Kategori: Feminism

Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Mitt liv har varit en kamp, en kamp mot mig själv. En kamp för att undertrycka, anpassa mig till patriarkatet. Jag har slitits mellan olika ideal som varit omöjliga att sammanfoga, jag har haft sex fast jag inte velat, jag har låtit mig domineras och förnedras, jag har levt för män som egentligen inte har givit mig något bara för att jag så gärna velat ha deras bekräftelse, jag har svultit mig, spytt i toaletter, stått i timmar framför spegeln och synat min hy, klämt på mitt fett, hallucinerat mig igenom hundratals nätter för att jag inte ätit ordentligt, gått upp klockan fem på morgonen för att bränna några hundra kalorier innan skolan. Det har varit så mycket lidande, så mycket underkastelse, så mycket ångest och självhat, och allt detta med ursprung i den vidriga struktur som förtrycker mig bara för att jag är född till kvinna. Det är från denna erfarenhet jag hämtar styrka. Jag vill så gärna leva i ett samhälle där ingen kvinna behöver plågas av det patriarkala förtrycket, och jag vill befria mig själv från detsamma. Jag hatar patriarkatet så innerligt, just för att jag vet vad det har gjort med mig. Jag vet hur det har plågat mig, begränsat mig, fått mig att hata mig själv så innerligt.

I mina första, trevande, feministiska steg tog jag mest avstånd från det kvinnliga, från de rosaklädda tjejerna i skolan, från tjejbanden, från glittret och rosetterna, från allt det där som jag kände att jag inte passade in i. Jag ville vara som en man; vara stark och oberoende, rationell och okänslig, obrydd om mitt utseende. Det var ett ideal jag kunde identifiera mig med i högre grad, men jag passade inte in där heller. Jag var för mycket kvinna, för mycket människa, jag var för känslosam och utseendefixerad, jag oroade mig för mycket, jag var för svag och beroende av andra. Skammen blev istället dubbel. Först skammen över att inte vara som en kvinna ska vara, sedan skammen över att jag inte kunde skaka av mig det kravet, att jag inte varit stark nog att bara strunta i det, att jag inte var som en man. Skammen över att de där känslorna satt kvar inne i mig, trots att jag hatade dem så innerligt. Känslan av att bara vilja skära bort och gömma undan den där delen av mig själv, och att den just därför ständigt gjorde sig påmind.

Men ju längre tiden gått, desto mer har jag kunnat acceptera mig själv. Jag har accepterat att jag ibland känner mig ful, att jag ibland inte vill hellre än att gå en bantningskur, baka bullar jag inte äter, ta på mig en blommig klänning och bete mig precis sådär som en kvinna ska göra. Och det är okej. Det är okej, för det är inte mitt fel att jag känner så. Det är inte mitt fel att jag blivit matad med tusentals bilder på perfekta kvinnor, fått tusentals kommentarer om hur jag borde vara, hört män prata om hur andra kvinnor är eller borde vara tusentals gånger. Det är inte mitt fel att jag inte kunnat värja mig för patriarkatet.

Och det är den acceptansen, den insikten, som är det första steget till förändring. När jag kunnat släppa den där jävla skulden, när jag kunnat förstå att det inte är mig det är fel på och istället kunnat se den verkliga orsaken till min ångest, till skulden och skammen, till idealen som ständigt flåsar mig i nacken, har jag kunnat börja slå mig fri, ta de första trevande stegen ut i något nytt; en skuldfri värld. När jag slutat se varje bakslag som ett tecken på min personliga svaghet och ett stort misslyckande har det blivit lättare att acceptera det för vad det är, en kamp. En hård jävla kamp, en kamp mot det patriarkat som internaliserats i mig under hela livet, det patriarkat som har slagit sina järnklor kring mina önskningar, mina ideal, min vilja. En kamp mot det patriarkat som straffar mig för alla överträdelser, alla snedsteg. Det patriarkat som tränger ihop mitt livsrum, bevakar varje steg jag tar, som gör hela livet till en enda lång balansakt för att passa in, inte vara för mycket, men som likförbannat ändå straffar mig för att jag är för beräknande, för ängslig, för undergiven.

Den kampen kan aldrig vinnas med mer självhat, mer skuld. Kampen måste gå genom frihet från skulden, inte genom att lägga ännu ett ok på kvinnors axlar, foga in ännu ett motsägelsefullt ideal till de tusentals vi redan har att förhålla oss till. Inte genom att säga att det förtryck du drabbas av är ditt fel. Det finns så många som beskyllt kvinnor för deras egen underordning, som gjort patriarkatet till en fråga om kvinnors svaghet. Meningen med feminismen är att bryta underordningen, det kan vi inte göra enligt samma patriarkala logik som redan idag lägger skulden på kvinnor.

Vi behöver inte höra att vi måste förändra oss en gång till, det är samhället som ska förändras. Att vi sedan måste vara ett vapen i den kampen, använda och omforma våra kroppar, vårt arbete, våra känslor och relationer för att uppnå detta är något annat. Förändrandet av kvinnorna är inte målet, utan ett medel för att ändra samhället. Utan att ständigt påminna oss om var skulden ska läggas, om varför vi förändrar oss, så kommer det bara bli ännu en uppfostringsanstalt för att forma bra kvinnor. Men det handlar inte om att feminismen ska forma kvinnor, det handlar om att kvinnorna ska forma samhället. Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Feminismen kan inte komma någonstans med skuld och skam. Det är aldrig aldrig ditt fel att du fötts in i ett patriarkalt system, att du blivit förtryckt, att du blivit överhopad med värderingar omöjliga att sammanföra. Det är inte ditt fel att du känner skuld för din kvinnlighet samtidigt som du gör allt för att upprätthålla den. Det är inte ditt fel att du mår dåligt över hur du ser ut, att du ingår i förtryckande relationer, att du har sex fast du egentligen inte vill, att du får lägre lön, att du underkastar dig. Det är inte dig det är fel på, det är patriarkatet. Feminismen måste ha plats för även de kvinnor som inte kan eller vill göra upp med alla ideal, för de är lika mycket offer för patriarkatet som oss andra. De har också rätt att leva i frihet från förtryck, rätt att definiera kampen. Feminismen måste omfatta alla kvinnor, inte bara de som redan kommit tillräckligt långt i sin frigörelse, eller de som frigör sig på rätt sätt.

Det måste handla om att omfamna alla dessa kvinnor och säga ”det är inte ditt fel” så många gånger att det till slut går in, och att sedan ständigt påminna och pränta in denna sanning. Det kan inte handla om att en ska klara något inträdesprov, sluta raka benen, sluta sminka sig eller sluta blir förtryckt. Feminismen ska finnas för alla kvinnor, hur de än lever. För att alla kvinnor behöver feminism, för att alla är utsatta för förtrycket. Det är det som är systerskap. Att inte bara vara en i raden av alla som förtrycker, säger åt kvinnor hur de ska vara. Att säga; kom hit, du duger. Skulden är inte din.

Val.

När folk säger: ”du verkar tro att människor inte har någon förmåga att själva bestämma över sina liv” så blir jag så konfunderad. Om jag inte trodde det, varför skulle jag lägga så satans mycket tid på att skriva om vilka val en kan göra i livet för att motverka patriarkatet? Det verkar ju som ett jävla Sisyfosarbete för en som inte tror att människor någonsin kan välja.

Vissa verkar mena att en liksom måste tro att bara för att människor har en möjlighet att göra val, så måste en tycka att alla val är bra val eller helt fria och opåverkade val. Det är klart som fan människor gör val i sitt liv, men att något har gjorts genom val betyder inte att det är bra på något sätt. Människor gör en massa dumma val för att de saknar insikt eller information, för att de känner sig pressade och så vidare. Syftet med feminism är att underlätta för människor att göra val som motverkar snarare än reproducerar patriarkatet. Detta görs på flera sätt, dels genom upplysning men också genom att förbättra människors livssituation så att de inte blir tvingade in i situationer där de saknar valmöjligheter, som till exempel fattigdom. Jag upplever själv att feministisk analys markant har ökat min förmåga att fatta beslut som är bra för mig, stå emot lockelser som jag vet skadar mig och så vidare. Det har helt enkelt ökat min frihet att välja, eftersom det har gjort mig mer medveten om vad jag väljer mellan.

Jag förstår inte det här helt oproblematiserade förhållningssättet vissa har till val, som om människor aldrig kunde välja saker som var dåliga för dem av olika skäl. Som om alla gick om kring med perfekt information om precis allting redan som det var, och det aldrig fanns någon som helst behov av att, tja, upplysa någon om något.

Men om vi nu ska snacka val, så kan väl de som vill välja att tillgodogöra sig feministisk analys, och de som inte vill kan väl strunta i det och fortsätta leva glatt ovetandes om patriarkatet. Det känns som en ganska rimlig kompromiss, kan jag tycka. För ni vill väl inte begränsa någons valfrihet?

Normbrytande porr.

Jag tycker att ni ska läsa Isaks (ja, vet att jag går ifrån min namnpolicy men känns jävligt stelt att skriva efternamn om min partner) inlägg om det här med frigörande pornografi.

För oavsett hur inkluderande pornografin blir i sitt utbud handlar det fortfarande om arbetare som exploateras. Och i den straighta porren exploateras de som kvinnor och män. Det är en ekonomisk och en sexuell exploatering, samtidigt. Förutom de direkta medicinska fenomenen, skaderisken, smärtan, och så vidare innebär pornografin som lönearbete en alienation. Sexualiteten görs till en handelsvara för kunden. Kunden är ofta en rik, vit man. Det blir hans sexualitet. Kroppen och den sexuella lusten underställs marknaden och huggs av från identiteten.

Detta problem ser jag också med porrdebatten som den ser ut idag. Det är ett jävla fokus på konsumentens upplevelse, hur det kan vara frigörande för konsumenten. Jag vill bara skrika ”Men industrin då? Men arbetarna då?”.

Även om porren skulle vara ”normbrytande” så skulle det fortfarande vara vissa människor vars sexualitet exploaterades som spelade i den.

Tänk till exempel pornografi med transpersoner i, något som vissa verkar uppfatta som normbrytande eftersom transpersoners sexualitet inte brukar lyftas upp. Men är det verkligen deras sexualitet det handlar om? Snarare handlar det om konsumentens sexualitet, och att personen används för att  tillfredsställa den personens lustar. Samma sak gäller för pornografi med människor som har olika slags funktionshinder, olika ”ovanliga” fysiska attribut och så vidare. Det handlar inte om att dessa människor får en plats att utöva sin sexualitet på, det handlar om att de blir exploaterade för att andra människor ska få utöva sin sexualitet.

Är det okej att utnyttja dessa personer, deras kroppar och deras sexualitet, för att skapa en produktion som kan vara kittlande för den genomsnittliga konsumenten? Det är inte så mycket en fråga om normbrytande som någon slags freakshow, där olika människor ska visas upp och exploateras för att konsumenten kanske tycker att det är ”exotiskt” och ”spännande”.

Det enda en gör när en tycker att kommersiell porr är okej om den är normbrytande är att stärka normen om att det är okej att exploatera människor, kapitalistiskt och sexuellt, för att andra människor ska uppnå något, kåthet eller sexuell frigörelse eller whatever. Vi behöver inte förändra porren så att konsumenter kan känna sig befriade av den, vi behöver stoppa den kommersiella exploatering av människors sexualitet som pågår i porrindustrin.

Dessutom; tror någon verkligen på den här metoden? Eller, som Isak skriver; ”När har marknaden givit oss en bra mångfald?”. Porren kommer inte att bli ”fri” så länge den är underkastad kapitalets logik.

Det är inget feministiskt statement att raka sig.

Ibland klär feminister sig kvinnlig, gör stereotypt kvinnliga saker och så vidare. Det är såklart helt i sin ordning, så ser världen ut och jag förväntar mig inte att någon bara ska lägga allt det på hyllan när hen blir feminist, eller att det skulle vara nödvändigt. Däremot finns det många feminister som, när de gör detta, försöker framställa det som något slags feministiskt statement. Det kan låta ungefär såhär ”jag klär mig i de här supernormativa kläderna för att jag vill visa att det finns olika slags feminister/att det inte är fult att vara kvinnlig”.

Alltså jag klär mig också i normativa kläder, men jag skulle inte drömma om att försöka framställa det som feministiskt att jag gör det. Grejen är det, att allt jag gör behöver inte vara feministiskt bara för att jag är feminist. Det finns hundratals saker jag gör varje dag som inte har ett skit med feminism att göra, däribland min klädsel. Och det är liksom okej, för jag är en människa också. Allt jag gör behöver inte passa in i den feministiska mallen.

För mig är det helt okej att Schyman ställde upp i Let’s Dance, hen hade inte behövt säga att det var för att visa att en kan vara feminist på olika sätt. Hen hade inte behövt säga:

Trots att det är 2010 finns det fortfarande människor som tror att vi feminister har hår under armarna, kniper ihop och inte fått oss ett skjut på länge. Och sån är inte jag!

Vad är syftet med att säga såhär? Det känns som att det en gör mer än något annat är att befästa dessa fördomar, genom att mena på att de är såpass berättigade att det är upp till feminister att göra en massa olika saker för att få ett stopp på dem. De flesta feminister rakar sig, att folk tror att det inte är så har nog med att göra med fördomar än att de inte sett Schyman dansa i Tv innan.

Varför inte bara sminka sig, raka sig och så vidare om en nu vill göra det. Du blir inte en sämre feminist för det. Men det betyder inte att just de valen, att anpassa dig efter patriarkala utseendeideal, är feministiska. Även om du gör det för ”din egen skull” eller liknande så kan det inte vara ett feministiskt statement att raka benen, bara sådär. Men för all del, gör det ändå. Du behöver bara inte lyfta fram det som en feministisk gärning.

Idén om att vissa ska offra sig för en enad feminism är fascistisk.

Ibland kritiseras människor som tar upp det faktum att mycket av feminismen idag är väldigt exkluderande för ickevita kvinnor och kvinnor med sämre ekonomiska förutsättningar för att splittra rörelsen. Det menas ofta att de istället för att kritisera ska visa ”systraskap” och ena sig i kampen. Samma kritik riktas ganska ofta mot feminismen inom klasskampen, eftersom vissa tycker att kampen mot kapitalismen ska prioriteras och kvinnor helt enkelt få stå ut med att vara underordnade. Resonemanget brukar gå något i stil med att vi ska ta tag i det förtrycket sedan, när vi löst det här eftersom det är viktigare.

Idén om att det skulle gå att ta tag i olika kamper, lägga all energi på dem, lösa dem och sedan gå över till nästa, en i taget, är för det första ganska naiv. Det kommer helt enkelt inte gå att få alla att engagera sig i feminismen med löfte om att få hjälp i kampen mot rasismen sedan. Vidare så går det inte att särskilja olika former av förtryck från varandra, utan de går in i varandra. Våra upplevelser av förtryck baserar sig på såväl ras, könstillhörighet, klass och så vidare, och alla dessa bildar en helhetsupplevelse. Det går inte att särskilja upplever av att vara ett visst kön från upplevelser av att vara en viss ras, som geniet bakom bloggen Falskheten skriver i sin krönika på genusfolket.

I sådana här sammanhang blir det så tydligt; en polemik som gör att jag tvingas välja; kvinna, eller icke-vit. Det här kravet på ställningstagande, avslöjar sig självt; om inte min upplevelse av att vara kvinna ryms i den, är det för att den inte utgår ifrån en sådan. När jag tvingas välja bort delar av den, blir det tydligt vilken typ av kvinnlighet som räknas; men inte bara prioriteras; den tas för given, den iklär sig formen av neutrum.

Vithet misstas oftast som det. Det är däri dess kraft ligger. Att uppta rollen som osynlig så duktigt, så bra att vi själva går på det.

Men det här är inte färglära. Min upplevelse är lika färgad av hudfärg , lika specifik och oallmängiltig som den vita är.

Ändå är det bara min kropp som kräver asterisk. Min upplevelse som måste understrykas, påpekas, för att ens kommas ihåg alls, för att ens få delta.

Att vissa ska vänta med att ta sin strid innan vi klarat av en annan, viktigare sådan, innebär även att vi ska rangordna vilka förtryck som är viktigast. Detta säger ju en del om hur dessa människor ser på saker. Hur kan det vara viktigare att kämpa emot ett förtryck än ett annat? Lustigt nog är det alltid till exempel vita feminister som tycker att rasismen är mindre viktig än patriarkatet. Undrar hur det kan komma sig…

Det hela handlar ju egentligen om att de som är privilegierade inom en grupp inte har någon lust att kämpa emot sin egen överordning, men gärna vill ha hjälp från underordnade i sin egen kamp. Det är bara att inse att de vita feminister som tycker att ickevita feminister ska lägga antirasismen på hyllan för en stund inte kommer vara intresserade av att ta tag i kampen sedan, när de bekämpat sin egen underordning.

Hela idén om att vissa människor ska ”stå ut” för att uppnå någon slags enighet i kampen är fascistisk. Det handlar om att vissa människors intressen ska offras för något slags högre mål, om att slå ner olikheter i intressen för att gynna kampen för någon slags utopi. Jag förstår inte hur en kan tycka att någon slags framgångsrik kamp emot förtryck kan drivas på dessa premisser.

Det kanske kan vara taktiskt att gräva ner stridsyxan ibland, men det en förlorar i ideologi är så mycket större. Vi kan inte bygga kampen mot samhällets förtryck på förtryck, och så får vi ibland stå ut med att det går långsamt, att vi alla inte kan enas.

För att ”enas” handlar alltid om att den förtryckta ska backa i sina krav, bortse från sina intressen. När du ber människor att gräva ned stridsyxan för att enas så ber du dem också att ignorera en del av sig själv, en del av det förtryck de blir utsatta för och en del av sin frigörelse. Du ber dem att uppoffra sig för att du ska kunna bekämpa din underordning, med deras hjälp, utan att behöva ifrågasätta din egen överordnade position gentemot dem.

Det bästa sättet att enas inom en rörelse är att de privilegierade slutar förtrycka, inte att de diskriminerade slutar kämpa emot det förtryck som drabbar dem.

Monogamin är patriarkal.

Jag har under en längre tid funderat på det här med relationsanarki och jämställdhet i relationer. Ett tag tänkte jag att det inte spelade så stor roll om en var relationsanarkist eller ej, utan att det viktiga var att bekämpa patriarkala strukturer i relationer. På senare tid har jag mer och mer börjat tänka att idén om exklusivitet i relationer i sig är en patriarkal idé. Det handlar ju om att just exklusiviteten är själva fundamentet i relationen. Så ser vi inte på relationer med till exempel vänner, så varför ser vi det så i kärleksrelationer? Jo, för att det i grunden handlar om att män tillskansar sig exklusiv tillgång till kvinnor.

Jag menar att den monogama relationen är utformad för att säkra mäns makt över och tillgång till kvinnor. Kvinnor har traditionellt sett, och även idag, mindre möjligheter att leva ut sin sexualitet genom otrohet. Kvinnor har varit, och är till viss del fortfarande, mer låsta i hemmet. De har också haft mindre ekonomiska resurser, fullt upp med att ta hand om barn och har begränsats i betydligt högre grad av sociala straff och stigman. Kravet på trohet berör inte mannen och kvinnan lika, utan begränsar kvinnan i högre grad. Det är liksom inte gifta kvinnor som köper sex och går på strippklubbar, även om de såklart också är otrogna.

Många personer verkar tycka att det inte behövs något jämställdhetsarbete om en inte är exklusiva med varandra. I mina ögon är det här en konstig syn på saker. Oavsett om en är exklusiv eller inte så kommer patriarkatet att prägla hur en ser på just kärleksrelationer. Vissa män vekar till exempel tala sig varma för polygami, tryggt förvissade om att deras primära partner kommer att vänta troget på dem under tiden de gör sina sexuella utsvävningar. Då blir polygamin ett sätt att upprätthålla den patriarkala makten, att skapa sig tillgång utan att behöva vara lika tillgänglig tillbaka för att en principiellt vänder sig emot sådant.

Vissa vill också upprätthålla exklusivitet i vissa aspekter, men inte andra. Det vanligaste är att vara okej med sex, men inte mer än så. Ibland är en okej med allt men vill att partnern ska berätta allt som skett. Detta är att upprätthålla den relationen en har som den primära, vilket också en en slags exklusivitet. Det handlar om att just den personen har större rätt till ens känslor och att veta detaljer om ens liv än vad andra personer har. Detta kan såklart vara bra, men jag har svårt att se det som något annat än en variation på den monogamins tema; det handlar om att som par sätta upp olika gränser för vad som är okej att göra och på vilka premisser det ska göras, inte att faktiskt inte hävda äganderätt till sin partner.

För mig måste min eventuella relationsanarki handla om att dekonstruera mitt eget behov av exklusivitet, såväl som att de jag har romantiska relationer med ska göra det. Att bara placera gränsen för otrohet på ett annat ställe är i mina ögon inte särskilt eftersträvansvärt, jag tycker inte att det ändrar något i grunden. Jag vill kunna ingå i romantiska relationer på samma sätt som jag nu gör det med vänskapsrelationer, att det ska vara dynamiskt och ömsesidigt, utan känslor av skuld utan endast kärlek. Jag vill kunna känna inför mina romantiska relationer som jag gör inför mina vänskapsrelationer; trygghet. Och med trygghet menar jag inte säkerhet som uppnås genom att göra överenskommelser och sätta upp regler, utan den känsla av lugn som kommer av att veta att någon älskar en och ställer upp för en, inte för att en lovat varandra det utan för att den personen vill, för att den personen älskar en.

Det är detta jag menar att det patriarkala relationen, och ägandeanspråket som utgör dess grund, fördärvar. Eftersom vi är så vana vid att tänka att kärleken behöver löften, uttalade garantier, så blir det svårt att lita på den. Eftersom vi är vana vid att tänka på kärleksrelationer som något som antingen är eller inte är, och bara mellan två personer samtidigt och aldrig flera, så blir rädslan för att den vi älskar ska upptäcka ett romantiskt intresse för någon annan större. Jag menar att det här hindrar oss från att ha äkta kärlek, och istället fyller oss av känslor av svartsjuka och paranoia. Det är detta jag vill göra upp med, inte bara tillskansa mig rätten att ha sex med fler personer.

Individ och struktur.

Ofta så talas det om strukturer och individer. Det ska benas i vilket som är viktigast av dessa tu, för att förklara världen vi lever i. Jag är fast besluten om att det är i analysen av strukturer som en främst hittar svar på varför världen ser ut som den gör. Jag tror inte på några individuella lösningar som inte tar hänsyn till det samhälle vi lever i.

Detta tolkas ofta som att individen inte är relevant för att förstå och bekämpa olika former av förtryck. Att eftersom det handlar om strukturer, så kvittar det vad individen tar sig för. I mina ögon är det här en vulgärtolknings av vad strukturer handlar om.

Det kan till exempel sägas ”nej, män förtrycker inte kvinnor, patriarkatet förtrycker kvinnor”, som om patriarkatet var något utomstående som vi människor inte kunde råda över, någon slags naturkatastrof som bara har inträffat och fortgår utan att någon har ett finger med i spelet, utan att någon har något att säga till om. Som om patriarkatet inte hade något med oss och våra handlingar att göra, utan var en fast spelplan vi endast har att förhålla oss till.

För mig är det viktigt att tala om hur män och kvinnor är delaktiga i att reproducera patriarkatet, och att patriarkatet inte drabbar män och kvinnor lika utan att män faktiskt tjänar på den patriarkala ordningen. Detta är relevant för att förstå hur vi ska kunna bryta de patriarkala strukturerna. Om vi inte förstår vad denna struktur tjänar för syften, vem som tjänar på den och vem som förlorar, kommer det blir svårt att krossa den.

Ingen individ, man eller kvinna, väljer att födas in i en patriarkal struktur, men när vi väl gjort det kan vi välja att motarbete den eller reproducera den efter bästa förmåga. Det är inte ditt fel att den förtryckande strukturen finns eller att du har fötts in i en förtryckande position, men du är likväl moraliskt förpliktigad att kämpa emot den, ty annars kommer du obönhörligen att reproducera den. Du kan inte ställa dig utanför och säga ”detta rör inte mig”, för det rör dig. Det formar dig och ditt liv, det formar dina tankar och handlingar, och du formar även patriarkatet själv.

Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt, men det handlar inte om skuld utan om ansvar. Det handlar om att vi alla har ett ansvar för att forma det samhälle vi fötts in i efter bästa förmåga. Det handlar om att alla har ansvar att vara medmänskliga, att göra världen till en bättre plats att leva i. Visst kan en strunta i detta, och det är också något som många gör. Men då ska en veta att en samtidigt struntar i att få förtrycket av människor att upphöra. En struntar i att göra vad en faktiskt är kapabel att göra för att göra världen till en bättre plats, och väljer istället att vända ryggen åt de som förtrycks.

Strukturer måste motarbetas på ett individuellt plan, men det måste alltid gå hand i hand med att en även ser en större bild och att en har en större rörelse. Jag tror att det är viktigt att människor personligen sätter sig ner och funderar på vad de kan göra i sin vardag för att motverka förtryck, det finns garanterat åtskilligt. För varje gång en säger ifrån, för varje gång en upptäcker hur en själv reproducerar förtrycket, så kommer en lite närmre slutet på fanskapet. Kampen måste föras både personligt och tillsammans med andra, men alltid med analysen av de strukturer som styr samhället som grund. Och alltid med insikten om att vi påverkas av dem och påverkar dem, att vi kan välja att reproducera eller motarbeta.

Twitter 26/7. Problemet är inte att det finns Vettiga Feminister™, utan att de ägnar sin tid åt att bekämpa ovettiga feminister.

Skönt för alla Vettiga Feminister™ att jag finns så att de har någon ovettig feminist att ta avstånd ifrån. Så de kan offra mig på altaret och framstå som så himla kloka och balanserade.

Jag tycker det är riktigt osmakligt att som feminist agera så mot andra feminister. Men, nu när de gör det, tycker jag att de kan förstå vilken enorm tjänst jag gör dem när de kan framstå som vettiga i relation till mig. För tänk om alla ovettiga feminister inte funnits, då hade ju kanske de Vettiga Feministerna™ framstått som de mest extrema. De skulle ha fått skit av andra feminister för att hen var alldeles för okonstruktiv och onyanserad.

Det kommer alltid att finnas någon feminist längre ut på kanten. Den feministen kommer alltid att få skit för att hen är ovettig. Den feministen kommer användas av andra feminister för att de ska framstå som den Vettiga Feministen™. Och ju längre ut på skalan den ovettiga feministen kommer, desto större utrymme har alla Vettiga Feminister™ för att framstå som vettiga. Så alla Vettiga Feminister™ borde vara tacksamma för att de ovettiga feministerna är så ovettiga, och låter dem ha större spelrum.

Det funkar fan inte att försöka begränsa andra feminister, få dem närmre mitten, det är bara att begränsa utrymmet för feminismen. Att vara ”ovettig” handlar om att flytta fram gränserna, och det är jävlig viktigt. Om vi begränsar feminismen till vad som uppfattas som vettigt i dagens samhälle kommer vi såklart inte att nå några framsteg. Problemet är inte att det finns Vettiga Feminister™, utan att de ägnar sin tid åt att bekämpa ovettiga feminister. Som feminist bör du främst bekämpa patriarkatet, inte andra feminister, även om du tycker de är ovettiga.

Och när du bekämpar de ovettiga feministerna, får dem närmre den patriarkala mitten, bekämpar du även dig själv. Om du ständigt begränsar utrymmet så kommer det till slut vara din position som uppfattas som extrem. Du kommer bli den ovettiga feministen.

Men kritisera mina idéer då istället för att gnälla.

772När folk ba ”men en måste ju få kritisera dina idéer utan att anklagas för att vara mesig/gnällig” så ser jag ut enligt bilden ovan och tänker: men GUD JAAA!!! Men GÖR då för fan det istället för att gnälla över att jag:

  1. Skrämmer bort någon.
  2. Är för opedagogisk.
  3. Inte är konstruktiv.

Lägg fram och argumentera för alternativa teorier om hur patriarkatet fungerar, förklara hur din syn på förtryck skiljer sig från min, förklara varför du inte tycker att heterorelationen är patriarkatets stöttepelare och så vidare. Och sedan: argumentera för din åsikt.

Såhär brukar till exempel en av min favoritdiskussionspartners på internet, Burgschki, agera och det tycker jag är kul och intressant, samt svarar ofta på om jag har tid. Nej, du behöver inte använda det bästa språket eller vara skitinsatt, men du får väl för fan ändå komma med något slags teoretiskt stoff som går att besvara om du ska kunna kalla det ”kritik”.

Jag kräver faktiskt viss nivå innan jag går in i en så kallad ”debatt”, jag bara tänker inte diskutera mina åsikter utifrån problemformuleringen ”men det där kan skrämma bort män från feminismen”.

Om att bli förstådd.

Det talas om att skriva så att en blir förstådd, att formulera sig så en undviker missförstånd, som om det vore något neutralt som inte har något att göra med vilken position den som ska förmedla något har. Det är inte endast upp till en person att tala så hen blir förstådd, det handlar också om mottagarens vilja att förstå. Och denna vilja handlar inte bara om den enskilda individen, utan om vad det är som premieras i samhället, vilka perspektiv som anses värda att sätta sig in i och vilka en lika gärna kan ignorera.

Det handlar om vem som har skyldigheten att förklara sig. Makten behöver inte förklara sig, den kan köra på ändå. Det är upp till resten att förstå. När nationalekonomer förklara hur ekonomi fungerar är det ingen som kräver att de ska vara tydligare, mer pedagogiska, för att undvika att bli misstolkade. Det är istället den som misstolkar som är skyldig att skaffa sig mer kunskap. Motsatt förhållande råder för feminister; det är alltid upp till oss att förklara åter och åter igen, aldrig upp till den som misstolkar att försöka förstå, skaffa sig mer kunskap.

Många vill förstå till exempel feminister som galna manshatare, och då kommer de leta tecken på att det är så. Och ja, det är klart att om en rycker citat ur sitt sammanhang, letar länge och noga, misstolkar med flit och så vidare så kommer en att hitta belägg för att feminister är knäppa. Finns det inget aktuellt kan en alltid ta upp flera år gamla och redan behandlade förbrytelser, som att Roks ordförande en gång sa att män är djur.

Det går inte att försöka anpassa feminismen efter detta, det går inte att tassa på tå för att ingen ska misstolka. Att vi misstolkas så mycket handlar nämligen inte om att just vi är så otydliga, det handlar om att människor inte vill förstå, vill misstolka, för att det är enklare än att faktiskt försöka sätta sin in i det och kritisera samhället. Då är det enklare att gnälla om att det är för komplicerat, om att vissa ord ”skrämmer bort” och så vidare. Men det är ju uppenbarligen inte det det handlar om, det handlar om en ovilja att förstå som manifesterar sig i ett ändlöst utpekande av detaljer som egentligen inte har något med saken att göra, så att diskussionen fastnar i att feminister måste förklara sig gång på gång.

Den som vill förstå feminism har verkligen inte någon brist på möjligheter till detta. Det finns åtskilliga bloggar på ämnet med pedagogiska guider, skrivna på ett lättillgängligt sätt, det finns böcker som tydligt förklarar feminismens grundläggande begrepp. Det kan inte vara upp till varje enskild feminist att varje gång hen talar om feminism uttrycka sig på ett genompedagogiskt sätt, förklara allting från grunden. Detta krav utgör en enorm begränsning i den feministiska debatten, och det är ett ok vi måste frigöra oss från istället för att medvetet underkasta oss eller försöka få andra feminister att underkasta sig.

Nej, jag tänker inte vara mer pedagogisk än jag redan är för att någon person som inte läst ett ord om feminism innan ska förstå. Det är inte mitt ansvar att utbilda alla människor, att lägga mig på precis deras nivå av kunskap. Det är inte mitt ansvar att skriva tusen brasklappar så att jag inte blir missförstådd. Det som inte begriper kan läsa på på egen hand, eller bara strunta i det om hen nu inte är intresserad av att stoppa kvinnoförtrycket. Den här bloggen finns kvar för de som vill det.