Jag tänkte att jag skulle förklara det här med min syn på patriarkatet. Först tänkte jag att det skulle bli typ 1-2 sidor, men det blev betydligt längre. Detta är i alla fall menat att vara en grundläggande redogörelse för hur jag använder begreppet och lite om hur patriarkatet tar sig uttryck och fungerar. Jag är ingen företrädare för alla feminister. Jag baserar mina uppfattningar i hög grad på feministisk litteratur, som ofta är radikalfeministisk. Jag definierar även mig själv som radikalfeminist. Den sista delen, alltså den om patriarkal exploatering, är ganska akademisk eftersom jag själv inte fått grepp om tankarna bra nog för att uttrycka mig enklare kring dem (om det ens går, allt går inte att uttrycka enkelt) men det handlar om vad jag anser vara patriarkatets kärna. Utöver detta så tror jag att det är en ganska bra och pedagogisk förklaring av vad patriarkatet är. Läs gärna och ställ frågor om något är oklart.
Jag ska börja med att förklara vad patriarkatet inte är och därmed be er släppa dessa idéer under er fortsatta läsning. Patriarkatet är inte en struktur som upprätthålls endast av män. Det är inte heller något som alla män aktivt verkar för att upprätthålla och dra vinning ur, även om vissa säkert gör det. Det är inte en fast och oföränderlig struktur. Det är inte heller den enda maktordning som finns i samhället, utan det finns flera olika som samverkar på en massa olika sätt.
Så som jag definierar patriarkatet så är det en struktur i samhälle där kvinnor som kollektiv diskrimineras och män som kollektiv privilegieras. Detta innebär inte att alla kvinnor diskrimineras i alla sammanhang, inte heller innebär det att alla män privilegieras i alla sammanhang. Det finns flera olika maktordningar i samhället, som kretsar kring till exempel klass, etnicitet eller funktionalitet. En kvinna som är medel- eller överklass och vit kan ha det bättre sammantaget än en manlig PoC som tillhör arbetarklassen. Men på en arena, den könsliga, så är kvinnan fortfarande underordnad.
Det finns också sammanhang där män är diskriminerade för att det anses vara ”kvinnliga” områden, som till exempel barnomsorg, där män inte förutsätts vara lika kunniga och ibland misstänkliggörs som till exempel pedofiler. Detta är också en effekt av patriarkatet även om män drabbas av det. Det kan även finnas män som är obekväma i en mansroll och kanske skulle gilla att leva i en mer traditionell kvinnlig roll bättre, detta motsäger dock inte patriarkatets existens.
När jag talar om under- och överordning talar jag i termer av makt. Det kan till exempel tänkas att kvinnor ”vinner” saker på patriarkatet, något som människor ibland lyfter upp är att kvinnor lär sig att snacka och känslor och bygger närmre relationer till varandra. Detta är absolut en fördel med att vara kvinna, men det ger oss ingen makt. En kan också tänka sig att en man tycker att det är obehagligt att ha makt, men det ger inte män mindre makt.
Mäns makt finns både på en samhällsnivå i och med att män sitter på fler maktpositioner och så vidare. Mäns makt finns också på individuell nivå, främst genom att män upprätthåller sin makt inom familjen och genom detta vinner vissa fördelar, vilka jag kommer att behandla senare i inlägget. Att du har makt betyder inte att du är lyckligare än någon annan utan att du har möjlighet att kontrollera andra människor, vilket i sin tur kan innebära att en har bättre förutsättningar för att nå sina mål i livet. Det är dock ingen garanti för att en gör det. Generellt kan en nog säga att makt är en fördel i livet, och framförallt att underordning och maktlöshet är en stor nackdel.
Isärhållandet och genusordningen
Centralt i upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Isärhållande är när en delar upp personer, egenskaper, attribut och så vidare i manligt och kvinnligt, och att dessa definieras som varandras motsatser. Exempel på detta är att kvinnor ses som ”mjuka” och män ”hårda”, män är ”rationella” och kvinnor ”känslosamma”, män är ”aggressiva” och kvinnor är ”väna” och så vidare. Att göra uppdelningen är nödvändig för att patriarkatet ska kunna upprätthållas. Det säger sig självt att för att du ska kunna ge två olika kategorier av människor olika positioner i en hierarki så måste du först definiera dem som olika. Detta har gett upphov till något som kallas genusordningen.
Genusordningen är den struktur som göra att personer som beter sig ickestereotypt i förhållande till sitt kön straffas för detta. En extremt stor del av det vokabulär vi har för att förnedra och förolämpa människor bygger på att de beter sig ”fel” i förhållande till sitt kön. Kvinnor kan kallas manhaftiga, män kan kallas för fjollor och så vidare. Detta gör i sin tur att både män och kvinnor förlorar frihet i livet, vilket såklart är en stor förlust för båda könen. Emellertid är det fortfarande så att män är överordnade och kvinnor underordnade, men det är också så att män såväl som kvinnor som bryter om genusordningen underordnas personer som beter sig i enlighet med den. Alltså: kvinnor och män som ikläder sig en traditionell könsroll är överordnade i genusordningen.
När könen etablerats som olika och motsatser till varandra så är det bara att köra på med nedvärderandet av det kvinnliga och uppvärderandet av det manliga, vilket är med och skapar den manliga överordningen. Men om ingen trodde på skillnader mellan könen så hade det såklart inte funkar att uppvärdera manligt och nedvärdera kvinnligt.
Vem skapar och upprätthåller patriarkatet
Så vem är agenten bakom patriarkatet? Det är här ordet ”struktur” kommer in, för det finns liksom inte någon eller några enskilda agenter, någon enskild grupp eller liknande, utan det sker på samhällsnivå. Agenten är vi allihop, män såväl som kvinnor, mig själv inkluderad. Alla ”hjälps åt” att upprätthålla den här strukturen. Däremot så är det till övervägande del män som tjänar på det, och extra mycket män som passar in väl i en traditionell mansroll. En absolut majoritet av männen tjänar dock på patriarkatet i termer av makt, alltså att de i samhället i stor har mer makt än vad en kvinna i samma position skulle ha haft. Ibland blir folk upprörda när de blir konfronterade med att de i sitt agerande upprätthåller patriarkatet, de tycker kanske att det inte var deras mening och liknande. Vad en måste förstå är att det inte spelar någon roll om ens intention är att förtrycka kvinnor eller inte, väldigt få har den här intentionen medvetet (får en hoppas), en kan däremot fortfarande agera på ett sätt som reproducerar patriarkala normer, alldeles utan att vilja göra detta. Detta innebär inte att en är ansvarig för hela patriarkatet, men det innebär att en genom sitt agerande, och framförallt genom att vägra ifrågasätta sitt eget agerande, understödjer att det kan fortsätta existera.
Varför upprätthåller kvinnor patriarkatet? Dels handlar det om att det är insocialiserat, vi har helt enkelt lärt oss detta och därför återskapar vi det. Det finns också kvinnor som har egna intressen i att upprätthålla patriarkatet. Vissa kvinnor som är väldigt stereotypt kvinnliga kan till exempel tjäna på att upprätthålla genusordningen för att de passar så väl in i den, det kan en till exempel se Löwengrip göra när hen propagerar för en väldigt normativ kvinnoideal som hen naturligtvis själv passar väldigt bra in i. Det finns även något som kallas internaliserat kvinnohat, vilket innebär att kvinnor antar negativa attityder till den egna gruppen för att på så vis visa distans till det ”dåliga” i kvinnligheten, något som en kan vinna status på.
En får inte heller glömma att den egna könsrollen är en väldigt viktig del av de flesta människors identitet, även om den ofta kan vara trång. Detta är något vi har lärt oss, byggt våra personligheter kring och så vidare, och det leder såklart till förvirring att inte lägre hänga upp sin förståelse av sig själv eller andra på dessa föreställningar. De könsliga tolkningsramarna är liksom inte lite fernissa som går att skrapa av utan en grundläggande del i hur människor betraktar sin omvärld, som lärts in i oss sedan födseln. Detta betyder inte att det är omöjligt att ändra, däremot så betyder det att ändrande innebär en identitetsförlust för många, att en måste ifrågasätta en massa av det en tar för givet, och det är en jobbig process för vem som helst.
Vad det finns för orsaker till att patriarkatet en gång uppstod kan en såklart spekulera friskt i, och troligen kommer vi aldrig att få något entydigt svar på det hela. Ibland lyfter folk fram ”evolutionspsykologiska” perspektiv som kanske handlar om att män objektifierar kvinnor för att män har mer sexlust, att män har en naturlig instinkt att bruka våld och ”skydda” sin kvinna, att kvinnor är mer ämnade att vårda och så vidare. Frågan är hur relevant det är vad som är den ursprungliga orsaken till detta, att något går att förklara gör inte att det är rätt på något vis. Ibland talas det om patriarkala strukturer som naturliga, och då menar folk ofta att det är naturligt för att det handlar om biologiska skillnader män och kvinnor emellan. Men att det finns vissa skillnader mellan könen, av vilka många är omdebatterade, är inte i sig ett skäl till att förstärka dessa genom genusordningen eller att tillskriva könen olika värde,vilket är en stor del av patriarkatets funktionssätt. Att män till exempel är fysiskt starkare gör inte att de har rätt att använda den fysiska styrkan för att skapa sig makt över kvinnor. På ett sätt är såklart patriarkatet naturligt eftersom det faktiskt uppstått, men att det gjort det betyder inte att det på något sätt är bra eller att det inte går att förändra.
Frivillighet
Sedan är det frågan om frivillighet. Ibland talas det om att kvinnor faktiskt frivilligt underkastar sig i patriarkatet, och att avsaknaden av tvång gör att det inte är fel. För det första så tycker jag att tal om frivillighet och ofrivillighet i dessa sammanhang är lite märkligt. Vi talar om stora samhällssystem, saker människor blir inlärda sedan barnsben, det är klart en påverkas av sin uppfostran och världen omkring sig. Att en sedan själv går och underkastar sig patriarkala strukturer utan att ha en pistol i nacken är egentligen inte så konstigt med tanke på att människor är sociala varelser, men jag ska ändå göra en utvikning kring just begreppet frivillighet eftersom det är väldigt relevant för förståelsen av patriarkatet.
Även om våldet inte tar sig uttryck direkt till alla kvinnor så finns det ofta ett hot om våld i bakgrunden i patriarkatet. Ett exempel är hur kvinnor får höra att de ska ”akta sig” för att inte bli våldtagna, träffa fel män och liknande. Det är få kvinnor som blir utsatta för detta våld, men det finns en föreställning i samhället om att det föreligger ett ständigt hot om våld och att kvinnor själv måste ombesörja att inte bli utsatta för det. Detta drabbar alla kvinnor, och ger alla män ett övertag, även de män som aldrig själva skulle utsätta någon för våld. Många drabbas även av psykiskt och fysiskt våld när de bryta mot vissa patriarkala normer, som till exempel genusordningen. Även de personer som inte själva drabbas av detta våld påverkas av det eftersom de vet vad som väntar om de själva bryter normerna, resultatet blir alltså repression för alla, inte bara för de som faktiskt utsätts för våldet. Att gå utanför sin könsroll straffas. Att bli objektifierad är också en form av psykiskt våld, och uppmuntrar dessutom till våld mot kvinnor genom att avskriva dem mänskliga egenskaper.
Poängen är att bara för att våldet inte utövas aktivt mot alla kvinnor från alla män så betyder inte det att våldet inte finns där. Risken för våldtäkt är till exempel något som många kvinnor tar med i beräkningen i sin vardag, så de påverkas av det även om de inte blivit utsatta för det personligen. Detta innebär inte att du som man är personligt ansvarig för våld mot kvinnor, våldtäkter och så vidare, men det innebär att du måste förstå dig själv i din samhälleliga position som man gentemot kvinnor. Vad innebär det att vara man när kvinnor lever under ett hot om våld från män? Hur kan en göra för att förändra detta?
Sedan så är frivillighet, eller illusionen av densamma, en viktig del i patriarkatet. För det första så är det såklart viktigt för att upprätthålla en maktordning att den uppfattas som naturlig och/eller rättvis av de som blir förtrycka. Ingen vill ju vara förtryckt. Därför så läggs det en massa energi på att förklara patriarkatet som naturligt och/eller rättvist på olika sätt, vilket såklart påverkar oss. Jag tycker att den definition som Jónasdóttir lånar från Tormey i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen är bra:
Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.
Allt förtryck behöver alltså inte ske med direkt tvång, utan kan lika gärna vara en social process där personer blir inlärda i ett visst sätt att betrakta sig själva, i kvinnors fall som underordnade män och behäftade med ett gäng ”kvinnliga” egenskaper. Såhär menar jag att mycket av det patriarkala förtrycket fungerar, men att det också finns inslag av våld som jag beskrev ovan. Av dessa två skäl så anser jag inte att det faktum att kvinnor ofta synbart frivilligt underkastar sig patriarkala strukturer inte spelar särskilt stor roll för att avgöra om det rör sig om förtryck eller inte. Hot om våld kan vara indirekt och frivillighet kan vara resultatet av att en har blivit inpräntad med vissa uppfattningar om ens naturliga position i samhället som en agerar efter.
Den patriarkala exploateringen
Så vad är det sedan som sker i patriarkatet? Hur tjänar män på patriarkatet? Här har jag ett perspektiv som jag har fått uppfattningen är radikalfeministiskt, och jag tror även att det är ganska avancerat så jag kan verkligen inte garantera att jag har allt på plats eller att det är lätt att begripa. Det är ganska nya tankar för mig. Läs, fundera på saken och skriva gärna om du har något att tillägga eller undrar över något. Jag menar att det främst handlar om att kvinnor dräneras på energi i relationer, alltså att kvinnor står för en större del av hushållsarbetet, det känslomässiga arbetet, det reproduktiva arbetet som alltså både innefattar fostrandet av barn men också omvårdande arbete, att kvinnor uppoffrar sig för män och så vidare. Även här tar jag hjälp av Jónasdóttir:
För det andra är könsmaktssystemets utsugning inte bara en fråga om arbete eller ojämnt fördelade hushållssysslor. Arbetsdelningen är tveklöst en utomordentligt viktig faktor och det måste ske långtgående förändringar på detta område för att förhållandet mellan könen över huvud taget ska ändras. Könsmaktssystemets utsugningsprocess går emellertid bortom den ena partens större hushållsbördor, och bortom den andra partens större tilldelning av fri tid. Det som formar villkoren för detta är ett djupare liggande maktförhållande, en relation av tillägnelse och engagemang. Kvinnor avkrävs (eller avkräver sig själva) sin livskraft och förväntas ställa sig helt och hållet till förfogande utan att själva kunna bestämma villkoren, annat än inom mycket begränsade ramar. Om vkinnorna vill ha tillgång till det könsliga livets näringskällor, om det vill kunna växa och vidmakthålla sig själva som självständiga samhällsvarelser, som könsvarelser[som jag tolkar detta så är det alltså nödvändigt att vara en könsvarelse för att kunna vara en samhällsvarelse i dagens samhälle], blir det i regel mer eller mindre på underkastelsens villkor.
Det är viktigt här att skilja på män och kvinnor som människor och män som män och kvinnor som kvinnor. Om vi till exempel talar om att personer blir utnyttjande på arbetsplatsen så talar vi om kapitalistisk exploatering. Det kan vara fler män eller kvinnor som blir utsatta för denna exploatering, men exploateringen sker fortfarande inom kapitalismen, det är en utsugning av män och/eller kvinnor som arbetare, och inte av män och/eller kvinnor som könsliga varelser. Här menar jag att det inte finns något förtryck av män som drabbar män som män (om en inte räknar in förtrycket i genusordningen, men eftersom det drabbar både kvinnor och män men på olika sätt så vet jag inte). Däremot finns det omfattande förtryck av män som arbetare, som PoC:s, som funktionshindrade och så vidare vilket såklart är ytterst viktigt men inte att jämställa med mansförtryck. På samma sätt är till exempel förtrycket av vissa kvinnodominerade yrkesgrupper inte förtryck av kvinnor som kvinnor, men däremot kan den underordning som kvinnliga yrkesgrupper ha vara sprunget ur den specifikt könsliga exploateringen av kvinnor som kvinnor.
För att uttrycka sig lite enklare så finns det alltså ett specifikt förtryck som sker av kvinnor som kvinnor. Detta förtryck skapar förutsättningar för att kvinnor ska exploateras på arbetskraft, kärlekskraft, omsorg och så vidare. Ur denna relation så går männen ut som vinnare, eftersom det sker ett ojämnt utbyte av alla dessa resurser. Kvinnorna dräneras på energi och männen tillägnar sig den, kvinnorna hindras från att utvecklas som personer medan männen får mer resurser för att göra detta.
Men att detta förtryck, som jag menar är det grundläggande, finns i relationerna gör såklart inte kvinnoförtrycket i till exempel arbetslivet är mindre viktigt att bekämpa eller påtagligt för den om drabbas av det. Det betyder bara att det inte är det förtrycket som är patriarkatets hårda kärna.
Ett försök att knyta ihop säcken
Så vad innebär då allt detta? Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.
Vad kan en göra åt detta? En kan motverka genusordningen, alltså isärhållandet av manligt och kvinnligt, som är grundläggande för att upprätthålla patriarkatet. En kan också motverka den manliga överordningen genom att se och motverka det manliga tolkningsföreträdet och jobba för en jämlik fördelning av allt arbete i relationen, alltså såväl hushållsarbete, omvårdande arbete, känslomässigt arbete och den energi en tillägnar varandra. Överlag kan en engagera sig feministiskt och anta de praktiker som finns där.
