Feminism – Sida 63 – Fanny Åström

Varför är det så viktigt för David Carlberg att hävda att jag inte har haft relationer med män?

En mycket begåvad ung herre vid namn David Carlberg kände sig manad att kommentera på min facebooksida för nån dag sedan:

Vi kan se en röd tråd i David Carlbergs resonemang: jag tycker som jag tycker eftersom ingen man har velat ha sex med mig, ha en relation med mig eller ge mig olika oombedda komplimanger.

Det tråkiga med David Carlbergs kommentarer är att de inte stämmer. Jag tror jag hade haft ett avsevärt mycket bättre liv om jag hade sluppit en massa oombedd uppmärksamhet från olika män, tyvärr är det inte så det är. Män har gett min komplimanger, ”raggat” på mig, tagit på min kropp utan min tillåtelse, haft sex med mig fast jag inte velat, övertalat mig/manipulerat mig till att inleda relationer med dem, gett mig sin så kallade ”kärlek”, velat prata med mig om en massa grejer och så vidare.

För vissa män är det väldigt viktigt att upprätthålla bilden av att feminister bara är arga på män för att de inte har fått tillgång till män. Detta handlar om att upprätthålla bilden av män, relationer med män och manlig bekräftelse som det finaste en kan få här i livet. Det finns en idealiserad bild av hur det är att ha relationer med män som bygger på att mannen ”räddar” den andra, är ”ridderlig” och så vidare, men tyvärr ser verkligheten sällan ut så.

Detta får under inga omständigheter avslöjas! Det skulle nämligen innebära att folk kanske blev mindre taggade på att ingå i den exploateringsförhållande som är en heteromonogam relation, och detta skulle män givetvis förlora stort på eftersom det är de som exploaterar andra på kärlekskraft, reproduktivt arbete och så vidare i heteromonogama relationer. Därför måste alla ansatser till att tala om den heteromonogama relationens tragiska verklighet motarbetas och misstänkliggöras, bland annat genom att antyda eller skriva rakt ut att de som inte tycker om sådana relationer helt enkelt är bittra för att de inte har någon egen erfarenhet.

David Carlberg vill inte att det ska avslöjas att det troligen kommer vara jävligt pissigt att ingå i en heteromonogam relation med honom, för det skulle ju innebära att han missade en chans till makt och kontroll.

Vad vill egentligen högerfeminister?

Nu till ett fenomen jag har så svårt att greppa: högerfeminister. Ofta när en pratar med en högerfeminist så är de typ såhär ”ja allt du säger är ju sant men jag tycker inte att vi ska tvinga någon till något”. Att ”tvinga någon” innebär i det här fallet att på politisk väg försöka förändra den situation som vi befinner oss i och gör att vissa är förtryckta. Högerfeministen tycker istället att människor ska ”välja själva” så att saker och ting blir mer jämställda.

Problemet med det här resonemanget är att det utgår från att människor idag är fria, alltså inte blir tvingade till saker. Detta är dock inte sant, för i patriarkatet så är människor inte fria. Människor tvingas in i att leva på vissa sätt på grund av patriarkala strukturer.

Till exempel: patriarkatet ger upphov till löneskillnader som har sin grund i könstillhörighet, vi tvingas in i könsroller från en väldigt låg ålder och det förekommer även våld och tvång inom relationer som gör att det kan vara väldigt svårt att ”välja” om en ska vara i dem eller inte. Att i en sådan kontext tala om att jämställdhet ska uppnås genom att individer ska göra olika val ter sig verklighetsfrånvänt. Som om patriarkatet var en livsstil och inte ett samhälleligt system som bygger på makt och kontroll.

Det är jättebra att någon tycker jämställdhet är bra, men det är knappast en feministisk praktik att bara ”tycka” något men inte göra något för att förändra saken. Så vad vill egentligen högerfeminister?

Den patriarkala passiviteten.

Tänker på när jag började må dåligt i en relation jag hade. Bränd som jag var av erfarenhet från tidigare relationer så förklarade jag att det finns en risk att jag skulle bli alltför krävande och söka för mycket bekräftelse i relationen, vilket skull förstöra relationen. Som svar fick jag att det inte var någon fara och att han skulle vilja vara med mig ändå. Eftersom en gärna vill tro på den typen av saker så gjorde jag till slut det, men precis som jag hade befarat så gick saker och ting dåligt, men detta utan att han någonsin tog initiativ till att prata om det som inte fungerade. Det var alltid alltid jag som initierade diskussionerna, under vilka det emellertid mycket ofta kom fram att han upplevde en massa grejer som problematiska.

Det som stör mig i detta är den där passiviteten han uppvisade inför problemen i relationen. Det gjorde ju att jag hela tiden blev tvungen att dra i allt arbete för att lösa problem som var gemensamma. Ofta så bromsade han rentav detta arbete genom att förneka att problemen existerade eller genom att mena på att hans så kallade ”kärlek” skulle lösa saken (paus för rått och cyniskt manshatarskratt).

När han sedan till slut började påtala problem och mena att det inte var en bra grej att vi var tillsammans blev jag oerhört ledsen. Inte för att han inte ville vara med mig utan för att han hade varit så oerhört passiv inför detta problem innan, att han hade låtit saker bero. Han lade ingen energi på att lösa problemet när tid fanns, han bara lät skiten rinna ut i sanden istället. Jag hade verkligen ansträngt mig för att försöka förstå vad som pågick och förändra saken, men det var ingenting värt eftersom han aldrig tog mina farhågor på allvar. Det var tvunget att gå helt åt helvete för att han skulle inse att jag hade haft rätt, och då var det såklart försent.

Jag kände aldrig att han faktiskt ansträngde sig för att få förhållandet att fungera, och det fick mig att känna mig så jävla värdelös. Han kunde säga att han älskade mig tusen gånger om, men han kunde aldrig agera kärleksfullt genom att faktiskt bry sig om mig eller relationen, genom att faktiskt angripa de problem som fanns. Hans enda strategi var förnekelse, och han förnekade och förnekade tills problemen var omöjliga att undvika även för honom.

Den här grejen, att inte ta ansvar för relationer, är verkligen vidrig. Jag förstår inte hur en kan rättfärdiga det moraliskt för sig själv att vara i en relation en inte tar något som helst ansvar för. Relationer kräver arbete, och är en inte beredd att utföra detta arbete bör en inte ha några relationer. Det är inte okej att ockupera en annan människa i en relation en inte är villig eller kapabel till att arbeta med.

Varför är det så svårt för vissa att acceptera att en bör kolla läget med sin sexpartner?

Fick en kommentar på inlägget om att ha sex med någon som ligger som en död fisk som på ett utmärkt sätt sammanfattar precis vad jag menar med våldtäktskultur. Därför tänkte jag besvara den nu:

Den här artikeln för mina tankar närmast till Blondinbellas filosofi kring att kvinnor ska få vara sköra och svaga. Artikeln cementerar tanken kring att kvinnor är så pass svaga och oförmögna att kommunicera klart att man helt och hållet överlämnar ett, alltför stort och tolkningsbart asymmetriskt ansvar till mannen, eftersom mannen i varje sexuell situation måste tolka kvinnans kroppsspråk istället för att kvinnan säger NEJ.

Jag tycker först och främst att detta är en intressant anklagelse på ett inlägg där jag faktiskt inte nämner män och kvinnor mer än i illustrationen och i citatet. Jag skriver genomgående ”personen” ”partner” ”hen” och så vidare just för att markera att gränsöverskridande kan förekomma i alla olika sociala situationer. Det handlar inte om att ge asymmetriskt ansvar till mannen, det handlar om att alla som är inblandade i social interaktion, och speciellt sex, ha ett ansvar att känna in varandra. Problemet är att män i mindre utsträckning gör detta, men givetvis har alla detta ansvar.

Idén om att jag skulle tycka att kvinnor är ”svaga” för att de inte alltid är kapabla att säga nej har flera problem. För det första så har många människor faktiskt problem med att säga nej i vissa situationer. Jag skulle inte kategorisera detta som ”svaghet”, men om en nu tycker att det är att vara svag så antar jag att det är rimligt att ta hänsyn till att det finns människor som är just ”svaga”. Många människor har problem med att säga nej i sexuella situationer och detta är rimligt att ta hänsyn till när en har sex, för annars är risken att en begår ett övergrepp stor. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om och själv varit i situationer där jag inte kunnat säga ifrån, där jag inte känt att jag haft det handlingsutrymmet över huvud taget. Detta sker hela tiden och det är bara dumt att inte förhålla sig till det.

Den här personen verkar resonera som så att det är feministiskt att utgå från att kvinnor är ”starka” och ”vet vad de vill” och att en därför inte behöver bry sig om att känna in deras gränser. Det hade varit hemskt roligt om det stämde, men nu lever vi tyvärr i ett samhälle som inte fungerar så. Vi lever i ett samhälle där kvinnor lär sig att deras kroppar är till för män, och där män i sin tur lär sig att de inte behöver bry sig om vad kvinnor vill. Det är denna situation vi måste förhålla oss till. Det är inte feministiskt att utgå från att vi lever i det postpatriarkala samhället, det är feministiskt att kämpa emot patriarkatet. Jag menar, annars vore det ju feminism att typ… inte kämpa för lika löner eftersom en då utgår från att kvinnor är svaga? Det faller ju på sin egen orimlighet.

Det handlar inte om att vara ”svag”, det handlar om makt. I vissa situationer är det svårt att säga ifrån, för en vet inte om det kommer att respekteras eller om det kommer bidra till en ännu jobbigare situation. Om en har sex med någon bör en ta hänsyn till detta och skapa en situation där personen ifråga känner sig trygg med att visa vad hen vill. I många sexuella situationer gäller dock inte detta.

Sedan finns det såklart kvinnor som detta inte gäller, men i så fall kan det väl knappast skada att kolla läget ändå? Jag har mycket svårt att de problemet med att anpassa sig efter att många har svårt att säga ifrån. Det är såklart mycket tråkigt att det är så, men det är så det är och ett bra sätt att hantera problemet är att människor blir bättre på att känna in andra.

Det är fullkomligt absurt att man som man omedelbart är våldtäktsman om man inte förstår detta extremt luddiga kommunikationssätt som baseras på att mannen måste ”läsa” kvinnans tankar.

Det handlar inte om att ”läsa” någons tankar, det handlar om att känna in en annan person. Om någon ligger och är helt passiv under sex så borde en kolla läget, precis som en inte sitter och har en lång ”konversation” med någon som inte svarar och så vidare. Det är ett rimligt krav att ställa vid alla former av social samvaro och speciellt när det kommer till något så känsligt som intimitet.

Jag menar inte att en ”omedelbart är våldtäktsman” om en inte kollar läget, jag säger att risken att en begår ett övergrepp, alltså har sex med någon mot dennes vilja, är stor. Den som inte vill ha sex med någon mot dennes vilja borde ju därför intressera sig för att tänka på det i sexuella situationer. Den här personen väljer uppenbarligen att istället skjuta över skulden till den som ligger som en ”död fisk”. Vad säger det om hens prioriteringar? Uppenbarligen är det viktigare att inte behöva ta ansvar för att känna in någons gränser än att inte utsätta någon för sex med sin vilja. Sympatiskt.

Jag minns åtminstone som ung och när man träffade sin första tjej att de första månaderna efter man blivit av med oskulden var väldigt taffligt och att tjejen väldigt ofta var stel och lite nervös (död fisk). Det betydde inte att man under samförstånd hade sex. Alla kvinnor beter sig inte som porrstjärnor i sängen.

Jag vet inte vad det innebär att bete sig som en porrstjärna, men jag tänker mig att det finns ganska många andra sätt att vara aktiv i sängen på än det. Jag tänker mig att det finns ett ganska stort spann mellan ”porrstjärna” och ”död fisk”. Att någon ligger som en ”död fisk” betyder liksom inte att hen typ inte stönar jättejättehögt och skriker, tar skitmycket initiativ och liknande utan snarare att hen inte ger någon form av gensvar över huvud taget. Det är långt ifrån något porrideal.

Ett nej är ett nej är nej. Den tanken är väldigt klar för mig. Men att dra det till denna extrem är att gå lite för långt.

Mycket imponerande att du har klart för dig att ett nej är ett nej, men jag kan inte begripa varför det är ”extremt” att tycka att en inte ska ha sex med någon som inte deltar i aktiviteten. Jag skulle inte fortsätta ha sex med någon som inte ger något som helst gensvar och jag kan för mitt liv inte begripa varför någon annan skulle göra det. Ändå ses det som helt normalt.

Vissa har också kommenterat med att vissa tycker om att vara passiva i sängen. Så kan det såklart vara, och om så är fallet tycker jag givetvis att en ska kunna vara det, men då ska en ju diskutera saken. Om du har sex med någon som är passiv ska du kanske inte utgår från att hen tycker om att vara passiv, precis som du inte ska utgår från att en person som säger nej vill ha dominanssex. Det är helt enkelt rimligt att kolla läget, och det är allting jag någonsin sagt. Frågan är varför det är så oerhört svårt för vissa att acceptera att det är rimligt att kolla läget med sin sexpartner?

Det går inte att särskilja fysiskt och psykiskt våld.

Lady Dahmer skriver väldigt bra om våld i nära relationer:

Utöver hoten så kan han på andra sätt utsätta sitt offer för obehag och otrygghet; t.ex genom att ringa upprepade gånger. Till dig, din arbetsplats, din familj. Kanske dyka upp utanför din dörr vid återkommande tidpunkter eller bara vägra att gå. Stalking och förföljelse. VÅLD. Det är våld. Ekonomiskt våld är att styra de ekonomiska där kvinnan ofta blir beroende av mannens inkomst eller där mannen helt enkelt tar kontroll över bådas pengar och utifrån det kräva lydnad och kuvelse.

Det får mig att tänka på en frågeställning som jag ser då och då, nämligen: ”vad är värst, fysiskt eller psykiskt våld?”. Jag tycker det är en väldigt märklig fråga, av två anledningar:

Fysiskt våld är psykiskt. Att bli slagen av någon, speciellt om det är i en nära relation, tar hårt på en psykiskt. Det är inte ”bara” ett slag, det är ett tecken på att en inte är värd mer än så för den personen, det är ett sätt att upprätthålla makt och kontroll och så vidare. Det går inte att särskilja den fysiska smärtan i själva slagen från den psykiska nedbrytning som det innebär att vara rädd, att bli nedvärderad på det sättet som det innebär att bli utsatt för våld och så vidare.
Fysiskt våld kräver psykisk nedbrytning. Innan det fysiska våldet gör sitt inträde i en relation så krävs det att offret bryts ner psykiskt. Få skulle stanna med någon som gav den en käftsmäll första dejten, det sker en långt process av normalisering där det fysiska våldet slutligen framstår som något acceptabelt för båda parter. Det är någonting som möjliggör det fysiska våldet, och denna nedbrytning av en individ är i sig en våldshandling.

Däremot så är ju endast den fysiska smärtan som uppstår vid slag troligen mindre ”farlig” är det psykiska. Om en hade fått den i en annan situation, till exempel av att trilla i en trappa, så hade det ju troligen inte varit en personligt nedbrytande upplevelse. Det är uppenbart mycket värre att bli slagen av någon som en lever tillsammans med än att till exempel ramla och slå sig. Det säger ju sig självt, men ändå försöker folk göra denna uppdelning i fysiskt och psykiskt våld.

Det går inte att ”dela upp” upplevelser av våld i psykiskt och fysiskt. En massa saker som brukar tas som exempel på psykiskt våld påverkar ju kroppen, till exempel ens rörelsemönster, ens hygienvanor, ens klädsel och så vidare. Det har ju fysiska effekter, varför skulle det inte då kunna ses som fysiskt våld? Samma sak med fysiska våldshandlingar som påverkar psyket. Att försöka göra en strikt uppdelning och sedan dessutom komma fram till vilket som är ”värst” är att förenkla ett mycket komplext förlopp.

Vi ska inte dränka oss själva i skuldkänslor, men vi måste reflektera över vårt beteende.

När en skriver om att även till exempel tjatsex eller att ha sex med någon som är passiv är våldtäkt så får en ofta invändningen ”men hur ska en kunna straffas för något en inte varit medveten om att en gjort”. För det första är det inte särskilt orimligt att folk straffas för saker de inte gjort med ett medvetet uppsåt att skada något, till exempel så finns ju ”vållande till annans död” som ett brott, vilket i princip innebär att en råkat ha ihjäl någon på grund av oförsiktighet. Varför skulle inte samma sak kunna gälla vid sexuella övergrepp? För det andra är det ju, som jag skrev om här, i sig ett problem att en kan komma undan med att helt enkelt strunta i vad ens partner vill.

Men framförallt så tycker jag att det är ganska ointressant att reda ut en massa frågor om enskilda individers skuld i olika händelseförlopp. Jag har inget intresse i att varje enskild våldtäktsman ska bli dömd, jag har ett intresse i att det ska finnas en generell kultur kring vår interaktion i allmänhet och sex i synnerhet som präglas av att det anses viktigt med samtycke, att känna in varandras gränser och så vidare.

Hela konceptet att utmäta moralisk skuld åt enskilda individer intresserar mig inte. Jag ser inte frågan om sexuellt våld som en fråga om vad enskilda individer gör utan som en konsekvens av ett maktsystem där människor har makt över varandra och manifesterar denna makt genom att inte bry sig om andra människors gränser. Jag vill prata om detta som ett strukturellt problem, inte som ett problem med att enskilda individer är moraliskt korrupta och skadar andra med vilja. Jag tror verkligen inte att de flesta som begår våldtäkter aktivt vill skada offret, jag tror bara att vi lever i ett samhälle där det inte anses vara en särskilt viktig grej att bry sig om vad andra människor vill i intima situationer. I ett sådant samhälle så sker givetvis övergrepp, för ingen tycker att det är viktigt att bry sig om att undvika dem.

Alla kan göra sig skyldiga till gränsöverskridande beteende. Jag har gjort det själv många gånger, mot många människor. Det viktiga är att en lär sig något av det. Att en förstår att det är ens eget ansvar att inte överskrida folks gränser, inte den andras ansvar att markera dem tydligt nog. Problemet är inte att varenda våldtäktsman inte får ett straff i domstol, problemet är att vi lever i ett samhälle som lägger skulden på offret.

Jämför med någon annan form av brottslighet, som till exempel en misshandel. Om det inte finns bevis nog för att döma någon vid misshandel så utgår inte alla ifrån att det innebär att det var så att offret ville, inte sa nej tydligt nog eller liknande. Det finns fortfarande en generell idé om att det var fel att personen ifråga blev utsatt för det hen blev utsatt för, även om bevisen inte räcker för att fälla någon. Motsvarande kultur vill jag ska finnas vid våldtäkt. Även då ingen kan straffas så ska det ses som att offret har blivit utsatt för ett övergrepp och det var fel. Men så som det fungerar idag så tycks folk utgå från att om ingen blir straffad för ett sexuellt övergrepp så är det inträffade offrets fel, att offret ljuger eller liknande. Så behöver det ju inte vara. Att en inte kan bevisa någons skuld i en domstol innebär inte att ingenting har hänt.

Den som blir anklagad för att ha begått ett sexuellt övergrepp borde rimligen vara intresserad av att förstå vad som inträffat för att kunna undvika att ha sex med folk mot deras vilja i framtiden. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att en inte vill överskrida andra människors gränser. Men istället så börjar saken handla om rätt eller fel, vem som har skulden och inte. Istället för att lära sig något av det hela så blir människor defensiva och ska till varje pris bevisa att hen inte gjort något fel, det vill säga att den andra bär på skulden. Varför? Varför inte bara försöka komma vidare till en situation där färre sexuella övergrepp äger rum?

Jag tror inte att den som en gång begått ett övergrepp är en ond människa, jag tror att människor kan göra fel och jag tycker att det är viktigt att det finns ett sätt att prata om detta som uppmanar till förändring snarare än brännmärkning av enskilda individer. Just därför tycker jag att det är viktigt att vi pratar om sexuellt våld och gränsöverskridande beteende som ett generellt och strukturellt problem, inte som en fråga om enskilda individers moral. Alltså att vi talar om det enligt följande modell:

Vi behöver inte alltid utmäta moraliskt ansvar på enskilda individer för att kunna konstatera att något är problematiskt och behöver förändras. Följande kan konstateras: vi lever i ett samhälle där det är vanligt att människor har sex med andra mot deras vilja. Detta är ett problem. Hur ska vi lösa det? Jo, genom att skapa en kultur där människor respekterar varandras gränser. Detta tror jag görs effektivast genom att kräva att människor tar ansvar för detta och inte genom att skuldbelägga eller misstänkliggöra offret, genom att faktiskt diskutera de här sakerna och värdera att vi lär oss att känna in varandras gränser, genom att ta det på allvar om någon säger ”du överskred mina gränser”, istället för att maniskt försöka bevisa att en inte har någon moralisk skuld i frågan eftersom en inte ville något illa. Det kan mycket väl stämma att en inte ville något illa, men i så fall borde en ju också vilja reflektera kring och tänka över sitt beteende så en inte gör människor illa ändå. Alla kan göra fel och det är okej, vi ska inte dränka oss i skuldkänslor för det. Men att inte reflektera över sitt beteende när en konfronteras med att en gjort någon illa, det är faktiskt på riktigt moraliskt förkastligt och fullständigt oacceptabelt.

Om din sexpartner ligger som en ”död fisk” så begår du troligen ett övergrepp.

Läste en krönika om en man som beklagade sig över att hans sexpartner bara legat som en död fisk under samlaget:

”Hon låg ju bara där, som en död fisk. Det var hemskt”.
Jag minns hur en kille berättade om en skakande sexupplevelse i tonåren.
Hon hade legat som en död fisk. Som en tyst, kall, pulslös lekamen med tomma ögon i fiskdisken.
Genast fick jag panik. Tänk om jag också var som en död fisk?

Detta är en skrämmande vanlig slutledning folk drar ur observationen att någon inte deltar särskilt mycket under sex. Jag förstår såklart att det kan kännas tråkigt att ens sexpartner inte deltar, men jag tänker att den rimliga reaktionen på ett sådant agerande inte är att fortsätta ha sex med personen för att sedan klaga över att hen inte deltog, utan snarare stanna upp och stämma av läget.

Jag menar, det kan ju faktiskt vara så att den som ligger passiv under ett samlag helt enkelt inte vill ha sex eller i alla fall inte känner sig bekväm med att ha sex under de omständigheterna. Jag skulle rentav säga att det är en ganska trolig förklaring till fenomenet. Det kan ju i alla fall vara värt att liksom kolla om det kan vara så, istället för att bara utgå från att det handlar om personens oförmåga att visa sin oerhört stora lust.

Men ändå är det väldigt vanligt att människor beklagar sig över att den de hade sex med inte deltog, som om det främsta problemet var personens bristande deltagande och inte att en eventuellt kan ha gjort sig skyldig till att ha sex med någon som inte vill. Detta är såklart ett resultat av våldtäktskultur, en kultur där det ses som helt normalt att fortsätta ha sex med någon som är helt passiv.

Jag tycker att det är riktigt skrämmande att såpass många människor helt och hållet struntar i att deras partner är helt passiv under ett samlag, att de rentav skuldbelägger denna för att hen inte deltar, när frågan de egentligen borde ställa sig är; vill hen verkligen ha sex med mig. En tycker ju att det vore det rimliga att tänka när någon inte deltar i en aktivitet som ska föreställa vara gemensam, att det kan vara så att den andra helt enkelt inte har någon lust att utföra den aktiviteten på det sättet. Och än mer skrämmande är att folk på största allvar bekymrar sig över att de kanske varit passiva vid sex och skuldbelägger sig själva för det, när de egentligen borde bekymra sig över att de har haft sex med en person som inte bryr sig om deras deltagande, vilket ju i förlängningen är deras samtycke. Den som ska ha panik i situationen som beskrivs i krönikan är ju mannen, som kan ha gjort sig skyldig till ett jävla övergrepp! Ändå är det kvinnan han utsatt för detta som beskrivs som problemet i situationen. Är det inte absurt?

Jag har ett tips till den som ofta besväras av detta: bli lita bättre på att känna in din partners gränser och vilja, kommunicera under sexet istället för att bara anta att hen vill och att eventuell passivitet handlar om oförmåga. Ha inte sex med en person som inte visar aktivt intresse för att delta i det som sker. Du kommer troligen få både roligare sex och slippa riskera att ha sex med någon mot dennes vilja.

Detta är ett ypperligt bevis på att vi lever i en våldtäktskultur där övergrepp och bristande samtycke är en så normal del av sex att folk tycker att det är helt normalt att någon beklagar sig över att dennes partner var en ”död fisk”, att folk rentav bekymrar sig för att de själva varit ”döda fiskar”. Ha för helvete inte sex med någon som inte deltar, det är ju en helt obegriplig sak att göra om en har något som helst intresse för att inte utsätta människor för saker de inte vill.

Tristessen i patriarkatet.

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor”. Så inleder Solanas SCUM-manifestet. Jag funderar över det här med tristess, tristessen som uppstår i patriarkatet.

Ett av de uppenbara exemplen är tristessen i heteromonogama relationer. Jag har sällan upplevt mina relationer med män som spännande eller utvecklande. Jag tänker på de gånger jag varit i relationer med män och jag typ blivit lättad när vi kunnat prata om något jag faktiskt intresserar mig det minsta lilla för. Merparten av år ”konversation” har handlat om saker och ting jag har noll intresse för. Tillfällena jag haft en riktigt givande konversation med en man är få. Sådana konversationer är dock mycket vanliga med ickemän. Inte så att alla ickemän är intressanta människor men det finns ofta något av värde, något att plocka fram. Män upplever jag ofta döljer och förtränger det som skulle kunna vara givande att prata om. De är mer sällan än kvinnor särskilt bra på att spegla sin diskussionspartners tankar och känslor, konversationen tar sig ofta formen av olika föreläsningar som går in i varandra. Den är inte sällan tjock av referenser som känns överflödiga för själva innehållet och egentligen handlar mer om att ge det som sägs någon slags legitimitet (en men refererar till en annan man för att det han säger ska framstå som viktigare och mer trovärdigt). Ibland ”diskuterar” de men dessa diskussioner tar snarare formen av agitation; det handlar om att överbevisa varandra, inte om att gemensamt komma fram till en lösning. Diskussionsformen används för en makttävlan istället för att vara inkluderande och lösningsorienterad, och få vågar ge sig in i den.Men eftersom det i patriarkatet anses viktigt att kvinnor och män ska finnas och ska komplettera varandra i så kallade ”par” så ska jag såklart ändå ingå i en massa tråkiga relationer som inte ger mig särskilt mycket, för det är liksom så det ska vara. Det viktiga är att det ”flyter på”. Det behöver inte vara givande eller intressant, relationen som sådan är så viktig att upprätthålla att det räcker med att det inte är direkt skadligt (vilket det ju i och för sig också ofta är). Detta gör att en står ut med jävligt mycket tråkig skit eftersom ”det kunde varit värre”. Vi lär oss inte att kräva givande aktiviteter, vi tror inte att vi är värda det, vi inbillar oss att vår uppgift i livet är att serva olika män och vi inbillar oss att detta är ”givande” för oss.

Om jag tänker på vad jag fått ut av mina relationer med män hittills så är svaret ofta; ingenting. Jag har lärt mig mycket mycket få saker av män. Däremot har jag lärt mig mycket om patriarkalt förtryck och om hur jag reagerar på det när jag haft relationer med män, men det är mycket ovanligt att en man liksom har berättat något som är värdefullt för mig i denna process. Jag har nästan alltid behövt luska ut det själv.

En annan aspekt är att eftersom män har högre status i detta samhälle så anses mäns konversationer och intressen automatiskt intressanta. Tänker på alla gånger olika män liksom har styrt samtalsämnet eftersom de tycker att det är tråkigt att lyssna på ”tjejgrejer”, medan de ickemän som inte förmår intressera sig för deras intressen helt enkelt har fel. Jag har lyssnat på så många tråkiga konversationer som styrts av män, och som de bara fortsatt hålla för att de inte tycker att det är ett problem att ett halvt sällskap sitter och har tråkigt av ren artighet för att de väljer att ta upp all plats med sin skit.

Det finns också en stor mängd så kallad Stor Konst och Kultur som är skapad av män och som det anses viktigt att uppskatta eftersom andra män har bestämt att detta, det är stor konst och kultur det. Detta är såklart effekten av århundraden då ickemän förvägrats ägna sig åt dessa verksamheter, varit för upptagna med att ta hand om män för att över huvud taget kunna tänka sig att ägna sig åt dessa verksamheter, då verk som skrivits av ickemän fallit i glömska eller då saker och ting som varit ickemäns verk tolkats som mäns verk.

En av de viktigaste grejerna feminismen hjälpt mig att inse är följande – jag behöver inte ha tråkiga konversationer med män. Jag behöver faktiskt inte lägga min dyrbara tid på att försöka förstå en massa tråkiga tråkiga saker män tycker är Intressanta och Viktiga. Jag behöver inte bry mig om den senaste mansboken, mansskivan eller mansfilmen. Jag behöver inte lära mig Uppskatta samma saker som män uppskattar och så vidare. Detta är så oerhört skönt och befriande och det har gett mig så oerhört mycket mer tid och lust att faktiskt sätta mig in i de saker som intresserar mig.

När jag slutade tycka att mäns intressen är viktigare än mina egna så öppnades liksom en ny värld för mig. Jag började tänka att det kanske är män som ska börja intressera sig mer för saker som betyder något i mitt liv. Jag började tänka att det kanske inte är helt orimligt att diskutera saker som aborter och mens när cismän är närvarande. Jag började tänka att de kanske borde sätta sig in lite i de här ämnena precis som jag behövt lyssna på en massa konversationer om typ ”data” eller krig eller något annat som intresserar män.

Att vägra ha tråkigt bara för att det råkar vara en man som utsätter en för tristessen är en mycket viktig feministisk handling. Att vägra vara överseende med att det kanske inte är så jävla intressant eller roligt att lyssna på mäns konversationer är en feministisk handling. Det handlar om att kräva att få ägna sig åt givande aktiviteter och konversationer och inte bara en massa trams, att vägra slösa bort sin tid och sitt engagemang på något som liksom inte ger en något tillbaka är en feministisk handling.

Tristess kan tyckas vara ett litet problem i förhållande till annat patriarkalt förtryck, men det är ännu ett sätt på vilket patriarkatet slukar vår tid och jag skulle säga att det tar upp väldigt väldigt mycket av vår tid. Den här tristessen dominerar ju till exempel många heteromonogama relationer, och i en rad andra sociala sammanhang där män är närvarande. Givetvis är det ett problem värt att ta tag i, för vi förtjänar så mycket bättre än att lyssna på mäns tråkiga skit. Vi förtjänar intellektuell stimulans.

”Jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”.

Det finns en term inom kriminologin som heter ”det ideala offret”. Det ideala offret är en person som är försvarslös, som inte kan antas ha någon som helst skuld i förloppet. Till exempel: en gammal dam som blir rånad på väg hem från affären mitt på dagen. Om hennes skulle de flesta tänka ”offer” direkt. Men de allra flesta brott går ju inte till såhär, framförallt inte våldtäkter. Folk blir i regel inte utsatta för överfallsvåldtäkter, och även när så är fallet så finns det mängder av ”tips” rörande hur dessa ska undvikas (ta den upplysta vägen, ha med ett par foträta skor, ha nycklarna i handen). Eftersom de allra flesta sexuella övergrepp begås av någon som offret känner så finns det redan där en grund till att skuldbelägga offret istället. Om en ickeman blir utsatt för ett övergrepp av en man får hen ofta höra att det hela är hens fel. Hen skulle inte ha litat på mannen.

Att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp är såklart en oerhörd kränkning, även om övergreppet är ett ”milt” sådant. Det handlar dock inte om att det finns någonting särskilt i just ”sex” som gör att våldtäkten är extra farlig, det handlar om att en i våldtäkten slutligen reduceras till objekt. Våldtäkten är bara den yttersta förlängningen av den omfattande samhällsideologi där människor reduceras till kroppar, kroppar som män kan använda för att tillfredsställa sina sexuella begär.

Men kränkningen fortsätter sedan i resten av samhället. Till att börja med är den ofta internaliserad i en själv, både innan och efter. Den som blir utsatt tänker ofta; ”jag skulle inte ha gjort så, jag skulle ha sagt nej”, och så vidare. En utsätter sig själv för ytterligare kränkning genom att inte ta det en blivit utsatt för på allvar. Jag har själv gjort detta i många sexuella situationer, en sådan beskriver jag här:

Efteråt lade jag skulden på mig själv för att jag hade haft sex på ett sätt som jag egentligen inte uppskattade. Jag tänkte att jag borde ha segt nej, att jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Det hade kanske varit bra för min självkänsla, men samtidigt förstår jag varför jag inte gjorde det.

Såhär kände jag i flera veckor trots att jag funderar på dessa frågor dagligen och anser mig ha kommit ganska långt i det arbete det är att försöka göra sig kvitt sina internaliserade patriarkala värderingar. Ändå gick jag omkring och kände skuld och skam för något jag hade blivit utsatt för.

När en sedan kanske vågar berätta så är det inte ovanligt att de en berättar för mer eller mindre tar förövarens parti. De kanske ger en olika ”tips” om hur en ska göra för att inte bli utsatt för övergrepp, vilket kanske är ”snällt” och ”omtänksamt” om en har uppfattningen att grejen med en våldtäkt är just ”sexet” som sådant, att det finns en magisk gräns i till exempel penetration som en till varje pris måste undvika att korsa eftersom det då ”försvinner” något. Om en går omkring med uppfattningen att det är detta som är ”grejen” med ett sexuellt övergrepp om inte integritetskränkningen i att någon inte bryr sig om ens vilja, då kanske det är konstruktivt med dessa ”tips”. Men att se på sexuella övergrepp på det sättet är i sig en patriarkal mystifikation, det är att upphöja ”sex”, oskulden och så vidare till något heligt och magiskt.

Jag talade med en vän för ett tag sedan, och hon berättade hur rädd hon alltid är när hon har kontakt med män i alla möjliga sammanhang. Hon sa ”jag är rädd att det ska hända något, och att det ska vara mitt fel”. Det är just det är ”mitt fel” som hon la tonvikt på, och jag förstår det. Om en bara blir utsatt för något, om en är det ideala offret, så kan en lita på att en får omgivningens sympati. En har troligen inte någon internaliserad bild av att det är ens eget fel om en blir rånad mitt på dagen. Men om en blir utsatt för ett sexuellt övergrepp är saken i majoriteten av fallen en annan.

Ett sexuellt övergrepp är en uppvisning i patriarkalt gränsöverskridande beteende, och både det som sker före och efter är i sin tur uppvisningar i urskuldande av detta gränsöverskridande beteende. För att kunna tala om våldtäkter på ett rimligt sätt måste vi knyta ihop detta beteende med alla andra former av gränsöverskridanden som män ägnar sig åt och helt utan omsvep lägga skulden där den hör hemma.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Den där artikeln jag skrev om innan innehöll ju fler, och egentligen betydligt allvarligare, dumheter:

Likaledes ingår det i den traditionella mansbilden att byta däck, att skydda kvinnor och barn och att inte klaga i onödan.

Detta är ett mycket vanligt argument! Det hänvisas till den så kallade ”mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en riktig ”god” man är och denna fantasi motiverar sedan mäns makt över kvinnor, eftersom kvinnor behandlas ”bra”.

Raljerade lite om detta på twitter:

”Det ingår i mansrollen att skydda kvinnor”. Mmm, och det ingår i manspraktiken att utgöra det största hotet mot kvinnor. ”Mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en man borde vara, är ju helt irrelevant för att bedöma män som grupp?
Resonemanget lyder som följer: ”eftersom män enligt idealet ska agera såhär snällt mot kvinnor så är mäns makt rimlig”. Kvinnor ska helt enkelt vara utelämnade till män och hoppas på att dessa män beter sig som idealet föreskriver. Vi kan dock tydligt se att de flesta män INTE beter sig i enlighet med detta ideal. Vad ska den kvinna som bli slagen i sin relation med mansidealet till? Vad hjälper det henne i hennes situation? Vad ska hon säga till mannen som slår henne? ”hördudu, det där är faktiskt inte ett beteende som stämmer överens med idealet”. Kvinnor ska vara utelämnade till män, vi ska bara blint lita på att dessa män som har makt över oss är ”snälla”.
Feminism handlar inte om att män ska vara ”snälla” mot kvinnor utan om att kvinnor ska ha makt över sitt eget liv. Kvinnor ska inte behöva vara utelämnade till mäns godtycke, kvinnor ska själva kunna avgöra sitt öde. Jag vill inte att mitt välmående ska hänga på om jag lyckas träffa en ”bra” man som inte slår mig eller inte. Att vara ”ridderlig” mot kvinnor är bara att sätta dem i guldbur. Vi får kanske fina saker, men vi får inte makt. Männen hyllar oss så länge vi är deras lydiga objekt, när vi kräver makt över våra liv är det annorlunda.

Just nu läser jag Sexualpolitiken av Kate Millet, i vilken hon bland annat gör upp med just det här snacket. Hon kallar det ”ridderlighet”, alltså det här mansidealet som handlar om att bete sig fint och snällt mot kvinnor, rädda och skydda kvinnor och så vidare. Denna ridderlighet anser många vara ett skäl till att män ska ha makt i samhället. De ska ha makt över kvinnor eftersom de, enligt idealet, ska vara goda mot de kvinnor de har makt över. Kvinnor ska alltså lita på att män beter sig bra mot dem, utan att ha någon som helst faktisk makt över sitt eget liv. Det är väl kul om en hittar en man som faktiskt beter sig bra mot en, men desto värre om en inte gör detta.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?

Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

När kvinnor väljer att inte ingå i relationer med män så blir de ofta trakasserade och ibland utsatt för våld av just… män. Kanske är det detta våld, som till exempel kvinnor som lever med andra kvinnor får utstå, som männen ska ”skydda” oss från. Männen ska alltså skydda oss från sitt eget våld. Först lär män oss att män utgör ett hot, sedan erbjuder de oss ”skydd” från detta hot i utbyte mot att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, eftersom män som känt bara skyddar den kvinna som är hans egendom. Detta är en maffiametod som kallas för ”beskyddarverksamhet”.

Det funkar inte att hänvisa till den så kallade ”mansrollen” eller den idealiserade bilden av hur män ska vara som ett argument för mäns makt över kvinnor. Det är fullständigt ointressant hur det ser ut i olika patriarkala fantasier, det som spelar roll för faktiska kvinnor är ju vad män faktiskt gör, och det stämmer tyvärr mycket sällan överens med dessa patriarkala hallucinationer. Jag fattar att män hemskt gärna vill tro att deras makt är berättigad, men det är den inte. Ni är liksom inte så goda, så ridderliga, att det kompenserar det faktum att ni håller oss i förtryck. Jag fattar att ni gärna vill tro det för att lätta samvetet, men det stämmer helt enkelt inte.

Att tro att den ytterpyttelilla chansen att träffa en man som faktiskt lever upp till ridderligheten kompenserar lägre lön, mer hushållsarbete, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och så vidare är så oerhört verklighetsfrånvänt och självförhärligande att jag inte vet vad jag ska säga. Det är SÅ DUMT, det är ett sådant gigantiskt nedvärderande av kvinnors intelligens och förmåga att leva lika fria liv som män. Män som talar om ”ridderlighet” tror alltså på allvar att de är så jävla bra för kvinnor att det kompenserar allt förtryck som kvinnor får utstå i patriarkatet.