Etikett: twitter

Om #minrasism, självgott koketterande och det sanna jaget.

Gårdagens twitterhaveri var helt klart hashtaggen #minrasism där människor på olika sätt ”kom ut” med sina rasistiska fördomar. Varför? Tydligen för att det är viktigt att erkänna ens fördomar för att kunna bekämpa dem.

Alla människor har fördomar, de flesta har troligen rasistiska sådana i olika omfattning. Vi behöver absolut diskutera den strukturella rasismen i samhället, en diskussion som givetvis inkluderar hur en själv bidrar till den. Vad vi däremot inte behöver är en massa människor som ”kommer ut” som fördomsfulla och som sedan uppgår i någon slags pervers gemenskap rörande detta. Bildar Klubben för de som har insikt om sin egen fördomsfullhet, men utan att ta något faktiskt ansvar för förändring.

När människor på detta sätt ”bekänner” sina fördomar så blir det lätt så att det istället för att uppstå någon slags konkret diskussion om vad en ska göra åt dem istället landar i något slags konstaterande av att ”alla har fördomar” och att det inte är så mycket att göra åt, mer än att på detta sätt synliggöra det hela, såklart. Synliggörandet i sig ses liksom som nog, och alltid slutar i en jävla ryggdunkarfest där olika personer berömmer varandra för att de trots allt vågar erkänna att de har fördomar. Insikten om sina egna tillkortakommanden ses som tillräcklig.

Detta får mig att tänka på en grej som Zizek skriver i Först som tragedi, sedan som fars, där hen menar på att uttrycket ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” idag kan bytas ut mot ”förlåt dem, ty de vet precis vad de gör”. Innan så har man bortförklarat olika människors medverkan till att upprätthålla förtryck i samhället med att de är för korkade för att veta bättre, men idag så kan det verka ursäktande i sig att en faktiskt vet vad en håller på med, men med hänvisning till sina ”mänskliga tillkortakommanden” helt enkelt accepterar detta hos sig själv.

Detta relaterar också till vad jag innan skrivit om det Sanna Jaget. Den rasism en ger uttryck för ursäktas med att en bakom allt detta egentligen är en annan person, en person som är medveten om rasistiska strukturer i samhället och även hur en själv medverkar till dem, som har goda intentioner men som ibland gör misstag. Dessa misstag är såklart förargliga, men inte mer än så. De ses inte som några uttryck för vem en egentligen är eftersom det ”sanna jaget” är medvetet om dem och inte står för dem ”egentligen”. Det är som om de aldrig hade inträffat, som om denna faktiska rasism äger rum i en annan dimension där det sanna jaget inte är inblandat.

Alla människor gör misstag, det är inte det jag hänger upp mig på. Vad jag ogillar är när det anses tillräckligt att inse att en gör misstag, när en kan komma undan från sitt ansvar endast genom att erkänna att en också bidrar till rasismen i samhället. När ett självgott koketterande om ens egen medvetenhet om ens brister täcker över en diskussion om hur vi ska bekämpa rasism som det finns ett skriande behov av.

När jag upptäcker rasism hos mig själv så håller jag käften, skäms och förändrar. Jag inser att jag aldrig kommer kunna göra mig helt fri från fördomar, men jag begriper också att en alltid kan bli bättre och att detta arbete aldrig får avstanna till förmån för något slags självgott koketterande om mina fördomar.

Alla jävla debatter.

Nu kanske detta verkar konstigt för den som läser min blogg, men jag är så trött så trött på alla jävla ”debatter” som finns där ute i världen. Jag är ju ändå en del av den så kallade ”tyckeliten”, det vill säga: folk vill att jag ska ”debattera” saker i deras program, radioinslag, tidning och så vidare. Ibland får jag förslag som passar mig utmärkt och som går i linje med vad jag är bra på, ibland får jag helt absurda förfrågningar som berör saker jag över huvud taget inte har en jävla aning om, men som jag kanske har skrivit om på bloggen typ en gång. Nu är jag  inte särskilt känd, men jag tycker mig ändå ha sett en del av detta att folk hör av sig till första bästa när de vill att någon ska ”debattera” något och egentligen inte bryr sig om den personen har någon slags legitimitet att uttala sig i frågan utöver att hen vill uttala sig, att hen tycker något.

Jag tänker på Hermanssons inlägg om att detta angående Hen-debatten:

Alla vill prata om genus. Även männen utan hjärna, männen med lite hjärna och ibland vissa kvinder utan insikt. Detta är ett problem uppdelat i olika omgångar. Det handlar inte om att ”tycka till”, du måste ha kunskap och analys.

Det är en sak att blogga om något en har lite kunskap om (förutsatt att en är tydlig med det) och att bli inbjuden (och ställa upp) i ett jävla debattprogram, eller skriva en debattartikel eller whatever. I de sammanhangen så förväntar sig människor att personen som sitter där faktiskt har något att komma med, åtminstone någon slags insatthet i frågan och debatten som förts kring den. Om jag ser eller hör en debatt om ”hen” så förväntar jag mig högre nivå på argumenten än att ”hen låter som höna”. Jag tycker att jag ska kunna förvänta mig högre intellektuell nivå i debatten i till exempel Svt Debatt än på twitter, men dessvärre är det inte så.

Grejen är den att det finns en massa personer som vill synas och därför är det helt naturligt att vissa tackar ja även om en inte är så kunnig. Vad jag däremot tycker är konstigt är att det inte finns ett striktare urval inom tv, radio och så vidare för vem som får ta plats där. Nu menar jag inte att alla måste ha läst ämnet de pratar om på högskolan eller så, men jag tycker att det blir absurt när alla en människas åsikter plötsligt ses som legitima och värda att ha med i debatt bara för att hen är aktiv i samhällsdebatten på annat håll, alternativt känd eller bara för att hen ”har en åsikt” rakt av. Det är så satans tröttsamt.

Ta nu inte detta som att jag inte bryr mig om vad ”vanligt folk” tycker och tänker om saker och ting, det är såklart jätteviktigt. Grejen är inte att vissa personers åsikter är oviktiga, grejen är att när en för en debatt om något så måste det finnas mer underlag än slentrianmässigt tyckande. Det viktiga är inte vem som bjuds in utan vad de bjuds in för. Om man bjuder in till exempel Zytomierska för att debattera LCHF så ska man kanske inte låtsas att hen har kunskap nog för att göra uttalanden som ”90 % av jordens befolkning vill gå ner i vikt”, däremot om hen bara hade blivit inbjuden i egenskap av ”person som går på LCHF” (vad nu det ska vara bra för) så hade saken varit en annan, men grejen är att hen bjuds in i egenskap av någon slags expert (eller i alla fall uttalar sig som om hen vore det).

En grej som också hör till detta är tendensen som finns att när ett ämne debatteras så ska fan alla ha en åsikt om saken. Det är så otroligt lätt att dras med i detta när man spenderar så mycket tid på till exempel twitter som jag gör. Om alla börjar snacka om en grej så blir jag såklart också intresserad, och sedan står man där och har en åsikt om något man egentligen inte vet eller bryr sig ett skit om. Jag har på sista tiden försökt dra mig bort från detta så mycket som möjligt. Jag orkar inte vara en person som bara producerar ännu en generisk åsikt om de ämnen som alla andra redan producerat en åsikt om. Jag orkar inte tycka något om varenda liten grej som dyker upp.

Jag.

Gillar dessa bilder på mig som min lillasyster har tagit. Känner mig gammal som åker ut på landet för att jag så gärna vill spendera tid med henne och min mamma, men det känns bra. Det är så skönt med lugn.

Snart börjar jag i skolan, den tredje September närmare bestämt. Jag har skaffat boende via twitter (!) och ska bo inneboende hos två personer som jag tror jag kommer trivas bra med.

Så det känns som att det mesta ordnar sig ganska bra just nu.

En liten sammanfattning kanske man ska säga.

Har fått mitt första erbjudande om att hålla en reklamtävling här i bloggen från… ett vitvaruföretag? Happ. Tänk om någon rolig tidning, något bokbolag eller liknande ville höra av sig istället.

Vidare så vill jag säga: tack! Tack för allt snällt ni skriver. Det värmer verkligen och får mig att vilja fortsätta skriva även fast jag kan vara dålig på att visa uppskattning. Men det betyder verkligen mycket för mig att bli uppskattad för det jag själv tycker är roligt och tycker jag är bra på.

Annars så vill jag tipsa om tre saker:

  1. Denna text om konsumentmakt. Väldigt sant, påståendet att vi inte har råd men konsumentmakt. Jag tycker även att ni ska lyssna på denna krönika på samma ämne av Ola Söderholm på tankesmedjan. Himla roligt och träffsäkert. Konsumentmakt är fan skit.
  2. Denna text om priset för att inte kallas surfitta och hur kvinnor alltid tvingas bete sig på ett visst sätt för att undvika ”friktion” i mötet med män. Påminner om en vidrig företeelse i all sin enkelhet. Jag kan säga som så att mitt val är att stå upp för mig själv och min rätt till min kropp, oavsett vad folk kallar mig.
  3. Och så denna text att Trollhare om mytbildningar kring aspergers syndrom. Väldigt viktigt med förståelse kring detta.

För övrigt är en rolig hashtag att följa på twitter #manriot som någon stackars manlig liberal kände sig nödgad att dra igång för att det är så jobbigt att vara en ”vanlig snubbe”. Tyvärr fick det inte det genomslag han hoppades. Män är kanske inte så förtryckta trots allt? Eller så är de så förtryckta att de inte ens vågar uttrycka sig.

Och ja, jag vet att det finns saker som är jobbigt för män som grupp också men jag tyckte bara att det var så roligt att absolut ingen tog detta på allvar. Plus att väldigt mycket av det som anges som exempel på mansförtryck faktiskt är hysteriskt roligt.

Sexig politik.

Diskuterade ”twitters sexigaste” på just twitter. Twitters sexigaste är en tävling som handlar om att kora just twitters sexigaste. Men sexigt handlar här inte om att twittra om sex, se sexig ut eller liknande utan om detta:

Twittrare uppmanas nominera personer med så mycket personlighet, humor, smarthet, briljans eller andra egenskaper som gör att de känns som det sexigaste vi kan hitta.

Sexighet är alltså ”personlighet”, humor, smarthet briljans och så vidare. Och jag blir så trött, så trött på att allt i slutänden ska koka ihop till att vara sexigt.

Skrev om detta och fick, som väntat, invändningen att många faktiskt anser dessa egenskaper attraktiva och att sexighet bör gå och går utanför rent fysisk attraktivitet. Detta stämmer, och jag har såklart inga problem med att folk attraheras av dessa egenskaper. Vad jag däremot finner tröttsamt är att dessa egenskaper inte får stå för sig själv, utan sätt i kontexten av att andra finnas dem attraktiva. Jag skulle bli ganska grinig om någon beskrev mig som ”sexig” eftersom jag uttrycker min åsikter, är intelligent eller liknande. Jag vill att dessa egenskaper ska få stå för sig själva.

Vidare tänker jag på en gång när jag var med och startade upp ett ungdomsförbund där en medverkande uttryckte en önskan om att vi skulle vara ”sexigare” än det redan existerande ungdomsförbunden och sedan hade idéer om vilka politiska perspektiv, metoder och retorikval som anses sexiga bland ungdomarna. Även Centerstudenter har försökt slå sig in på sexighetsspåret men sin utvikningskampanj, och jag har även hört det ryktas om andra försök såsom att säga att ”storleken spelar roll” när man talar om skyskrapsbyggen.

För mig är detta väldigt typiskt för den unga intellektuella och politiska eliten eller vad man nu ska kalla det. Det viktiga är ”sexighet”, inte nödvändigtvis som i knullbarhet men som i att allt man gör, säger och så vidare ska belysas utifrån något slags lifestyleperspektiv, ett personligt varumärkesbyggande för att sälja in vissa politiska idéer. I takt med detta blir ofta själva innehållet mer urlakat, fullt av meningslösa statements och plattityder såsom att man ska få vara som man vill, vad nu det ska betyda.

Politiken handlar för dessa människor inte om att ta fram lösningar för att göra människors liv bättre utan om att marknadsföra sig själv som individ samt ha någon slags intern debattävling, eftersom det är sexigt. Det är sexigt med politiskt engagemang, intelligens och så vidare. Jag föraktar dessa människor, ty den som inte har ett intresse för att göra världen till en bättre plats har inte i politiken att göra enligt mig.

Och denna tweet ringar in saken så jävla väl. När jag kritiserade utviket så fick jag svart att det var ”kul” och inte så seriöst. Ja, det är just dte som är problemet. Att detta för er inte är något seriöst, bara en låtsaslek eller möjligtvis en framtida karriär, ett sätt att bygga sitt personliga varumärke och få flamsa runt samtidigt som man framstår som intellektuell.