Månad: maj 2013

Kämpa!

Läser ett inlägg hos Lemoine om vissa personers beteenden i kommentarsfält. Tycker själv att det hen beskriver är ett konstigt fenomen. Det vill säga personer (oftast män, ibland kvinnor) som aktivt söker upp bloggar, twitterkonton och så vidare med folk de inte håller med och går in för att ”kritisera” (aka spy en ordspya över). Detta beteende är så fascinerande, varför ägna sig åt detta trams?

När en går in här borde det var ganska uppenbart att det är en blogg som är såväl feministisk som vänster. Hur kan människor som går in här tycka att det är en bra kanal för att föra ut sina, ofta helt motsatta, åsikter? Vad driver en person till att gå in på en uttalat feministisk blogg och ba: ”patriarkatet finns inte”? Tror de att jag kommer ändra mig för att de kommer hit och ”säger sanningen”?

Med detta inte sagt att en inte får vara kritisk. Det finns en massa personer här inne som inte delar min värderingar eller är kritiska av andra skäl, men det som förenar dem är att de vet var de är inne och behandlar forumet med respekt, istället för att tro att de ska kunna komma här och måla över allt med sina egna värderingar och ta någon slags tolkningsföreträde kring vad kommunism eller feminism är. Alla är inte övertygade, men det de har gemensamt är att de intresserar sig för mina perspektiv och för verklig diskussion, inte bara att komma och spy sin verbala galla över allt.

Under årens lopp har jag noterat att de enda som känner sig åsiktsförtryckta är personer som kommer hit med helt motsatta åsikter och bara är ute efter att gräla. De ser varje inlägg som en invitation till en debatt om patriarkatets vara eller icke vara. Jag kan berätta en sak: det är det inte!Jag är inte intresserad av att diskutera om patriarkatet finns eller inte med personer som är helt inställda på att det inte gör det och att de ska ”bevisa” detta. Tyvärr, men det finns liksom ingen grund för ”diskussion” på sådana premisser, det blir bara pajkastning.

Det är inte för er jag skriver min blogg. Jag skriver för de som redan är feminister men vill bredda sitt perspektiv, för de som inte riktigt vet vad feminism är men är nyfikna, för de som är intresserade av feministiska vinklar på saker och så vidare. För den som faktiskt är intresserad av perspektiven som sådana, inte bara för att ha något att spy skit över, helt enkelt. Och det är kanske inte så konstigt när en tänker efter? Klart jag inte har lust att låta min blogg tas över av människor som bara vill bråka, och klart jag inte vill ägna tid åt att besvara dem. Jag är ledsen, men så jävla intressanta och viktiga är ni inte. Om ni vill ”kritisera” mig får ni göra det på era egna plattformar.

Kämpa!

Hur jag hanterar sexism.

Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.

En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.

Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.

Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.

För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.

Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.

Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.

Timbro är också högerextremister.

Ordet extremist används titt som tätt för att smutskasta meningsmotståndare, något jag i sig tycker är otroligt fånigt. Att någon är extremist säger ingenting mer än att en står långt ifrån den politiska mitten, vilket i sig inte säger något om vilka åsikter en innehar eller någonting alls egentligen.

Ofta talas om vänster- och högerextremism. Vänsterextremism verkar vara typ allting som är långt ut åt vänster. Ibland tycker ju människor rent av att vänsterpartiet är extremister, fast de snarare är någon slags socialdemokrater. Högerextremism däremot är en titel som enbart används om rasister, fascister och nazister. Har seriöst aldrig hört det användas om till exempel människor som är emot abort eller för nattväktarstat trots att detta är extremt marginaliserade åsikter i Sverige, och båda är ju uttryck för en väldigt långt dragen högerideologi, i det första fallet konservatism och i det andra fallet liberalism.

Jag tänker mig att till exempel Timbro skulle kunna klassas som högerextrema. Jag menar alltså inte att de skulle vara fascister/rasister/nazister utan att det har dragit en högerideologi väldigt långt.

Det är liksom inget konstigt med att vara extremist, jag är själv extremist och tycker inte att det är konstigt att en inte kan placera sig i den politiska mittfåran (gud, vilket freak kan det ens?). Däremot används extremist väldigt mycket av människor, ofta liberaler, för att smutskasta politiska motståndare, och då är det ett stort problem att det endast är vänstern och rasister/fascister som anses kunna vara extremister. Att alla andra delar av högern liksom är ”skyddade” från att kallas extremister för att rasister och fascister är de högerextremister vi talar om.

Ordet används dessutom på ett sätt som gör att höger- och vänsterextremister klumpas ihop fast de över huvud taget inte tillhör samma ideologi. Folk låtsas som om det liksom är samma skrot och korn, vilket såklart är ett jätteproblem för den som vill ha en vettig ideologidiskussion.

Jag tycker det är konstigt att detta är ett språk som helt okritiskt har antagits av såväl politiker som akademiker. Idag talar vi inte sällan om extremister som ett av de största hoten mot vårt samhälle (något som i sig är asfånigt), och att då ha en definition av extremism som helt utesluter vissa politiska läger är väldigt problematiskt.

Så jag hoppas att jag nu har övertygat er alla om att även börja kalla stockkonservativa och superliberala för högerextremister. Jag ska i alla fall det.

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom en då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var en hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om en begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

Detta är standardsvaret från liberaler när en påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här,  som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Hen medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser hen inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting en bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när en ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något en måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd. Hur kan en säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Ätstört språk.

En grej som jag blir helt galen på är kvinnliga bloggare/twittrare/instagramare/whatever som lägger upp bilder på godis, snabbmat eller något annat ”onyttigt” och ba ”det slank ner lite godis/hamburgare/bullar också, har så dålig självkontroll”, eller ”jag unnade mig lite, det förtjänar jag efter två timmars träning”. Snälla sluta.

Detta ätstörda språk. Denna jävla fixeringen vid mat. Detta ständiga påminnande om att äta är inget en gör bara sådär, utan det är något som måste ursäktas, beklagas och påpekas som vore det någon slags undantag från normaltillståndet.

Jag tänker mig att många av de som gör detta vill ”avdramatisera” och visa att de också äter, fast de är skitsmala. Det är inte en bra grej att sprida en idé om att ätande är något en ska hålla på och ursäkta och motivera på olika sätt. Det skapar inte något avslappnat förhållningssätt utan ger bara ännu mer ångest. Det är nästan alltid de som verkar vara mest fixerade vid sin kropp som skriver mest om mat.

Gud, jag minns när jag själv var ätstörd och vilket jävla liv det var kring varje gång jag skulle äta något ”onyttigt”. Jag kunde liksom inte bara slappna av och äta skiten, utan det var alltid fruktansvärt ångestladdat och jag var liksom tvungen att ursäkta det och motivera det varenda gång, både för mig själv och för andra. Så skönt att ha släppt det nu, men tragiskt att det finns så många som fäster sig vid denna fixering vid mat och sprider den.

Om det personliga varumärket, arbetslivet och den självpåtagna kontrollen.

När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.

IMG_20130410_215525

I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:

IMG_20130408_231110 När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.

Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.

Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.

Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.

Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.

Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.

Valborg och första Maj.

Är i Stockholm för att valborg i Uppsala är känt för att vara en av de största studenthögtiderna, alltså något en absolut inte vill vara med om, speciellt inte som nykterist (fast hade nog bangat annars också, både fylla, stora folkmassor och ”spex” är något jag helst är utan). Flydda stan redan i förrgår och redan då märkte en upptakten till fylleslaget, det var poliser överallt och fullt med folk med systemetkassar. Isak berättade att folk från en fest i lägenheten under oss hade busringt på vår dörr… detta är alltså vuxna människor. Orkar inte.

Nå, idag ska jag i alla fall demonstrera med syndikalisterna. Hoppas på att komma tillbaks med lite framtidstro. Vad har ni för första Maj-planer?