En fråga om språk.

Håller nu på att skriva feministskolan och kom på en grej medan jag satt där och skrev, när man talar om hela mänskligheten och använder begreppet ”människan” så titulerar man ju ”människan” som hon. Till exempel ”det som skiljer människan från djuren är att hon kan tänka abstrakt”. Såhär skriver i alla fall jag spontant och det var en glad överraskning i ett annars väldigt mansdominerat språk.

Eller är det så att jag har fel och att man inte alls brukar säga så i regel? Jag tycker i alla fall att det låter rätt. Observera att jag nu talar om vad gängse norm är, och inte hur man önskar att det vore.

Betyg och intelligens.

En grej jag tänkt på när folk svarat på frågan om hur ni ser er själva intellektuellt är att nästan samtliga refererar till hur de klarat sig i skolan. Jag hade det lätt i grundskolan men desto svårare i gymnasiet, gick ut med ganska medelmåttiga betyg som jag inte är särskilt stolt över. Inte så att det var dåligt, men jag kan liksom bättre. Jag fick dessutom gå ett halvår extra för att få dem. En av mina mest intelligenta vänner har inte ens gått ut gymnasiet.

Detta är ingen kritik så, jag blev bara förvånad över hur högt många värderar sina betyg. Att jag ser mig själv som intelligent handlar inte om mina prestationer i skolan utan om min allmänna förmåga att kunna resonera och ta till mig saker.

En absolut majoritet ser sig som intelligenta vilket var ungefär vad jag väntat mig. Är det någon här som har gått omkring och känt sig riktigt korkad stora delar av livet? Vill gärna höra det perspektivet också.

Lästips och tankar.

Det var tydligen Hanna som på sätt och vis ”drog igång” detta skrivande om smalprivilegium och det tycker jag att hon förtjänar cred för! Läs hennes inlägg om saken här.

Blev över facebook tipsad om denna text om främlingsfientlighet på Dagens konflikt som jag tycker rinner ut i en del mycket rimliga slutsatser. Även detta inlägg om ”svenskfientlighet” är läsvärt.

Inlägg jag har i huvudet: ett om intelligens och ödmjukhet, ett om fördomar mot män, ett om språk och ett om 94 %-retoriken. Svårt att komma till skott med att skriva dock, när man inte vet vad man ska välja. Jag kan nämligen inte skriva fyra stycken skitmastiga inlägg på en dag, det blir för mycket både för mig och för er.

Annars ägnar jag min tid åt att plugga franska verb.

Hur hade ni det?

Gud alltså. Jag har ett sjukt bra inlägg på gång om privilegiet i att vara intelligent/klipsk/smart/bildad och skulle bara vilja höra lite kort med er; hur har ni stått intellektuellt under era liv? Har ni varit bland de smarta? Har ni varit de som pluggade duktigt till varje prov? Har ni varit de som inte vågade ge uttryck för era resonemang av olika anledningar? Har ni känt er korkade?

Själv har jag alltid haft en stor tilltro till min egen intellektuella förmåga och även fått den bekräftad. På senare tid har jag tänkt mycket på hur det har format mig som person, min förmåga att ta plats och också hur min intellektuella förmåga har utvecklats. Vad är viktigast; intelligens, bildning eller självförtroende? Kanske rentav något helt annat.

Det finns ingen anledning att ringakta ett rikt språk.

Det är helt okej att man saknar både bildning och utbildning. Jag tycker extremt illa om människor som måste skryta med sin kunskap i helt opassande sammanhang och dessutom vara föraktfull gentemot människor som saknar kunskap. Tro det eller ej, men jag är faktiskt sjukt duktig på att bita ifrån när andra blir dissade på grund av sin okunskap inom olika områden.

Men kunskap är också makt och den som har kunskap har faktiskt också en större möjlighet att granska företeelser kritiskt. Samma sak gäller med språket; ett rikt språk gör det lättare både att uttrycka och ta till sig mer komplexa resonemang. Man slipper gå omvägar, man slipper jobbiga missförstånd och man blir faktiskt kapabel att tänka mer avancerade tankar om man har ett mer avancerat språk. Ett väldigt fattigt språk begränsar förmågan att uttrycka sig också inför sig själv.

De ord som Lady Dahmer tog upp i sitt inlägg är ord jag vet vad de betyder och som jag använder nästan genomgående om jag ska diskutera något på en djupare nivå. Det är ord jag behöver, eller i alla fall som starkt underlättar för mig när jag ska uttrycka och utbyta tankar.

Ett ord som ”korrelation” är varken särskilt ovanligt eller svårt att ta till sig innebörden av (korrelation innebär att något samvarierar). Det är dessutom ett nödvändigt ord när man vill uttrycka att något hänger ihop men utan att man känner till sambandet. ”Varför skulle jag vilja göra en sådan distinktion?”, undrar säkert någon. Det kan hända att man går hela livet utan att någonsin vilja uttrycka den skillnaden men troligen så kommer man ha nytta av det någon gång.

Den stora poängen är att om man kan ordet så kommer man troligen att använda det, helt enkelt för att man då har fått ett verktyg för att lättare tänka av speciell typ av tanke. Sällan är det så att man vet precis vad man vill säga men bara inte vet ordet för det. Det är snarare så att språket och ”andemeningen” samverkar. Det blir mycket svårare att ”fånga” en tanke om man saknar språket för att uttrycka den. Tänk även vilken skillnad det är på att ha ett ord för att kunna uttrycka en sak istället för tio eller ens tre.

Det vore bara korkat att inte använda ord som finns tillgängliga när man vill uttrycka vissa saker. Det är även tråkigt att folk ofta blir så på sin vakt så fort man använder ett ord de inte begriper. Jag tycker att människor som har ett rikt ordförråd måste ha tålamod och förklara och framförallt inte vara föraktfulla mot folk som kan färre, men de som kan mindre har ingenting att vinna på kunskapsförakt. Var istället öppna och intresserade så kommer ni troligen att lära er något. Och jag lovar, ett rikt språk är en nyckel till mycket. Litteratur, resonemang och inte minst ens egna tankar.