Feminism – Sida 70 – Fanny Åström

Angående att ”ändra” sin sexualitet.

Många människor har mer eller mindre ödmjukt kommenterat det jag skrivit om heterosexualitet på sista tiden med att mitt resonemang om att sexualiteten är en social konstruktion skulle innebära att folk som tycker en kan ”omvända” homosexuella skulle ”får rätt”. Mitt korta svar på detta är: nej, men jag tänkte att jag skulle utveckla mig eftersom jag är så himla snäll, pedagogisk och en sådan person som ”tar debatten”:

Att ”omvända” folk är i regel ett projekt som bygger på tvång, det jag har skrivit om är att aktivt själv dekonstruera sina sexuella begär. Det kan på intet sätt jämföras med typ de ”omskolningsläger” som människor med homosexuella begär skickas till. Att sluta med heterosexualitet är ingenting en gör för att leva upp till samhällets krav, ty det finns inget sådant krav i samhället, utan det är något en gör för sin egen skull för att heterosexuella praktiker ofta är förtryckande.
Det finns ingen homonorm i samhället, det finns ingen struktur där människor antas vara homosexuella eller pressas in i homosexualitet. Det är därför föga troligt att någon människor tror sig hysa homosexuella begär utan att egentligen göra det.
Att något är en social konstruktion innebär inte att det bara går att förändra hipp som happ, sociala konstruktioner är mycket starka saker som avgör vilka vi uppfattar att vi är, vad vi gör och så vidare. När jag säger att sexualiteten är socialt konstruerad menar jag alltid inte att en bara kan sluta upp med det, däremot tror jag att en kan börja se på sig själv och sin sexualitet på ett annat sätt och utforska andra sidor av sina begär, till exempel som jag var inne på med hur nära relationer mellan väninnor inte tolkas som amorösa trots att det förkommer extremt starka känslor, intimitet, svartsjuka och så vidare. Jag menar alltså att detta är något som ligger latent hos många, som en kan ”väcka”, inte något som ska komma från ingenstans.

Jag utesluter såklart inte att vissa verkligen är heterosexuella, däremot tror jag att väldigt många tror sig vara heterosexuella trots att de egentligen hyser eller har hyst även homosexuella begär. Utifrån detta kan en göra aktiva val att utforska de sidorna hos sig själv, och detta anser jag att fler, i synnerhet ickemän, bör göra. Varför? För att heterosexualitet på många sätt är sjukt kefft. Svårare än så är det inte med det.

Ask.fm om att rättfärdiga sexuella praktiker.

Fick denna fråga på ask.fm.

Kan man någonsin EGENTLIGEN rättfärdiga att tända på våld/att göra andra illa/icke-samtycke, och utföra dessa preferenser, om alla parterna i sanning(!) är med på det? (Om det ens går att i sanning vara med på det?). Oerhört tacksam för svar.

Frågan är ju, precis som du är inne på, vad det innebär att ”i sanning” vara med på något. För mig blir det meningslöst att tala om fri vilja i patriarkatet, speciellt när det kommer till olika sexuella praktiker. Jag tror att våra begär är såpass konstruerade av patriarkatet att det är väldigt svårt att avgöra vad som kommer därifrån och inte.

Med detta sagt: för mig finns det inget behov av att döma enskilda personer som håller på med vissa sexuella praktiker, heterosexualitet, monogami, bdsm eller vad det nu kan rör sig om. Jag sysslar själv med sådana praktiker. Däremot tycker jag att det är intressant att dekonstruera dessa praktiker för att bättre förstå dem, sig själv och sin plats i patriarkatet. För mig handlar det inte om att bedöma vad som är ”rätt” och ”fel” utan snarare om att förstå olika fenomen.

Så frågan om vad som går att ”rättfärdiga” blir i mitt perspektiv ointressant. Jag är inte intresserad av att varken rättfärdiga eller fördöma någonting, jag är intresserad av att förstå det för att i förlängningen kunna förstå hur vi som kollektiv ska kunna bedriva politisk kamp. I det projektet tror jag att det är viktigt att förstå sina sexuella praktiker som en produkt av och något som upprätthåller ett visst system. Jag tycker sedan inte att en ska förändra sina praktiker för någon annans skull, däremot tror jag att de flesta personligen skulle tjäna en jävla massa på att göra det. Till exempel kvinnor som lever i heteromonogama relationer mår ju ofta dåligt av det och blir exploaterade på kärlekskraft.

Jag tror inte heller att det finns något ”sant” begär bortom patriarkatet som vi kan hitta bara vi ”tar bort” de patriarkala normerna, däremot tror jag att patriarkatet erbjuder former för samlevnad och intimitet som inte är optimala. Det handlar inte om att ”ta bort” något utan snarare om att skapa nytt, om att skapa nya normer för samlevnad och intimitet. Jag tänker mig att dessa i högre grad skulle kunna bygga på att en känner in varandras gränser, att en inte försöker definiera relationer eller rangordna dem på det sätt vi gör idag.

Mäns behov av sex och mitt behov av att vara en hel människa.

Ibland säger folk att ”sex är ett naturligt behov” för att försvara olika mäns sexuella övergrepp och övrigt gränsöverskridande beteende. Till exempel när en påpekar att det inte är en särskilt soft grej att gå omkring och ”ragga” på olika kvinnor genom att ge dem diverse komplimanger, ta på dem utan att kolla att det är okej innan och så vidare.

Ett behov som jag har i mitt liv är att kunna röra mig på olika platser utan att ständigt vara beredd på att olika män ska närma sig mig sexuellt på olika vis. Jag vill inte behöva gå in i ett rum och förhålla mig till hur olika män ser på mig, om det är någon som försöker göra något slags närmande och så vidare. Jag vill inte behöva till exempel vara avvisande mot en man jag talar med bara för att han inte ska tro att jag hyser något sexuellt eller romantiskt intresse.

Idag behöver jag ofta vara det, för många män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik, snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det tycker jag inte om. Många män börjar förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade” eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker. Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.

Mitt behov att ses som en hel människa är också viktigt, viktigare än mäns behov av att ha sex. När män ger utlopp för sitt behov av att etablera sexuella kontakter blir jag obekväm, mitt handlingsutrymme begränsas, oavsett om det riktar sig emot mig eller någon annan. Att prioritera sitt eget ”behov av sex” framför andras behov av att kunna röra sig fritt och delta i olika sammanhang som människor och inte som könsvarelser är jävligt egoistiskt. Varför är det egentligen mäns behov av sex som anses stå högst i kurs, vara mest naturligt, och inte mitt och andra kvinnors behov av integritet och att slippa bli objektifierade.

Konsten att bli lesbisk och lust.

Läste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.

Borgerliga feminister borde lägga mer fokus på att kämpa emot patriarkatet.

Ibland tycker borgerliga feminister att de på olika sätt blir ”uteslutna” ur den feministiska kampen eller att vänstern har ”ensamrätt” på feminism. ”Varför kan vi inte alla bara ena oss i kampen för ett bättre samhälle” frågar de sig.

Ja, varför är det så? Varför kan jag inte kämpa tillsammans med en människa som har en helt annan uppfattning om samhället än jag?

Anledningen till att jag inte kan tänka mig att samarbeta med borgerliga feminister är inte att jag har något emot dem som personer för att de har borgerliga åsikter, utan det handlar om att mitt sätt att föra feministisk kamp är helt omöjligt att förena med borgerlig ideologi. Den feministiska kampen är för mig tätt sammankopplad med kampen emot kapitalismen, de går helt enkelt inte att särskilja. Att försöka isolera den feministiska kampen ifrån den antikapitalistiska kampen är inte bara ett svek mot min ideologiska övertygelse, utan försvårar också den feministiska kampen som sådan.

Det handlar om vilka prioriteringar en gör, vilka metoder en väljer, vilken analys av patriarkatet en har och så vidare. När det kommer till dessa frågor så går helt enkelt mina åsikter ofta isär med borgerliga feministers. Där de vill diskutera till exempel kvinnors rätt att göra karriär vill jag prata om det dubbelarbete som tynger många kvinnors axlar sedan de gjort inträde i arbetslivet, där de vill att hushållsarbete ska vara betalt vill jag diskutera problemet med att mer och mer av mänskligt liv varufieras. Vi kan inte sammanfoga våra intressen här, de går till och med rakt emot varandra.

Det borgerliga samhället bygger på kvinnoförtryck, det bygger på att kvinnor utför reproduktivt arbete gratis eller billigt så att saker och ting kan produceras. Den liberala ideologin kretsar kring en teoretisk ”individ” som är skapad efter en manlig norm, framförallt genom att i stor grad helt och hållet utesluta reproduktionen ur teoribygget. Det är alltså inte frågan om någon ytlig fix av den liberala ideologin där kvinnor ”inkluderas” utan det är frågan om en radikal omkullkastning av hela det sättet att tänka på samhället. Därför är det för mig omöjligt att samarbeta med borgerliga feminister mer än i enskilda sakfrågor.

Som borgerlig ”får” en såklart vara feminist, det finns absolut ingenting som hindrar en och jag känner heller inget behov av att säga att den och den inte är feminist. Det finns förvisso de som tycker att borgerliga feminister inte är feminister, men på samma sätt finns det de som tycker att den feminism jag står för är ”riktig” feminism, och inte bölar jag om att jag är ”exkluderad” ur feminismen för det. Vi har olika perspektiv på saken, det är allt, och ingen av oss kan bestämma vem som ”får” och inte får vara feminist. Däremot kommer jag inte att stå bredvid borgerliga feminister och heja på, än mindre samarbeta med dem, helt enkelt eftersom jag inte tror att deras sätt att göra feminism är särskilt effektivt när det kommer till att störta patriarkatet, vilket ju ändå är vad jag är ute efter snarare att ha en trevlig feministklubb.

Vad som är intressant är varför det är så jävla viktigt för borgerliga feminister att ”inkluderas” bland vänsterfeminister? Ingenting hindrar borgerliga feminister från att organisera sig och bedriva kvinnokamp. Det är inte som att borgerligheten är en förtryckt grupp eller att det saknas resurser inom den. Varför gör de inte det istället för att gnälla på att ”vänstern” kapat feminismen. Detta drag finns generellt hos hela borgerligheten, de är helt enkelt förbannat ängsliga inför vad ”vänstern” ska tycka och tänka om dem. Så fort deras ”initiativ” inte hyllas så känner de sig ”exkluderade” trots att de redan har skitmycket makt.

Kämpa lite mot patriarkatet istället för att kämpa mot andra feminister, kan jag tycka. Det vore nog effektivare om det nu är patriarkatet en vill bli av med.

Kvinnlig sexualitet och objektifiering.

Som ni kanske märkt har jag tänkt väldigt mycket på det här med sexualitet och samtycke på sista tiden. Det är någonting jag burit inom mig länge men som jag låtit blomma ut mer ordentligt efter att mittJag har börjat omvärdera en stor del av mina sexuella erfarenheter och ”preferenser”, och börjat se hur lite av de sexuella erfarenheter som faktiskt är positiva sådana. I majoriteten av fallen har jag haft sex fast jag inte velat, för att jag känt mig pressad till det, eller så har jag velat ha sex men inte under de omständigheter som varit.

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Troligen är jag inte ensam om denna erfarenhet, jag vet många kvinnor som uttryckt att de känner igen sig i den här synen på sex. Det är inte så konstigt, för så som sexualitet konstrueras i patriarkatet handlar det i hög grad om objektifiering av kvinnor. Det handlar om att kvinnan passivt ska ta emot det mannen erbjuder, och genom att han tar för sig av henne så får hon värde genom den manliga blicken. Hon är ingenting i sig själv, har ingen sexualitet i sig själv, utan är dömd att svara på mannens initiativ.

Nu upplever jag i högre grad att jag håller på att upptäcka mig själv som sexuell varelse, men det handlar inte om att jag har mer sex utan snarare om att jag har mindre. Jag utforskar intimitet på andra sätt, försöker förstå vad jag tycker om. Hur jag vill bli berörd, hur jag vill röra andra och så vidare. Att låta saker och ting ta tid och inte ha sex bara för att få det överstökat, för att det är något en ”ska” ha.

Jag kan ofta känna att jag skulle ha väntat längre innan jag började vara sexuellt aktiv, så att jag hade kunnat tänka igenom det här mer ordentligt, men tyvärr är det något många, inklusive jag själv, hastar sig igenom. Det handlar nog om att sex är så oerhört symboliskt laddat i patriarkatet, det ses som den ultimata formen av närhet. Just därför blir det ofta, ironiskt nog, ”en mycket ensam upplevelse”.

Agera istället för att reagera. Om hur en hanterar att alltid vara den jobbiga.

Fick följande kommentar som jag tänkte blogga om:

Eller hjälp och hjälp, undrar bara hur man ska hantera att alltid vara den som förstör. Vara den som skäller ut idiot-killar, knappt få medhåll av sina kompisar, stå själv skrika ut dom här skit killarna som är jättefeminister (när det passar dom ofc) o respekterade o ”coola”. Tar så jävla mkt energi att alltid vara arg, sur och ledsen, tar så mkt energi att känna att ”nu förstörde jag den här festen också”. Att vara den som förstör stämningen. De är så jävla jobbigt, hur ska man göra? Vill typ inte heller ignorera alla känslor som kommer upp när killar beter sig svinigt, vill att dom ska förstå o be om ursäkt o ändra sig. hur ska man förklara för dom killarna att det dom gör är fel och förminskande, ex när dom skrattar åt en/skojar bort när man varit jättearg på dom inför allas ögon (och man känner inte ens dom, vet bara vilka dom är).

Det här är ett problem som en ofta står inför som feminist, och som är viktigt att hantera på ett sätt som inte blir alltför uttröttande.

Det första tipset jag har är egentligen att välja sina sammanhang i så stor mån det går. Detta har olika människor väldigt olika möjligheter till tyvärr. Det handlar om att se över de sammanhang en befinner sig i och ställa sig frågan ”hur mår jag egentligen av det här”.

En behöver inte helt välja bort sammanhang med mycket sexism i, men jag tror att det kan vara bra att också söka upp andra sammanhang. Jag har till exempel känt att sexismen i vissa sammanhang är betydligt mindre emotionellt påfrestande när jag vet att det också finns andra kretsar som jag kan uppsöka och röra mig i. En känner sig helt enkelt mindre ensam om en har mer erfarenheter av att befinna sig i ickesexistiska miljöer. Den typen av sammanhang kan också fungera som ett tryggt rum där en kan prata av sig om det en möter utanför, eller bara ta del av gemenskap. Sådana sammanhang för mig har varit kvinno- och tjejjoursrörelsen och olika internetbaserade diskussionsgrupper, twitter och så vidare. Där hämtar jag styrka.

Innan så hamnade jag ofta i en position där jag liksom slog vilt omkring mig så fort någon sade något sexistiskt. Detta är absolut inte fel, och det är fullständigt berättigat, men det kan vara oerhört utmattande för en personligen, att alltid behöva reagera på allting som människor säger. Jag tror det är viktigt att lära sig att välja sina strider. I mitt vardagsliv så brukar jag hantera sexism med någon liten kommentar i förbifarten, och sedan inte säga så mycket mer om det eller ta någon större diskussion. Även om det kanske hade varit bra om jag gjort det så hade jag liksom inte orkat göra det varenda jävla gång. Ofta så undviker jag att helt kommentera saker. Det viktiga för mig är att inte hamna i en situation där jag håller på och ursäktar sexism.

Detta leder till att när jag väl orkar ta diskussioner så gör jag det också ordentligt. Då har jag energin att sitta och vara ”pedagogisk” och rak, att grundligt förklara min syn på problemet och inte ge mig. Det finns nämligen få saker som är så jobbiga som att ge sig in i en diskussion en sedan inte orkar driva till punkt och istället blir tvungen att avsluta genom att ge den andra personen rätt. Då går personen ofta ut med illusionen att hen har rätt eftersom hen ”vunnit” diskussionen, det vill säga inte tagit till sig et skit av det som sagts. Jag hatar verkligen när det händer, och därför tycker jag ofta att det är bättre att avvakta än att ta en diskussion jag egentligen inte orkar med. Det handlar om att agera istället för att reagera, att vara medveten om vilka strider en väljer att ta och varför och låta andra saker passera utan att känna dåligt samvete för det. Det handlar om att inte låta sexisterna sätta spelplanen, och istället vara medveten om vad en väljer att hantera.

Men förutsättningarna för att kunna göra detta varierar såklart oerhört beroende på sammanhang. De flesta sammanhang jag umgås i har en hög medvetandegrad kring den här typen av grejer, och det räcker ofta med korta kommentarer för att få folk att lägga av. Det mesta beror på kontexten en befinner sig i, och där handlar det om att göra allt en kan för att befinna sig i bra sammanhang som en får energi från så mycket som möjligt. Känn inte dåligt samvete för att du inte orkar hänga med personer som trycker ner dig. Det finns ofta en föreställning om att en ska kunna umgås med alla, men jag tänker att det inte är så jävla viktigt egentligen.

Så kort sagt; se över ditt umgänge, hitta sammanhang du kan söka kraft i och välj dina strider. Känner dig inte tvungen att alltid säga ifrån, utan ta det som du orkar med. Förr eller senare kommer det troligen att bli lättare, men det är en fråga om träning och om att känna sig trygg i sig själv och sina värderingar. Och lycka till!

Att vara en förebild.

Många kvinnliga bloggare har skrivit inlägg om att de inte vill vara förebilder, bland andra UnderbaraClara och Niotillfem.

Jag har funderat en del på det här med att vara en förebild, om kommit fram till att det är en sak jag tycker är väldigt viktig. Jag tycker att det är viktigt att jag förmedlar ett budskap jag kan stå för på de plattformar jag har, jag tycker att det är viktigt att använda ett språk och skriva om saker som gör att människor kan leva bättre liv, tänka kritiskt och så vidare. Jag får ibland kritik för att jag inte gör detta, och när den kommer brukar jag försöka ta den till mig (sedan är det inte alltid att jag håller med, men det är en annan sak, kritiken i sig är inte ett problem).

Jag tycker inte att en hej vilt kan blanda ihop till exempel kritik mot heteronormativitet (som jag kommer använda som exempel i det här inlägget) med folk som tycker att det är förkastligt om någon offentlig person röker. Det handlar inte om handlingen i sig, det handlar om hur en väljer att framställa det hela. Om en väljer att framställa det i ett slags rosa skimmer så kan jag tycka att det är väldigt destruktivt. Folk framställer sällan sin rökning i ett rosa skimmer, och om de nu gör det så finns det liksom ingen rökarnorm i samhället. Många av dessa bloggare framställer dock sina heteromonogama relationer, romantik och så vidare i ett rosa skimmer, och där har de dessutom en enorm samhällsapparat i ryggen.

Det handlar om att sprida en typ av ideal som redan är väldigt befästa i detta samhälle, och som får ännu mer spridning. Dessa ideal är inte bara en fråga om ”preferenser” utan handlar om system, till exempel patriarkatet eller kapitalismen. Det handlar inte om att enskilda individer ”väljer” att leva på vissa sätt, utan om att vi lever i ett samhälle där det påbjudet.

Jag dömer ingen som lever i en heteromonogam relation, jag ser det snarare som en tragisk konsekvens av samhället vi lever i. Däremot tycker jag att folk ska sluta romantisera en sådan livsstil, speciellt om det sker inför publik. Att leva på ett sätt är en sak, att okritiskt hylla det och romantisera det är en annan. Detta är det jag tycker att folk har missat när det kommer till dessa inlägg, att det de gör inte bara är att ”inte vara perfekta”, utan att aktivt och okritiskt reproducera normer. Det går inte att säga ”jag har valt att leva såhär”, för det handlar inte bara om dig. Det handlar om att den typen av relationer påbjuds från hela samhället, och när en säger ”jag är lycklig i detta, det är mitt fria val” så hjälper en till i att neutralisera den ordningen.

Människor är inte perfekta, men vi kan fundera på hur vi framställer våra liv och vad det förmedlar till omgivningen. Detta tycker jag är ett ansvar som alla människor har, jag blir sur även när mina vänner håller på och romantiserar till exempel en patriarkal livsstil, men jag tycker såklart att ansvaret blir större om en har större inflytande.

Jag förstår att en inte vill vara en förebild i den meningen att en ska avkrävas att leva ett helt perfekt liv i varje avseende, men att inte kunna ta kritik för sina livsval och framförallt för hur en väljer att framställa sina livsval är en helt annan sak. Att inte utsättas för moralism och avkrävas någon slags renlevnad kan jag absolut förstå behovet av, men jag tycker inte heller att en ska gå omkring utan att reflektera över vad en förmedlar.

Manlig gemenskap och rå och hjärtlig jargong.

Twittrade lite om manlig gemenskap och den ”råa men hjärtliga” jargong som kan förekomma i dessa:

Manliga gemenskaper är bland det vidrigaste som finns. Män som håller varann om ryggen när de begår sexuella övergrepp. Män som gemensamt trycker ner och exkluderar kvinnor ur sällskapet. Män som tycker att deras lojalitet gentemot varandra är viktigare än att försvara kvinnor som blir nedtryckta.
Hade en gång en relation med en man som värderade manlig gemenskap mycket högt. Skämtade om ”the bro code”, men det låg alltid allvar bakom. Fanns en extremt osoft ”rå men hjärtlig” jargong i det kompisgänget som exkluderade alla som var ”känsliga”. Bland andra en kvinna som alltid blev utsatt för div ”skämt” om att hennes kön var opassande på olika vis. ”Om någon tar illa upp slutar vi”, sades det, men vem vill ta risken att framstå som överkänslig.
Som kvinna i sådana sammanhang balanserar en på en tunn tråd, ska alltid bevisa att en är värdig att vara ”en del av grabbarna”. Att ta illa upp över misogyni är inte accepterat, det tolkas som överkänslighet. Så många gånger jag känt mig tvungen att skratta med i misogyni för att visa att jag inte är som andra kvinnor. Detta extremt manliga sätt att umgås på skapar ett klimat där det inte är okej för någon att uttrycka sina känslor.

Funderar lite på hur en rör sig bort från detta i sociala sammanhang. I de sammanhang jag beskriver så är det ofta väldigt svårt att ta upp problem eftersom det finns en självbild av att allting en ägnar sig åt är så himla kul och oproblematiskt, som alltid måste försvaras. Därför blir det personen som påtalar problemet som uppfattas som problemet. Personen som påtalar att det inte är så jävla soft uppfattas som överkänslig, för att gruppen ska kunna ha kvar sig självbild som sköna människor. Kanske tas det hänsyn, men då tas det hänsyn till specifikt den personen som något slags problem och inte på en generell nivå.

När jag har stött på grupper där det har skämtats misogynt så har jag försökt påtala detta som strukturellt problem, inte som en fråga om att jag personligen blir kränkt. Jag har påtalat möjligheten att någon tar illa vid sig, och hur svårt det i sådana situationer är att försvara sig. Ibland går det fram när en förklarar det på det här sättet. Många människor vill ändå respektera andra människors gränser, men har inte riktigt kläm på hur en ska gå till väga för att göra det.

Jag tycker att det åligger alla i sådana sammanhang att själva ta ansvar för att säga ifrån, inte bara den som faktiskt är utsatt och tar illa vid sig. Det är alltid jobbigt att exponera sig själv som en ”kränkt” person. Ibland kan till och med personen som är utsatt försvara de som utsätter hen och säga typ ”nejmen det är ingen fara”. Så sådana fall tror jag att det är viktigt att trycka på att det inte handlar om den enskilda individens upplevelse av situationen utan om potentialen till att det går för långt. Det är precis som med samtycke vid sex; det handlar om att känna in gränser och ge utrymme för personen att säga ifrån, inte om att bara köra på och utgå från att personen säger något om det går för långt. Risken att det går för långt är i sådana fall överhängande.

Det är viktigt att vara försiktig i sociala sammanhang, att faktiskt fundera på hur saker en säger upplevs av mottagaren och att ha ett klimat som underlättar till att säga ifrån om det skulle gå för långt. Grundregeln bör dock vara att det inte ska gå för långt från första början. Om en försöker att förhålla sig till det istället för att lita på att människor själva ska kunna värna sina gränser så blir det ofta lättare för alla att känna sig bekväma.

Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.