Etikett: män

Vill du slippa bli utsatt för våld, sluta umgås med män.

Jag är ju egentligen helt emot det här med att ge ”tips” till kvinnor om hur en ska undvika patriarkalt våld, men jag tänkte ändå bjuda på ett eftersom jag bryr mig om mina läsares väl och ve.

Eftersom merparten av det våld och de våldtäkter som drabbar kvinnor sker i nära relationer är mitt tips enkelt; undvik nära relationer med män. På allvar alltså. Relationer med män är en av de största riskfaktorerna i en kvinnas liv som de flesta faktiskt kan påverka själv i någon mån. Detta innebär såklart inte att alla män våldtar och slår kvinnor de har relationer med, men det är fortfarande rent statistiskt så att det är där den största risken för kvinnor ligger.

Om en undviker nära relationer med män slipper en även en massa andra saker utöver våld och våldtäkter. En slipper till exempel göra hans känslomässiga arbete och hushållsarbete och kan lägga den tiden på rimligare saker.

Jag säger inte att detta är något slags slutmål för den feministiska kampen eller så, män måste givetvis förändras och sluta förtrycka så vi kan leva tillsammans på ett rimligt sätt. Däremot tycker jag att det är en fullt legitim och även mycket effektiv strategi för att slippa bli förtryckt i sina relationer och för att minska risken för att bli utsatt för patriarkatets yttersta konsekvens, alltså mäns våld mot kvinnor.

Mäns kommunkation.

Det finn en idé om att män har så himla mycket enklare att kommunicera och göra sig förstådda än vad kvinnor har. Jag vet inte, men jag har fan aldrig märkt av detta. Min kommunikation med män har aldrig varit enkel som min kommunikation med kvinnor. Män har jag alltid varit tvungen att dra ur vad fan de menar med olika saker, att aktivt fråga dem när de uppenbarligen är ledsna om vad problemet är istället för att de typ säger det till mig på eget bevåg. Dessutom är män i min erfarenhet betydligt mycket mer inriktade på att ”argumentera” när en har ett samtal om till exempel känslor eller sin relation, istället för att försöka förstå den andra och tillsammans jobba fram en lösning så vill de veta vem som har ”rätt” och var skulden ligger och sen skita i det typ.

Jag tänker att män ofta upplevs som mer lätta att förstå sig på eftersom deras språk är hegemoniskt. Det vill säga; mannen är norm i samhället och därför är det mannen som dikterar villkoren. Om en man och en kvinna inte förstår varandra så läggs det på kvinnan. Hon övertolkar och överanalyserar, hon är obegriplig och ologisk och så vidare. Mannen har rätt tills motsatsen bevisas.

Jag har lagt och lägger fortfarande extremt mycket tid på att förstå och tolka män för att vårt samspel ska fungera. I mina relationer med män så anstränger jag mig extremt mycket för att förstå hur de känner och för att få dem att tala ur skägget istället för att gå omkring och låtsas att de är obrydda och känslokalla (det är ni inte, bara släpp den där jävla idén nu). Det är jag som står för kommunikationen, det är jag som tar upp problem jag upplever, det är jag som frågar hur de känner inför olika saker. Aldrig någonsin att det är tvärt om.

Så nej, jag tycker verkligen inte att män är bra på att uttrycka sig så en förstår eller sysslar med rak kommunikation. Däremot sysslar de en hel del med att förneka att de har känslor och liknande, vilket ofta leder till att de själva inte uppfattar att de har ett behov av att förstå sitt eget känsloliv, vilket gör att det istället blir någon kvinna i deras närhet som får göra det åt dem. Och ja, det är klart att en uppfattar det som att en är ”enkel” och ”okomplicerad” då, men det betyder inte att en faktiskt är det utan att en låter någon annan göra jobbet.

Kärleken till de förtryckta är större än hatet mot förtryckaren.

Någon skrev till mig att ”mitt manshat vet inga gränser” och jag tänkte att jag ibland önskar att det var så, att jag bara kunde hata hata hata manligheten så mycket som den förtjänar. Men det går ju liksom inte, för ett sådant hat skulle endast konsumera mig och inte leda till något gott.

För mig har feminism varit ett sätt att sluta hata. Först tog jag det av patriarkatet internaliserade hatet mot mig själv och andra kvinnor och började hata patriarkatet och manligheten istället, sedan slutade jag hata och började istället känna sorg över att vi lever i ett samhälle som tvingar fram de här känslorna istället för att vi ska kunna leva tillsammans.

Att hata kan vara nödvändigt i perioder, men i längden blir det bara smärtsamt och jobbigt att ägna sig åt. Det gör mest ont i en själv och inte i i patriarkatet. Det är väl det jag har förstått, att i min kamp mot patriarkatet måste jag lägga manshatet på hyllan och istället börja jobba mer konstruktivt. Och det blir för jobbigt att möta all den skit en möter när en försöker bekämpa patriarkatet om en ska reagera genom att bli arg på allting, genom att hata de som mycket som det förtjänar att hatas, för floden av skit vet fan inga gränser. Det som kvinnor utsätts för i patriarkatet är så vidrigt och så fruktansvärt att en känner det som om en skulle kunna brinna upp av raseri, men det går ju inte för om jag skulle låta hatet förtära mig skulle jag inte kunna fortsätta göra det jag gör.

Så jo, faktiskt, mitt manshat vet gränser, och den gränsen går vid vad jag klarar av att hantera. Idag orkar jag knappt känna hat eller ilska alls längre, för det skulle bli mig övermäktigt om jag kände det varje gång det var berättigat. Istället känner jag bara sorg, en avgrundsdjup sorg över att kvinnor varje dag fortsätta förtryckas i denna vidriga skapelse till patriarkat, en sorg över att män dagligen fortsätter utöva detta förtrycka och att vissa till om med känner sig tvungna att försvara sin makt så mycket att de aktivt kämpar emot feminism. Egentligen förtjänar ni att hatas, men jag har kommit fram till att ni inte är värda mitt hat, det är inte värt att bli så upprörd över er att min förmåga att kämpa försämras.

Min drivkraft i feminismen är inte framförallt hat mot manligheten, utan en kärlek till alla de kvinnor som utsätts för ert förtryck. Och den kärleken driver mig till att ta hand om mitt hat, bearbeta det, omvandla det till sorg och göra rum för det i mitt bröst. För att jag ska kunna fortsätta kämpa för att dessa kvinnor ska kunna leva ett bättre liv.

Kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Ibland, eller ganska ofta stöter jag på fenomenet att personer som uppfattas som män och blivit uppväxta som män tar avstånd från manlighet och andra män. Det vill säga säger att de hatar män, säger att de inte känner sig hemma i mansrollen, inte definierar sig som män (här talar jag inte om transpersoner  eller intersexuella utan snarare människor som är queer) och liknande.

Jag är helt med på grejen med att män också ska få problematisera mansrollen och att det är fett att leka med olika könsidentiteter, däremot har jag problem med den här grejen att många verkar tro att de kan sluta definiera sig som män och sedan är allt löst, trots att de fortfarande utövar manlighet och alltså patriarkalt förtryck.

Har du erfarenhet av att växa upp som man och uppfattas som man så har du ett manligt privilegium, oavsett vad du känner att du är eller inte. Jag förstår att det känns jobbigt att inte känna sig hemma i sin könsroll, men det gör det inte mindre sant att du har detta manliga privilegium. Du kommer att fortsätta ha ett manligt tolkningsföreträde, manlig makt och så vidare hur mycket du än tar avstånd från den manliga identiteten eller från män som grupp i ord. För att dekonstruera sin könsroll så krävs inte bara att en tar avstånd från den eller sluta identifiera sig med den, det krävs också att en slutar utöva den.

Jag stöter på detta när jag kritiserar feminister jag uppfattar som män för att bete sig på ett patriarkalt sätt, det vill säga att de svarar med att de inte definierar sig som män och att det är cissexistiskt av mig att anta att de skulle ha en manlig könsidentitet. För min del är det relevanta inte om de har en manlig könsidentitet eller inte, alla får väl kalla sig vad de vill, däremot så kan jag se att många människor som säger sig inte ha en sådan fortfarande gör manlighet och utövar förtryck av kvinnor helt enkelt för att de blivit uppväxta som män och uppfattas som män. Detta går inte att komma ifrån genom att säga att en personligen inte uppfattar sig som man.

Jag tycker att det är skitviktigt att som feminist inte vara låst vid ett binärt könsperspektiv utan se att det inte alls är så fast, men jag tycker också att det är viktigt att inte försöka lösa problem genom att definiera saker och ting annorlunda. Jag ser att queerfeminism kan vara ett mycket effektfullt verktyg på många sammanhang, för att utmana och bryta upp genusordningen, men det får inte blir ytterligare ett sätt för män att ta utrymme inom feminismen och utöva manlig tolkningsföreträde, vilket jag ofta upplever att det är.

Om en gör anspråk på att sluta vara man så ska det väl ändå till att en försöker dekonstruera alla delar av sin manlighet, inte bara de en själv uppfattar som störande. Att gå omkring och göra manlighet på en rad områden men försvara sig med att det inte är så en definierar sig duger inte i mina ögon. Det kan såklart vara spännande för en själv, men det gör inte att en slutar förtrycka kvinnor, och det är väl ändå det som feminism i grund och botten måste handla om; att avskaffa kvinnoförtrycket. Något annat har i alla fall jag svårt att se som feminism. Det kommer inte att tjäna något till om alla slutar definiera sig som män och kvinnor, kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Hur män närmar sig feminism. Del 2.

Diskussionerna har gått en massa kring mitt inlägg om Feministiskt forum för män och jag har noterat en grej som är mycket vanlig när mäns deltagande i feminismen diskuteras, nämligen den där ”men jag försöker faktiskt göra något bra varför kritiserar du mig”-grejen. Vissa tycker till exempel att jag borde fokusera på att kritisera så kallade ”riktiga svin” (var nu dessa finns, kanske i något invandrartätt område eller hos folk med arbetarklassbakgrund där ju Det Riktiga Kvinnoförtrycket™ som bekant frodas…). En annan invändning har varit att jag ”inte bestämmer” vad som är feministiskt och patriarkalt och så vidare.

Såhär: allmänt för mina texter gäller att jag endast redogör för min åsikt och mitt perspektiv. Om någon inte håller med så kan denna antingen strunta i vad jag har att säga eller argumentera emot min ståndpunkt. Att hålla på och tramsa om att jag ”inte bestämmer” är verkligen inte meningsfullt och inte en diskussion jag tänker delta i. Jag har aldrig hävdat att jag ”bestämmer” mer än någon annan, jag har framfört min åsikt om sakernas tillstånd, jag uppfattar inte mig själv som någon slags auktoritet på området utan jag är en av många feminister.

Vissa tror att mitt syfte är att ”alla ska tycka som jag”. Så är det såklart inte. Jag ser absolut inget egenvärde i att folk ”tycker som jag”, det enda jag bryr mig om i det här fallet är att män ska sluta närma sig feminismen på ett patriarkalt sätt, vilket jag uppfattar är fallet här. Detta eftersom jag anser att det bidrar till förtrycket av kvinnor, något jag som feminist givetvis vänder mig emot. Att andra gör andra tolkningar är naturligt, men för att jag ska tycka att det är intressant för egen del så måste jag få se argument och inte bara löst tyckande.

Att en kan göra fel trots goda intentioner är verkligen helt jävla okej, problemet jag ser är när personer klamrar sig fast vid sitt misstag med argumentet att de ”hade en god tanke”. Jag är också helt okej med att folk helt enkelt inte håller med, men då kan en väl enas kring det istället för att böla om att jag inte sitter inne på den sanna tolkningen, ty det har jag faktiskt aldrig hävdat att jag gör. Jag har bara hävdat att det här är min tolkning av hur saker och ting är, men jag kommer liksom inte sitta och skriva någon jävla brasklapp om att jag inte sitter inne på den objektiva sanningen om saker och ting, jag anser att det är underförstått.

Jag tycker det är ganska konstigt hur feministiska män så ofta skjuter ifrån sig kritik angående hur de gör feminism med argument i stil med att de faktiskt har rätt att vara feminister eller att jag inte bestämmer vem som är feminist och inte (som om jag hade kunnat göra det ens om jag hade velat). Jag orkar liksom inte bry mig om huruvida du ”är” eller inte ”är” feminist, vad du ”är” framstår som fruktansvärt irrelevant i mina ögon. Jag vill diskutera vad du gör, och det jag (utifrån beskrivningen) anser att den här gruppen gör är att stärka patriarkala normer. Jag anser att folk kan vara feminister och ändå göra patriarkala grejer, så det är inte något problem för mig att kritisera en person och fortfarande se denne som feminist. Detta rör sig alltså inte om att jag ifrågasätter dessa personers rätt att vara feminister eller deras goda intentioner.

Jag förväntas uppenbarligen visa någon slags glädje och tacksamhet inför att män ens ”försöker” vara feministiska, och inför detta känner jag väl typ; tack men nej tack. För mig duger det inte att ni ”försöker” och sedan sitter och är självrättfärdiga över det, jag kommer att kritisera även feministiska män om de gör något jag uppfattar som patriarkalt, vilket är oerhört vanligt. Om ni verkligen är intresserade av att sluta förtrycka kvinnor så borde ni ta det till er istället för att böla om att ni och har rätt att kalla er feminister eller whatever. Jag har liksom aldrig sagt att ni inte har den rättigheten, däremot har jag kritiserat er när ni upprätthåller patriarkala normer precis som jag kritiserar andra män som gör det.

Det handlar inte om vad kvinnor känner, det handlar om mäns rätt.

Ibland så påtalar någon att kvinnor kanske inte alltid uppskattar de ”komplimanger” (läs: trakasserier) de får av män. Då är det ganska vanligt att män blir upprörda och tycker att det minsann ”menar väl” och att det ”inte kan veta” hur en kvinna ska ta emot deras ”komplimang”. För mig är det tydligt att det det handlar om här inte är omsorg för kvinnor utan om mäns rätt att ge kvinnor ”komplimanger” om de känner för det.

Om dessa män hade brytt sig om vad kvinnor tycker och tänker så hade de kanske förstått att det de trodde var en snäll komplimang för många kvinnor upplevs som trakasserier och så hade de kanske slutat eller i alla fall börjat vara mer aktsamma. Men icke, de kör på ändå och tycker att de kvinnor som tycker att det är jobbigt får foga sig för att de trots allt har en ”god tanke” med det hela. De tycker att kvinnor ska vara projektionsytor för deras välvilja, för deras ”komplimanger”, och om kvinnorna inte uppskattar detta så får de foga sig ändå.

Det handlar inte om att kvinnor och kvinnors känslor, det handlar om mäns rätt. Det handlar om mäns rätt att slänga ur sig olika saker till kvinnor och kräva att det ska uppskatta det eller åtminstone se det som en snäll gest och inte bli upprörda. Män som bryr sig om kvinnors känslor borde respektera att det inte bara är deras eventuella ”tanke” med något de säger som räknas utan att mottagaren faktiskt uppfattar det på ett visst sätt. Men grejen är att dessa män inte bryr sig om kvinnors känslor, de bryr sig bara om att få häva ur sig vad skit de vill.

Att dessa män försvarar sig med att de ha en god tanke duger inte, det duger verkligen inte. Har en en god tanke så borde en kunna respektera när någon förklarar att det kanske inte föll så bra ut, att det kanske inte upplevdes så bra för den som tog emot det. Istället så är dessa män helt fastkörda i sitt jävla ego och tycker att det är deras rätt att sprida vad skit som helst bara de har dessa sagda ”goda intentioner”. De är helt oförmögna att tänka tanken att de kanske gjorde fel, att det kanske inte blev som de hade tänkt sig.

Hur män närmar sig feminism.

Jag har stött på en facebookgrupp som heter Feministiskt forum för män vilket fick mig att fundera lite på det här med hur män närmar sig feminism. Jag tänker diskutera utifrån hur gruppen beskrivit sig själv. Jag vill påpeka att jag själv inte är medlem i gruppen så jag har ingen insikt i hur själva diskussionerna faktiskt ser ut, jag baserar endast detta på

Syftet med gruppen är inte att exkludera kvinnor från den, kvinnor ÄR välkommna, men snarare att ha ett forum där män kan diskutera feminism och könsroller utan att oroa sig över att köra över kvinnor, vilket lät kan hända i blandade feministiska grupper där det visats att män kan råka ta oproportioneligt mycket plats.

Män oroas över att de tar för mycket plats i feministiska grupperingar. Lösning; skapa en egen grupp där ni helt obekymrat kan ta en massa plats eftersom det är det som är syftet. Är det bara jag som känner att detta är ett ganska skevt förhållningssätt. Anledningen till att män tar ”oproportionerligt mycket plats” är liksom att vi har ett skevt maktförhållande mellan könen, och det maktförhållandet blir inte mindre skevt bara för att en från början uttalar den ambitionen. Formuleringen antyder även att problemet skulle ligga hos de kvinnor som bli överkörda och inte hos männen som kör över kvinnorna. Det känns ärligt talat mest bara som ett lamt försök att gå förbi den nödvändiga självkritik en måste göra som manlig feminist, genom att definiera ett rum där en får bete sig precis som vanligt utan att tänka på sin maktposition. Hur ska det kunna komma bra diskussioner kring mäns roll i feminismen utifrån detta?

För tillfället och på prov så gäller följande: Kritik, ifrågasättande och utmanande av feminism tillåts om den uppfattas som genuin och ärlig. Dvs att den kommer ur en önskan att förstå, utveckla och investigera.

Här finns också något typiskt i hur män talar om feminism. De vill ”investigera”, skapa ”förståelse” för feminism som fenomen, inte för sin roll som förtryckare i det patriarkala samhället. I mina ögon blir detta bara ännu et led i den fina patriarkala traditionen där män tar på sig undersökningsutrustningen för att ta reda på hur ”kvinnor funkar”, diagnostisera det och sedan ”behandla” det.

Detta är dock inte huvudsyftet utan gruppen önskar mer dialog mellan män som anser att könsrollerna skadar om hur och vad vi kan göra.

Jag vill påpeka att jag tycker att det är utmärkt att män diskuterar sin roll i patriarkatet. Jag tycker att det är det som ska vara utgångspunkten då män diskuterar feminism, inte att de ska diskutera feminism som fenomen utan att de ska diskutera sig själva som förtryckare. Att män diskuterar feminism kan jag omöjligt se som en feministisk handling, att män diskuterar sig själva i förhållande till patriarkatet är det. Generellt ställer jag mig positiv till initiativ där män kan diskutera sådan med andra män istället för att ta kvinnliga feministers dyrbara tid i anspråk, men jag tycker att det blir fel när en närmar sig feminismen på det här sättet, dels utan förståelse för sin egen maktposition och dels med syftet att ”investigera” feminism som undersökningsobjekt snarare än att förstå sin egen position.

Detta är ingen kritik mot de som är medlemmar i gruppen, då jag absolut förstår behovet och säkert tror att det för intressanta diskussioner i denna grupp. Jag ber bara er män att fundera på detta när ni närmar er feminism.

Pröva att göra något för någon annan istället.

Fick en kränkt kommentar från en man som undrade varför det är så accepterat att läsa SCUM-manifestet (1. det är det inte 2. i de kretsar det är det beror det på att det är en fet bok som har mycket att säga om hur världen är beskaffad) och undrade varför det är okej att ha en teori om att män förtrycker men inte om att judar förtrycker. Tja, varför är det ”okej” att säga att homosexuella förtrycks men inte att heterosexuella gör det, att ickevita förtrycks men inte att vita gör det, att kapitalister exploaterar arbetare men inte att arbetare exploaterar kapitalister och så vidare? Jo, för att ett av alternativen är en korrekt beskrivning av verkligheten och för att det andra endast hjälper till att återskapa fördomar och förtryck av en redan förtryckt grupp.

Den här tendensen att helt frikoppla teorin och politiken från verkligheten och istället ”jämföra” olika uttalanden med varandra och fråga sig ”hade det varit okej om vi sagt judar istället för män”, utan att tänka på att judar och män faktiskt är två olika (delvis överlappande) grupper som en inte kan säga samma saker om, helt enkelt eftersom de inte har samma villkor. Det är helt meningslöst att göra den typen av jämförelser för Det. Är. Inte. Jämförbart. Jag blir så irriterad på människor som ba ägnar sig åt den typen av trams istället för att försöka förstå världen. Istället för att ta till sig och fundera på en beskrivning av verkligheten så väljer de att hitta på en massa konstiga ursäkter för att inte ta det till sig.

Samma tendens kan jag ibland se hos män som typ känner sig förorättade för att de inte erbjuds någon ”väg ut” när jag skriver mina texter, alltså att jag anser att de förtrycker kvinnor enbart i egenskap av att de är födda till män. De tycker liksom att det är ”orättvist” av mig att inte ge dem något val. Ungefär som om jag skulle gå till en fysiker och ba ”det är så orättvist att jag påverkas av gravitationen”. Jag menar, det är ju inte som att jag kan ”välja” att inte bli förtryckt som kvinna, så jag förstå inte varför män skulle kunna ”välja” bort sin del i strukturen. Och om du nu tycker det är så jävla orättvist kan du väl typ… bekämpa patriarkatet istället? Det är ju trots allt det som tvingar in dig i den här strukturen, inte jag.

Det känns som om många tror att jag typ har uppfunnit patriarkatet. Tro mig, om jag hade makten att bestämma så skulle jag bestämma att vi inte ska ha något patriarkat, men nu är det inte jag som bestämmer utan jag beskriver en verklighet jag observerar. Om du sedan har en annan åsikt kan du väl ha det, men att motivera den med att det är ”orättvist” eftersom du inte har ”valt” något känns väl inte helt hundra.

Världen är inte rättvis. Vissa blir förtryckta, andra förtrycker. Var glad att du tillhör den senare gruppen istället för den förra, för det gör dig sjukt mycket mindre begränsad och ger dig mycket mer makt. Att gå omkring och vara kränkt över att någon konstaterar att du ingår i denna grupp är däremot inte särskilt smakfullt eller konstruktivt. Pröva att göra något för någon annan istället för att lägga all din intellektuella energi på att komma bort från skuld.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet

Primitivism (familjeliv och moderskap)

Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter och
 förhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religion
och moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.

Twitter 29/8. Tack alla män som kämpar mot kvinnoförtrycket.

Nu tänkte jag skriva lite om bra feministiska män jag träffat i mitt liv. Eller snarare: bra feministiska saker som feministiska män har gjort.

T.ex. den gången vi hade kvinnoseparatistiskt häng och en man som var tvungen att gå förbi höll för öronen i respekt för oss. Eller den man som skrev i en fbgrupp att han insett att han bör sluta kalla sig manshatare då det är att förneka hans egen del i förtrycket. Eller den man som, när jag påtalar patriarkala problem i vår relation, tar till sig och lyssnar. De män som på eget initiativ anordnar mansseparatistiska grupperingar för att diskutera det förtryck de utövar. Alla de män som inser att de personligen utövar patriarkalt förtryck och aktivt jobbar emot det. Alla de män som säger ifrån när någon man i deras närhet utövar patriarkalt förtryck.

De män som gör detta är verkligen fantastiska, feministiska kämpar. Ni behövs och är viktiga för den feministiska kampen. Det går att bedriva framgångsrik feministisk kamp som man, men inte hur som helst. Det kräver insikt i sitt eget förtryck. För om du inte har det, så kommer du bara ta patriarkatet till feminismen. Och det vore ju inte särskilt feministiskt gjort.

Kort sagt: män som klarar av att ställa sig i bakgrunden, att hjälpa till, att försöka förstå, istället för att mästra och dominera. Från djupet av mitt hjärta: tack. Alltså verkligen tack alla ni fantastiska män som gör detta. Som kämpar emot kvinnoförtrycket.