Dag: 5 juni 2013

Om du vill motverka patriarkatet i din vardag ska du läsa detta inlägg.

Nu kanske ni undra mer om det här med patriarkatet och relationer och så. Därför tänkte jag sammanställa en lista över inlägg jag skrivit om saken samt ett boktips (kommer i slitet)! Fyll hemskt gärna på med andra lästips och så. De flesta texterna handlar om monogama heterorelationer, men kan oftast appliceras även på annat. Fler finns i min kategori Relationer här på bloggen, men har plockat ut de bästa här.

Här är det första inlägget, som handlar om mitt första förhållande. Detta är typ fortfarande ca det bästa jag skrivit ever. Här är ett utdrag:

Jag önskar att jag hade kunnat formulera allt detta, det som ständigt gnagde någonstans i bakhuvudet men jag inte kunde sätta ord på. Att jag hade kunnat förklara att det som spelar roll är inte exakt hur många timmar i veckan vi har tillsammans utan att jag kan känna att jag inte behöver jaga. Att du finns där för mig, inte alltid fysiskt men känslomässigt. Att du bryr dig om mig, inte bara för att jag är din flickvän och man måste trösta sin flickvän när hon ber om det utan för att man bryr sig om personer man älskar. För du älskar väl mig?

Här är ett om personer som betraktar relationer som företag och om hur det handla om bristande intresse i sin partner.

Här har jag skrivit, ganska tillspetsat, om hur det kan fungera när en part i ett förhållande gör mer känslomässigt arbete.

Här har jag skrivit om manligt tolkningsföreträde, och här om att göra sig fri från det och bär upp din världsbild själv. Utdrag från det senare inlägget:

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över.

Här har jag skrivit om män som menar att de själv står utanför patriarkatet och inte har något att vinna på det.

Här har jag skrivit om det här att kvinnor alltid uppfattas som mer bråkiga när det tar upp problem i relationer. Utdrag:

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Här har jag skrivit om att alltid vara den som definieras som problemet. Utdrag:

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer.

Här har jag skrivit om ojämnt utbyte av bekräftelse.

Här har jag skrivit en lång jävla redogörelse om hur patriarkatet fungerar. De mest relevanta bitarna är det om den patriarkala utsugningen och frivillighet.

Här är mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor.

Nu kanske någon vill ha lite mer konkret. Då har jag skrivit det här inlägget om att våga använda sin makt som kvinna och ställa krav och detta om att identifiera känslomässigt arbete.

Sist men inte minst vill jag verkligen rekommendera boken Det kallas kärlek av Holmberg som jag skrivit om här. Det har varit en rejäl ögonöppnare för mig, och jag har läst den tillsammans med min nuvarande partner vilket verkligen har hjälpt oss ur många patriarkala mönster och till en mer jämställd relation. Den boken har lärt mig att se så sjukt mycket mer av hur patriarkatet tar sig uttryck, så jag tycker verkligen en ska läsa den och helst läsa och diskutera tillsammans med eventuell(a) partner(s).

Och alltså, om du känner ”too long; didn’t read” inför detta så är du inte intresserad av att motverka patriarkala strukturer, helt seriöst. Det är trist både för dig (i alla fall om du är kvinna, men kanske även om du är man) och för personer i din omgivning. Jag tycker dock att det är varje jämställdhetsintresserad persons plikt (speciellt om du är man) att läsa in sig, så är du jämställdhetsintresserad; sätt igång och läs och utbilda dig.

Vettiga Feminister™ som tar avstånd.

Det störigaste när en skriver om saker som att alla män förtrycker alla kvinnor är alla Vettiga Feminister™ som ba måste rycka ut till männens försvar och berätta att såhär är det minsann inte alls och den här sortens feminist är minsann inte jag, hej och hå. Hela dagen har det varit någon slags avståndstagarfest bland mina mentions på twitter.

Sure, ni är feminister och ni håller inte med mig om allt, men är det verkligen så jävla viktigt för er att ta Avstånd™ så fort en säger något som är taskigt mot män? Får ni en medalj av manssamhället nu när ni kritiserar ”extrema feminister” eller vad är grejen? Kan ni inte bara typ chilla med att olika feminister har olika syn på detta utan att känna er tvungna att lyfta fram det i ljuset och högljutt proklamera att ”såhär tycker minsann inte jag”.

Okej om det handlar om typ ordentliga debattinlägg, om ni verkligen läste det jag skrev och besvarade det. Då hade det varit sund inomfeministisk debatt, för feminismens skull, och det gillar jag även om jag inte instämmer i allt som sägs. Detta slentrianmässiga avståndstagande känns däremot bara som en tom gest, en uppvisning inför den patriarkala blicken.

Fundera lite på varför ni känner behovet av att ta Avstånd™. Är det för att lyfta frågan, ha debatt inom feminismen, eller är det för att ni ska betraktas som Vettiga Feminister™ av patriarkatet? Och vems intressen tror ni att det tjänar?

Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiva”.

Igår snackades det som vithet och feminism på twitter. För den som vill ha en bra sammanfattning av det hela så kan jag rekommendera Falskhetens såväl som Pk-maffians inlägg om saken. Det är verkligen skitviktigt det här.

Jag har framförallt två saker att tillägga/utveckla:

För det första, den här idén om att det ”splittrar” feminismen att ta upp andra perspektiv. Jag har nyheter: feminismen har aldrig varit ”enad”. Det har alltid funnits en ”splittring” mellan vita feminister och PoC:s, alltid funnits en splittring mellan medelklassfeminister och arbetarfeminister, alltid funnits en splittring mellan höger- och vänsterfeminister och så vidare. Det är bara det att de som är privilegierade inte ser denna spricka förrän den påtalas. Därför upplever de det som att det är den som påtalar problemet som är upphov till sprickan. Så är det INTE.

Ok ska förklara med ett exempel som vissa kanske kan relatera till: vänstermän som snackar om att feminismen splittrar arbetarrörelsen. Kanske tycker de att den enda ”riktiga” kampen är arbetarkampen, eller så tycker de att feminism är viktigt, men att en ska vänta lite med det innan en nått typ den kommunistiska utopin. Ska kvinnor bara föra arbetarkampen och vänta med sina krav innan allt är färdigt? Skulle inte tro det va! Vi måste kämpa mot allt förtryck samtidigt, och det även inom våra egna organisationer, även om det är kämpigt och svårt. Att vara feminist utan att inkludera WoC:s och arbetarklasskvinnors perspektiv är inte rimligt. Då får vi en feminism som är anpassad efter vita medelklasskvinnors behov, som inte omfattar alla kvinnor.

Det har aldrig funnits en enad feminism. Att ni inte ser sprickorna förrän de påtalas betyder inte att de är nya eller att de är det som påtalar dem som ”kommit på” dem. Det betyder bara att ni innan varit blinda inför dem i egenskap av, håll andan nu, privilegierade! Ni är privilegierade på samma sätt som män är det. På samma sätt som vissa män anklagar feminister för att vara själva problemet när de påtalar skillnaderna så anklagar ni nu WoC:s för detsamma. Är det rimligt? Är det bra att ni använder samma jävla strategi och retorik för att slippa se förtryck? Nej! Kom igen nu va.

För det andra blir jag så irriterad på folk som menar att de som är förtryckta och påtalar det ska vara ”konstruktiva”. Kanske säger de typ: ”men det är inte konstruktivt att anklaga andra för att vara rasister”. Alltså ta din jävla konstruktivitet och kör upp i röven, helt ärligt.

För det första: att vara ”konstruktiv” är för det mesta liktydigt med att bete sig på ett sätt så att de som en kritiserar ska gilla en, vilket i kontexten ofta är liktydigt med att inte vara för arg, inte lägga för mycket skuld på deras stackars små axlar och så vidare. En ska vara ”tolerant” och ”sansad” och gud vet allt. Men grejen är att när folk är det så är det jävligt mycket enklare att ignorera, eller typ säga ”bra skrivet” och sedan inte göra något. Varför? För att sådana texter inte på allvar utmanar den personens sätt att tänka, dennes världsbild och så vidare. En kan säga: ”ja, det är viktigt med intersektionellt perspektiv” som en slags avbön, utan att behöva praktisera och kritisera sig själv. För att praktisera måste en se sig egen del i strukturen och detta är smärtsamt som fan, det gör folk arga för de känner sig utpekade som rasister och så vidare, men det är ändock detta som är nödvändigt för att föra kampen framåt.

För det andra: detta är samma jävla härskarteknik som används mot feminister. När feminister blir arga över kvinnoförtryck ska vi vara konstruktiva och typ göra feminismen ”mer öppen för män” för om inte patriarkatet godkänner en så anses en inte relevant (i patriarkatets ögon såklart). Är det inte i själva verket männen som ska bli mer öppna för feminism? Eller ska de få allt serverat på silverfat? Tror ni att det funkar? Tänk på det och applicera sedan samma tänk på er egen situation i förhållande till arbetarklasskvinnor och WoC:s. Går det upp ett ljus? Bra. Annars: läs de två inlägg jag länkat till innan i detta stycke.

Generellt kan en som vit medelklassfeminist tänka på vad en skulle tyckt om män sagt samma sak om ens eget feministiska engagemang eller bemött en på samma sätt. Så svårt är det inte.

Alla män förtrycker alla kvinnor.

Twittrade för ett tag sedan:

Jo, alla män förtrycker faktiskt alla kvinnor. Ska sluta säga att det inte är så.

Detta har såklart väckt reaktioner (främst för att Löwengrip kände sig tvungen att rycka ut till de stackars männens försvar). Folk blir ledsna för de tycker inte att de själva eller männen de har i sina liv kan lastas för det patriarkala förtrycket. De tycker att det är någon annan som står för det patriarkala förtrycket, eller i alla fall Det Verkliga Patriarkala Förtrycket™. Det finns en idé om att bara några män står för det stora kvinnoförtrycket, medan resten är maktlösa.

Jag menar att alla män är medansvariga för kvinnoförtrycket. Eller snarare: alla är medansvariga för kvinnoförtrycket, såväl kvinnor som män. Däremot kan män lastas hårdare eftersom de dels har större handlingsutrymme, dels är de som drar nytta av kvinnoförtrycket. När jag talar om män och kvinnor här menar jag män och kvinnor under förutsättningen allt annat lika. Alltså: jag talar om män och kvinnor som i övrigt sitter i samma position i livet rörande klass, etnicitet, funktionalitet och så vidare. Detta för att jag vill fokusera på relationen män och kvinnor emellan. Så den som tänker skriva en invändning i stil med ”menar du att en alkoholiserad hemlös man har det bättre än en överklasskvinna” kan skippa det.

Män drar nytta av kvinnoförtrycket dels genom att vara privilegierade, alltså få företräde på grund av sitt kön. De slipper också göra en massa arbete som kvinnor gör, både på en individuell nivå (kvinnor gör mer hushållsarbete, arbete i relationer etc) och på en strukturell nivå (kvinnor gör de slitigaste jobben i samhället). De vinner också eftersom de genom patriarkatet tillskansar sig makt över kvinnor, och makt är ett medel en kan använda för att uppnå en massa olika saker. De vinner för att de får en ökad tillgång till kvinnor, eftersom tillgången inte bestäms utefter kvinnors vilja utan efter mäns behov. De vinner för att kvinnor anpassar sig efter män och den manliga blicken. De vinner också genom den patriarkala utsugningen som sker, främst inom relationer men också på andra sätt (läs mer om detta i slutet av inlägget jag skrivit om patriarkatet). Män tillskansar sig helt enkelt makt, kärlekskraft, livsenergi, tid och så vidare, och på alla de områden där de gör detta så förlorar kvinnor. På alla dessa områden där män vinner på patriarkatet, så förlorar en kvinna i samma utsträckning.

Män har också mer handlingsutrymme. Även om män också är snärjda i könsroller och så vidare så är det inte på samma sätt förtryckta. Män kan i högre grad än kvinnor välja att inte bidra med sitt i den här förtryckarrelationen. De kan i högre grad välja att inte förtrycka kvinnor än vad kvinnor kan välja att inte bli förtryckta, helt enkelt. Tänk på vilken annan förtryckarrelation som helst: vem har störst valmöjligheter? Den som förtrycker eller den som blir förtryckt? Knappaste den senare väl.

Så hur bidrar män till att upprätthålla förtrycket? Dels genom att utöva det, alltså genom att konsekvent ta en mindre del av hushållsarbetet, göra mindre känslomässigt arbete ta tolkningsföreträde framför kvinnor, prata mer än kvinnor och så vidare. De bidrar också till förtrycket genom att förneka att det existerar, både på ett samhällsplan (”patriarkatet finns inte”) och på ett individuellt plan (”patriarkatet finns inte i mina kretsar/i mitt agerande”). Genom att göra detta omöjliggör det att en ser och river upp de patriarkala strukturer som finns. Även om det nu, rent teoretiskt, skulle vara så att du inte agerar patriarkalt på något vis så ska du ändå inte säga så, för det är inte din sak att bedöma, vilket du borde veta om du är den perfekta feminist du utger dig för att vara. Män bidrar också till förtrycket genom att upprätthålla genusordningen, alltså genom att medvetet eller omedvetet placera män och kvinnor i olika ”fack” och påtala detta och/eller behandla dem utifrån detta. Att upprätthålla normer kring hur män och kvinnor ”ska” vara är att upprätthålla det patriarkala förtrycket.

Detta (eller motsvarande från ”andra sidan”) gör egentligen både män och kvinnor, skillnaden är som sagt att män har mer handlingsutrymme och att de tjänar på förtrycket. Detta ger männen mer ansvar. De kommer troligen inte att ta ansvaret (gud, kolla på historien liksom) men de har det.

När feminister säger att ”alla män inte förtrycker” så gör de det ofta med god vilja, men det blir fel. För det är liksom inte De Andra™ som upprätthåller detta förtryck, det är du och jag och människorna, och då främst männen, i vår närhet. Det är din farsa, din brorsa, din pojkvän, din ”killkompis”, din manliga lärare, din manliga chef, den manliga kommunpolitikerna och så vidare. Alla dessa personer är förtryckare. De bidrar till patriarkatet och de tjänar på patriarkatet.

Så vad gör en? Jag ska nog börja med att säga vad en inte gör. En uppfyller inte några punkter på en feministisk punktlista för ”bra män” för att sedan lägga det åt sidan och tänka att en ”gjort sitt”. En klämmer inte in något ansträngt ”feminist” på listan över vad en ”är”, en urskuldar inte sitt bristande feministiska perspektiv med att en trots allt är ”för” att kvinnor och män är lika mycket värda. Vad gör en istället? Istället ser en sin egen del i förtrycket, i den förtryckande relationen. En förstår att en aldrig kommer att bli helt perfekt, aldrig riktigt färdig, men en kämpar vidare för att inte själv förtrycka kvinnor och för att hindra andra från att förtrycka kvinnor. Att en troligtvis inte kommer nå hela vägen fram (då är vi ju vid störtandet av patriarkatet och detta är ju gaaanska jävla avlägset om jag säger så) ska inte vara ett hinder för att ändå skrida framåt. Det håller väl alla med om att det är bra om det blir bättre.