Feminism – Sida 89 – Fanny Åström

Tillgång och efterfrågan i relationer.

Angående det här med Mr Big och Carrie så var det någon som tyckte att det var helt normalt att de har ett förhållande som ser ut som det gör eftersom Mr Big är så eftertraktad och därför ”ska” hon jaga honom. Detta är en syn på relationer som ofta dyker upp, den som handlar om tillgång och efterfrågan. Den bygger på att om en person är mer efterfrågad så har denne typ ”rätt” att utöva otillgänglighet, makt och så vidare i relationer denna ingått, eftersom denna när som helst kan gå och vara med någon annan istället.

Jag tycker detta är ett väldigt märkligt och cyniskt sätt att se på relationer. När jag ingår i en relation med en annan människa har jag för avsikt att den människan ska må bra av vår relation, oavsett vem som är mest ”eftertraktad”. Jag förväntar mig att mina vänner som har fler andra vänner än vad jag har ändå ska ta vår vänskap på allvar, på samma sätt vill jag själv ge mina vänner vad de behöver även om jag själv har fler andra vänner. Det handlar om grundläggande respekt för varandra och det är mycket viktigt.

Mr Big har valt Carrie. Han har valt att ha en relation med henne, till och med en monogam relation. Om en väljer att göra det så bör en också ta ansvar för hur den andra personen i relationen har det, oavsett hur många andra kvinnor en skulle kunna vara med istället. När en väljer att ingå i en relation så måste en vara beredd på att det ska ske ett ömsesidigt utbyte, annars kan en faktiskt skippa det helt och hållet.

Om en väljer att bete sig som Mr Big gör mot Carrie så väljer en att bete sig illa mot en annan människa. En väljer att utnyttja sitt överläge för att skada en annan person, vilket såklart inte är acceptabelt. Det fascinerar mig vilka svador och teorier folk kommer med för att försvara ett så uppenbart omoraliskt beteende. Det finns ingenting som berättigar att inte ta ansvar för de relationer en själv valt att ingå i, det finns ingenting som berättigar att hålla en människa en säger sig tycka om i ständig osäkerhet.

En annan grej som kom upp var det här med att ”kvinnor gillar otillgängliga män”. Det finns ju ett korn av sanning i denna utsaga, för det är klart att känslorna svallar mer när en aldrig vet vad en har att vänta sig. Men det som Mr Big gör är också ett jävligt vidrigt beteende som skadar en mycket. Visst kan en hålla folk knutna till sig genom att vara oberäknelig och svårtillgänglig, men frågan är hur bra relationer det ger långsiktigt och om det är moraliskt försvarbart. Det går alltid att bete sig illa för att få kortsiktiga fördelar i relationer, men någonstans måste en ju också fundera på vilken slags människa en vill vara och hur det är okej att bete sig mot andra. Visst kan en göra som Mr Big, det fungerar ju uppenbarligen för att få många kvinnor på fall, men det är på bekostnad av andra människor och troligen också delvis på en själv, då det utgör ett hinder för att skapa långsiktiga och ärliga relationer.

Det här med relationer handlar inte om vad en kan göra utan om hur en vill bete sig mot andra och vilken typ av relationer en vill ha.

SATC och makt genom otillräknelighet.

Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.

Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.

Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.

Det behöver inte vara perfekt för att det ska vara värt det.

Angående mitt inlägg om det här med att män ska ta mer ansvar för sin utlösning så fick jag en del intressant respons från just män (vem kunde ana). Vissa män kände att de behövde påpeka att avbrutet samlag inte är en perfekt preventivmetod. Jag är såklart medveten om detta, men jag kan också resonera och inse att det minskar risken för att en ofrivillig graviditet ska äga rum om män slutar komma i fittan. Det är inte svårt att inse att fler spermier ger större risk för graviditet.

Detta får mig att tänka på en annan grej som män ofta säger apropå mina inlägg, och det är att samhället aldrig kommer kunna bli helt fritt från förtryck. Det kanske är sant, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är bättre att ha mindre förtryck än idag.

Jag undrar lite varför det är så viktigt för så många män att påpeka att ens förslag inte kommer ge en helt perfekt värld. Det är nog ingen som är feministiskt engagerad som förväntar sig att allt kommer att vara helt jävla fantastiskt när patriarkatet är upphävt, däremot förväntar vi oss att det kommer att vara bättre, och det är väl ändå något värt att kämpa för? Men män brukar förvisso inte vara så bra på att förbättra för kvinnor så det förvånar väl inte egentligen.

Det känns som att dessa män inte vill engagera sig i något om de inte är säkra på att det kommer leda till total jävla perfektion. Varför kan de inte nöja sig med att saker kommer bli bättre, varför måste det vara helt fläckfritt för att de ska vara för? Den här inställningen skapar så otroligt mycket lidande eftersom den gör att en massa människor skiter i att engagera sig för ett bättre samhälle.

För mig är det helt absurt att tänka såhär. Jag blir ju utsatt för patriarkalt förtryck, klart jag vill att det ska bli mildare. Det behöver inte försvinna helt för att det ska vara värt att kämpa, för det handlar om mina livsvillkor och det är faktiskt något jag prioriterar oavsett.

Och apropå preventivmedel: det finns inget sådant som är helt säkert, inte ens kondom. Avbrutet samlag eller ickeomslutande sex är två bra preventivmetoder, om än inte heltäckande. Dessa man med fördel kompletteras med andra, såsom kondom eller att räkna dagar. Poängen är att det finns en massa saker män kan göra för att skydda kvinnan som de tyvärr i nuläget inte alltid gör. Frågan är varför vissa är så himla måna om att påpeka att lösningar som innebär att män måste ta ansvar inte är säkra, när det faktum att till exempel p-piller inte är det sällan lyfts fram? Kanske kanske kan det handla lite om det här med att män gärna hittar på ursäkter för att slippa ta ansvar.

Kan inte cismän bara skärpa sig och ta lite ansvar för sin jävla utlösning någon gång?

Vi måste prata om det här med barnalstrande sex. Kuk-i-fittan-sex, oskyddat sex, sex där en cisman kommer i en ciskvinnas underliv. Det är väldigt problematiskt att detta är normen för hur vi idkar samlag i detta samhälle.

Jag tänker på cismän som kommer för tidigt, alltså som lovat att dra ut den när det är dags men som inte gör det för att de ”glömmer”, och så ligger en där med deras jävla sperma i ens underliv och måste börja oroa sig för om en kanske kommer bli gravid. Det är inte särskilt respektfullt.

Samma sak gäller även om en skulle ha kondom. Det här med män som liksom bara gör sin grej och kommer och sedan tänker sig att samlaget är slut. Det är så oerhört respektlöst att bara ”glömma” att tillfredsställa sin partner innan samlaget tar slut, för det brukar ju ofta vara just slut när mannen har fått sig sin utlösning.

Hur svårt kan det vara att planera ett samlag efter att en inte ska komma i någons underliv? Typ ta på sig en kondom, eller se till att avbryta innan utlösning. Om en nu vet att en har svårt att undvika utlösning så kan en väl strunta i att ha så mycket omslutande sex. De flesta män kan ju också träna upp sin förmåga att kunna förhindra utlösning så det kan vara en bra idé långsiktigt. Hur svårt kan det vara att inse sina begränsningar och planera utefter detta?

Alltså okej om det händer typ nån gång, men många män verkar sätta denna ignorans i system. Jag har varit med om det lite för många gånger för att det ska rör sig om enskilda händelser, och det är jag knappast ensam om. Det är ju ett problem som många människor har, till och med såpass att det dyker upp i en massa populärkultur.

Saker och ting ”händer” inte bara, saker och ting tillåts väldigt ofta hända på grund av ignorans inför risken att det ska hända. Såsom det här med sex fungerar för många idag så kan mannen bara köra medan det är kvinnan som får ta ansvar för om något ”händer”. Det är hon som ska se till att ha en backup, att skydda sig med till exempel p-piller. Det är hon som måste påminna om att mannen inte ska komma inuti henne, och ha överseende med om han ändå gör det.

Det går att planera ett samlag utefter den risk som finns för att någon ska bli gravid. Ibland sker misstag, men det är knappast förklaringen till den stora mängd män som ”råkar” komma i olika underliv. Kan inte män ba skärpa till sig och ta lite ansvar för sin utlösning någon gång?!?

Se kvinnor som människor.

Många män har de senaste dagarna frågat mig om hur en ska göra för att ta kontakt med en kvinna en är intresserad av om en inte får typ gå fram och kommentera utseende/ta på en främling.

Jag tycker detta är en intressant fråga på många sätt. Jag undrar hur dessa män gör när de skaffar sig vänner. Brukar de gå fram till personer de tycker ser snälla ut och kommentera deras utseende? Eller brukar de kanske typ… hänga i olika sammanhang och småsnacka lite med folk och snacka mer med de som är intressanta? Eller kanske hänga på något forum och fråga om en fika om de får extra bra kontakt med någon? Det är i alla fall så jag brukar skaffa mig vänner, och, tro det eller ej, ligg! Processen ser faktiskt typ likadan ut.

Senast jag blev uppraggad så var det av en man jag träffat i något slags sammanhang som hörde av sig och frågade om jag ville ses med motiveringen att jag ”verkade kul”. Vi sågs och hängde och sedan låg vi. Tänk att den här personen lyckades få mig i säng utan att kommentera mitt utseende eller tog på mig utan min tillåtelse! Vid närmare eftertanke tror jag inte att en enda av de personer jag har haft sex med har inlett sin kontakt med att kommentera hur jag ser ut eller ta på mig utan min tillåtelse, och det har faktiskt gått bra ändå. Jag tror kanske rentav att jag hade bangat om han hade inlett med det eftersom jag tycker att det är sjukt onajs att bli objektifierad det första som händer. Jag föredrar om en person fokuserar mer på vem jag är än hur jag ser ut, och jag tror inte att jag är ensam om detta.

Vissa verkar tycka att det är ”praktiskt” att kommentera utseende. Jag kan förstå det, jag kan också förstå hur det är praktiskt att inte försäkra sig om samtycke innan en har sex med en kvinna. Vad jag också kan begripa att en ibland får åsidosätta sitt behov av att saker ska vara praktiska och tänka på hur ens agerande uppfattas. Faktum är att många känner sig obekväma av att bli objektifierade, speciellt av främlingar. Detta är ett gott skäl till att inte göra det, hur bekvämt det än kan vara.

Men den mest intressant grejen här är hur kontaktsökande ser så olika ut i olika situationer. Att ta kontakt med någon en vill ligga med ska liksom göras enligt vissa regler. Varför är det så? Varför kan folk inte bara ta kontakt med potentiella ligg som de gör med vem som helst annars?

Vi förväntas behandla människor vi ligger eller vill ligga med annorlunda än vi behandlar människor i allmänhet. Är det på grund av rädsla för att inte lyckas med projektet, för att råka slösa tid på att prata med en människa som en sedan ändå inte får i säng? Om det är så du resonerar är du nog tyvärr en skitstövel. Jag menar, hur osympatiskt är det inte att bara vilja prata med någon om en belönas med sex. En lösning på problemet kan alltså vara att sluta opp med att ha en så otroligt tråkig och objektifierande syn på kvinnor. Kanske får en ligga mindre, vad vet jag, men det tycker jag nog att en kan stå ut med.

Om det nu är så att en bara är ute efter lite kravlöst sex så tycker jag att en kan söka sig till sammanhang där det är det uttalade syftet, det finns till exempel gott om sexkontaktsidor som en med fördel kan använda sig av. Men att gå omkring och ge människor ”komplimanger” eller ta på dem med stor risk att de känner sig obekväma och hotade är inte okej, inte någonstans. Dessutom tror jag inte att det är ett särskilt effektivt sätt att få ligga på, jag tror snarare att det handlar om mäns tendens att i tid och otid ta sig rätt över kvinnors kroppar.

Grejer män gör.

Satt och tänkte lite på det här igår att det är helt absurt vad många män beter sig illa.

Grejer män/killar/pojkar gör:

Tar på kvinnor, ofta främlingar, utan att fråga. Alltså vad är grejen med detta? Varför gör ni det? Det är ett jättekonstigt beteenden och det är verkligen inte respektfullt eller trevligt. Det är nästan som att ni utövar makt genom att ta er rätt över kvinnors kroppar.
Kommenterar kvinnors utseende i tid och otid (mest otid). Typ en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ”söt tjej”. Vem kommer ens på tanken att göra sådär? Om någon jag känner är ledsen brukar jag inte blanda in den personens utseende det första jag gör. Det är nästan som att ni vill få kvinnor att tro att de behöver bli godkända av er för att vara värda någonting.
Har sex med kvinnor utan att veta att de vill eller, ännu värre, trots att de sagt nej. Hur kan en få för sig att en ska ha sex under dessa omständigheter? Det är nästan som att ni utövar makt genom att aktivt sätta er egen vilja framför er partners. Men så elaka kan ni väl ändå inte vara? Eller?
Är tysta eller förneka sina känslor istället för att berätta vad de tänker och känner. Detta är så himla opraktiskt och försvårar verkligen mänsklig samvaro. Kan inte killar bara sluta med det? Jag lovar, ni kommer att vara älskade även om ni tar ansvar för era känslor. Det är nästan som att ni förnekar att ni har känslomässiga behov för att upprätthålla någon slags fasad eller maktförhållande.
Pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Vad får ni ens ut av detta? Om ni nu tror att ni är så mycket bättre så kan ni väl visa det genom att ha en respektfull attityd mot era medmänniskor (kvinnor). Det är nästan så att en kan tro att ni försöker glömma era egna ruttna jag genom att snacka skit om kvinnor men så kan det väl inte vara? Eller?

Ja det är verkligen en gåta hur män beter sig till och från! Är det någon som har någon intressant förklaringsmodell så får ni gärna leverera den för jag är fan clueless inför detta beteende. Det verkar typ som att män har någon slags konstig… makt? över kvinnor som gör att de tycker att de kan bete sig lite hur som helst och dessutom kommer undan med det. Men så kan det väl ändå inte vara? Eller?

Att förhålla sig till män.

En sak jag verkligen önskar att fler män förstod är att kvinnor ständigt förhåller sig till dem. Som kvinna blir en lärd två saker om det här med män:

Män är farliga. Inte att alla män är farliga eller så, men att det finns en överhängande risk för att bi utsatt för saker av (främmande) män. Vi får lära oss hur vi ska skydda oss mot våldtäkter, vi får lära oss hur vi ska bete oss för att slippa sexuella trakasserier, vi får lära oss vilka män vi ska akta oss för för att slippa bli slagna och så vidare och så vidare. Kulturen fullkomligt svämmar över av berättelser om kvinnor som blir utsatta för fruktansvärda brott av just män. En skulle ju nästan kunna tro att kvinnokroppar konsekvent används som rekvisita i spännande berättelser eller något.
Ansvaret ligger på kvinnor. Vi får också lära oss att vi ska skydda oss. Hela tiden skydda oss. Män får inte lära sig ens i närheten så mycket om hur de ska skydda sig från slagsmål. Vad signalerar detta? Jo, om du kan skydda dig och vet det så innebär det att det är ditt fel om någonting går snett. Om en kvinna blir utsatt för något brott så är det hennes fel, för det är hon som inte tagit till sig alla välmenande tips om hur hon kan skydda sig tillräckligt mycket. Nevermind att dessa tips kräver sjukt mycket arbete att följa, saknar verklighetsförankring (till exempel: våldtäkter sker mest i hemmet, inte bara ”farliga” män slår och så vidare) och dessutom ofta är motsägelsefulla.

Detta gör att många kvinnor går omkring med en rädsla inte bara för att bli utsatta för något utan också för att det ska vara deras eget fel om det händer. Kvinnor tillåts inte bara vara lyckligt ovetandes om alla hemskheter som kan hända oss, utan vi måste ständigt tänka på dessa hemskheter och hur vi ska göra för att undvika dem.

Kvinnor har också lärt sig att tillfredsställa män först och främst, dels för att få bekräftelse från män och bli accepterade av män men också för att vi lärt oss att vara rädda för konsekvenserna av att göra en man upprörd. Att tillfredsställa män är en överlevnadsinstinkt för kvinnor. Därför kan män inte förvänta sig att kvinnor alltid säger rakt ut vad de tänker och känner.

Ofta pratar män om att de ”vill väl” och liknande. Detta är säkert sant, problemet är att det inte räcker med att vilja väl nu när vi lever i ett patriarkat. Som man har en makt oavsett om en vill det eller inte, som man så kommer kvinnor att förhålla sig till en och anstränga sig för att tillfredsställa en.

När män närmar sig kvinnor så måste de tänka på det här med att kvinnor ständigt förhåller sig till män. Det funkar inte att typ förvänta sig att någon ska säga nej när hon känner sig obekväm, det funkar inte att förvänta sig att kvinnor ska sätta upp sina egna gränser. Kvinnor har lärt sig att vi inte får ha gränser, speciellt inte gentemot män, så om en förväntar sig att kvinnan ska sätta upp gränser är risken stor att det inte sker och hon bli obekväm.

En grej jag kan tycka att vissa män gör som är problematiskt är att vara ”ärliga” på ett sätt jag tycker är obekvämt. Typ prata om att de känner sig attraherade av mig eller liknande. Det som kan uppfattas som charmig rättframhet av vissa uppfattas av mig snarare som ett övertramp på min personliga sfär. Jag behöver inte veta vad olika män tycker om mitt utseende, att de känner sig attraherade av mig och så vidare. När jag får i denna information så behöver jag förhålla mig till den, och det är jävligt jobbigt. Jag måste avvisa intresset på ett sätt som är tydligt men som inte gör mannen ledsen eller arg, alternativt stå ut med en massa sårade eller arga känslor. Båda är påfrestande.

Många män slänger ur sig ”komplimanger” och visar intresse för att sedan förvänta sig att kvinnor ska reagera på det här på olika sätt, för det mesta vill de att kvinnor ska bli glada för uppmärksamheten. När kvinnor inte lever upp till förväntningarna på hur de ska reagera så bli dessa män inte sällan sårade eller arga. Det finns säkert män som inte bli det, men vetskapen om att många män blir det är nog för att en som kvinna ska känna sig obekväm när sådant kommer på tal.

Innan du som man tar kontakt med en kvinna kan du kosta på dig att tänka lite på detta. Tänk på det här med mäns makt och kvinnors underläge, tänk på att kvinnor lär sig att vara rädda för och tillfredsställa män. Sedan kan du tänka på hur du kan ta kontakt, om du ens ska ta kontakt. I många fall är det bästa sättet att visa vänlighet och omtanke att inte ta kontakt alls, kanske rentav att markera att en inte planerar att göra det. Jag vet till exempel att vissa män går över på andra sidan gatan om de går bakom en kvinna på vägen hem sent på natten, eftersom de vet att hon kan komma att känna sig hotad av det. Detta är nog en bra mycket bättre strategi än att försöka visa att en är vänligt inställd genom att hälsa.

När en förslår detta blir vissa män upprörda. De vill minsann inte straffas för att andra män inte beter sig bra mot kvinnor. Denna gråtfest ger jag inte mycket för: om en verkligen har kvinnors intresse i åtanke och inte sitt eget behov av att framstå/känna sig som en ”bra kille” så borde detta inte vara ett problem. Då borde det gå att bara strunta i hur en uppfattas och helt enkelt bara fokusera på att en kvinna ska slippa förhålla sig till en mer än vad som är nödvändigt, och detta görs bäst genom att inte agera på ett sätt som kan uppfattas som att en vill ha ut något av situationen.

Den patriarkala dansen.

Här är talet jag höll på Tjejjouren Mejas manifestation för samtyckeslagstiftning i Eskilstuna. Det är första gången jag läser upp en text offentligt och jag är väldigt nöjd. Tack till Tjejjouren Meja för att jag fick komma!

Bildkälla.

Idag tänkte jag berätta för er om en dans, en dans ni alla kan. Ni har alla era unika stilar, era egna rörelser, men grundstegen är desamma. Det är en dans ni alla har lärt er, utan att ha något att säga till om. Dansen jag tänkte tala om är den patriarkala dansen.

Redan innan vi visat våra skrikande ansikten inför världen kommer frågorna; vad hoppas du på, flicka eller pojke? Någon kanske vill ha en pojke för att flickor har så svårt att hålla sams, någon kanske vill ha en flicka för att det är så fint med rosa och blommigt. Redan här görs åtskillnaden mellan män och kvinnor, redan här uttalas värderingar kring dessa tu. Redan här förbereds den patriarkala dansen.

Den patriarkala dansen fortsätter efter födseln. Bebisar som uppfattas som pojkar får en mycket mer oöm behandling, de förväntas tåla mer, de får krypa iväg längre innan de blir stoppade. Bebisar som uppfattas som flickor får mer ömhet, blir oftare hindrade i sitt utforskande av världen. Det är här vi görs till kvinnor och män, det är här vi förbereds för den patriarkala dansen.

Flickor lär sig tidigt att ta ansvar för pojkar. När flickor blir trakasserade av pojkar ska flickor bli glada för, eller ha överseende med, uppmärksamheten. Detta ansvar följer med kvinnor under resten av livet. Kvinnor som blir utsatta för mäns trakasserier får höra att de ska klä sig annorlunda, bete sig annorlunda, reagera annorlunda.

Precis som i många andra danser för män, och kvinnor följer. Männen står för initiativen i den patriarkala dansen, kvinnor reagerar på de initiativ som män tar. Kvinnan kan bara förhålla sig till den spelplan mannen har satt upp.

Ibland sägs det att en våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Fram till dess att det magiska ordet utstöts så har mannen rätt att göra vad han vill med kvinnan. Återigen får kvinnan axla ansvaret för mannens beteende, det är hon som måste sätta stopp när han passerar hennes gränser, inte han som själv måste undersöka var hennes gränser går.

Om kvinnans gränser överträds så är det hennes fel. Varför hånglade du med honom? Varför gick du hem med honom? Varför sa du inte nej tydligt nog? Kvinnan får ansvaret för att avbryta den patriarkala dansen.
Vi måste sluta dansa den patriarkala dansen, ty det är den som leder till att kvinnors gränser överträds. Det går inte att välja att den ska dansas ibland, ibland inte. Män och kvinnor lär sig att närma sig varandra genom den patriarkala dansen, hur ska vi plötsligt kunna kasta den åt sidan när den inte passar längre? Dansen måste sluta dansas helt och hållet.

En samtyckeslag är såklart inte allt, men det innebär att vi som samhälle slutar acceptera den patriarkala dansen. Det innebär att en del av det ansvar som nu ligger på kvinnan istället skulle läggas på mannen. Mannen skulle bli tvungen att inte bara sluta vid ett nej, utan istället försäkra sig om att det finns ett ja. Det skulle innebära att vi gav tillbaks kvinnor lite av rätten till sina kroppar, men det skulle inte göra att den patriarkala dansen upphörde.

För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte ens sopar dansbanan. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte säger åt flickor att ha överseende med pojkars övergrepp och istället börjar ställa krav på att pojkar ska sluta begå dem. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi slutar ursäkta mäns beteende med att de ”är sådana” och istället ger dem ansvaret över sina egna handlingar. Vi måste lära oss att dansa en ny dans, en dans där vi möts som människor, som jämlikar. Och det är det som är feminism; kampen för att den patriarkala dansen ska upphöra, kampen för att människor ska slippa vara kvinnor eller män, kampen för att vi ska slippa lära oss den patriarkala dansen, och istället bli människor fria att välja våra egna danssteg.

Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

En grej som män älskar att påminna feminister om är att MÄN FAKTISKT ÄR STARKARE ÄN KVINNOR. Utifrån detta dras sedan en massa spännande slutsatser, till exempel att denna fysiska styrka skulle vara skälet till att kvinnor är förtryckta och att det kanske rentav skulle berättiga det (!).

Det finns en mängd olika problem med det här argumentet. Det första är: vad är ”styrka”? Det kan vara så oerhört många olika saker. Den styrka som brukar åsyftas i dessa sammanhang är ofta förknippad med muskelmassa (det är det som brukar användas för att ”bevisa” denna utsaga). Men för det mesta är det inte bara ren muskelstyrka som avgöra utan även till stora delar teknik, detta gäller även då det ”bara” handlar om att lyfta något, rätt upp och ner. Jag tänker mig också att egenskaper som till exempel uthållighet, smärttålighet och så vidare är något som gör att en i mycket högre grad för att utnyttja den styrka en har. Speciellt när det kommer till att slåss så är ”råstyrka” inte i närheten av så viktigt som bra reaktionsförmåga, smärttålighet, teknik och så vidare. Det finns också sammanhang där en stor muskelmassa kan vara problematisk, till exempel kräver det mycket mer energi att underhålla en sådan vilket såklart kan vara en stor nackdel, speciellt med tanke på att ciskvinnor också har mer kroppsfett. Det går alltså inte att säga säkert att stor muskelmassa är eller har varit en generell fördel.

Vidare är det ganska ovanligt att en ställs inför situationer där en måste utnyttja hela sin styrka idag, och jag tänker mig att det inte var såpass vanligt tidigare som många vill påskina heller. Den här idén om att människor ”förr i tiden” mest ägnade sig åt att typ lyfta grejer och döda olika djur med sina bara händer är nog ganska tveksam.

Vidare så finns det många kvinnor som är starkare än vad män i allmänhet är. Visst, anlag spelar roll, men det som främst skapar styrka är att en använder sina muskler. De flesta nu levande män har nog inte ens en bråkdel av den styrka som de skulle kunna ha, helt enkelt eftersom musklerna sällan används. Detta går ju uppenbarligen alldeles utmärkt. Det är väldigt märkligt att använda mäns större muskelstyrka som ett argument för att män är bättre i ett samhälle där vi snarare har problemet att folk använder sina muskler för lite.

Ibland tas sport upp som ett exempel. Män är mycket bättre på olika sporter, därför är de fysiskt överlägsna. För det första finns ju problemet med vilka sporter som anses viktiga här, även detta utgår ju såklart ifrån mannen som norm. Kvinnodominerade sporter lyfts dels inte fram särskilt mycket, dels så uppmuntras inte kvinnor till att utöva sport på samma sätt som män och de kvinnor som utöver sport får mycket sämre förutsättningar, blir utsatta för trakasserier och så vidare. Därför är det inte konstigt att vår tids stora idrottare är just män. Men framförallt så tänker jag att just sport är ett slags bevis på att ”manlig råstyrka” faktiskt inte är så jävla viktigt som många vill påskina, vi behöver ju liksom hitta på en massa olika tävlingar för att folk ska få tillfälle att använda den. De flesta idrottare ställs nog sällan inför en situation där de behöver använda hela sin fysiska förmåga utanför idrottssammanhang.

Det talas också ofta som om denna manliga råstyrka är något vi liksom behöver, något vi inte kan vara utan. Att lyfta tunga grejer anses ofta vara oerhört centralt i projektet mänsklighetens överlevnad. Men allt detta som kvinnor traditionellt utför då: vård, omsorg, känslomässigt arbete och, inte minst, barnafödande. Detta är oerhört centrala uppgifter för mänsklighetens överlevnad som i regel faller på kvinnor att utföra. Kvinnor arbetar också betydligt mycket mer än vad män gör, och för sämre eller i många fall ingen betalning. Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

Men om vi nu, för argumentets skull, utgår från att det faktiskt stämmer att män på grund av sin större muskelmassa är och har varit bättre lämpade för livet i allmänhet så kommer vi till frågan; vad innebär detta? Kanske innebär det att män har kunnat hålla kvinnor på plats eftersom de kunnat hota med våld? Nja, våld är visserligen en viktig del i upprätthållandet av patriarkatet men en majoritet av alla män använder inte våld mot kvinnor. Det är inte fysiskt våld som får kvinnor att foga sig under förtrycket, utan det är snarare ideologiskt förtryck. Det handlar om vem som anses ha rätt att slå, om vem som har närmast till våld, och här är den manliga våldskulturen en mer viktig faktor än den manliga styrkan. Även män som är fysiskt underlägsna sina kvinnliga partners utövar våld mot dem.

Men framförallt undrar jag varför mäns fysiska överlägsenhet skulle berättiga något av det som män utsätter kvinnor för i patriarkatet. Få skulle tycka att en starkare man har rätt att använda våld mot och exploatera en svagare, varför skulle mäns fysiska överläge ge dem rätt att använda våld mot och exploatera kvinnor? Detta är ett väldigt cyniskt sätt att se på världen, det handlar liksom bara om den starkes rätt.

Det är klart att det finns någon slags förklaring till kvinnoförtrycket, manlig ”råstyrka” kanske är en möjlig sådan, själv är jag mer inne på reproduktionen. Oavsett hur det är med den saken så är det kanske inte så oerhört relevant att diskutera varför välden ser ut på ett visst sätt, det viktiga är ju att förändra den till det bättre. Det finns förklaringar till alla förhållanden i samhället, men att något är möjligt att förklara gör inte att det är eftersträvansvärt. Med en sådan inställning kan en ju lägga allt det här med politik på hyllan och bara nöja sig med att saker kommer vara precis som de är nu för all framtid eftersom det finns en förklaring till det. Ett vara är inte ett böra, och det är väldigt viktigt att förstå om en ska begripa någon form av politik.

Onödig moralism och misogyni i abortmotståndet.

Ett argument emot abort som jag tycker är vidrigt är följande ”men om en har sex så ska en kunna ta konsekvenserna”. Det är liksom så onödigt moralistiskt. Varför tvinga in människor i något de uppenbarligen inte vill bara för sakens skull, för att de ska ”ta konsekvenserna”, när det faktiskt finns en massa andra möjligheter också. Det känns som en så himla onödig tillbakagång att envisas med att inte ge folk vissa möjligheter bara för att.

Ibland talar folk om att människor som inte förmår skydda sig inte borde ha sex alls. Det kanske är sant, men om en inte anses mogen nog för att ha sex borde en ju verkligen inte skaffa barn.

Vidare så finns det en ganska stor ojämlikhet i vem som får ta konsekvenserna, det är ju nämligen kvinnan som vanligt. Det är kvinnan som måste bära på barnet, som måste föda det och som troligen kommer få ta ansvaret för det. Det är också kvinnor som traditionellt sett fått ta skulden för det inträffade. Det är helt enkelt en inställning som stärker kvinnor underordning.

Ofta är det män som slarvar med kondom. Det är män som försöker tjata sig ur att använda kondom, som ”glömmer” den, som suckar när den tas fram och så vidare. Visst finns det kvinnor som undviker kondom men jag skulle säga att de är betydligt färre än de män som gör det. Jag skulle också vilja hävda att många kvinnor som undviker kondom gör det för att de lärt sig att det är så OERHÖRT JOBBIGT för män att ha kondom. Så var det i alla fall för mig under tiden jag slarvade med kondomen, och det är inte heller särskilt konstigt att det känns mindre kul att förslår det efter att en fått suckar, tjat och menande blickar gång efter gång.

Det är också män som har sex med kvinnor mot deras vilja. Nu talar jag inte bara om regelrätta våldtäkter här, utan om all form av press en kan känna inför att ligga med någon annan. Jag skulle säga att kvinnor garanterat är överrepresenterade i gruppen som känner sig pressade till samlag. Kvinnor lär sig att de måste betala för mäns uppmärksamhet och kärlek med sina kroppar. Många kvinnor har samlag fast de egentligen inte vill, för att de känner sig tvungna. Det är så manligt överläge fungerar, kvinnor är så måna om att få mäns kärlek och bekräftelse att en gott kan betala med sin kropp.

Varför är det alltid kvinnor som ska betala för mäns vårdslöshet, mäns tillfredsställelse och så vidare? Varför är det alltid kvinnor som ska straffas för det som händer när en har sex? Den här moralismen kring aborter är inte bara dum och onödigt, den är oerhört misogyn också. Det är sällan att personer kläcker ur sig att vi ska sluta bekämpa könssjukdomar eftersom det är bättre med avhållsamhet. Undrar vad det beror på? Kanske att det drabbar båda könen.