Kategori: Blogg

Vem får vara med och krossa idealen?

Det här tycker jag är svinkul. Egoina har dragit igång någon kampanj för att krossa osunda ideal (bara det, liksom) där hon har uppmanat folk att skicka in bilder på sina lår. Paow vill såklart inte vara sämre och uppmanar även sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar. Resultatet blir att Paows smala, snygga fjortisläsare skickar in bilder på sina förhållandevis snygga kroppar.

Sen bryter stormen lös. Folk blir svinsura på Paow eftersom hon bara lägger upp bilder på smala tjejer (stämmer det ens?). Paow skriver ett inlägg till sitt försvar där hon frågar om hon verkligen ska strunta i bilder på smala tjejer, vilket jag tycker är en otroligt rimlig invändning. Om man tänkte publicera bilder på folks kroppar så ska man väl publicera alla som kommer in?

För det första så är inte alla tjejer som Paow lagt upp bilder på skitsmala. För det andra är det ju inte så konstigt att det är så i och med att Paows läsare är yngre, och de flesta börjar inte bygga upp sina fettdepåer fören efter fjortistiden. Sen skriver hon ett till inlägg där hon kritiserar Egoinas snabbmatskonsumtion och tycker att hon uppmuntrar till osunda vanor. Då blir Egoina skitsur och lämnar redaktörsjobbet på Paows pojkväns bloggsajt.

Det är såklart sjukt omoget av Paow att säga att Egoina kommer att dö av övervikt men hela den här soppan sätter verkligen fingret på det otroligt problematiska i att ”krossa idealen”. Det är bara de med rätt kroppsform som får göra det. Om man är för smal så fungerar ens kropp inte i den normativa ”krossa idealen”-mallen, är man för tjock och ohälsosam så är det också destruktivt. Man ska vara lite gulligt småmullig som Egoina. Låren går visserligen ihop, men hon är fortfarande snygg.

Jag kan också känna att dessa kampanjer ökar medvetenheten kring min egen kropp. Jag skulle till exempel aldrig ha tänkt på huruvida mina lår ”går ihop” eller ej om det inte var för Egoinas kampanj kring det. Och hur mycket jag än blir matad med att det är okej att se ut på en massa olika sätt så kommer jag fortfarande att ha mina preferenser. Det bästa sättet att komma åt detta är, i alla fall för mig, att helt enkelt inte tänka på det så mycket.

Oförenliga krav.

Blondinbella skriver om gymnasietiden och när hon tog studenten. Jag är knappast förvånad över att det inte var så rosaskimrande som hon ville få det till då. Blonsinbella satsade som bekant på sitt företag istället för skolan det sista året, ett fullt rimligt val jag också hade gjort i hennes situation. Hon skriver om skolans ovilja att samarbeta med henne kring detta:

Men innan jag tog beslutet så försökte jag få skolan att samarbeta, hjälpa mig att få jobbet och plugget att gå ihop men det var helt omöjligt. Det fanns inget utrymme för nytänk eller resurser för att ens fundera.

Det är sant att det är tråkigt att det inte finns rum för alternativa lösningar i skolvärlden, men jag kan verkligen förstå hennes skola samtidigt. Själv gick jag ett halvår extra i gymnasiet på grund av depression, en lösning som var ganska enkel att ordna. Men det finns ingen anledning för en skola att lägga resurser på en elev som rätt upp och ner väljer att prioritera något annat.

Alla skolor är tilldelade en viss summa pengar, en skola som Jensen (där Bella gick om jag inte minns fel) är ju dessutom en privatskola som vill gå med vinst. Att dessa pengar skulle läggas på entreprenörsungar är en absurd ide. Speciellt med den åtstramningspolitik som Blondinbellas älsklingar moderaterna för. Skolan är en tjänst som erbjuds en på vissa villkor, bland annat att man ska upplåta tid och energi åt den.

Jag tycker att det är fascinerande hur man kan vara för en åtstramningspolitik samtidigt som man i sin egen kontakt med statliga institutioner kräver att de ska vara individanpassade och flexibla. Sånt kostar pengar.

Mogi ger klimattips.

Mogi ger exempel på hur man kan vara klimatsmart i sin frågestund (efter oblygt hyllande av konsumtion eftersom det ”ger så mycket jobb”): ”om man till exempel kan välja mellan apelsiner från Brasilien och Spanien kan man ju välja dem från Spanien”.

Jag undrar om Mogi någonsin har tänkt på att hon kanske inte behöver några apelsiner alls? Nu är jag väl inte någon mästare på att avstå exotisk frukt, men jag tycker att man har ett jävligt skevt perspektiv om den enda uppoffring man tycker är rimlig att göra för miljön är att välja den liiite bättre av två identiska produkter.

Vidare säger Mogi att man ju kan ”ha koll på” att produkterna inte tas fram under ledning av ”slavdrivare”. Jag undrar vad hon sätter in i det begreppet, jag.

Alla rörelser måste bemötas, hur dumma de än är.

När man som jag går i taket över människor som Blondinbella och Tyra så får man ofta höra att man inte ska bry sig eftersom de ändå är så intellektuellt begränsade och inte borde tillmätas något större värde i den offentliga debatten.

På sätt och vis kan jag väl hålla med, i vissa fall så är det verkligen en legitim åsikt. Jag brukar till exempel inte uppröra mig över hertiginnan trots att hon är helt infantil och jag skulle tycka att den som gjorde det slösade sin tid.

Men Blondinbella är, hur mycket man än önskar motsatsen, en förebild för många ”unga tjejer”. Hon säger något om vår tid. Jag tror inte att lösningen är att tiga ihjäl henne, dels för att det kommer finnas så många som talar om henne ändå, dels för att de idéer hon representerar lever även om just hennes utrymme skulle bli kringskuret.

Jag tror att man måste bemöta alla rörelser på allvar, hur infantila de än är. För om man inte gör det så skapar man ett intellektuellt utrymme för dessa rörelser, där de slipper stöta på motstånd. Därför tänker jag fortsätta gå i taket över människor som är så uppenbart dumma i huvudet, helt enkelt för att det inte är så uppenbart för alla.

Egoboostandets baksida.

Tyra är fan bäst. Hon tipsar läsarna om att handlingar leder till konsekvenser och att man bör tänka på vad man gör och vad man säger. Och folk ba: gu va vis du är!

Alla bloggerskor på topplistan har ju typ 14 år gamla fans som tycker att allt de kläcker ur sig är guld och gröna skogar. Alla banala insikter det är självklart att man kommit till vid den åldern tas emot som livsvisdomar. Jag tänker mig hur de sitter och gottar sig åt hur jävla insiktsfulla dem är. Snacka om egoboost!

Vad tråkigt om vi får ett debattklimat som präglas av det här (vilket jag inte ser som en orimlighet) där alla bara framför åsikter som att ”man ska vara snäll” och ”det är dumt att vara rasist” och ser det som värdefulla insikter bara för att vi lever i en konstig kultur där folk praktisk taget dyrkar Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki.

Syns det inte så finns det inte.

Denna underbara kommentar hittade jag under BKs inlägg där de skriver om den här bloggen som handlar om en tjej som lider av borderline.

Jag tycker att det är konstigt att du följer Linas blogg samtidigt som du skrev för några dagar sedan att det är hemskt att bidra till att ”hemska bloggar” får många läsare. Jag vet att du skrev att du ju bara menar väl och bryr dej osv, men när personen mår bra igen så kommer du förmodligen sluta läsa, precis som många andra, och vad händer då? Är personen i fråga inte tillräckligt stark kan h*n sakna uppmärksamheten och må dåligt igen, av ”fel” anledningar (om det nu finns en rätt anledning). Det är destruktivt och alla som läser bidrar till det. Oavsett hur väl man menar…

Jag har så otroligt svårt för denna ”se inget ont”-mentaliteten som är så otroligt vanlig på internet. Jag tror inte att någon mår dåligt på det sätt som Lina gör för att få uppmärksamhet, jag tror att det sitter djupare än så.

Typ när det gäller Kissie så kan jag tänka mig att bloggen har en del med hennes välbefinnande att göra, men hon har för helvete Sveriges största jävla blogg. Det är inte jämförbart. Om hon dessutom började skriva om hur hon mår mer seriöst så tror jag att hon skulle kunna må bättre av det och framförallt få ett stort stöd.

Jag undrar vad någon skulle tjäna på att sopa detta under mattan. Människor mår dåligt och det är viktigt och folk vet det och tar hänsyn till det och inte fördömer det. Ofta tar Berny Påhlssons bok vingklippt ängel upp som exempel på hur psykisk sjukdom har förskönats men jag tror inte att Berny mådde dåligt för sina fans skull. Däremot tror jag att boken har haft en stor positiv effekt i det att den har gjort psykisk sjukdom till något betydligt mer greppbart för en hel generation.

Dessutom är väl en viss försköning bättre än ett osynliggörande. Dels för att ingen människa mår dåligt för att det är ”coolt” att göra det, utan på sin höjd tar till sig vissa attribut som betecknar psykisk sjukdom. Men att vägra se det som är ont för att det kan vara ”uppmuntrande” blir bara så fel. Ska vi istället ignorera det?

Psykisk sjukdom är precis vad det heter: sjukdom. Att tycka att man inte ska skriva eller läsa om det är som att tycka att man inte ska skriva eller läsa om cancer. Alla cancerbloggar får ju också mindre uppmärksamhet när de blir friska av naturliga skäl, ska man då undvika att läsa dem för att inte uppmuntra dem att få cancer igen? Jag vet att det inte är en klockren liknelse, men jag tycker att det är trist att psykiskt sjuka måste ytterliggare stigmatiseras, enligt många för ”deras eget bästa”.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.

Tragik.

Tragiskt det här med Kissies anfall. Så förnedrande att det sker offentligt, och så jävla tragiskt att Kissie bloggar bilder på sina armar från sjukhuset på samma lifestyle-sätt som hon annars bloggar egobilder. Snacka om att ha bloggen som högsta prio i alla lägen och vara distanserad från händelsen. Troligen är attacken utlöst av för lite mat och för mycket sprit och stress.

Vad som faktiskt gör mig lite lättad är att de skriverier jag läst om det har känts ganska schyssta. Det är inget moraliserande gentemot Kissie, alla fattar väl att hon har förlorat kontrollen över sin situation. Samtidigt är tanken på att Blondinbella skulle komma och ”hjälpa” Kissie skrattretande.

Fan vilka psykologiska studier man skulle kunna göra på Kissie ändå. Hon måste ju ha påverkats enormt av sitt kändisskap och allt finns ju noggrant dokumenterat på hennes blogg. Det måste vara så otroligt svårt att komma ur beteendet med alla förväntningar hon har på sig. Jag kan tänka mig att hon tycker anfallet är lite bra någonstans eftersom det ger henne uppmärksamhet.

Det värsta är att hon blir peppad både av sina fans och sina haters, för det är ju själva uppmärksamheten som spelar roll. Det är ju något man ofta kan se när det gäller anorexia, att både negativa och positiva kommentarer om ens kropp sporrar en.

Svar till Blondinbella.

Här är mitt svar till Blondinbella. Jag har ändrat en del från originalet men detta är i alla fall vad jag tycker. Jag vill förresten säga att jag också tycker att Ahlstadts artikel var förminskande och löjlig. Det finns många unga som engagerar sig idag också, och det största problemet är egentligen att många ur hennes generation vänder dövörat till. Jaja, här är artikeln. Om ni håller med eller tycker jag har poänger så vore det verkligen kul om ni spred den. Detta är något jag vill nå ut med.

”Blondinbella rycker ut till kapitalismens försvar i sitt svar på Ann Charlott Ahlstadts debattartikel. Hon skriver om hur lyckligt lottad vår generation är eftersom vi inte behöver ansluta oss till facket utan kan ta det ”direkt med chefen” om vi är missnöjda med våra löner. Hon skriver också att feminismen trycker ner kvinnor trots att Ahlstadt inte nämnt feminism, men Blondinbella passar väl på att gå till angrepp mot alla ideologier som pekar ut missförhållanden i samhället när hon ändå är igång. Så jävla typiskt, kan jag tycka.

Det senaste halvåret har arbetsvillkoren för min och Blondinbellas generation har varit på tapeten. De få unga som har arbete underkastar sig dåliga, inte sällan rent olagliga, arbetsvillkor. En möjlig förklaring är att många tror att om de jobbar tillräckligt hårt och inte är till besvär så kan de komma långt och struntar därför i att kräva sina rättigheter i den situation de befinner sig. En annan anledning kan vara att arbetsköpare uppmanar sina anställda att inte vara med i facket.

Blondinbellas verklighet befolkas av framgångrika ”unga tjejer” som alltid har ett företag i rockärmen. De behöver inga fackföreningar för de är egenföretagare, de väljer att tjäna mindre pengar för att kunna styra över sin tid. I Blondinbellas ögon består tidigare generationer av missnöjda lönearbetare som alla varit tvungna att skaffa jobb på traditionell väg. Även i vår generation finns gott om missnöjda lönearbetare. Men några saker har faktiskt förändrats: de har sämre arbetsförhålladen eftersom moderaterna gjord budgeten för arbetsmiljöverket obefintlig och de har sämre anställningstrygghet eftersom moderaterna försämrat anställningsskyddet. Snart kommer många även att ha sämre ingångslöner.

Oavsett vad Blondinbella säger kommer det alltid att finnas många människor med vanliga lönearbeten och för många av dem är det inte så enkelt att de bara kan ”ta ett snack med chefen”. På vissa arbetsplatser blir en besvärlig medarbetare helt enkelt kickad, något som är möjligt i och med de försämringar i anställningsskyddet som skett.

Blondinbella skanderar att vi lever i en marknadsekonomi och att det inte är något konstigt med att många försörjer sig genom att göra reklam. Men nog är det sorgligt att de främsta förebilderna för många i vår generation har konsumerat sig till toppen. Det är i sig inget konstigt med konsumtion men när det görs till främsta ideal och livsstil finns det skäl att tänka om. Jag försår att Blondinbella tar illa upp när hon blir anklagad för att inte göra annat än att shoppa och blogga bara för att det är den selektiva bild hon väljer att visa. Det Ahlstad kritiserade från första början var dock just det ideal som förs fram, alltså precis den selektiva bild man visar upp. Blondinbella borde förstå det med sitt eviga tjat om förebilder hit och dit. Dessutom: bara för att marknadsekonomin råkar vara den rådande ordningen betyder inte det att den inte kan kritiseras.

Läsaren får även veta att vår generation är lyckligare vilket för mig är glada nyheter, jag har nämligen hört att den psykiska ohälsan hos unga ökar lavinartat. Jag skulle även vilja veta hur mycket vi bidrar till välfärden när så många saknar jobb, för det låter ju helt otroligt. Otroligt förljuget. Jag ser på mina jämnåriga och undrar vilken värld Blondinbella lever i. De flesta i min generation kan inte alls bli vad de vill. Tvärtom är det dyrare än någonsin att plugga, svårare att plugga upp betyg och allt längre utbildningar krävs till allt fler yrken. Ens framtid avgörs i allt högre grad av hur mycket pengar ens föräldrar tjänar och var man bor.

Det är lustigt. Samtidigt som möjligheten att göra klassresor minskar så får idén om den amerikanska drömmen ett uppsving. Ju orimligare det blir desto mer tror och hoppas folk på att de ska födas i fisksätra och sluta på solsidan. Men klassresornas tid är snart förbi och Blondinbella spelar en viktig roll i den utvecklingen när hon matar Sveriges ungdomar med budskapet att alla kan bli entreprenörer, att man enbart är sin egen lyckas smed och att vi inte behöver förena oss för att nå förändring.”