Kategori: Feminism

Om det inte hade varit så provocerande hade jag inte brytt mig för en sekund.

Detta med hår under armarna och på benen och allt vad det är. Grejen är att jag inte skulle ha brytt mig det minsta om saken om det inte varför att folk blir så jävla förbannade när en kvinna har hår under armarna och dessutom visar det. ”Varför måste du visa upp det?” undrar folk. Kan man inte bara låta folk ha sitt hår under armarna kvar och sköta sitt eget liv?

Jag har, ärligt talat, inte stött på en enda feminist som tycker att kvinnor som rakar sig gör fel. Jag har stött på personer som ifrågasätter rakningsnormen och som tycker att det är onödigt men jag har aldrig stött på någon som dömer kvinnor som rakar sig. Så hur kan vissa personer på allvar anse att det är feminister som gör fel och prackar på folk värderingar i det här fallet? Jag tycker att det är så jävla konstigt.

Om det inte hade varit såhär hade jag inte brytt mig ett skit. Då hade jag rakat benen i godan ro utan att ens reflektera över det. Men eftersom folk är så jävla måna om att jag ska raka mig så kan jag inte låta bli att börja överväga mitt val att göra det lite.

Vänligen sluta mer er idioti så att jag kan tänka på er när jag onanerar.

Folk som försvarar sitt tjat om hår under armarna och på benen och fittan och allt vad det är med att det är deras ”preferenser”. Ärligt talat så har jag absolut inge problem med om en person jag ligger med ber min raka fittan. Då är det relevant och då rör det sig just om preferenser, eftersom vi har sexuellt umgänge och det alltså rör den personen personligen vilken fittfrisyr jag har. Sedan kanske jag inte gör det, men jag skulle inte bli arg om någon frågade.

Däremot när personer känner sig nödgade att berätta om sin preferenser sådär i största allmänhet. Jaha, tack för informationen. Jag kan berätta att jag också har en massa preferenser när det kommer till partners men vet ni vad, jag behöver inte berätta om dem precis hela tiden för alla. Det räcker med att jag har dem och att jag väljer mitt sexuella umgänge utifrån det.

Men när vi ändå är inne på ämnet kan jag säga att jag tycker att idioti och oförmåga att inse när ens åsikt är relevant för precis alla att veta och inte är en stor turn-off för mig. Så kan alla ni som ägnar er åt sådant vänligen sluta så att jag ska kunna tänka på er när jag onanerar i framtiden. Ni är såklart inte tvungna, men det är ett litet tips från mig till er om ni vill ha möjligheten att betraktas som sexobjekt i mina ögon.

Varför kan man inte få prata om något annat utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

En liten grej vill jag klargöra kring underbaraClaras ovilja att berätta om könet på sin unge. Såhär var det: UnderbaraClara födde barn. Hon skrev inte vilket kön barnet hade under de första typ tre dagarna. Folk började fråga. Clara undrade varför det var så himla viktigt för dem att veta och då bröt helvetet löst. Hur kunde Clara undanhålla människor denna information? Hur kunde Clara göra en så stor grej av vad barnet hade mellan benen?

Clara hade inte gjort någon grej av detta alls, det var alla som frågade som gjorde en grej av det. Faktiskt. Clara skrev absolut inte såhär: ”jag har fött barn men jag kommer inte berätta vilket kön det har”. Däremot så förutsattes det att hon skulle berätta om sitt barns kön så till den milda grad att det var provocerande bara det att hon inte skrev det. Är inte det konstigt?

Varför är man en ”fåntratt”, som Calle så fint uttrycker det, bara för att den första informationen man delger om sitt barn är könet? Varför kan man inte får prata om lyckan med att ha fått ett barn utan att behöva skriva om det är en kille eller tjej? Varför är det så förbannat viktigt för människor att veta barnets kön att de till och med minns denna oförrätt typ ett år efter att det inträffade?

Och så undrar jag vem det är som tvingar någon till något här. De som tycker att det är ett fruktansvärt brott och stöld på sin två dagar gamla bebis identitet att inte skriva vilket kön hen har det absolut första man gör efter födseln, eller vi som tycker att det är helt okej att man kanske inte berättar könet det första man gör utan pratar om andra saker istället. Som hur mycket man älskar när ens barn ler eller att det är friskt eller att det ens lever. Hur glad man är att man har fått sätta ett liv till världen. Varför kan man inte få prata om det utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

Jag är hellre en obekväm bitterfitta än att pissa på mig själv.

Igår när jag satt ute på kvällen så kom det fram två killar och fotade under min kjol. Jag är inte den som tänker på hur jag sitter, så jag hade benen uppe och man kunde säkert se mina trosor genom hålen i strumpbyxorna. På detta reagerar jag inte genom att gå iväg, jag bli skitförbannad, går fram till killarna och säger åt dem att lägga ner. När de börjar fåna sig så stirrar jag bara surt och ber dem att gå iväg. Ändå står de kvar i flera minuter och försöker få mig att tycka att dem är roliga samt mina vänner att tycka att jag är hopplöst fientligt inställd mot sexuella trakasserier. Till slut fattar de och går iväg samtidigt som de gör ”slicka fitta”-tecknet som jag inte vet om set skulle anspela på att jag var lesbisk eller bara ”sex” i största allmänhet.

Det finns så många saker jag skulle kunna göra för att göra det enklare för mig. Bara strunta i dem från första början, gå därifrån eller skratta bort det. Men så fan heller! Även om de tycker att jag är en tråkig jävla fitta och även om de inte fattar varför de gör fel så tänker jag helt enkelt inte finna mig i att bli utsatt för den typen av saker utan att bita ifrån. Jag vill kunna sitta på en jävla parkbänk med bena uppdragna utan att någon ska fota min trosor, faktiskt.

Och jag är glad för att ha utvecklats till den här personen. En person som säkert upplevs som hopplöst fientlig, jobbig och fittig av en massa människor. Men jag låtar mig inte bli trampad på, jag står upp för mig själv och mina värderingar och jag skulle aldrig skratta bort att någon utsätter mig för sexuella trakasserier. Det är inte enkelt att vara den människan som alltid sätter sig på tvären, ifrågasätter och inte ger sig, men det är fan så tillfredsställande när de där människorna försvinner utan att jag har behövt förminska mig själv eller göra mig till.

Därför rakar jag benen.

Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.

Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.

För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.

Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.

Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.

Varför kan inte både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor?

Amanda Widell har skrivit ett inlägg om en genusförskola. Hon berättar om att det finns föräldrar där som förbjuder pedagogerna från att byta blöjor på barnen så att de inte ska kunna se vilket kön de har. Om den historian nu stämmer så tycker jag också att det är konstigt, men jag vill påpeka att den inte låter trovärdig och att det finns idioter i alla läger. Jag hörde t.ex. om en heteronormativ familj som slog sina barn. Inte betyder det att alla heteronormativa gör så.

Med Amanda är inte bara sur på dessa föräldrar hon är arg på hela genusdagiskonceptet. Hon är arg för hon tycker att det är så himla hemskt att helt ta bort kön. Att inte låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. Hon tänker på UnderbaraClara som inte ville berätta vilket kön hennes barn hade de första veckorna. Så hemskt! Så radikalt! Vilken fruktansvärd stöld på barnets identitet.

Jag blir rädd för sådana här människor. Och jag tycker så fruktansvärt synd om barnen. Charlie är helt fri att leka med precis vad hon vill, men hon väljer att gå i mina klackar och prova mammas halsband framför pappas skor och portfölj. Vi har inte uppfostrat henne så, hon har valt det själv. Och är det så farligt? Finns det något fult med det? Tydligen ska det inte vara någon skillnad alls på män och kvinnor. Fy fan vilken tråkig och hämmad värld!

Det är väl klart att Charlie (som ju dessutom är ett könsneutralt namn, vilket jag tycker är lite roligt i kontexten) får leka med vilka jävla leksaker hon vill. Det som är problemet är inte en rosa tröja, ett par klackskor eller en mascara. Problemet är att barn fostras in i att bete sig på ett speciellt sätt om de är killar eller tjejer. Problemet är att det där ”fria valet” som det så ofta snackas om inte alltid är så fritt, utan snarare beror på att man har blivit överöst med vissa värderingar som flicka och andra som pojke.

Amanda har säkert inte aktivt uppfostrat Charlie till att gilla klackskor på samma sätt som ingen uppfostrar sitt barn till att vara elakt eller ha dåligt självförtroende. Ändå finns det en massa barn som har det så och det beror ju på något. Det kommer ju inte från ingenting. Barn tar till sig mer än bara det man säger direkt till dem och som vuxen så behandlar man ofta flickor och pojkar mer annorlunda än man vill tro.

Det är därför dessa genusdagis finns. Inte för att tjejer absolut inte får bära rosa och killar blått, inte för att alla ska vara lika. De finns för att försöka jämna ut hur vi behandlar pojkar och flickor så att de kan bli mer jämlika och utveckla intressen och talanger som inte är relaterade till de förväntningar de har på sig i och med sitt kön. Om en av flickorna där sedan tycker att en rosa tröja är fin, låt så vara. Jag tror knappast att hon skulle bli stoppad i dörren.

Jag förstår att Amanda inte vill säga ”hen” till Charlie och jag respekterar det. Samtidigt så fattar jag inte varför inte andra föräldrar ska få försöka uppfostra sina barn på ett könsneutralt sätt. Det övergår mitt förstånd att det är så extremt provocerande att man på en enda förskola inte säger hon och han utan hen. Att man försöker vara genusmedveten på en enda förskola. Det finns gott om förskolor för er som tycker att flickor ska vara flickor och pojkar ska få vara pojkar, så varför kan inte de som tycker att det är viktigt att barn få hitta sina identiteter bortom könet få göra det utan att era uppfattningar om barnuppfostran och kön ska pådyvlas oss.

Att det ses som en stöld på någons identitet att inte behandla en person utefter sitt kön säger ju något om hur otroligt mycket kön betyder i vårat samhälle. Om det inte var så viktigt så hade Amanda inte brytt sig, men hon tycker att det är viktigt att flickor får vara flickor och pojkar får vara pojkar. Varför kan inte bara både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor med olika särdrag, utseenden och favoritfärger?

Man måste kunna ta upp ett problem utan att behöva ta upp alla andra samtidigt.

Fumikofem skrev för ett tag sedan ett inlägg om hur sexturism skämtas bort apropå en låt som generaldirektören för försäkringskassan författat. Den första kommentar hon får är denna:

Aldrig hört talas om ”dansresor” till Västafrika eller Västindien som svenska kvinnor gör?

Eller är dessa resor mer Politiskt Korrekta och omskrivs så som att kvinnor måste ”ta för sig”, ”ha rätt att bejaka sin sexualitet” etc.?

Fumiko frågar vad det har med saken att göra, så hon inte skrivit om denna sexturism i positiva ordalag. Som svar får hon:

Tycker att du borde nämna detta! Om så bara i en bisats för det är väl händelsevis inte så att du innerst inne tycker det ”är helt okej” att kvinnor åker till fattiga länder och köper sexuella kontakter medan detsamma inte gäller för män?

Man måste kunna ta upp ett problem som drabbar kvinnor utan att på samma gång behöva ta upp motsvarande problem som drabbar män.

Sexturism är vidrigt vilken form det än förekommer i för det handlar nästan uteslutande om att utnyttja människor i stark beroendeställning. Varför kan man inte får säga detta om ett fall av sexturism utan att genast behöva ta upp en massa andra exempel?

Det är inget fel med att glädjas över att det för en gångs skull är en kvinna.

Herregud alltså. Ebba Bush har skrivit denna artikel på newsmill om att det är dåligt att kvinnor i politiken alltid primärt blir sedda som just kvinnor, och i andra hand för sin politik och kompetens. Jag håller med henne om att det är tråkigt och att feminismen ibland kan slå fel ut när det första man säger om att Helle Thorning-Schmidt blivit statsminister i Danmark är att hon är just kvinna, istället för att prata om hennes politik.

Men att sätta ”feminism hindrar kvinnors politiska karriär” som rubrik på hela schabraket (för jag tror att man sätter sina rubriker själv på newsmill, annars är det något annat mähä som gjort det) är bara så jävla efterblivet. Nu är det tyvärr så att vi lever i ett samhälle där kvinnor missgynnas och då blir det automatiskt en grej av att någon är kvinna, men feminismen syftar till att få bort dessa mönster.

Dessutom ser jag inget fel med att glädjas över att en kvinna kommit till makten. För det första betyder det antagligen att hon är sjukt kompetent, eftersom det krävs mycket mer av en kvinna för att komma dit än av en man. För det andra så är det alltid bra med jämn representation av olika folkgrupper bland makthavare, vilket jag anser även när det gäller politiker av annan etnicitet, religion eller klass än det normala. Så länge man inte slutar prata om politiken för det så ser jag absolut inget problem med att nämna det.

Skriver nog längre om detta problem med hur feminismen ibland kan (upplevas?) slå åt fel håll typ ikväll. Ville bara få ur mig det värsta.

Jag vill vara sann mot mig själv när jag avvisar någons närmanden.

En grej som är lite sådär halvvanligt när man går på krogen är att tjejer försöker avleda raggningsförsök genom att låtsas vara lesbiska. Detta är för att folk här är så förbannat påstridiga och verkligen inte kan ta ett nej, om man så puttar bort dem rent fysisk.

Förutom att jag starkt tvivlar på effektiviteten i denna metod så tycker jag så himla illa om det här med att göra sig till för att slippa bli antastad. Jag vägrar göra det, ärligt talat. Visst leder det till att folk är lite mer på i förhållande till hur det hade varit om jag till exempel sagt att jag haft en pojkvän (som är betydligt mycket effektivare än att utge sig för att vara lesbisk, i min erfarenhet) men det tar jag fan för tillfredsställelsen i att kunna dissa folk helt enkelt för att jag inte vill vara med dem.

För mig är det helt okej om någon tar mig på rumpan. Det är klart att jag hellre varit utan och att jag säger ifrån, men det är inget som får mig att må dåligt. Vad som är viktigare är att jag är sann mot mig själv när jag avvisar deras närmanden. Och det är så jag tycker att ovälkommet tafsande ska bemötas; inte med något ängsligt gömmande av sig själv bakom lögner utan med ett klart och tydligt ”nej, jag är inte intresserad”.

För vissa män måste lära sig att förstå att man som kvinna faktiskt kan vara otillgänglig av andra skäl än att man är upptagen eller är lesbisk. Att man helt enkelt kan vara ointresserad av just den personen helt enkelt för att man inte är tillgänglig för alla bara för att man råkar vara singel och hetero.