Feminism – Sida 62 – Fanny Åström

När vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ kan vi börja förhandla.

Ibland ser jag olika kvinnliga karaktärer beskrivas som ”starka kvinnor” och förvånansvärt ofta handlar detta om att kvinnorna ifråga agerar som subjekt i relation till män. Till exempel: hon raggar upp honom, hon väljer honom och så vidare, som om det vore att göra ett ickepatriarkalt val bara för att en väljer.

Givetvis väljer kvinnor saker i sina liv. Kvinnor är inte passiva objekt för mäns makt, utan vi förhandlar om utrymme, om villkor i relationen och så vidare. Vi gör motstånd mot förtrycket i de heteromonogama relationerna, vi gör motstånd mot normer och ideal som tvingas på oss och så vidare. Att förneka detta vore att förneka att kvinnor agerar som subjekt och det vore högst ofeministiskt.

Problemet med dessa ”starka kvinnor” som ”väljer” är att dessa val alltid handlar om män. De väljer mellan män, de väljer att satsa på ett förhållande med en viss man och så vidare. Detta är såklart ett val, och det sker i regel också en förhandling innan beslutet fattas där kvinnan ställer olika krav, men det hela sker på mannens såväl som på heterosexualitetens villkor. Det är fortfarande mannen som har makt, det är kvinnan som når samhällelig statusgenom honom och inte tvärtom.

I vissa filmer tycker jag att den här förhandlingen skildras på ett väldigt bra sätt. Till exempel i Titanic så är de begränsningar som Rose upplever i sin livssituation väldigt uttalade, det är uppenbart att hon är en kvinna i ett patriarkat och därmed begränsad, men hon agerar också tydligt som ett subjekt och tar avstamp i sin situation för att fatta beslut kring sitt liv. I andra filmer, till exempel Pretty Woman, så tycker jag inte att det framgår lika tydligt vad det rör sig om. Där lyfts inte kvinnans pressade situation som kvinna fram på samma sätt, utan det framstår mer som att hon bara drar en vinstlott och förbättrar sitt liv. Det framstår som att de väljer varandra på lika villkor, vilket såklart inte stämmer. Där Titanic är en ärlig och tragisk framställning av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle så är Pretty Woman en askungensaga där en kvinna blir räddad av en man.

Poängen är inte att kvinnorna i dessa filmer är passiva eller att de gör dåliga val, poängen är att deras valmöjligheter är mycket begränsade och alltid beroende av män. Det är ytterst ovanligt att en kvinna i en romantisk film faktiskt går utanför detta, men det sker faktiskt i Titanic. Rose väljer att inte vara med Carl efter att Jack har dött, hon väljer att leva sitt eget liv. Hon går utanför den vanliga romantiska berättelsen och tar ansvar för sin egen existens, vägrar låta sitt öde ligga i en mans händer. Detta är verkligen ett lyckligt slut, ty det innebär en verklig frigörelse.

Och det är den möjligheten vi måste lära oss att se och ta till vara på. Så länge våra val och våra förhandlingar sker med män, för att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, så kommer vi att vara i en underordnad position i förhandlingarna. Vi kan kanske få vissa fördelar, men vi kommer aldrig få makt över situationen. Vi har ingenting att faktiskt sätta emot om vi i slutänden ändå måste leva tillsammans med en man. Det är först när vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ som vi kan börja förhandla på riktigt.

Jag struntar i vad män tycker, jag vill bara inte att de ska ha makt över mig.

Tycker det är fascinerande med människor som tycker sig har rätt att läxa upp andra i hur de ska hantera förtryck de utsätts för, ofta förklätt till små ”tips” om vilken retorik som bör användas för att främja feminismens framsteg.

Vissa pratar om att ilska inte är bra för att få folk att förstå, men för mig handlar det inte om att folk ska förstå intellektuellt utan om att saker och ting ska förändras. Jag struntar egentligen i om män begriper typ den heterosexuella matrisen eller något, jag vill bara att de ska sluta besvära mig och framförallt sluta ha makt över mig.

Det effektivaste sättet en kan uppnå detta är, tror jag, genom kamp. Jag tror inte att det är effektivt att vi vädjar till mäns så kallade förnuft. Detta baserar jag på att även män som har rimliga feministiska åsikter ofta visar sig upprätthålla patriarkatet på andra vis, till exempel genom att inte ta känslomässigt ansvar eller ta sig rätt över andra människors kroppar. Jag tror inte att detta kommer förändras av att vi pratar med dem med snäll ton, jag tror att det kommer förändras om de upplever att de får negativa konsekvenser av sitt agerande, alltså till exempel om det hindrar dem från att ha relationer med ickemän så att de inte kan ägna sig åt känslomässig exploatering.

Detta tror jag att en kan uppnå på flera sätt. Bland annat genom att påtala hur pissiga heteromonogama relationer ofta är, att det sker exploatering, tvång och våld i dessa och så vidare. Jag tror också att det är viktigt att skapa alternativ, starkare vänskap, möjligheter för folk att få känslomässigt stöd utanför heteromonogama relationer och så vidare. Att bygga upp verksamheter, till exempel kvinnojourer, som gör att människor lättare kan fly våld i hemmet är också viktigt. Detta ser jag som en oerhört relevant del i feministisk kamp, att få människor att leva på andra sätt än i heteromonogama relationer.

För mig spelar det ingen roll om alla enskilda män är feministiskt medvetna eller inte, det viktiga är att de inte har någon makt över mig. De ska inte inneha en majoritet av alla maktpositioner i samhället, de ska inte ha rätt att ta sig rätten till min kropp utan att straffas för det, de ska inte ha kulturellt tolkningsföreträde och liknande. Utan detta så spelar det faktiskt ingen roll om en man har sunkiga åsikter, han kan ju sitta på sin kammare och tycka att kvinnor är hysteriska men det saknar relevans om han inte också har samhällelig makt.

Relationer och identitet.

En grej jag tänkt mycket på sedan uppbrottet med mitt ex och flytten till Stockholm är hur mycket ens liv och därmed också ens självbild kan komma att hänga ihop med ens relationer.

När jag och mitt ex gjorde slut så ändrade jag på en massa av mina levnadsvanor. Till en början tyckte jag att detta kändes väldigt jobbigt, för det kändes som att anledningen till att jag levt på ett visst sätt innan var för att jag var med honom och inte för att jag ville det. Jag började undra vem ”jag” egentligen var och fick en mindre identitetskris.

Jag och mitt ex flyttade ihop innan vi blev ihop, det var genom honom jag hittade boende i Uppsala, och jag förknippade honom med mycket av vad det var att vara vuxen. Innan vi flyttade ihop hade jag bara bott hemma och jobbat som au pair, så han var den första personen jag skapade något slags vuxenliv tillsammans med och kom såklart i och med detta att symbolisera mycket av det, självständighet och så vidare.

När jag flyttade till Uppsala hade jag vissa drömmar, och dessa drömmar kom att förknippas med honom och vår relation eftersom det var med honom jag gjorde saker för att förverkliga dessa. Nu när vi inte är tillsammans längre är det svårt att hitta tillbaks till vad jag egentligen vill, vilka av de drömmar jag närde då som var ”mina” och vilka som hade med relationen och hans inflytande att göra.

Nu har jag börjat tänka om lite kring detta. Givetvis var det så att många av mina beslut i livet då berodde på honom, men det betyder inte att de inte också var mina egna beslut. Jag befann mig i en viss social kontext där han ingick och i denna kontext tog jag mig uttryck på olika sätt. Nu befinner jag mig i en annan kontext och gör andra saker. Men vissa grejer finns alltid med mig, som min vilja att reflektera kring patriarkala strukturer och relationer och att uttrycka mig.

Jag tänker att vi ofta i våra relationer skapar en slags gemensam identitet, eller bygger vår identitet på våra relationer. Med honom så kände jag mig på ett visst vis, tänkte på mitt liv i vissa banor och så vidare. Det är lätt att tappa bort sig själv i allt det där. Redan projektet att skapa någon slags identitet är problematiskt, och extra problematiskt blir det om identitetsskapandet kretsar kring en relation. Det är lätt att en klamrar sig fast i den relationen av rädsla för det okända. En vill gärna vara någon, ha ett livsprojekt att hänga upp sig på, och en relation kan lätt komma att bli ett sådant, speciellt om en bor tillsammans. En lever genom någon annan helt enkelt för att det är enklast så, för att en inte behöver tänka efter så mycket eller ta ansvar för sin egen existens.

Mitt liv är långt ifrån perfekt nu men jag är på ett helt annat sätt tillfreds med min situation, och framförallt så känner jag mig fri. Jag känner mig fri för jag har ingen relation som jag kan definiera mig själv igenom just nu. Det leder förvisso till att jag måste tänka mer på vad jag vill, tänker och känner, men det är ju i grund och botten en bra grej.

Framförallt kan jag numera tänka att tiden där och det liv jag levde där ändå var värdefullt oavsett hur jag lever mitt liv i framtiden.

Det är den politiska gärningen som räknas, inte den personliga livsstilen.

Lady Damer har skrivit grymt om den här grejen att det anses ”ofeministiskt” att som kvinna tjäna mindre pengar än sin man, inte gör karriär eller whatever. Ungefär som om feminism handlade om att typ ”leva korrekt” och inte om att bekämpa patriarkala strukturer.

Vissa feminister tycks tro att de kan göra ”rätt” livsval och på det viset leva det postpatriarkala samhället nu. Och visst kan det vara bra att prata om hur en kan undvika det värsta patriarkala förtrycket i sitt liv på en individuell nivå, till exempel genom att inte leva tillsammans med män, men det som måste vara feminismens mål är att en inte ska behöva göra ”rätt” livsval för att slippa bli förtryckt.

Jag tycker att det är grymt att en feminist som Lady Dahmer är såpass radikal i sin kritik av patriarkatet utan att hålla på med en massa trams om ”karriär” och ”livsval” hit och dit. Att prata på det viset är om något oerhört alienerande emot de feminister som inte har möjligheten att leva feministiskt korrekt i sitt liv, alltså det stora flertalet. Jag tycker det är fantastiskt och föredömligt att Lady Dahmer visar att en inte behöver leva ”rätt” för att kunna vara radikal i sin kritik av det patriarkala förtrycket.

Dessutom är det tydligt att det feministiskt korrekta levnadssättet utgår från västerländska, liberala och kapitalistiska normer. Att ”göra karriär”, alltså att tjäna kapitalismen, ses som en feministisk handling. Varför skulle det vara feministiskt att vika sig under dessa normer? Det är inte frigörande, det är bara att slava under ett annat system som är minst lika förtryckande som att till exempel vara hemmafru. Vissa personer tycker sig vara förmer än andra för att de lever liv som i dessa normativa glasögon anses mest ”feministiska”, även om de kanske inte alls är särskilt engagerade i den feministiska kampen eller sprider patriarkala ideal snarare än feministiska.

Lady Dahmer kämpar emot patriarkatet utifrån sina villkor, och det är det som gör henne till feminist. Hon skulle inte vara mer feminist om hon till exempel gjorde karriär, ty det är den politiska gärningen och inte den personliga livsstilen som räknas. Att skämma en kvinna som gör så mycket för den feministiska kampen för att hon är förtryckt i patriarkatet är bara fånigt och i sig en patriarkal grej; det bygger nämligen på föreställningen att den förtrycka själv bär ansvaret för förtrycket hen utsätts för.

”Eget ansvar” handlar om att tycka att allt som händer är ens eget fel.

En grej som är intressant när en pratar om hur män beter sig i relationer är hur många människor, främst män, som reagerar på informationen genom att säga typ ”ni passade ju bara inte ihop” och liknande. Så kan det såklart vara, men det är ju fortfarande intressant att analysera relationerna ur ett strukturellt perspektiv. Till exempel: varför ingick vi i relationen, varför fungerade inte relationen, varför var vi kvar i relationen så länge och så vidare?

Vissa säger typ ”det är ditt ansvar att lämna en destruktiv relation”. Jag tycker inte om ordet ”ansvar” i sammanhanget, men jag anser såklart att det är önskvärt att människor lyckas lämna relationer som inte är bra för dem, vilket i mitt perspektiv innebär att de allra flesta borde lämna sina heteromonogama relationer då dessa generellt är destruktiva.

Den som tycker att människor ska ta ansvar över sina relationer borde ju egentligen applådera att någon bloggar om relationsmönster, så att den som är i en dålig relation lättare kan identifiera dessa och lämna relationen. Att beskriva destruktiv relationsdynamik är ju någonting som hjälper människor att ta sig ur den. MEN de människor som kommenterar såhär verkar ju generellt tycka att min blogg är en dålig grej. Då frågar en sig, varför är det så?

Jo, det handlar såklart om att dessa människor egentligen vill att människor ska ingå i heteromonogama relationer. När jag skriver om destruktiva relationer ur ett strukturellt perspektiv så är detta skrämmande eftersom det kan få människor att på ett djupare plan kritisera sina relationsmönster, och detta finns det personer i samhället som förlorar på, framförallt gruppen män. Män vinner på att ingå i heteromonogama relationer eftersom de kan exploatera människor i dessa.

Om en genuint vill att folk ska ta ansvar över sitt liv borde en omfamna att människor diskuterar de relationer de befunnit och befinner sig i, hjälper varandra att se problemen och att lösa dem. Det är det som är meningen med till exempel den här bloggen, att hjälpa folk med det. Meningen är att hjälpa folk att kunna hitta kraft att förändra sitt liv. Ändå får jag hela tiden ”motargumentet” att jag har ”eget ansvar” slängt i fejset. Ungefär som om det inte vore att ta eget ansvar att faktiskt försöka förstå och analysera sin situation. Nej, ”eget ansvar” handlar tydligen främst om att tycka att allt som händer en i livet är ens eget fel.

Att vänta på att män ska förändra sig.

Skrev om det här fenomenet att vänta på män:

Så mycket av mitt liv som har handlat om att vänta på män. Vänta på män som sagt att de ska komma men inte kommer, som sagt att de ska höra av sig men inte hör av sig, som sagt att de ska tänka efter men inte tänker.
Och framförallt: män som sagt att de ska förändra sig men inte gör det. Varför gör män detta egentligen? Varför avslutar de inte bara relationer om de ändå inte kan göra det som krävs för att den andra ska må bra? Istället tvingar de in en i väntan, ockuperar ens tid.

Reflekterade framförallt över det sista fenomenet, och minns när jag undrat över varför vissa inte avslutat relationer de inte är beredda att jobba för och de svarat typ ”men du blir så så ledsen då”. Ja, det är klart som fan jag blir ledsen men en får väl vara lite bestämd och veta vad en vill. En kan ju inte bara låta skit pågå av ren bekvämlighet eller rädsla för uppbrott, det är inte ansvarsfullt. Det blir inte lättare att göra slut för att en låter det pågå längre, snarare tvärtom, eftersom det skapas en jävla massa jobbiga känslor under tiden.

Att stanna i en relation med någon som uppenbarligen är mer intresserad av att få det att fungera, som jobbar mer på relationen, är ganska respektlöst mot den personens tid och engagemang. När jag har varit i sådana relationer så har jag känt mig mer utsugen än annars, och uppbrott har blivit ännu svårare eftersom jag har haft så mycket mindre av mig själv kvar. Att jobba och jobba för att något ska fungera utan att få gensvar är oerhört uttömmande, det får en att känna sig värdelös och det bryter ner en något otroligt.

Att avsluta relationer är ofta det mest ansvarsfulla en kan göra i en situation, även om det är tungt. Ofta är det mest ansvarsfulla att över huvud taget inte inleda vissa slags relationer, om en inte är känslomässigt mogen för att kunna ta hand om dem, men om en nu gjort ett sådant misstag så borde en ta mod till sig och avsluta den så fort som möjligt. Det kan finnas vissa saker i relationen en uppskattar, men om den är obalanserad i form av engagemang så är det ändå bäst att den avslutas, ty sådan dynamik är väldigt svår att bryta. Det är viktigt att rannsaka sig själv och tänka efter; är jag verkligen engagerad i den här människan eller stannar jag av ren bekvämlighet, rädsla för ensamhet eller dylikt?

Att inte göra detta är att ockupera någons tid och suga ut denne på känslomässig energi, och det är en respektlös handling. En kan inte förvänta sig att den som är mer känslomässigt investerad ska kunna avsluta relationen, det måste ligga på den som har minst intresse av att jobba på den att inse det och ta sitt ansvar.

Om någon ber en att förändra sig i en relation eftersom ens beteende skadar denne så måste an allvarligt överväga om det är något en faktiskt kan tänka sig att lägga tid och energi på, och om en över huvud taget är kapabel till det. En kan inte bara säga att en ska förändra sig för att sedan bara glömma bort det och återgå till att göra som en alltid har gjort. Att göra så är att skapa hopp hos den andra personen, vilket håller denne kvar i en relation som egentligen inte har några chanser. Så länge en håller hoppet vi liv kommer den som är mer känslomässigt investerad att stanna, därför måste en sluta upp med det och släppa den andra fri.

Just nu försöker jag själv jobba på att inte hoppas så jävla mycket på män utan mer liksom… ja, bara inse att de sällan kan ge mig särskilt mycket. Eftersom de inte är kapabla att förstå detta själva så måste jag tyvärr ta ansvar för att kunna trycka bort deras lögner och falska anspråk och inte låta mig påverkas. Enklast hade såklart varit om män tidigare kunde inse sin oförmåga, kanske hade jag blivit ledsen men jag skulle inte ha behövt vara i pissiga och utsugande relationer i onödan utan hade kanske kunnat gå vidare med mitt eget liv.

Om stora bröst och tvångssexualisering.

Tycker Karins Konstgrepp skrev intressant om det här med att censurera sin kropp, i det här fallet sina bröst.

Ja, sen den dagen mina bröst började expandera har jag dragit upp halsringningen på linnet, och knutit sjalar som ska gömma det som finns där under. Mina bröst har inte varit mina. Trots min inställning att de enbart är två fettklumpar som vid eventuellt barnafödande eventuellt kan börja producera mjölk, så har jag tillåtit andra att definiera vad mina bröst har för värde och vad de står för. Något sexuellt. Och har således valt att gömma dom.

Jag har också ganska stora bröst, och detta har varit laddat på olika sätt. Å ena sidan har jag varit ”stolt” över mina bröst, men jag har också tyckt väldigt illa om dem. Jag minns en gång när jag och en vän diskutera våra favoritkroppsdelar (vad är det ens för samtalsämne) och jag sa att min näsa är min favoritkroppsdel och hen ba ”nej alla vet ju att det är dina bröst” och hur förlägen det gjorde mig.

Grejen med brösten var att jag var tvungen att förhålla mig till dem. Detta gäller nog i och för sig alla som uppfattas som kvinnor, eftersom kvinnors bröst är sexualiserade i det här samhället. Men just bröstens storlek gjorde det liksom extra laddat eftersom detta anses ”sexigt”. Jag har till exempel inte känt mig särskilt bekväm med att bära djupt u-ringat trots att jag tycker det är snyggt och bekvämt eftersom det kan se ”vulgärt” ut och så vidare. I andra perioder klädde jag mig på ett sätt som framhävde brösten extra mycket. Men aldrig att det har varit något neutralt.

Ofta utgår människor ifrån att kvinnor som ”sexualiserar” sig själva är förtryckta på olika sätt, och att sexualisera sig innebär ofta att inte gömma olika kroppsdelar som anses just sexuella, såsom bröst. Om en låter sina bröst vara alltför synliga så antas det direkt vara en fråga om att en ”sexualiserar sig själv” trots att det inte alls är det som är tanken.

Speciellt kan det finnas en idé om att personer som inte anses vara sexiga inte heller ska försöka vara sexiga, alltså skyla sig. Till exempel äldre personer eller personer som anses vara för tjocka och så vidare. Då anses det extra fel och vulgärt att visa för mycket av brösten, för i patriarkatet så tolkas det som att en vill vara ”sexig” fast en inte ha ”rätt” till det eftersom en inte anses sexig i patriarkatets ögon. Egentligen kanske en bara till exempel vill ha kläder som inte är varma. Eller så tycker en att en ser bra ut i u-ringat, men det kanske inte nödvändigtvis handlar om att en vill vara ”sexig”. Ja, ni fattar.

Jag är så trött på att min kropp blir tvångssexualiserad, och att jag också sexualiserar mig själv på det viset att jag anstränger mig för att inte framstå som om jag försöker framstå som ”sexig”. Jag skulle inte heller kunna lägga upp en bild på min ”klyfta” bara sådär, även om jag skulle tycka den var snygg.

Män borde öva på tankeläsning.

Ni vet när män raljerar över att de ”inte kan läsa tankar” och så vidare? Tycker det är så spännande för det de kallar tankelösning för för mig bara helt rimlig social kompetens. Till exempel: ha inte sex med någon som ligger som en död fisk. Eller utgå åtminstone inte från att hen som ligger som en död fisk vill ha sex utan ta dig lite tid och kolla läget. Ja, ni fattar. I mina öron är detta en självklarhet, men vissa män uppfattar det som ”tankeläsning”. Hur kommer det sig att olika människor har så olika förhållningssätt till detta? Det kan ju knappast vara så att vissa föds med förmågan att läsa tankar och andra inte? Men av någon anledning verkar män har mycket svårare för att känna in andra såväl när det gäller sex som att fatta att någon inte vill höra en halvtimmes monolog om något tråkigt jävla ämne.

Jag tänker på alla de gånger jag tvingats läsa av mäns tankar och känslor utan att de sagt något till mig. Typ när en man går omkring och är grinig och sur över någon skit och sedan förnekar att han är det när en frågar vad grejen är, så att en själv måste luska ut vad fan det är frågan om. Jag har direkt antagit att det är mitt fel att han är sur och att jag måste lösa problemet. När motsatsen skett, alltså när jag varit sur eller ledsen, så har jag också lagt skulden på mig själv för att jag ”överreagerar” eller liknande. Sällan har en man lagt ansvaret på sig själv i dessa situationer.

Att ”läsa tankar”, det vill säga att sätta sig in i hur en annan person kan tänkas uppleva en situation, är en mycket viktig del av social interaktion. Problemet är att det för det mesta sker mer åt det ena hållet än det andra. Män får ofta sina tankar lästa, men försöker sällan förstå andra eller ens sig själva på någon djupare nivå. Detta har att göra med att män inte anses eller anser sig själva ha ansvar för sociala situationer, vilket gör att de inte behöver gå omkring och ”känna in” stämningen hela jävla tiden. En tycker ju att det hade varit fett om män kunde träna upp denna förmåga lite istället för att raljera om ”tankeläsning” så fort någon kräver att de ska ta minsta lilla hänsyn eller ansvar för hur människorna omkring dem upplever saker.

Obligatorisk heterosexualitet, genusordningen och särskiljande.

Tycker att Lady Dahmer skriver bra om det här med att pracka på vuxna tolkningsramar om heterosexuell kärlek på små barn. När en pojke och en flicka leker så skämtas det om att de är ”kära”. Detta gör såklart att relationerna mellan barn av olika kön blir laddade, till en början tar barnen troligen avstånd från varandra (tjej- och killbaciller, ni vet), för att sedan i högre ålder söka sig till varandra igen men då i egenskap av ”partner” snarare än ”vän”.

Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor. Detta sker innan barnen faktiskt börjar intressera sig för att ha heterorelationer, men värderingarna ligger kvar fram tills dessa att det börjar framstå som ett alternativ. Flickor och pojkar definieras först och främst som två tillstånd och sedan som två motpoler. Hela idén att det finns ”flickor” och ”pojkar”, att dessa två kategorier är de enda som finns och att de är motpoler till varandra är en del av denna sociala konstruktion. Till en början fungerar det endast särskiljande men det kommer att användes som en tankemodell för att få kvinnor och män att ingå i heteromonogama relationer. Eftersom vi är motpoler till varandra så kompletterar vi också varandra, närmare bestämt i heteromonogama par.

Särskiljandet måste alltså förstås i en större samhälleligt kontext där obligatorisk heterosexualitet råder. Heterosexualiteten, alltså det normsystem som bygger på att kvinnor och män ska komplettera varandra och leva sina liv med varandra i heteromonogama relationer, upprätthåller den patriarkala exploateringen som sker i dessa relationer. I dessa relationer så utför kvinnor den största delen av det reproduktiva arbetet och så vidare.

Det första steget i denna ideologi är att låtsas att kvinnor och män inte kan relatera till varandra på något annat sätt än som könsvarelser, till exempel genom att antyda att vänskapsrelationer mellan pojkar och flickor egentligen är en fråga om heterokärlek. Detta leder, sorgligt nog, till att vi i slutänden faktiskt får mycket mycket svårt att relatera till varandra utanför dessa ramar, och det är något oerhört tragiskt i det. Speciellt när vi förväntas leva hela våra liv tillsammans med en partner som vi antas inte kunna vara vänner med, utan som vi bara kan möta som könsvarelse.

Men påprackandet slutar inte i och med barndomen, utan bli snarare värre. Folk tycker ju ändå ibland att barn borde slippa undan detta eftersom de inte ska ha börjat tänka på kärlek och sånt än, men när det kommer till ungdomar och vuxna så är pressen etter värre. Så fort en kvinna och en man ”klickar” med varandra så antas det vara någon slags heterokärlek på g, men motsvarande sker mycket sällan när det kommer till kvinnor som ”klickar” med kvinnor och män som ”klickar” med män. Då antas det vara en fråga om vänskap.

Den obligatoriska heterosexualiteten bidrar med andra ord inte bara till att vi ser möjligheter till heteromonogami i minsta lilla grej, utan även till att vi missar möjligheter till kärleksrelationer mellan andra människor, där det inte förväntas av oss. Och allt detta bara för att män ska kunna exploatera kvinnors reproduktiva förmåga!

Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han låtit relationen förfalla.

Twittrade om den här idén att en ska ”acceptera” ett uppbrott:

Den här idén om att en ska acceptera ett uppbrott ”rakryggat” oavsett vad som föregått det. Nej, jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade låtit relationen förfalla. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte att han hade gett mig falska löften för mig för att få mig att vara med honom. Jag accepterade inte uppbrottet för jag accepterade inte den situation som gjorde uppbrottet möjligt, som lät det ske.
Män ska tydligen kunna göra lite vad de vill för att sedan förvänta sig att det ska ”accepteras” när de inte vill längre. Jag vägrar skämmas för att en man gjorde mig känslomässigt beroende av honom. Han valde att lova mig saker, han valde att vara passiv inför problem, han valde att vara med mig utan att ge mig kärlek.
Män som klagar över att deras ex inte ”accepterar” uppbrottet kan dra åt helvete. I många många fall handlar det om att mannen varit passiv inför relationen, utnyttjat personen, sedan lämnat vid ”besvär”. Om du lurar in en människa i en relation med falska löften om ”kärlek” för att sedan vara passiv kan du inte klaga om hen blir ”hysterisk”. Patriarkatet vill få mig att tro att jag gjorde fel som blev arg, men jag vet att min ilska var djupt berättigad. Det handlade inte om att han ”inte ville”, det handlade om att han band mig till sig genom att bygga upp hopp och ej ta ansvar.
Att män konsekvent ljuger för att få in folk i relationer är okej, men nåde den som tar löftena på allvar och avkräver att de ska efterlevas.

Givetvis ska en acceptera andra människors vilja, men det blir problematiskt när människors bitterhet över en pissig relation beskrivs i termer av att ”inte acceptera ett uppbrott”. Ett uppbrott kan en sörja, en kan sörja att en har förlorat en viktig person i sitt liv, men en kan inte vara arg för att någon inte vill samma sak som en själv. En kan däremot vara arg och bitter över att någon har behandlat relationen och därmed också en själv vårdslöst.

Passivitet i relationer är vårdslöshet. I relationer, och speciellt i monogama kärleksrelationer, har en skyldigheter. En har en skyldighet att ta relationen på allvar, att inte slarva bort den på grund av sin egen rädsla att ta tag i saker. Kan en inte ta detta ansvar bör en inte ingå i relationer, för det är extremt respektlöst gentemot de en gör anspråk på att ingå i relationer med. Om en relation tar slut på grund av detta så tycker jag att en har all rätt att vara arg, speciellt om relationen inletts med och delvis på grund av högtravande löften om evig kärlek och så vidare.

Det är inte så enkelt som att man först vill vara med varandra och sedan inte vill vara med varandra. Relationer ingås på olika sätt och på olika grunder, och faller sedan olika ut i praktiken. Vad en gör mot varandra i relationen spelar roll för hur en hanterar uppbrottet. Även om en inte är ihop längre är en fortfarande två människor som gjort och sagt en massa saker till varandra och detta leder till en massa känslor som till exempel ilska. Det går inte att bara avsluta en relation med ett tvärt snitt, utan det är en betydligt mycket mer komplicerad process än så. Det uppstår en massa känslor som måste hanteras.

Många män verkar förvänta sig att de ska kunna göra lite vad som helst mot den de har en relation med för att sedan avsluta relationen när de behagar. De tycker att det är jobbigt och förvånande när det bli besvärligt. Och den här inställningen underlättas av det generella idealet kring att en ska ”acceptera” ett uppbrott oavsett vad som skett i relationen, att en ska hålla huvudet högt, bära sin smärta själv och så vidare. Problemet med detta är att den som utsatt en för en massa skit aldrig får se konsekvenserna av det, utan kan fortsätta gå omkring i världen som om ingenting hade skett.

Det finns såklart en massa olika slags relationer och uppbrott, och det kan också vara en fortsättning på våld att inte acceptera ett uppbrott. Det hela beror på kontext, på relationsdynamik och på makt. Min poäng är att det är problematiskt att män tycker att de kan leka med andra människors känslor men inte vill veta av konsekvenserna av sitt agerande. Den som visar att hen är sårad avvisas lätt som hysterisk. Den som tar det romantiska löftet på allvar är naiv. Men det faktum att kärleksrelationer ofta bygger på lögner och kränkningar anses föga relevant i kontexten.