Kategori: Feminism

Fördomar och teori.

Mången gång har jag hört människor uttala sig i stil med ”men du generaliserar/drar alla över en kam/sprider fördomar” när jag skriver om min förståelse av patriarkatet. Det vill säga: att säga ”alla män förtrycker alla kvinnor” är att ha ”fördomar”.

Såhär: det är stor skillnad på att ge uttryck för fördomar och ett teoretiskt resonemang. Det jag gör är det senare. En fördom hade varit att säga ”alla män har någon gång tafsat på en kvinna”. Det är något väldigt konkret, något som säger något om varje individuell mans handlingar. Det är inte samma sak som att säga att alla män förtrycker alla kvinnor.

När jag säger ”alla män förtrycker alla kvinnor” så menar jag att män i egenskap av sin sociala position och den maktordning som kallas patriarkatet automatiskt hamnar i en situation där de utövar förtryck. Det här säger ingenting om männen i sig, det säger något om hur samhället är konstruerat. Det handlar inte om individer, det handlar om positioner. Jag tror inte att män har någon medfödd egenskap som gör att de förtrycker, men eftersom samhället är patriarkalt så blir det så. I ett ickepatriarkalt samhälle så skulle det inte vara så.

Ja, i det här fallet är den sagda positionen medfödd. Det gör egentligen ingen större skillnad i sak, även om det såklart kan kännas orättvist att inte få välja. Men tro mig, det känns orättvist för kvinnor också.

Sedan finns det en idé om att eftersom alla män förtrycker så går det inte att göra något åt saken och därför är det lika bra att som man skita i att ens försöka. Premissen här är att förtryck antingen är eller inte är, att det aldrig kan vara mindre eller mer utan att det antingen finns och är förskräckligt eller inte finns och är helt underbart. Så ser inte jag på saken, jag ser det som en glidande skala där män såklart kan välja att agera på väldigt olika sätt, för att antingen motverka sin egen position eller inte göra det. Jag tycker inte att det faktum att en är en förtryckare gör en till en fruktansvärt ond människa, vilket vissa verkar tro. Däremot tycker jag att förtryck är någonting dåligt.

Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider.

Det här med Pms och mensvärk, det är ju något som många kvinnor har problem med. Ändå är det något som det finns extremt lite kunskap om och det verkar vara få som får hjälp med sina besvär. Detta är såklart ett resultat av att sjukvården, medicinen etcetera är lika patriarkal som allt annat i detta samhälle.

Jag tycke det är fascinerande hur vissa människor kan sprida ut diverse idéer om att kvinnor blir helt oregerliga när de har mens och Pms och inte i samma andetag förespråka att det forskas mer på ämnet, ta fram bättre läkemedel och så vidare. I mina ögon är det självklart att om det nu är så att kvinnor blir så jävla flippade en gång i månaden så borde vi verkligen ta och göra något åt saken. Men icke, istället sprids det en massa idéer om att kvinnor dem kan man inte ha att göra med, att de är opålitlig på grund av detta och så vidare.

Vad sägs om att vi faktiskt skulle ta och typ… lösa problemet istället för att skämma kvinnor för deras kroppar? Vad fantastiskt det vore om folk inte bara gick runt och dillade om hur dåligt kvinnor är utan faktiskt gjorde något åt de faktiska problem som finns i kvinnor biologi. Men nej, det är såklart roligare att låtsas som att kvinnor bara ”är” så och att det är helt jävla obotbart än att faktiskt ta något problem som kvinnor har på allvar. Det är såklart roligare att upprätthålla patriarkatet lite till än att hjälpa kvinnor som lider på grund av sin Pms och mens.

IMG_20130515_083356

Patriarkatet i feminismen.

Jag fick en fråga från Nina här som jag tänkte kunde vara intressant att utveckla:

Hej! Angående det du skrev på twitter om vettiga/ovettiga feminister och att bekämpa feminister istället för patriarkatet har jag en fråga! Håller med dig men undrar om du tycker det går att applicera ”bekämpa inte feminister – bekämpa patriarkatet” om en som ex är radikalfeminist istället kritiserar liberalfeminister, dvs kritiserar uttalade feminister men som i praktiken gynnar patriarkatet. Alltså att istället för att kritisera ”de ovettigt extrema” kritisera de som förespråkar något som inte ger någon större skillnad i praktiken. Och ena sidan systerskapet – och andra sidan att bekämpa patriarkatet inom feminismen.

Jag antar att det som åsyftas är detta.

Jag tycker att en kan påpeka hur olika saker som feminister gör är patriarkalt influerade, men jag tycker inte att en kan säga att en viss typ av feminister som sådana gynnar patriarkatet. Feminister är såklart, precis som alla andra, influerade av patriarkala strukturer. En kan påvisa dessa utan att gå på dessa feminister som individer eller ifrågasätta deras rätt att vara feminister på ett generellt plan.

Såsom jag ser på till exempel högerfeminism så tycker jag att problemet med dessa inte är att de är feminister, utan att de är höger. Att de är feminister är såklart bra givet att de är höger, eftersom det gynnar feminismens inflytande i samhället som helhet. Det är såklart bättre med en feministiskt höger än en ickefeministisk sådan, även om jag såklart helst ser ett samhälle där folk inte är höger över huvud taget. Det faktum att de är höger något som i mina ögon missgynnar kvinnors position i samhället, men det faktum att de är feminister är något som stärker den. Jag tycker att det är högern vi ska bekämpa, inte högerfeminismen.

När det gäller feminister som förespråkar saker som inte gör någon större skillnad i praktiken så ser jag ingen direkt mening med att kritisera dem som sådana. Jag ser det som naturligt att alla rörelser har en massa anhängare som gör sådant, och det tycker jag är bra. Jag tror att det hjälper till en massa i att normalisera feministisk politik. Jag tycker också att det kan vara relevant att ta ställning för saker som redan inträffat, för att befästa det som en självklarhet. Den framgångsrika strategin är här i mina ögon inte att kritisera det som inte gör någon större skillnad, utan att försöka dra de feministerna längre ut på kanten genom att sprida mer extrema idéer och så vidare.

Det är alltid bättre att människor är feminister än att de inte är det, det är alltid bättre att människor kritiserar patriarkatet litegrann än att de inte gör det. Det viktiga är att ständigt jobba för att dra feminismen, och därmed hela samhället, bort från den patriarkala mitten. Det handlar om att ständigt försöka förskjuta det politiska samtalet. I detta så tror jag att extremismen, i betydelsen långt ifrån mitten, spelar en stor roll. Men jag tror också att det är ofrånkomligt och nödvändigt att det finns feminister som ligger väldigt nära mitten. Feminismen ska inte vara någon liten sekt där alla tycker lika, utan en diversifierad rörelse som återfinns överallt i samhället, för att vara effektiv.

Min kritik bygger inte på att folk inte ska vara nära mitten, utan det handlar om att vissa feminister motverkar andra feminister i feminismens namn. Detta ser jag definitivt som patriarkalt inflytande i feminismen. Men det handlar inte om att patriarkatet har inflytande över vissa personer, vilket ju såklart är oundvikligt och helt naturligt, utan om att patriarkala idéer tar sig in och spränger sönder feminismen som rörelse. Att patriarkala idéer gör att feminister känner sig tvungna att ta avstånd från andra feminister. Detta betyder inte att allt dessa feminister står för är patriarkalt, men jag menar att just den idén är det.

Klargöranden angående barnafödarideologin.

Alltså wow vilka diskussioner det blev angående barnafödarideologin! Och så himla intressanta sedan.

Jag vill göra ett par klargöranden. För det första så är detta något jag tänker mig ska äga rum i ett kommunistiskt samhälle och att det ska vara decentraliserat, alltså att staten inte ska ha full kontroll över barnproduktionen. Nej, det är inte realistiskt idag, det är inte ett realpolitiskt förslag, det är en utopi. Men jag tycker att det är viktigt att drömma om hu samhället skulle kunna se ut, dels för att det bjuder på intressanta tankar och analyser av hur världen ser ut idag men också för att det ger hopp.

Vetenskapen har tagit människan långt, mycket av det vi har idag sågs troligen som helt orealistiskt för 50 år sedan. Varför skulle inte även barnproduktionen kunna omfattas av detta? Vad finns det egentligen för egenvärde i att kvinnor går igenom den smärtsamma och farliga process som är graviditet, om vi kan undvika detta? Jag menar såklart inte att vi bara ska lägga barn i en konstgjord livmoder och bara hoppas att det går bra, jag tycker såklart att det ska föregås av mycket forskning på området, på vad barn behöver och så vidare.

Jag har också fått invändningar rörande anknytning, att det skulle skada barnets och mammans anknytning att mamman inte bär barnet. Detta låter i mina öron mest som myter. Skulle inte pappor kunna relatera till sina barn, eller för den delen adopterade barn. Det verkar konstigt. Jag tror i alla fall att en har förmåga att känna en väldigt stark kärlek även till personer en inte haft i sin livmoder. När en säger sånt så bekräftar en ju samtidigt allt blaj om att kvinnor är så mycket mer lämpade för att ta hand om barn och så vidare som hållit kvinnor på plats i tusentals år. Det är väl inte så fett?

Vissa menar att valet att producera barn på traditionell väg kanske inte skulle vara så fritt, att de kvinnorna kanske skulle ses som bakåtsträvare och så vidare. Ja, det finns alltid en risk för att en skapar den typen av normer, men jag tror aldrig att någon sådan skulle kunna bli såpass starkt eller skadligt som de normer om att kvinnor ska uppoffra sina kroppar för att producera barn som råder i samhället idag. Jag ser det som betydligt mycket värre.

Och nej, graviditet är ingen sjukdom. Men det är någonting som är farligt och skadligt för de flesta kvinnor att gå igenom. Jag ser egentligen inga bra skäl till att vi inte ska utforska möjligheten till att befria kvinnorna från barnproduktionen. Det är såklart möjligt att det helt enkelt är omöjligt, men grejen är att vi inte vet något om det eftersom vi inte har prövat. Fram till dess ska vi såklart lägga betydligt större resurser på att förbättra mödravården.

Besviken.

IMG_20130715_171622

Köpte denna bok för ett tag sedan, jag har ju inte läst den innan trots den stora debatten kring den.

Jag måste tyvärr säga att det var en besvikelse. Samtliga kvinnor som skrev i den var vita medelklasskvinnor, av vad jag kunnat utläsa med tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna skilja sig utan problem. Visst, sänkt levnadsstandard och så, men inte så att det verkligen blev svårt eller något.

Men visst, det hade väl kunnat vara okej om det fanns en intressant politisk eller teoretisk diskussion, men det gjorde det liksom inte. Ingenting om hur vi ska underlätta för kvinnor med mindre resurser att lämna sina män, ingenting intressant om äktenskapets grunder eller liknande. Jag tycker att det är väldigt tråkigt.

Visst att sådana här böcker säkert kan vara himla bra för att stärka kvinnor som går igenom en skilsmässa, men som ett inlägg i samhällsdebatten? Vette fan. Alldeles för lite fokus på samhället, alldeles för mycket  på vita medelklasskvinnors personliga frigörelse.

Barnafödarideologin.

Ibland så skriver eller säger jag att i den postpatriarkala kommunismen så kommer barnaproduktionen vara automatiserad, med vilket jag alltså menar att barn kommer att kunna skapas utanför kvinnors kroppar. Detta är i mina ögon ett sant radikalt och utopiskt scenario, jag tänker mig att det kan komma att äga rum i ett samhälle där vi gjort oss av med den patriarkala uppoffringsideologin, där kvinnors kroppar ska fylla olika funktioner för att vara värda något, och där forskningen och teknologin inte styrs av vinstintressen utan av vad som gagnar mänskligheten som helhet.

Centralt i patriarkatet är att kvinnor producerar barn. Jag tror att grunden till patriarkatet är just detta, att kvinnor har genomgått graviditeter vilket gjort att vi inte kunnat etablera oss i samhället på samma sätt som män, och därmed hamnat i underläge. En kan säga att om män hade fött barn så hade vi automatiserat barnafödandet för länge sedan. En kan också säga att om män fött barn hade vi levt i ett matriarkat. Jag tror nog att det sista är mer korrekt.

Barnaproduktionen är också något som är mer etablerat i kvinnorollen än i princip något annat, jag skulle rentav säga att det är kvinnorollens fulländning, kvinnan som barnproducent både innan och efter barnets födsel. Först den gravida kvinnan, sedan kvinnan som moder. Kvinnors liv centreras kring just detta, att de ska avla barn. Kvinnor som fullgjort sin uppgift ses som förbrukade, kvinnor som inte gör det ses som mindre kvinnliga och så vidare.

I barnafödarideologin så blir ett av de viktigaste dragen i kvinnorollen, nämligen den frivilliga självuppoffrandet, extremt tydligt. Kvinnor förväntas producera barn, och de förväntas dessutom göra det utan att klaga på att det är jobbigt eller smärtsamt, frivilligt avstå från ett gäng olika saker för barnets skull, föda ”naturligt” utan bedövning och så vidare. De förväntas också omfamna de förändringar som sker i kroppen efter barnafödandet, inte göra några operationer för att korrigera, älska sina bristningar och så vidare.

När jag skriver om detta reagerar många kvinnor som gått igenom graviditeter väldigt starkt. De talar dels om graviditeten som en väldigt positiv upplevelse. När jag frågar exakt vad som varit positivt med den har svaren antingen varit i stil med ”jag kände mig stark/kapabel” eller ”det är fantastiskt att skapa liv”. Vad handlar detta om? Jag menar att en stor del till att graviditeten känns så fanatsiskt är att de är omgärdad med så mycket ideologi.

Vad menar jag med ideologi? Jo, jag menar alla de idéer som omgärdar barnproduktionen. Som kvinna får en tidigt förstå att ens syfte i livet är att skapa liv, att det är det som kommer att fullgöra en som kvinna och därmed också som människa, att det är det som kommer sluta cirkeln. Kvinnor som inte får barn är verkligen inte accepterade. Den gravida kvinnan och modern sätts på piedestal. Kvinnor får väldigt tidigt lära sig att leka mamma åt sina dockor, får tidigt prata om när de ska skaffa barn och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker och som gör att kvinnor extremt tidigt etablerar idén om att mor, det är det en ska bli här i livet. Vidare så får de lära sig, senare förvisso, att detta är förenat med en viss smärta och självuppoffring. Att vara mor är att uppoffra sig fullt, att ge sitt liv för att skapa nytt liv. Detta anses vara något vackert, något som gör det hela ännu mer fulländat. Uppoffringen är helt enkelt en extremt viktig del av barnafödarideologin. Det är klart som fan att detta smittar av sig på upplevelsen att vara gravid, det är klart som fan att kvinnor lär sig att förstå sina smärtor som något vackert, något som gör upplevelsen ännu mer fulländad.

Vissa kvinnor reagerar på detta som om jag försöker ta ifrån dem något, en del av deras identitet. De pratar om vilken extremt häftig och positiv upplevelse barnproduktionen var för dem. De som vill skaffa barn på traditionell väg ska såklart få göra det, det skulle väl kunna bli en spännande extremsport, däremot anser jag inte att det är något i sig positivt som vi ska ha kvar som en naturlig del av livet. Varför är det så viktigt för så många kvinnor att hävda den traditionella barnproduktionen? Varför kan vi inte se det som den smärtsamma och farliga process det faktiskt är? Jag menar att detta beror på att det är såpass fastnaglat i kvinnorollen att vi ska leva för att skapa liv att det är svårt att tänka sig ett vara som kvinna utanför detta. Jag ser det som en extremt angelägen uppgift för feminismen att hävda kvinnors rätt att existera som människor, helt utan att offra sina kroppar för att sätta något liv till världen. Den som ändå vill göra det kan väl göra det.

Jag tycker att det är ett problem att produktionen av liv är fastnaglad vid kvinnors kroppar. Det är nämligen något som motiverar att kvinnor förtrycks. Eftersom vi ständigt behöver producera nya människor, speciellt i ett kapitalistsikt system, och dessutom vill göra det till en så låg kostnad som möjligt, så kommer vi att pressa kvinnor till att använda sina kroppar för denna produktion om det är nödvändigt. Det finns liksom omfattande statliga program som syftar till just detta, det är på intet sätt ett ”fritt val” för kvinnor utan något som hela samhället pressar en till. Om det vore så att det föddes för lite barn kan ni ge er fan på att metoderna för att tvinga kvinnor till detta skulle bli allt brutalare, till exempel surrogatmödraskap är ett bra exempel på detta. Det är ur detta perspektiv som barnafödarideologin måste förstås. Det handlar om att kvinnor ska uppoffra sig för barnproduktionen eftersom det är det ”billigaste” sättet att producera barn på, eftersom det är kvinnorna som betalar det största priset med sina egna kroppar.

Vissa menar att födslar är en naturlig del av livet och så vidare. Ja, det är såklart sant under dagens förhållanden. Min idé är dock att vi kommer kunna att radera denna smärtsamma realitet genom vetenskapen, liksom vi har gjort med så många smärtsamma realiteter innan. Jag förstår inte varför kvinnor ska behöva genomgå denna smärtsamma process, och ser det som ett resultat av patriarkatet att vi ännu inte har börjat att seriöst försöka råda bot på detta förhållande. Det är bara i ett patriarkalt samhälle som vi kan acceptera att de flesta kvinnor i alla fall en gång under sitt liv upplåter sin kropp och genomgår den smärta och risk som en graviditet och förlossning innebär,, och ofta får permanenta skador eller rentav avlider på kuppen. Vi borde se detta som ett medicinskt problem till för att lösas precis som vi ser på sjukdomar eller åldrande.

En rimlig bostadsmarknad är en förutsättning för jämlikhet.

Den här artikeln handlar om att ”klyftan” mellan singelhushåll och parhushåll har ökat. Den framställer det som att det är en ”vinstaffär” att dela hushåll med någon, när det väl egentligen mest handlar om att det är en förlustaffär att inte göra det och för många helt enkelt ekonomiskt omöjligt. Att framställa det hela som en fråga om att välja levnadsstandard tycker jag är dumt, problemet går otroligt mycket djupare än så. Det är en väldigt viktig jämställdhetsfråga huruvida människor har möjlighet att bo ensamma.

Det är väl allmänt känt att det är dyrare att bo i ensam än med andra människor. Däremot tycker jag att perspektivet singel eller sambo är problematiskt. Som om en bara har dessa tu samlevnadsformer att välja emellan. Det är verkligen en tragisk norm i vårt samhälle att det enda sättet en anses kunna dela sitt boende med en annan människa på är genom att vara tillsammans, eller möjligtvis att ha någon inneboende/vara inneboende (som en såklart alltid har ett maktförhållande till som ofta försvårar rimlig samlevnad).

Jag tänker mig att en viktig del i kvinnors frigörelse är etablerandet av andra boendeformer. Dels av ekonomiska skäl, men också sociala. Det är en skrämmande tanke för många människor att de kanske kommer att var ensamma om de gör slut med sin partner, och förmågan att lämna en man som behandlar en illa är såklart en otroligt viktig del i jämställdheten mellan män och kvinnor.

Detta relaterar också till den här grejen med att folk äger sina bostäder i såpass hög grad som de gör. Jag tror att det har en väldigt negativ effekt på förmågan att bryta upp från sin partner att människor i såpass hög utsträckning äger sina bostäder, vilket såklart är ett symptom på att vi har en bostadsmarknad det det knappt finns några hyresrätter. I och med ägandet så låser en sig till varandra i hög utsträckning, och att skiljas bli ofta en dyr om omständlig affär. Jag tänker mig även att fler tvekar om att gå in i ett gemensamt ägande med till exempel en vän eller en grupp vänner än att dela på en hyresrätt. Ägandet känns permanent på ett sätt som hyrandet inte gör, och jag tror många tvekar inför att gå in i en sådan relation med vänner.

Så länge det för flertalet med nödvändighet innebär stora kostnader och ensamhet att flytta ifrån sin partner kommer det att vara långt kvar till jämställdhet. Får att råda bot på detta behöver vi framförallt en bättre bostadsmarknad, där det är lättare att hitta billiga och bra boenden och där det finns fler kollektiva lösningar. Det är en viktig jämställdhetsfråga att människor har möjligheter att leva även utanför sina parförhållanden, speciellt för kvinnor ur arbetarklassen. Tyvärr är det idag så att dessa möjligheter för kvinnor ständigt begränsas.

Kärleksideologin och förtrycket.

Något jag ofta stöter på när jag kritiserar tvåsamhet, romantik, relationer och så vidare är idén om kärleken, kärleken som räddar allt. Jag blir inte sällan anklagad för att vara kall och beräknande, cynisk och okärleksfull, istället för att uppskatta och ta tillvara på kärleken. Kritiken av relationer antas vara något som fördärvar kärleken, istället ska en ta tillvara på den, vilket är liktydigt med att inte klaga om en har någon som älskar en.

Jag tänker precis tvärtom. Jag tänker att det är fundamentalt för att kunna älska fritt att göra sig av med de patriarkala värderingar som idag präglar idén om kärleken. Jag menar att den sanna kärleken måste sökas bortom den patriarkala konstruktionen av relationer, bortom romantik och tvåsamhet, bortom den ordning av dominans och underkastelse, av känslomässig utsugning, som präglar den monogama heterorelationen i det patriarkala samhället.

Att kvinnor ska uppoffra sig för kärleken och för män är en stor del i kärleksideologin. Kvinnor som väljer bort förtryckande relationer anklagas inte sällan för att vara egoistiska. Till exempel skilsmässan ses inte sällan som något väldigt egoistiskt när kvinnor tar initiativ till den, att de vill gå ur en relation där de lever för någon annan och istället fokusera på sig själva. Idén om att uppoffra sig för kärlekens skull är fundamental i förtrycket av kvinnor. Kvinnor lär sig att det är så kärlek bör se ut, att det handlar om att uppoffra sig, att det handlar om att ständigt ge av sig själv, villkorslöst. Men uppoffringen sker alltid mer från kvinnans sida än mannens. Det är kvinnor som främst utsätts för denna uppoffringens moral, det är inte alls något som läggs på mäns axlar i alls samma uträckning.

Kvinnor som ställer för höga krav i relationer får höra att de är hårda och cyniska, okärleksfulla, något av det värsta en kan vara som kvinna. Att ställa krav handlar om att avsäga sig en av de viktigaste egenskaper en har som kvinna, förmågan att ge kärlek, och det är såklart inget en gör ostraffat. Det handlar om att avsäga sig sin kvinnlighet, och därmed också sin mänsklighet. Kvinnor som inte lever för män i kärleksrelationer avhumaniseras regelbundet, deras mänsklighet blir ifrågasatt och de utmålas som någon slags kallhjärtade cyniker, onda häxor som söker fördärva allt det fina mellan man och kvinna som finns i heterorelationen. Att vara kvinna är att uppoffra sig, och den som inte gör det är inte kvinna. Att sätta sig själv i första rummet är ingenting en som kvinna ska göra, istället ska en offra sig så att män kan fokusera på sig själva.

Ofta får jag höra att jag ska vara med förstående mot min partner, att jag ska tänka på att ”han älskar mig” istället för att fokusera på det negativa, på ojämställdheten. Som om endast det faktum att han älskar mig skulle vara nog för att jag ska vara tacksam och nöjd, som om det då inte skulle spela någon roll om vår relation begränsar mig, berövar mig på energi och kärlekskraft och ger mig mindre tillbaka. Jag kräver såklart mer av en relation än att vara älskad av min partner. Så högt värderar jag inte bekräftelsen som finns i att vara föremål för någons åtrå att jag står ut med att bli förtryckt bara för att få den.

Det finns en idé om att förtrycket är något en måste genomlida för att kunna få kärleken, men förtrycket är i själva verket det som hindrar kärleken. Så länge det finns förtryck kan ingen sann kärlek blomstra, och den som verkligen älskar någon måste sträva efter att sluta förtrycka denne. Det finns ingenting vackert eller kärleksfullt i mäns förtryck av kvinnor, det finns ingenting som heter att uppskatta kärleken i att som kvinna böja sig för förtrycket. Vi måste betrakta kampen emot förtrycket i relationer som en kamp för den sanna kärleken.

Varför det är viktigt att tala om mäns förtryck av kvinnor.

Jag tycker det är viktigt att tala om patriarkatet i termer av att män förtrycker kvinnor. Jag vet att verkligheten inte är så enkel, att det inte går att dela in alla människor i facken man/kvinna rakt av. Jag vet att det finns andra än kvinnor som förtrycks i könsmaktsordningen och så vidare. Men jag tycker ändå att vi måste tala om just kvinnoförtryck, och mer specifikt om mäns förtryck av kvinnor.

Men problemet som jag ser med att bara tala om ”patriarkatet” som en struktur, utan att tala om vilka som tjänar på denna och hur, är att en får det att framstå som en tragisk olycka snarare än en maktordning. Jag menar att alla annat patriarkalt förtryck vi ser, som till exempel förtrycket av transpersoner eller homosexuella, är ett resultat av förtrycket av kvinnor. Eftersom vi måste upprätthålla genusordningen, alltså idén om en fundamental olikhet mellan kvinnor och män i vilken vi kompletterar varandra, så måste alla som bryter mot denna förtryckas. Detta betyder inte att förtrycket av homosexuella eller transpersoner är oviktigt eller att känns mindre, det betyder bara att det inte har en självständigt grund på samma sätt som kvinnoförtrycket har. Det är såklart angeläget för feminister att bekämpa även detta förtryck.

Män begränsas också av genusordningen. Kvinnor och män återskapas ständigt i en maktdynamik, där kvinnor sugs ut och män är utsugare (för mer om detta, se underrubriken Den patriarkala utsugningen här). För att upprätthålla denna måste såklart både kvinnor och män begränsas i sina respektive roller. Detta kan vara en otroligt smärtsam upplevelse, men det betyder inte att det är ett självständigt förtryck, och än mindre betyder det att kvinnor förtrycker män. Den begränsning av män som sker inom patriarkatet sker för att upprätthålla mäns överordning, eller som ett direkt resultat av mäns överordning. Det är ungefär som att kalla det förtryck att kapitalister måste agera så att de kan suga ut arbetare. Det är en begränsning, visst, men det är en begränsning som sker för att upprätthålla makt.

Att bara tala om ”normer” och ”begränsningar” blir menlöst om en inte förstår varför alla dessa finns till från första början, vad de fyller för funktion. Då framstår det bara som slumpmässigt, utan mål och mening. Men sådant är inte patriarkatet. Patriarkatet har mål och mening; att möjliggöra mäns systematiska utsugning  kvinnor. Män tjänar på de patriarkala strukturerna, även om de också förlorar på dem. Om en inte ser detta blir det svårt att bedriva någon slags kamp för förändring, för hur ska vi göra det mot ett förtryck som slår blint?

Kampen kan och måste ske på många plan. Det är jätteviktigt att kämpa emot genusordningen, emot de könsroller och den könsbinaritet som begränsar alla människor. Men det gör det inte mindre sant att män är patriarkatets vinnare och kvinnor dess förlorare, att män suger ut kvinnor och så vidare. Vi måste kunna tala om män och kvinnor som patriarkatets grundläggande komponenter, även om verkligheten inte är så enkel. Det handlar om att tydliggöra vad patriarkatet handlar om.

Tack snälla herrn för alla tips om hur kvinnor bör gå till väga för att du ska sluta förtrycka oss.

Nu har jag läst lite kommentarer under ett av Lady Dahmers inlägg om det här med män som förväntar sig God Ton™ från feminister. Kommentarsfältet var en jävla orgie i ”tips” om hur feminister borde göra för att vinna inflytande, oftast från män som är självutnämnda experter på området ”hur en når politisk förändring”. Jag tänkte att jag skulle posta lite kommentarer och svar på dem.

Jag noterade detta ”webb-omen” när jag vaknade i morse. Man undrar ju vem som har tolkningsföreträde? Vem har ”mest rätt” att känna sig trampad på? Har Amie alltid rätt att avgöra om en blick är äcklande eller inte? Det är är inte illegitima frågor.

I övrigt kan jag väl känna att ”Angelica med dottern Bella”‘s kommentar ändå är rätt sund. Att hålla god ton kan man komma långt på. I övrigt kan jag väl tycka att hela diskussionen verkar löjeväckande, ska det här minska löneskillnader?

Jämställdhetposerande.

Den gamla trevliga om att det där ju inte är det feminister borda kämpa emot egentligen, utan att det bara är poserande. Det är ju såklart upp till olika män att avgöra vad som är feministiskt viktiga frågor, precis som det är upp till män att avgöra precis allt i den här jävla världen.

Mitt svar: Men det är väl klart att det spelar en stor roll i kvinnors liv att de inte anses ha rätten till sina egna kroppar och blir objektifierade hela tiden. Kvinnoförtrycket sträcker så otroligt mycket djupare än löneskillnader, det är liksom mest ett symptom på det faktum att kvinnor anses vara mindre värda än män.

Jag blir seriöst helt galen när män ska berätta för kvinnor vilka frågor som är viktiga feministiska frågor, var kampen ska läggas. Vad fan vet du om hur det är att vara kvinna? Vad vet du om hur det känns att varje dag bli objektifierad? Det är väl fan inte du som ska definiera vad som är en meningsfull feministisk kamp, det är väl ändå kvinnor som själv måste få avgöra vad i det patriarkala förtrycket som de tycker är jobbigt och värt att kämpa emot.

Du skriver att en kan komma långt med God Ton™. Kan du vänligen berätta _en_ kamp som som helhet nått framsteg utan ilska?

Jag förstår att kvinnor har kämpat för sina rättigheter med våld, ilska, slagord och aggressivitet tidigare och att det har gjort mycket för jämställdheten. Men om vi ser till Sverige som exempel så är det ju en stor skillnad när det gäller kvinnors möjlighet att framföra och nå fram med sina argument i dag och för 100 år sedan. Lever man under ett sådant stort förtryck att man inte kan nå fram med sina budskap utan våld och slagord, ja då använder man naturligtvis det i sin kamp, men idag har vi möjligheten att föra fram budskapet på ett helt annat sätt.

Åh, myten om att allting är så himla annorlunda nu och att trots att det historiskt funnits jättemycket förtryck så är det inte alls så nu längre faktiskt.

Mitt svar: Du skriver att det är skillnad på nu och för hundra år sedan. Visst, feminismen har gjort framsteg, kvinnor är inte längre förtryckta formellt juridiskt, men kvinnor är fortfarande förtryckta. God Ton™ kommer inte vara en bättre metod nu är vad det varit innan.

Kvinnor har inte samma yttrandefrihet som män i praktiken. Kvinnor som yttrar sig får i mycket högre grad stå ut med hat och hot, blir skämmande och förnedrade, förminskade och tystade. Även om vi juridiskt har samma rättigheter så är detta en realitet för alla kvinnor.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är som förändrats så mycket att kvinnor idag inte skulle behöva vara förbannade.

Jag tycker att det är väldigt sorgligt att se på vilket sätt som kvinnor försöker att få bukt med ett problem. Med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld.

Om nu detta problem är ett seriöst problem, varför inte välja tackla problemet på ett seriöst sätt så att ni blir tagna på det allvar ni faktiskt tycker att ni förtjänar istället för att bevisa motsattsen? Nu kommer jag att kalla er för dumma, för det är precis vad ni är när. Det är inte såhär man löser ett problem, vilket ni förhoppningsvis förstår innerst inne. Det känns mest som några unga och omogna tjejer som ryggdunkar varandra på den ena dumheten efter den andra. Och far med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld för att hitta sin plats i flocken.

Fan skärp till er och inse hur man får till en ändring på saker.

Mannen som minsann vet hur en Får Ändring På Saker. Gud vad bra. Vi feminister kanske borde anlita alla dessa män som våra Pr-experter. De har ju så hiiimla mycket vana av att bekämpa förtryck och sådär, så de vet ju precis hur en ska gå tillväga. Och hela den här idén om att vi ska ”förtjäna” något? Det är väl fan en mänsklig rättighet att inte bli förtryckt? Är det något en ska behöva förtjäna i olika mäns ögon nu också?

Mitt svar: Men du, hur tänker du dig att vi ska ”lösa” problemen då? Genom att hålla God Ton™? Tror du att det är så vi har nått de framsteg som kvinnorörelsen gjort historiskt? Tror du helt seriöst att de feminister som kämpade till sig rösträtt, rätt till utbildning osv så vidare gick omkring och var typ snälla?

Din idé om hur en når förändring handlar troligen om att du personligen ska känna dig bekväm med att ta till dig budskapet, och det kommer du tyvärr inte gör eftersom budskapet är att du måste förändra dig själv som man och att du måste tryckas bort från din privilegierade position. Jag förstår att det känns hårt att det finns feminister som säger detta, det är aldrig kul att förlora sina privilegium, men nu är det tyvärr så att det inte är upp till dig att avgöra hus kvinnokampen ska se ut. Hade vi anpassat oss efter vad män tycker är ”konstruktivt” hade vi fortfarande inte haft rösträtt.

Vad ska en säga om sånt här? Tack snälla herrn för att du tipsar kvinnor om hur de ska göra för att du ska sluta förtrycka dem!! Då skulle de allt bli nöjda.