höra från alla håll att det är viktigt det här med män. Att en ska ”passa på” att ligga runt, att en ska vara sexuellt frisläppt, att det är det som är frihet, att det är så en kommer över sitt ex. Men jag vill inte komma över mitt jävla ex, jag vill komma över hela jävla patriarkatet, hela manligheten, och det är ingenting ett knull råder bot på. Jag vill inte bli av med behovet av bekräftelse från en man, utan från alla jävla män. Jag vill inte gå från en man till en annan, ständigt byta upp mig till bättre och snällare män utan att komma ifrån patriarkatet. Jag vill vara min egen, jag vill skapa min egen frigörelse och ha min sexualitet för min egen skull. Det är inte enskilda män som är problemet i detta, utan hela jävla manligheten.

Man och feminist. Hur gör en?

Nu undrar en del män hur de ska engagera sig feministiskt. Först och främst tycker jag att ni ska läsa den här texten jag skrivit om hur en kan kämpa emot maktstrukturer en själv är i toppen på. Det handlar om att inte försöka omdefiniera rörelsen, om att inse att en inte är huvudpersonen.

Som man inom feminismen kan en förslagsvis börja med att ifrågasätta sig själv, för det är helt nödvändigt innan en börjar berätta för andra om hur de ska göra. Fråga dig själv: hur reproducerar jag maskulinitet? Varifrån kommer mina idéer om hur en ska vara? Hur behandlar jag kvinnor och varför? Hur behandlar jag kvinnor annorlunda än män (du gör garanterat detta)? Vad har jag för idéer om kvinnor och det som är kvinnligt kodat?

Jag tycker det är bra att börja i sina relationer. Jag skriver mycket om patriarkala strukturer i romantiska heterorelationer, men mina inlägg kan appliceras även på andra relationer. Och även om du till exempel inte har förhållanden med kvinnor så har du garanterat en mängd uppfattningar om hur människor bör och inte bör vara i relationer, som är patriarkalt betingade. Se här för lista över mina egna inlägg om saken.

Som man har en ett privilegium, vissa verkar mena att en som feministisk man inte ska använda detta. Det tror jag är en dålig strategi, dels eftersom det är omöjligt att inte använda sitt privilegium men också för att det är ganska korkat att inte använda det då det faktiskt är en resurs, det handlar bara om att använda det rätt. Det bästa är att börja säga till när andra män beter sig sexistiskt, när de använder härskartekniker eller tränger undan kvinnor. Troligen kommer detta att ha större effekt när du gör det än när en kvinna gör det, och detta är något du kan använda. Detta är verkligen att föredra framför att försöka ta plats inom feministiska organisationer. En kan såklart vara medlem i dessa organisationer, men en ska inte försöka dominera dem. Många män uppmärksammar sexism men agerar inte i stunden, utan väljer att istället förfasa sig över det efteråt. Varför? Gör något direkt istället! Ibland är det såklart inte möjligt, men för det mesta kan en göra något. Om inte annat i alla fall säga något uppmuntrande till den som blir utsatt.

Sedan har jag en liten kommentar om att ställa frågor. Det är okej att vara nyfiken och att ställa frågor, men det ska göras på rätt sätt. Ofta får en intrycket av att män mest vill ha någon slags feministisk punktlista, som de kan bocka av och sedan vara klara med. Jag ska vara tydlig; det fungerar inte så, eller som jag skrivit innan; det finns ingen feministisk punktlista. Om du gör anspråk på att engagera dig i den feministiska kampen måste du helt släppa idén om att du kommer att bli färdig med det för egen del, att du kommer kunna lägga det på hyllan. Du måste vara beredd att ständigt göra nya åtgärder, se nya saker hos dig själv.

Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare. Det råder absolut ingen brist på texter att läsa, filmer att se på, bloggar att följa för att lära sig mer om feminism. Försök att kolla där istället för att belasta feminister med eviga frågor. Ibland kan en såklart fråga om en verkligen inte hittar något eller är intresserad av vad en enskild individ tycker om något, men en ska inte behandla kvinnliga feminister som någon slags vandrande frågelådor. Det är bara störigt.