Etikett: sexualitet

Kvinnlig sexualitet och objektifiering.

Som ni kanske märkt har jag tänkt väldigt mycket på det här med sexualitet och samtycke på sista tiden. Det är någonting jag burit inom mig länge men som jag låtit blomma ut mer ordentligt efter att mittJag har börjat omvärdera en stor del av mina sexuella erfarenheter och ”preferenser”, och börjat se hur lite av de sexuella erfarenheter som faktiskt är positiva sådana. I majoriteten av fallen har jag haft sex fast jag inte velat, för att jag känt mig pressad till det, eller så har jag velat ha sex men inte under de omständigheter som varit.

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Troligen är jag inte ensam om denna erfarenhet, jag vet många kvinnor som uttryckt att de känner igen sig i den här synen på sex. Det är inte så konstigt, för så som sexualitet konstrueras i patriarkatet handlar det i hög grad om objektifiering av kvinnor. Det handlar om att kvinnan passivt ska ta emot det mannen erbjuder, och genom att han tar för sig av henne så får hon värde genom den manliga blicken. Hon är ingenting i sig själv, har ingen sexualitet i sig själv, utan är dömd att svara på mannens initiativ.

Nu upplever jag i högre grad att jag håller på att upptäcka mig själv som sexuell varelse, men det handlar inte om att jag har mer sex utan snarare om att jag har mindre. Jag utforskar intimitet på andra sätt, försöker förstå vad jag tycker om. Hur jag vill bli berörd, hur jag vill röra andra och så vidare. Att låta saker och ting ta tid och inte ha sex bara för att få det överstökat, för att det är något en ”ska” ha.

Jag kan ofta känna att jag skulle ha väntat längre innan jag började vara sexuellt aktiv, så att jag hade kunnat tänka igenom det här mer ordentligt, men tyvärr är det något många, inklusive jag själv, hastar sig igenom. Det handlar nog om att sex är så oerhört symboliskt laddat i patriarkatet, det ses som den ultimata formen av närhet. Just därför blir det ofta, ironiskt nog, ”en mycket ensam upplevelse”.

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.

Vila i din okunnighet.

Gud, jag blir så trött på människor som ba ”jamen det är okej att folk är poly/homosexuella/whatever men själv kan jag då rakt inte begripa hur en kan vara det”. Jamen okej? Är det verkligen så jävla viktigt för dig att förstå alla människors liv?

Varifrån kommer detta behov av att högljutt berätta att en själv minsann inte begriper vissa saker. Är det verkligen relevant? Måste världen verkligen veta hur du personligen skulle känna inför att ha flera kärleksrelationer, ha en partner med samma kön som du själv eller något annat? Förväntar du dig att personen ska svara och ba förklara att ”jomen det här är anledningen till att jag har lite normbrytande sexualitet”.

Nästa gång du får veta om att någon har en normbrytande sexualitet, eller något annat för den delen, försök att bara vila i din okunnighet. Försök att bara chilla i att du inte förstår allting och att du liksom inte heller behöver göra det, för det är fan helt okej att inte förstå vartenda fenomen i världen. Det är okej att inte förstå hur det känns att vara kär i någon som har samma kön som du, eller hur det går till att ha flera parallella relationer. Men är det verkligen så förbannat viktigt att berätta det?

Det finns olika fördomar om mäns och kvinnors sexualitet.

FumikoFem har skrivit om den här hockeytränarhistorien och i vanlig ordning fått en massa kritik. Bland annat från Elina:

Det handlar om en spelstrategi som sexualiserats. Och det kan man ha synpunkter på. Men det finns ingen anledning att försöka få det till att handla om misogyni.

Jag gjorde ett test och bytte ut ”Petra” mot ”Anders”, ”brud” mot ”snubbe”, sen läste jag upp texten för några av mina manliga bekanta och frågade dem om de uppfattade den som mansfientlig. Det var det ingen som gjorde.

Och exemplet lyder då alltså:

Ja, så här hemskt blir det:

”Snygga killar” i försvaret – Gösta
Gösta är den lugne och trygge killen som inte blir irriterad eller gör konstiga saker. När vi spelar Gösta är vi trygga i våra roller, arbetar tillsammans med mycket snack och dubblar aggressivt. Gösta måste man vårda kärleksfullt, krama och vara rädd om. Det gäller för oss att alla på planen agerar tillsammans i en enad försvarsuppställning. Vi ska lita på Gösta och vi ska lita på varandra!

Är detta mansförakt?

För det första: ja! Jag tycker verkligen inte att det är smakfullt att skriva spelstrategi på det här sättet oavsett om exemplen är killar eller tjejer. Grejen är att ingen ens skulle komma på tanken att skriva med män som exempel ty det finns ingen sexualisering av män på samma sätt som det finns en sexualisering av kvinnor.

Men sedan är det såklart också så att olika sätt att beskriva sexuella beteenden används om män och kvinnor. Kvinnor delas in i madonnor och horor medan män snarare delas in i alfahannar och mesar, även om uppdelningen inte alls är lika binär som den är gällande kvinnorna. Om man skulle köra motsvarande grej som anspelar på myter kring manlig sexualitet så skulle det kanske vara mer såhär:

”Snygga killar” i försvaret – Gösta
Gösta är playern som gör vad som helst för att få in den i mål, inklusive anspelar på dina moderskänslor genom att visa sig svag.

Detta är en ide som finns om manlig sexualitet och jag skulle tycka att det var himla illa om detta lärdes ut till ett gäng 14-åriga tjejer, dessutom om det var i en kontext där det allmänt rådde en kultur som hyllade kvinnlighet.

Men det som är grejen är att detta inte sker. Dels för att det inte finns något utbrett sammanhang där kvinnlighet hyllas för 14-åringar, dels för att fördomar om manlig sexualitet inte är lika befästa i vår kultur. Visst talar vi om att män ska vara aktiva i sängen, men vi delar inte upp män i grupper utefter deras sexualitet på samma sätt.

Sexualiteten är inte statisk, men kan vara svår att förändra.

Jag tycker det skulle vara intressant att få svar på frågorna ”hur” och ”varför”… Tror du att sexualitet är något statiskt som inte kan förändras?

Lisa under inlägget om patriarkalt influerat sex.

Jag tror absolut inte att sexualiteten är statisk och är helt övertygad om att man kan lära sig av med vissa preferenser, på samma sätt som man kan lära sig andra.

Däremot tror jag att detta kan ta mycket tid och energi i anspråk och därför så ser jag det inte om eftersträvansvärt att trycka på för mycket att folk ska göra det. Många har problem nog bara med att våga njuta och ge uttryck för sina redan existerande sexuella preferenser.

Så jag tycker framförallt att man ska säga till folk att våga njuta och våga leva ut det dem tänker på. Sedan kan man gå vidare från det och försöka hitta en sexualitet som inte är influerad av könsstrukturer om man vill, men jag tycker inte att det är något man behöver göra och jag förstår att de absolut flesta inte prioriterar det i sina liv.

Man måste få utleva sin sexualitet, även om den är patriarkalt influerad.

Angående mitt inlägg om Maran och feministiska våldtäkter så fick jag denna kommentar.

Jag fattar inte hur en kan säga att allt är ok att tända på. Vi LÄR oss ju vad vi ska tända på, av allt omkring oss. Varför inte istället problematisera VARFÖR vi tänder på könsmaktsstrukturer och vad det får för konsekvenser? HUR har vi tränats in i detta, och hur kan vi avprogrammera oss? För fyrtio år sen blev män kåta på skymten av en kvinnas könshår, idag tänder män på rakade kön. I antikens Kina tände män på doften av snörda fötter.

Jag vägrar låta patriarkatets könsmaktsstruktur invadera min sexualitet så till den milda grad att jag ska återskapa könsmakten i mitt sex.

Det är sant att samhället och dess värderingar influerar vår sexualitet och man kan absolut diskutera varifrån olika sexuella preferenser och värderingar stammar, det tycker jag. Däremot har jag ingen lust att strunta i att utleva olika saker som jag redan vet att jag tänder på för att jag inte ska ha en sexualitet som är patriarkal.

Jag ser det som än värre att förtrycka delar av sin sexualitet för att man inte ser den som korrekt ur ett feministiskt perspektiv. För min egen del skulle det allvarligt begränsa min sexualitet om jag gjorde det, och det skulle skapa en värre problematik: att jag var tvungen att strunta i min egen njutning för att ta hänsyn till ett högre ideal. Det har jag ingen lust med att göra.

Om man har koll på vad man tänder på, vet vad man vill ha och vet vad gränsen går kan jag omöjligt se rollspel, dominans och så vidare som problematiskt. I mina ögon är det något man gör för att tillfredsställa sig själv, även om det är influerat av könsmaktsordningen.

Däremot så ska man ju såklart inte ha den typen av sex om man inte tycker om det. Men om man gillar det ser jag ingen anledning till att man ska förtrycka det. Sedan kan man såklart försöka hitta andra sätt att ha sex på om man nu vill det, men i mina ögon är det bara att backa i tiden att uppmana tjejer till att inte utleva de grejer de vill för att nå upp till något slag högre ideal.

Bara för att man är nyfiken så behöver man kanske inte veta allt.

En grej jag tycker är så himla lam är folk som alltid måste fråga och spekulera i andra människors sexualitet. Alltså, jag förstår ju själv varför man tycker att det är intressant men vissa bara måste veta vem som är homo- och bi.

Även om jag kan begripa intresset så tycker jag illa om denna tendens att tycka vara sig berättigad att fråga och framförallt berättigad att få svar. Kan inte folk bara lägga lite band på sig själva och fatta att även om de är jävligt intresserade så är det faktiskt inte riktigt okej att bara, rakt ut ur ingenting, fråga någon om vilket kön hen tänder på.

Och så undrar folk varför folk måste spöka ut sig så på Pride. Jadu, om sexualiteten faktiskt hade tillåtits vara ens privatsak så hade behovet kanske inte varit lika stort. Men nu ska den enbart vara en privatsak om när det passar sig för samhället och samtidigt fritt för alla att gräva i och fråga om de önskar. Den dagen det slutar vara socialt accepterat att fråga en ytlig bekant eller en vilt främmande människa om vilket kön hen tänder på bara för att ”man är nyfiken” så har vi kommit jävligt långt, och vi kommer nog inte vara där än på ett tag.

När börjar själva groomingen.

Tydligen så har brottet grooming instiftats i sexualbrottslagstiftningen.

Sedan två år finns ett nytt brott som kallas grooming. Grooming innebär att någon förbereder för övergrepp. I de flesta fall handlar det om män eller kvinnor som söker kontakt med unga flickor eller pojkar. Kontakten etableras på chatforum eller via kontaktannonser på Internet. När relationen har utvecklats föreslås en träff i sexuellt syfte.

Jag skulle hemskt gärna vilja veta när själva brottet begås. Är det när man tar kontakt, när man chattat ett tag, när man styr in samtalen på sex eller när man stämmer träff.

För inte kan det väl vara förbjudet för vuxna att sexchatta med ungdomar? Det vore faktiskt bara konstigt. Jag tycker egentligen inte heller att det ska vara lagligt att stämma träff, men det är mer förståeligt.

Förberedelse för brott är väl dessutom alltid olagligt, så det täcks ju redan upp.

Såhär är det: många många ungdomar utforskar sin sexualitet innan de fyllt femton. Detta görs inte bara genom sexuellt umgänge med jämnåriga utan också, till stor del, över internet. Ungdomar sexchattar, har kontakt med äldre personer med klara sexuella preferenser och lär sig vad de gillar. Detta är inget konstigt eller farligt alls.

Jag tror att det i många fall är bättre att ha kontakt med någon betydligt äldre på säkert avstånd och anonymt, än att ha en sexuell relation med någon som bara är två år äldre som är fysisk. I en chatt kan man alltid stänga av, men ändå lära känna sina preferenser. Det är ett otroligt säkert sätt att utforska sin sexualitet på och jag tror att många av er som läser har gjort det själva.

Vissa av dessa kontakter slutar illa, det är sant. Men hur många är det egentligen? I de flesta fall så drar sig någon av parterna ur, eller så var det inte tanken att träffas ens från början. Det finns säkert många vuxna som tänder på tanken att ligga med tonåringar men inte vill realisera det också, för sådana är fantasier.

Jag tycker inte att man ska förbjuda eller problematisera sexchattandet. Jag vågar hävda att sexchattande i 99 fall av 100 inte leder till något möte alls, och att det i många fall är en positiv upplevelse. Att ungdomar lär sig sina gränser och preferenser på ett absolut riskfritt sätt.

Ni kan behålla ordet slampa, jag tänker inte försöka erövra det.

Jag vette fan vad jag ska tycka om Slutwalk. I egenskap av ”liberal” borde jag såklart tycka att det är jättebra, men jag vette fan. Jag förstår grundtanken i det hela, som tjej ska man få klä sig slampigt utan att bli sexuellt trakasserad för det. Det är sant.

Men jag är så trött på allt tal om att ta vissa ord tillbaka, som ordet slampa. Slampa är ett nedsättande begrepp för kvinnor som bjuder ut sig sexuellt och jag begriper inte vad någon skulle tjäna på att ta tillbaks det alls faktiskt. Och vaddå ”tillbaks”, har det någonsin varit ett ord som legat i våra händer med en positiv betydelse?

Mycket av den här ”ta tillbaks”-kulturen ser jag som ett uttryck för någon slags relativism med som skjuter sönder begrepp och deras betydelse och därmed möjligheten att kritisera dem. Plötsligt ska man som tjej vara stolt över att bli kallad slampa. Men det finns inget behov av olika beteckningar på hur sexuellt utlevande personer är, oavsett om orden har positiva eller negativa associationer. Lika lite som jag demonstrerar för rätten att vara avhållsam, som ändå är ett ganska kontroversiellt val i Sverige, så är jag intresserad av att demonstrera för rätten att knulla runt.

Nu kan man invända att slutwalk inte handlar om att knulla runt så mycket som att få klä sig som man vill. Men slampa betyder väl ändå inte att man har sexiga kläder, utan att man bjuder ut sig. Det är i alla fall den relation jag har till begreppet, sedan kan det talas om slampiga kläder man ordet slampa i sig har fortfarande mer med sexualitet än med u-ringningar att göra.

Och framförallt så står det eviga ”fria valet” som alltid i händelsernas centrum. Även om det finns en massa personer som bjuder ut sig för att de vill, för att de gillar sex, så finns det också en massa kvinnor som bjuder ut sig för att få bekräftelse och leva upp till vissa ideal i ett patriarkalt samhälle. Att så okritiskt hylla slampan löser i mina ögon inga problem, det skapar snarare en situation där orden medvetet rycks ur sitt sammanhang, vilket försvårar analys. Hur kan jag bli sur över att någon kallar mig slampa när samma ord ständigt ska återerövras och tömmas på sin betydelse? Hur ska någon feminist med trovärdigheten i behåll kunna motsätta sig den typen av negativa tillmälen när det ständigt skanderas att man borde känna stolthet över att kalla sig slampa.

Orden måste rimligen få användas av alla även om vi fyller dem med ny betydelse. Vi kan inte lägga beslag på ordet själva, men genom att ge det en dubbel betydelse så blir det svårare att motsätta sig det när det används som en förolämpning. Och så tänker jag på den där klasskamraten man hade i högstadiet som bara fnissade smickrat när hon blev kallad för slampa eller tagen på rumpan, som uppenbarligen såg det som en komplimang men som ändå var den ultimata produkten av patriarkatet. Jag tänker inte hävda att hon var en kvinnorättskämpe för att hon tog ordet slampa tillbaka, för det var hon inte. Hon var en sorglig figur som fann bekräftelse i att bli nedtryckt av manssamhället.

Ett projekt.

Jag tänkte kör ett litet projekt här i bloggen om feminism. Ett antal längre resonerande texter om feministiska problem. Vad tror ni om det? Jag är ju inte lika skarp som vissa andra men jag kanske kan bli.

Jag har lite idéer. Bland annat tänkte jag skriva om varför det är viktigt att kalla sig feminist och inte humanist, om kvotering, om särartsfeminism och sexualitet som ett feministiskt vapen. Och så om sexköpslagen, där jag faktiskt är väldigt insatt. Har ni några förslag på vad som skulle kunna vara intressanta frågeställningar?