Feminism – Sida 69 – Fanny Åström

Sluta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser.

Fick invändningen angående det här med vad våldtäkt är och inte är att det ju kan vara problematiskt att definiera våldtäkt på ett visst vis eftersom det kan finnas människor som inte förstår att den de har sex med inte vill ha sex med dem innan de säger nej. Detta är ett argument som återkommer i en mängd olika sammanhang och former när en skriver om mäns gränsöverskridande beteende. Det är till exempel inte ovanligt att en får höra att olika former av sociala begränsningar ursäktar att män tar sig rätt till kvinnors kroppar. Ett exempel jag ofta hör är blyghet, ungefär som om det skulle göra det okej att ha sex med någon mot dennes vilja. Det pratas om att vissa män helt enkelt inte vet hur de ska göra för att få kontakt med kvinnor som de inte får ägna sig åt gränsöverskridande beteende, som om kontakt med kvinnor var någon slags mänsklig rättighet som gick för kvinnors rätt till integritet.

Detta synsätt baserar sig på idén att män har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Den man som lider av någon form av begränsning har fortfarande rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, och det är upp till kvinnorna att ”sätta gränser” om de inte har intresse. Män anses fortfarande ha rätt att göra olika former av närmanden, överskrida gränser och så vidare tills kvinnan sätter stopp. Det åligger dessutom kvinnan att mannen ska förstå att detta nej faktiskt betyder nej, vilket i praktiken skapar en situation där män bekvämt kan ignorera väldigt många signaler utan att de anses ha något ansvar.

Faktum är att argumentet ”han förstod inte” används även i situationer där kvinnor faktiskt har sagt nej. Till exempel den här rättegången med en kvinna som sagt nej vilket mannen tagit som att hon ville ha dominanssex. Eller alla gånger män tagit ett nej som att de typ ska ”sakta ner” eller något liknande och inte brytt sig om att kolla utan bara chansat lite. Att mannen ”inte förstod” är helt enkelt en ursäkt som används även i de fall där det av vissa sägs att det ska vara ”uppenbart”. Problemet här är inte att gränsen dras på fel ställe, problemet är den grundläggande synen på att kvinnor bör ta ansvar för mäns beteende om de inte vill att deras integritet ska kränkas. Kvinnor ska gå omkring med en stor jävla stoppskylt som de ska hålla upp så fort en man gör något mot dem som känns obehagligt, kvinnor ska ständigt vara på sin vakt när de umgås med män så att de kan se till att de inte gör något obehagligt och så vidare och så vidare.

Hur kommer det sig egentligen att det finns så himla många män som bara inte förstår när kvinnor inte vill. Det handlar ju såklart om vad som avkrävs män socialt. Män förväntas inte känna in kvinnors gränser och de blir inte heller straffade när de inte lyckas med detta. För män är det ett tillval om en är intresserad av att lära sig att förstå den typen av sociala koder, det är ingenting de avkrävs ansvar för. En man är typ ”snäll” om han faktiskt intresserar sig för att lära sig sociala koder.

Om en har en social begränsning så är det ett eget problem som en behöver lösa. Människor som har sådana problem kan behöva hjälp och de ska de få, men det innebär inte att gränsöverskridande beteende ska accepteras. Sedan kan en såklart ha förståelse för varför någon agerar på ett visst sätt utan att acceptera själva beteendet som sådant, det gör vi hela tiden inom till exempel barnuppfostran. Att en barn råkar göra något fel innebär inte att hen typ är en dålig människa eller liknande, men det gör inte att vi tycker att det är okej att beteendet fortsätter. Alla gör fel ibland och det är okej, problemet är när en stor grupp människor konsekvent skiter i att ta ansvar för grejer de utsätter en annan grupp människor för, och framförallt att de liksom aldrig bli bättre. Av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) så är det just mäns gränsöverskridande beteende som gång på gång accepteras för att ”män är sådana”.

Lösningen på detta problem är inte att kvinnor fortsätter ta ansvar för mäns beteende utan att män börjar avkrävas ansvar för sitt beteende. Vi kan inte fortsätta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser, för då kommer de fortsätta med beteendet. Det är viktigt att visa att vissa grejer inte är acceptabla oavsett hur det kommer sig att en beter så. Om en har svårigheter får en helt enkelt försöka lösa dem på andra sätt, inte genom att bara fortsätta bete sig på ett sätt som är integritetskränkande.

Kvinnors så kallade dubbelmoral.

Ibland pratar män om kvinnors så kallade ”dubbelmoral” när de dels kritiserar män som beter sig som kräk men ändå ingår i relationer mer män som beter sig som kräk. Detta är någonting en ofta får höra som feminist eftersom vi kritiserar det manliga maktutövande som många kvinnor underkastar sig i sina relationer med män. ”Men kolla på dessa kvinnor, de väljer ju de här männen som du kritiserar” säger de kanske, och implicerar med detta att dessa kvinnor själva skulle bära ansvaret för att någon annan behandlar dem dåligt.

Jag har varit i situationer där jag ”valt” män som betett sig illa mot mig över personer som betett sig bra mot mig. jag har valt bort många relationer med människor där jag blivit respekterad och sedd för att jag varit så emotionellt beroende av män som behandlat mig dåligt. Det faktum att jag valt dessa män gör det inte mer okej för dem att bete sig som ett kräk. Grejen här är att det handlar om makt. Vissa män utövar i högre grad än andra makt över kvinnor genom att bete sig illa.

Ett välkänt faktum är att den som blir misshandlad i sin relation bygger upp ett känslomässigt beroende av förövaren, det skapas en så kallas traumatisk bindning vilket gör att det kan bli väldigt väldigt svårt att lämna. Om en ska applicera logiken ”det kvinnor väljer måste vara det korrekta sättet att bete sig mot andra” på den här situationen så skulle det innebära att kvinnomisshandel är okej, eftersom många kvinnor ”väljer” att stanna kvar i misshandelsrelationer.

Det kan tyckas att det är dumt att jämföra misshandelsförhållanden med ordinärt svinigt beteende, men det är egentligen variationer på samma tema, det vill säga patriarkalt maktutövande. Att någonting fungerar för att binda kvinnor till sig är inte samma sak som att det är en moraliskt försvarbar handling, eller att kvinnorna en binder till sig på något sätt skulle må bra av att bli behandlade så.

Givetvis ”fungerar” det att ägna sig åt gränsöverskridande beteende om en vill ha tillgång till kvinnor. Den inlärda tendens många kvinnor har till att tillfredsställa mäns behov och begär gör att många kvinnor kommer att till exempel prata med dig om du tar kontakt med dem även om de inte vill, kommer att följa med dig på en dejt även om de inte vill, kommer ha sex med dig även om de inte vill. Detta är någonting vi kvinnor lär oss, vi lär oss att vi får värde genom män, att vi ska tillfredsställa män och att det faktum att en man visar intresse för oss är något vi ska värdera högt. Därför är det lätt att som man få för sig att det är välkommet att söka kontakt med kvinnor på ett visst vis, eftersom responsen blir ytligt positiv. Det är dock oerhört vanligt att detta snarare upplevs som trakasserier, något som sällan förmedlas till den som är skyldig då det ofta medför oerhört mycket obehag för den utsatta.

Om en går igenom livet med inställningen att en ska få tillgång till så många kvinnor som möjligt och att ändamålen helgar medlen så är det såklart lätt att dra slutsatsen att kvinnor är ”hycklare” som både kräver att behandlas med respekt och samtidigt ger efter för mäns utövande av makt och kontroll. Ur en feministisk synvinkel så angriper en dock problemet annorlunda, där är det just utövandet av makt och kontroll som är problemet i sig. Att män har makt att manipulera kvinnor dit de vill är tyvärr ett faktum i patriarkatet, men det är inte detsamma som att det skulle vara ett respektfullt sätt att hantera andra. Det finns gott om möjligheter att vara ett kräk utan att straffas för det av omgivningen, det betyder inte att en ska vara det.

För mig handlar feminism om rätten att inte bli förtryckt, alltså om rätten att inte bli kontrollerad av män. Alla människor har ett ansvar för att inte behandla andra människor illa, och detta ansvar försvinner inte för att andra människor ”väljer” att ändå upprätthålla kontakt med en. De allra flesta är inte kapabla att direkt lämna en relation som skadar dem, och det blir ofta svårare ju längre gången destruktiviteten är. En måste också tänka på att kvinnor i patriarkatet ofta är beroende, både emotionellt, socialt och materiellt, av att ha relationer med män. En kan därför inte fokusera på vilken typ av män som kvinnor ”väljer”, utan en får helt enkelt ta och själv bestämma sig för hur en tycker att det är riktigt att förhålla sig till andra människor (ja, kvinnor är faktiskt människor).

Tre orimliga kommentarer.

Får ju en massa kommentarer som jag inte släpper igenom, tänkte att jag skulle bjuda på några favoriter:
”Hur ska en kunna relatera till kvinnor som annat än horor eller madonnor? Om jag varken får sätta en kvinna på piedestal eller förnedra henne inför publik, hur ska jag då göra??? Svara??”. Detta är en oerhört vanlig kategori kommentarer, män som liksom inte kan fatta att de kan relatera till kvinnor som något annat än objekt till för deras skull, även kallat som människor. Detta är helt obegripligt för vissa män.

Helt korrekt ”Tyra”, att jag inte vill legitimera liberaler i deras åsikter handlar såklart om att jag vill döda dem allihop. Den här tendensen att dra helt absurda slutsatser utifrån det en skriver är vanlig. En person frågade bland annat på min ask.fm om det var så att jag tyckte pedofili, det vill säga övergrepp, var okej eftersom jag inte ville döma kvinnor som håller på med bdsm. Rimligt.

Att anklaga mig för att vara ”mentalt efterblivet” måste ju anses vara ett mycket stabilt argument. Gillar den här grejen med att helt skita i att formulera något slags argument över huvud taget utan bara dra till med en så grov förolämpning som möjligt.

Vad är våldtäkt?

Våldtäkt enligt lagen är att med våld eller hot om våld tvinga någon till en sexuell handling. Det har också lagts till att våldtäkt kan föreligga om personen ifråga är i en extra utsatt position.

Så vad är våld, och vad är hot om våld? I patriarkatet så har män generellt en våldspotential som kvinnor inte har. Män lär sig att de an använda våld som en lösning på olika problem. Kvinnor lär sig i sin tur att förhålla sig till denna våldspotential. En kan alltså säga att det föreligger ett generellt implicit hot om våld i interaktionen mellan män och kvinnor.

Att vara kvinna i patriarkatet skulle också kunna beskrivas som en utsatt position, speciellt om en är intim med en man.

Om en som man inte aktivt förhåller sig till och motverkar sin våldspotential i sexuella sammanhang är risken att en begår en våldtäkt mycket stor. Risken är alltså stor att en använder sin våldspotential, alltså ett underliggande hot om våld, för att få någon att ha sex med en mot sin vilja. Min erfarenhet är att män gör detta i en mycket hög utsträckning. En stor del av de sexuella erfarenheter jag har kan jag utan problem placera in i det här facket, där mannen inte har tagit hänsyn till sitt maktövertag utan bara ”kört på” och gjort lite som han önskar med mig.

Att i sexuella sammanhang inte ta hänsyn till den maktdynamik som finns mellan de inblandade ökar markant risken för att någon har sex under omständigheter hen egentligen inte samtycker till. Hur tar en hänsyn till denna maktobalans? Det viktigaste är att känna in den andras gränser, att vara lyhörd, att under inga omständigheter agera som om personen en är intim med är skyldig en något eller att hen är besvärlig om hen vill sluta eller sakta ner tempot.

Det är viktigt att i alla sociala sammanhang aktivt reflektera kring sin maktposition, och speciellt i intima sammanhang. Om en inte gör detta riskerar en helt enkelt att hamna i en situation där människor en är i dessa sammanhang med gör saker och ting de egentligen inte vill. Att bara rakt av ignorera detta och ”köra på” i hopp om att andra ska kunna säga stopp när en går över en gräns är något som markant ökar risken för att en faktisk går över en gräns.

Min fixering vid min kroppsbehåring.

Ibland undrar människor över min så kallade ”fixering” vid min kroppsbehåring, framförallt mitt benhår. Det hela är lustigt med tanke på hur oerhört mycket mindre tid min kroppsbehåring tar i anspråk nu än när jag rakade mig, ändå är det nu jag anses fixerad för att jag typ… lägger upp en bild på insta på mina ben ibland? (här kan en fråga sig om en med rakade ben hade ansetts fixerad vid sin hårlöshet, min spontana gissning är nej)

Men för sakens skull tänkte jag ändå berätta om varför jag ändå tycker att det är viktigt, det här med min kroppsbehåring.

Igår när jag åkte tunnelbana så satt två stycken väldigt tillfixade tjejer i yngre tonåren framför mig. Jag kom att tänka på när jag själv var i samma ålder och såg en kvinna med orakade ben på tunnelbanan, och hur oerhört chockerande och äckligt jag tyckte att det var. Nu är jag själv samma kvinna. Jag vet såklart inte om de här tjejerna tänkte på det, men jag tänker mig att det finns vissa som reagerar.

Jag tänker på om någon då hade sagt till mig att jag en gång i framtiden inte kommer bry mig om huruvida någon i det offentliga rummet kan tycka att min behåring är äcklig. Jag hade troligen inte trott på den personen, just då var det en av de absolut viktigaste grejerna i livet, att inte uppfattas som äcklig av människor jag aldrig träffat och aldrig kommer ha en relation med.

Det här med att inte bry sig är liksom en så himla stor befrielse, jag tror att det är svårt att inse vidden av den om en aldrig har känt den pressen att ständigt fixa till sig för att tillfredsställa den manliga blicken. Jag tror att det är svårt att förstå befrielsen i att inte behöva gå omkring och bry sig så mycket om vad folk tycker och tänker om ens kropp. Därför är det helt enkelt en jävligt stor grej, det har lett till oerhört mycket personlig frigörelse för min del att sluta bry mig så jävla mycket om det där, och därför kan jag nästan känna mig lite fnissig när jag kollar på mitt benhår, för det påminner om denna resa.

Kvinnan är dömd till återupprepning.

Läser Det andra könet av Beauvoir och är inne på delarna där hemmafruns situation beskrivs. Något som ständigt återkommer är hur en som kvinna är dömd till återupprepning, till att vidmakthålla status quo, och hur detta påverkar kvinnans syn på sig själv. Både produktion och reproduktion behövs i samhället, men reproduktionen har avsevärt mycket lägre status och är ofta obetald. Kvinnan är i regel hänvisad till att utföra det reproduktiva arbetet, medan mannen utför det produktiva. Även om kvinnor ofta lönearbetar idag så är inte det deras livs största uppgift, utan den består fortfarande i att bilda familj, skaffa barn och så vidare. Bara mycket framgångsrika kvinnor kan förhandla sig ur reproduktionen.

Beauvoir beskriver hur mannen för att förverkliga sig själv behöver en kvinna som sköter reproduktionen, så att han själv kan viga livet åt att producera. Jag tänker att i detta ingår inte bara typ hushållsarbete utan även den känslomässiga reproduktionen, något som kvinnor i regel sköter åt män. Denna rutinartade syssla som heter att ”ta hand om sina relationer” syftar också till att upprätthålla status quo, det är ett arbete som måste utföras men som inte märks av.

Kvinnan får helt enkelt inte tillfälle att känna stolthet över sitt arbete, för trots att det är nödvändigt materialiserar det sig inte i något nytt utan handlar bara om att upprätthålla det gamla. Hon kan inte peka på något och säga ”detta har jag skapat”, och detta gäller på samhällsnivå såväl som på individnivå.

Vem får vara feminist?

Ibland när jag kritiserar olika fenomen får jag frågor i stil med ”får en inte vara feminist om en gör så eller”. Detta tycker jag är underligt eftersom jag inte sitter på någon slags position att bestämma vem som får och inte får vara feminist. ”Feminismen” är liksom inte någon klubb där vissa har tillträde, feminismen är en politisk rörelse för kvinnors rättigheter som kan drivas en en mängd olika personer och grupper på sinsemellan mycket olika sätt. Jag har absolut inget mandat att bestämma vem som får vara med i denna rörelse eller inte, bara för att jag råkar vara feminist. Jag kan bara välja vilka feminister jag väljer att själva alliera mig med, och att alliera sig med mig är på intet sätt ett kriterium för att kunna se sig själv som feminist.

Generellt när det kommer till frågan vem som får vara feminist så tycker jag att definitionen ”feminist är någon som känner till att patriarkatet finns och som tycker att det ska motverkas” är ganska bra. Den som ställer upp på denna definition är i mina ögon feminist. Däremot så kan en vara feminist och fortfarande vara sjukt dålig på att motverka patriarkatet, en kan helt enkelt ha en praktik som syftar till att vara feministisk men som är kontraproduktiv. Ett typiskt exempel på detta är väl borgerliga feminister som tycker att det är viktigt att kvinnor ska kunna köpa hushållsnära tjänster av andra kvinnor för att kunna göra karriär. Dessa personer är fortfarande feminister, men deras praktik leder inte till ett mer jämställt samhälle.

När jag kritiserar andra feminister betyder inte det att det inte ”får” vara feminister, det betyder bara att jag tycker att deras feministiska praktik är dåligt för det syfte jag utgår från att feministisk praktik har, det vill säga att störta patriarkatet. Jag tänker att den som är feminist borde vara intresserad av att ta till sig av detta, det handlar ju om hur vi mer effektivt ska kunna motarbeta patriarkatet. Jag tänker att det ligger i varje feminists intresse att organisera sin kamp på ett effektivt eller i alla fall inte rent kontraproduktivt sätt.

Jag är dock inte intresserad av att ”exkludera” någon ur feminismen på grund av att deras praktik är kontraproduktiv. Jag brukar faktiskt rentav opponera mig när människor säger att ”den som gör si och så kan inte kalla sig feminist”, även då det är grejer som jag fullständigt instämmer i kritiken av och som jag inte tycker att folk i allmänhet eller feminister i synnerhet ska ägna sig åt.

Diskussionen om vem som får eller inte får vara feminist är för mig ganska sekundär. För mig är ”feminist” som identitet inte det relevanta, det handlar inte om att ”vara” eller inte ”vara” feminist, det handlar om att bedriva feministisk kamp. När vi börjar sätta diskussionen om vad som ingår i en feministisk identitet så högt så tror jag att strategier för själv kampen hamnar i skymundan. Det handlar inte längre om att diskutera strategier, det handlar om att fylla upp ett antal kriterier på en lista över hur en ska vara och sedan är det inte så mycket mer med det. Att behandla feminist som en identitet tror jag i sig är kontraproduktivt, hellre då kritisera saker utifrån utgångspunkten att feminister kan göra saker som är både bra och dåliga för att krossa patriarkatet. Det faktum att en är feminist gör inte automatiskt att det en gör tjänar feminismens syften.

Jag förstår att det kan vara lockande att exkludera folk som är kontraproduktiva från feminismen, men jag tror att det i slutänden leder till att för mycket fokus hamnar på enskilda individers rätt att använda vissa ord om sig själva. Detta tror jag lätt skapar onödig konflikt.

Revolutionära praktiker.

Ibland får jag frågan ”men vad gör du då” när jag diskuterar politik med människor. Tja, bland annat driver jag den här bloggen som jag vet får många människor att tänka om kring sina politiska värderingar eller finna styrka att fortsätta kämpa, jag demonstrerar så ofta jag har tillfälle och ork, jag försöker att relatera till människor på ett vis som är kamratligt och systerligt istället för som varor och så vidare. Men framförallt så försöker jag att inte lägga alltför stor vikt vid exakt vad jag gör eller vad jag väljer, eftersom jag anser att en sådan individfixering i grund och botten är ganska borgerlig.

Det finns någon slags idé hos vissa människor att om en inte tror på parlamentarism så måste varje handling en utför vara direkt samhällsomstörtande. Detta bygger på idén om att en som radikal vill se en revolution i varje givet ögonblick, och därför borde den personen också utföra en massa direkt revolutionära handlingar alldeles oavsett om det är läge för det eller inte. Typ spränga en byggnad eller något, jag vet inte. Ungefär som en radikal person var någon som mest bara vill se världen brinna och detta samhälle förstöras, som inte har något intresse av att det blir bra efteråt.

En stor del av att vara radikal för mig handlar om att få in andra på samma tankar, om att bygga gemenskap och uppmuntra andra som delar ens världsbild att vara mer aktiva politiskt. Feministiskt handlar detta till exempel om att utöva systraskap, skapa grunder för att utöva systraskap och inspirera andra till att utöva systraskap, något jag ser som en revolutionär praktik. Det handlar om att skapa trygghet inom den förtryckta gruppen, något som förhoppningsvis gör det emotionella och materiella beroendet av män mindre. Jag vet inte exakt vad jag förväntar mig att det ska leda, men jag vet att det är en praktik som leder fram mot det samhälle jag vill ha. Jag vet inte vad nästa steg är, men jag vet att i detta skede så är det en rimlig grej att göra för den som vill störta patriarkatet.

När jag tänker på min egen politiska aktivitet ser jag mig som en del av en grupp. Även om jag ofta agerar ensam så agerar jag inom ramarna för tanketraditioner och rörelser, jag för vidare saker och ting som andra har tänkt och sagt innan mig, och jag är helt beroende av att de som läser det jag skriver på olika sätt interagerar och delar med sig, diskuterar i kommentarsfält och så vidare. Jag skulle inte drömma om att tro att jag som enskild individ skulle kunna göra någon slags ”revolutionär handling” som skulle kunna förändra samhället i grunden, att tänka så är mest borgerlig individualism och idealism som inte har någonting med att skapa möjligheter för en verklig revolution att göra. Men av någon anledning så tycker borgerliga personer ofta att varje enskild person som på något vis tänker systemkritisk ska inta positionen som revolutionsledare.

Jag tror inte på konceptet att folk sitter ensamma och skissar på planer för revolutionen, jag tror att det är något som måste växa fram med tiden. Jag tror inte att vi behöver eller ska ha en plan från början till slut, jag tror det räcker med att vi kommer fram till vilka praktiker vi kan betrakta som revolutionära idag och ägna oss åt dem. Jag tror att saker och ting måste växa fram ur handlandet.

Barnfödarstrejk.

Heterosexualitet upprätthåller patriarkatet, men lika lite ansvar som en enskild arbetare har för att sluta arbeta har en enskild kvinna. I patriarkatet tvingas många kvinnor in i den heterosexuella exploateringen, precis som arbetare tvingas arbeta för överlevnad. Det säger sig självt att kvinnor inte skulle vilja leva i heteromonogama relationer i den utsträckning de gör idag om det inte var för att det finns mycket att förlora på att inte göra det.

Kritiken av de heterosexuella praktikerna, att förstå hur de upprätthåller patriarkatet, är därför bara ett första steg. Det handlar om att göra en beskrivning av var vi är nu, var vi vill och vilket motstånd vi kan komma att möta. Att dekonstruera sin livssituation och förstå den politiskt kan vara ett delvis individuellt projekt, frigörelsen däremot måste nås kollektivt. Bara genom att organisera oss tillsammans och ställa gemensamma krav kan vi förändra samhället.

Därför bör vi se våra kroppar som de (re)produktionsmedel de faktiskt är och helt enkelt sluta reproducera på patriarkatets villkor. Det innebär dels att sluta föda barn, men också att inte gå omkring och göra en massa hushållsarbete och känslomässigt arbete för den patriarkala kapitalismens skull. Men det måste organiseras kollektivt, ses som politisk handling, och inte som allas enskilda val. Det handlar inte om att välja om en vill eller inte vill reproducera, det handlar om att ta makten över sin reproduktiva förmåga som en del i en kamp.

Jag betalar priset för din ”sköna avslappnade inställning”.

Ok, vi måste prata om en sak, nämligen fenomenet Skönt Avslappnade Och Öppna Män.

Det finns en viss typ av män som hemskt gärna är skönt avslappnade och öppna med saker och ting, till exempel att ge en komplimanger för ens utseende trots att en bara är vänner/ytligt bekanta, att erkänna att de är attraherade av en eller att dra upp hela sitt livs historia och hur de känt sig typ svikna av olika kvinnor som friendzonat en och så vidare.

Typiskt för dessa män är att de är medvetna om detta, men beskriver det som att ”de gillar att vara öppna med sånt” för att de ”är sådana”, och om en inte är bekväm med det får en säg till. Alltså: de lägger ansvaret för att själva inte syssla med gränsöverskridande beteende på de personer som utsätts för beteendet. Hur sannolikt är det att en person som blivit utsatt för detta faktiskt säger ifrån? Inte särskilt hög, de allra flesta gör helt enkelt inte de när de blir obekväma utan drar sig istället smidigt ur relationen alternativt fortsätter umgås men är sjukt obekväm med det.

Nu vill jag att vi tänker oss en situation: en kvinna och en man är vänner/bekanta/rör sig i samma förening/kretsar. Mannen ger kvinnan olika komplimanger för att hon är snygg/sexig/whatever, eller kanske rentav erkänner att han är attraherad av kvinnan. Vad händer i den här situationen med kvinnan och med relationen. Jo! Kvinnan blir plötsligt (mer) medveten om sig själv som kvinna i relation till en man. Hon går från att vara människa till att vara könsvarelse, för hon vet att mannen också ser på henne som just könsvarelse. Detta i sin tur ger upphov till en mängd obehagligheter som till exempel en mycket otrevlig självmedvetenhet.

Att män kan gå omkring och känna sig lite skönt avslappnade och ”bekväma” med att erkänna attraktion inför sina kvinnliga bekanta är något som helt och hållet sker på kvinnornas bekostnad. Det mannen får i ”bekvämlighet” förlorar jag direkt eftersom jag känner mig oerhört obekväm av det. Jag blir obekväm av att behandlas som kvinna av någon jag sett som min kompis. För det mesta är det dessutom helt överflödigt eftersom den som är attraherad av någon tenderar att bete sig efter det, så jag brukar känna till det redan innan. Anledningen till att jag inte agerar på det är i så fall att jag inte känner samma sak. Om någon då erkänner sin attraktion inför mig så förlorar jag plötsligt möjligheten att bara ignorera det utan måste aktivt förhålla mig till det, något som för det allra mesta gör att jag blir sjukt obekväm och inte längre vill umgås med personen ifråga.

Att inte vilja umgås är i sin tur något som brukar göra folk sura, eftersom de då tycker att de inte får vara ärliga med sina känslor eller whatever, men det är väl inte så konstigt att en bangar på att umgås med någon som erkänt att hen ser en som föremål för heterosexuell praktik. Det är aldrig kul att bli objektifierad, och det är inte soft att hänga med människor som erkänt att de objektifierar en. Dessa män vill fortsätta ”vara vänner” samtidigt som de vill att de ska kunna prata om att de är attraherade av en öppet.

När jag har varit med om detta har jag försökt avstyra det hela lite smidigt genom att säga att det inte är besvarat, vilket en ju tycker borde leda till att mannen i fråga taggar ner, men det finns fan de män som ÄNDÅ FORTSÄTTER att påpeka att de är attraherade av en. VARFÖR??? Jag förstår verkligen inte syftet, det är fullständigt obegripligt varför en ska hålla på och gång på gång göra någon obekväm med den informationen. Om responsen inte blir den du önskar så beror det troligen på att intresset inte är besvarat, inte på att personen inte fattat vinken. Vissa män ger en inga möjligheter att glida ur situationen smidigt utan avkräver en raka svar på saker och ting. Till exempel: om någon erkänner attraktion och responsen inte blir ett entusiastiskt ”jag också” så handlar det troligen om att känslorna inte är besvarade, och då behöver en liksom inte fråga om de är det.

Hur gör en då, om en känner attraktion inför en vän eller bekant? Förslagsvis säger en ingenting om saken. Om känslorna är besvarade lär det ju märkas förr eller senare, och en får väl helt enkelt ta och bete sig lite. Det finns ingen anledning att gå omkring och behandla folk som könsvarelser bara sådär. Priset kvinnorna i din omgivning betalar för att du ska kunna vara en skön och avslappnad kille är högt, och det är viktigt att vara medveten om det. Det går inta att bara strö omkring sig en massa ”bekännelser” av olika slag och förvänta sig att det inte sa påverka relationen, ty orden gör någonting med oss. En uttalad attraktion är någonting annat än en outtalad.