Kategori: Feminism

”Du har inte upplevt riktig kärlek”.

Ibland sägs det till mig att jag inte har upplevt riktig kärlek. Jag undrar i mitt stilla sinne: vad är riktig kärlek, och var hittar en den?

Det är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ”den rätta”, och att jag bara inte funnit hen. Detta verkar dock gälla ganska många. De allra flesta par separerar, många kvinnor delar mina erfarenheter av manligt agerande. Det verkar alltså vara ganska ovanligt att en upplever vad dessa personer menar vara ”sann kärlek”, många går genom hela livet utan att hitta den och ödslar under siden oändligt mycket tid på olika män i tron att de hittat den eller förhoppningen om att den ska gå att finna där.

Men grejen är, att ”sann kärlek” framställs inte som en kul grej som händer ett fåtal, det framställs som en obligatorisk grej som måste hända för alla. Kvinnor lär sig att längta efter den sanna kärleken med varje fiber i sin kropp, och sträva mot den på alla möjliga vis, att offra en massa olika saker för att kanske kanske kunna uppleva den sanna kärleken en dag.

Poängen är att jag inte är intresserad av att gå omkring hela livet och vänta på ”den rätta”. Jag är inte intresserad av att anstränga mig till det yttersta i relationer med en massa olika män för att han kanske kanske kan vara den rätta för mig. Jag är inte intresserad av att gå omkring och nära illusionen om den sanna kärleken för mig själv, för jag vet hur mycket jag redan lidit av den och jag vill inte lida mer. Jag vill fokusera på annat i livet, saker och ting jag vet att jag kommer att kunna få, istället för att förlita mig på slumpen. För de är ju det ”den rätta” handlar om: slumpen, en slump en ska arbeta jävligt hårt för att sätta upp gynnsamma förutsättningar för, precis som Charlotte i SATC alltid gör. Hon går omkring som på nålar i den ständiga förhoppningen att just han där på gatan ska vara den som hon ska kunna spendera sitt liv tillsammans med. Och kanske träffar hon honom en dag, men frågan är om det är värt mödan.

Jag har lättare att stå ut med tanken på att den rätta kanske kan finnas, men att jag inte kommer anstränga mig för att hitta hen, än att jag kanske kommer anstränga mig till max för att hitta någon som inte finns. I det tidigare scenariot kanske jag går miste om något, men jag kommer får möjligheten att göra en massa feta grejer istället, i det senare scenariot så kommer jag att ha offrat oerhört mycket för en utopi.

Och jag tror genuint att den sanna kärleken är en utopi. Jag tror inte att den rätta finns, utan jag tror att det uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer, problem som jag helst lever utan. Vissa kanske tycker det är värt det, andra inte. Jag har bestämt mig för att jag inte tycker att det är det. Jag tror aldrig att kärleken kommer vara så fantastisk att den är värd allt som en förväntas offra för den.

Just nu lever jag i en relation med en man,  men jag inbillar mig inte att det handlar om att han är ”den rätta” för mig. Vi har råkat möta varandra i rätt skede i livet och omständigheterna har fört oss samman. Vi delar mycket, men han kan inte vara allt för mig, och jag tror inte heller att det finns någon annan som kan vara det. Jag behöver en massa olika människor i mitt liv, en massa olika sätt att fylla det med mening på. Detta är egentligen självklarheter, men sorgligt nog så inbillas kvinnor ofta att kärleken står över andra mål en kan ha i livet, eftersom kärleken beskrivs som så oerhört fantastisk. I själva verket är kärlek som de flesta andra softa grejer; kul, men verkligen inte oproblematiskt eller Det Enda. En av livets aspekter som en kan välja, men som en också kan välja bort.

Att vara onyanserad, ogenomtänkt eller ha ett svartvitt tänkande.

Ibland kallas jag ”ogenomtänkt”/”onyanserad” eller anklagas för att ha ett ”svartvitt” tänkande. Nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på detta.

Det finns en slags idé om att en måste ta in ”alla sidor” om en ska föra en debatt eller driva ett resonemang. Problemet är att se sidor som ingår i ”alla sidor” för det mesta är de som tar mest plats i samhället. Om en till exempel ska diskutera invandring så måste en ta med den rasistiska sidan, eftersom detta samhälle är rasistiskt. Det ställs inte på samma sätt krav på att de som förespråkar den rasistiska sidan ska vara ”nyanserade” och ta hänsyn till den antirasistiska sidan. Det är vi som står i underläge som måste ta hänsyn till rasismens hegemoniska position i det här samhället.

När jag skriver om feminism så anses jag vara ansvarig för att vara ”nyanserad” och inte ”svartvit” i mitt tänkande. Att vara ”nyanserad” i det här fallet handlar inte om att jag ska väga in olika aspekter eller liknande, utan det handlar om att jag ska ha åsikter som står nära hegemonin. Alltså: jag ska inte skriva att alla män förtrycker alla kvinnor, utan att vissa män kanske förtrycker kvinnor litegrann men att män också kan bli förtryckta faktiskt. Om jag skriver så anses jag vara ”nyanserad”. Det har ingenting att göra med hur väl jag underbygger mina argument eller liknande, det har att göra med att jag ska ha åsikter som accepteras i patriarkatet.

Det finns också ett krav på någon slags ödmjukhet, som ska uppnås genom att ”erkänna att en kan ha fel”. Jag ser det som en självklarhet att jag kan ha fel, men jag jag inga skäl till att hävda att jag kan ha fel hela tiden. Människor med makt avkrävs sällan sådana bekännelser, utan det är något en avkrävs när en har perspektiv som ligger långt ifrån vad som anses ”rätt” i detta samhälle. Jag är bara en helt vanlig person, jag har haft fel många gånger och kommer ha det många gånger igen. Jag har flertalet gånger erkänt mina fel. Jag känner inte att jag behöver säga det hela tiden.

Ett argument blir inte bättre för att en lägger in en massa ”men jag kan ju ha fel” eller ”en kan se saker från det här perspektivet också” i det. Det blir bara slafsigt och jobbigt att läsa. Dessutom så tycker jag inte att det är min skyldighet att redogöra för några andra åsikter än mina egna, jag tycker rentav att det kan vara ganska konstigt och omoraliskt att göra det. Varför ge en massa legitimitet till saker en inte står för?

Jag tycker att det är oerhört oansvarigt att typ snacka om att rasister/jämställdister/liberaler eller whatever har ”poänger” för att framstå som ”nyanserad”. Det en gör när en gör så är att stärka det samhällssystem vi lever i idag. Om en ger till exempel rasism en uns av legitimitet genom att erkänna att det finns ”poänger” i rasistiskt tänkande så stödjer en en rasistisk världsordning. Det har jag ingen lust att syssla med.

Jag ser inga skäl till att vara ”nyanserad” om det innebär att jag ska gå omkring och erkänna legitimiteten i perspektiv som jag genuint tror skadar andra människor. Jag skulle tycka att det var väldigt oansvarigt och det är ett beteende jag inte kan försvara moraliskt. För mig är det viktigt att jag företräder de åsikter jag tror på och inte något annat blaj bara för att en ”ska” göra det för att anses ”nyanserad”. Jag företräder åsikter för att jag står för dem och kan försvara dem, inte för att jag är någon slags kanal för en massa olika ståndpunkter en kan inneha. Jag har ingen skyldighet att företräda någon annan än mig själv och lägga fram något annat perspektiv än mitt eget. ”Nyanserna” kan ju inte härbärgeras av en enda person, utan det är något som uppstår när människor med olika åsikter diskuterar med varandra. Det ska till en person med jävligt mycket hybris för att tro att hen ska kunna företräda hela spektrat av åsikter en kan ha i en fråga.

Jag har givetvis övervägt de flesta av de ståndpunkter som jag idag vänder mig emot. Det har till och med varit ståndpunkter jag argumenterat varmt för. För mig har det varit en lång process att komma till de ståndpunkter jag har idag, och det är långt ifrån ”ogenomtänkt”. Sedan kan en såklart tycka annorlunda än vad jag gör, men det innebär inte att jag har tänkt för lite på något, bara att vi tänker annorlunda. Jag kommer inte att redogöra för hela den process jag tagit mig igenom för att komma fram till en ståndpunkt så fort jag skriver om den, jag har svårt att se något syfte med det. För det mesta så har jag tänkt igenom de invändningar och perspektiv personen ”bidrar” med, men jag har av olika skäl kommit fram till att jag inte instämmer eller att jag uppfattar dem som irrelevanta. Det är oerhört ovanligt att en person som inleder såhär kommer med ett perspektiv som faktiskt är nytt för mig, utan det brukar vara samma svada som jag fått upptryckt i fejset under flera års tid. Ganska ofta är det också så att personen skriver att det finns andra perspektiv men inte riktigt redogör för vilka dessa skulle vara, utan mest bara talar om för mig att jag har fel.

När en människa kallar mig ”onyanserad”, ”svartvit” eller ”ogenomtänkt” så gör hen anspråk på att sitta inne på Sanningen om hur det ligger till med saker och ting. Anledningen till att vi tycker olika är enligt den här människan att jag har kommit mindre långt i min process, tänkt på färre olika infallsvinklar och så vidare. I mina ögon är detta ett sätt att ta tolkningsföreträde och recensera mina åsikter och min tankeprocess snarare än att argumentera emot dem. Om du inte håller med mig får du gärna skriva varför och argumentera, men att komma med något generellt omdöme om att jag är ”ogenomtänkt” eller ”onyanserad” är en härskarteknik som jag uppfattar som oerhört osympatisk.

Att visa intellektuell respekt för andra människor handlar om att ta deras intellektuella förmåga på allvar. Detta görs inte genom att antyda att de bara inte tänkt tillräckligt länge på något, utan det görs genom att bemöta argument. Jag har full förståelse för att en inte vill syssla med detta utan bara tycker jag är dum i huvudet, så känner jag inför väldigt många personer. Men låtsas då för guds skull inte att det handlar om något annat än just det. Det är helt okej att bara säga vad en menar; du har fel.

Vad är det att vara Kvinna?

Ibland tänker jag på det här med att vara cis. Vad är det att vara cis? Framförallt handlar det väl om vad det inte är att vara cis. Som cisperson behöver jag inte fundera särskilt mycket över min könsidentitet, eftersom jag aldrig har känt att min kropp har varit fel, att människor har könat mig fel och så vidare.

Men att vara cis innebär ju såklart också att jag på något sätt identifierar mig som kvinna, eftersom den kropp jag har är en kvinnligt kodad kropp. Men vad innebär det att identifiera sig som Kvinna?

När jag tänker på att vara kvinna så tänker jag på att vara förtryckt. att vara kvinna i det här samhället är att vara underordnad, förtryckt av, män. Det handlar om att vara ickenormen i ett samhälle där mannen är norm. Det handlar om att vara ett komplement till mannen. Hela min kvinnlighet avgörs i relation till män, i min underordning.

Jag försöker tänka mig en värld utan män där jag fortfarande är Kvinna, och det är väldigt svårt för mig att tänka mig. Jag vet inte vad det skulle innebära att vara kvinna i en värld där det inte finns en motpol mot vilken jag kan utöva min kvinnlighet. Jag tänker att jag fortfarande skulle ha den kropp jag har, men den skulle inte längre vara kvinnligt kodad. Det skulle istället vara andra egenskaper hos min kropp som avgjorde min identitet, om några alls.

Att vara kvinna för mig är en position, inte en identitet. Jag känner mig inte som Kvinna i mig själv, jag känner mig som Kvinna i förhållande till det som i detta samhälle anses vara min motsats, till männen. Det finns ingenting inuti mig som är kvinnligt, ingen kärna av kvinnlighet som bara finns där, utan det handlar om vad jag konstrueras som i min samvaro med andra. Eftersom jag blir förtryckt som Kvinna så tvingas jag uppfatta mig själv som Kvinna. Eftersom mitt livsöde delvis avgörs av att jag uppfattas som Kvinna, så blir detta också min könsidentitet, då jag inte känner något aktivt motstånd emot den.

Jag tänker att det är svårt det där med fasta identiteter, det är svårt att säga något om vem och vad en är. För det handlar inte om vad en är, det handlar om vad en blir, vad en görs till. Vad vi identifierar oss som, vilka parametrar som anses viktiga, styrs inte så mycket av oss själva som av samhället. I det här samhället så finns det ett tvång på att identifiera sig som antingen kvinna eller man, och om du inte gör det själv så gör någon annan det åt dig. I ett samhälle där kön inte var så viktigt skulle vi troligen inte göra detta i samma utsträckning, vi skulle kanske istället identifiera oss med andra drag vi har.

Jag tänker mig att någon gång i framtiden kommer människor kanske kunna gå genom livet utan att tänka så mycket på om de är Kvinnor eller Män. När könsmaktsordningen inte längre är en av de grundläggande strukturerna i samhället så kanske vi inte alls kommer tänka i de termerna. Jag försöker tänka ett liv utan att behöva förhålla sig till sin könsidentitet, utan att behöva bestämma om en ska vara Man eller Kvinna, eftersom det inte kommer att göra någon skillnad i vilken position en har i samhället.

Det exkluderande systraskapet.

Jag fick en kommentar under inlägget om systraskap som strategi:

Men, som en queer person of colour (använder begrepp på engelska då inte känner mig bekväm med de som finns att tillgå på svenska) med erfarenheter från kvinnoseparatistiska sammanhang så känner jag mig skeptisk till användandet av just ordet systerskap. Ett ord och sammanhang som historiskt inneburit ett uteslutande och ignorerade av andra röster och behov än de just vita västerländska (oftast medelklass) heterosexuella kvinnor. Hur ställer du dig till det och den uteslutande historia som ordet och sammanhanget har? Jag personligen (och andra med mig) har känt att jag (bla min identitet som queer) och mina erfarenheter av rasism inom och utanför kvinnosep sammanhang har antingen ignorerats eller exotifierats på ett sätt som inte utvecklat de grupper jag tagit del av eller erkänt det jag varit med om, utan hela tiden förlagt problemet utanför gruppen. Det skulle vara intressant att få höra dig utveckla mer kring det.

Det du beskriver är absolut en realitet, och därför försöker jag att inte använda ordet systraskap så mycket som jag kunde göra innan. Jag tycker att det är problematiskt när systraskap används som om det var någon slags klubb en blir medlem i, vilket jag anser är exkluderande. Däremot talar jag om systraskap som en praktik en kan utföra. Denna praktik är: visa solidaritet med andra kvinnor i en gemensam kamp emot patriarkatet.

Något som kan vara problematiskt i termen systraskap är att det för tankarna till en gemensam kvinnlig erfarenhet, alltså att alla kvinnor skulle ha gemensamma erfarenheter för att de är förtryckta i patriarkatet. Jag menar att alla kvinnor är förtryckta i patriarkatet, men detta kan se ut på väldigt olika sätt beroende på vem en är. En vit cisheterokvinna har en upphöjd plats, en rasifierad kvinna blir utsatt för förtryck av såväl män som vita och så vidare. Jag tror att vi måste slopa idén om en given kvinnlig erfarenhet, eftersom den kommer att utgår från den vita cisheterokvinnans upplevelser. Detta blir såklart exkluderande och det är extremt problematiskt.

Jag tycker dock att det är viktigt att tala om vad systraskap skulle kunna vara och betyda, för jag tror att systraskap betyder väldigt mycket. Systraskap för mig handlar om solidaritet i kampen, och en förutsättning för det är att en bygger sin analys kring erfarenheter som ligger utanför den vita cisheterokvinnans. När jag tänker på att praktisera systraskap är det till exempel jätteviktigt att inte upphöja min egen normativa kvinnlighet på andra kvinnors bekostnad, typ rasifierade, att förstå att det jag upplever inte är det enda som upplevs och så vidare.

Systraskapet är inte en realitet, utan en utopi mot vilken jag strävar. För att mitt systraskap ska bli ”komplett” så måste alla kvinnors erfarenheter finnas med i analysen. Så är det inte nu, utan det är ett mål jag ständigt strävar mot. Att skapa mer förståelse för situationen hos kvinnor som inte har det som jag för att lättare kunna visa solidaritet gentemot dem är en viktig del i detta. Jag försöker att jobba med det här genom att skaffa mig mer kunskap om rasism, jobba med mina egna rasistiska beteenden och säga till andra när de utövar rasism. Jag ser detta delvis som ett feministiskt projekt, eftersom jag tror att det är nödvändigt att undanröja hierarkin kvinnor emellan för att kunna förena sig emot patriarkatet.

Jag tror att vi måste börja tala om systraskapet som ett projekt, inte något som bara ”är” och som en kan välja att ta del av och ingå i. Det är en praktik som vi måste bli bättre på att utöva. Inte bara för att vara ”snälla” mot kvinnor som ligger utanför ”normen”, utan för att en stark kvinnosolidaritet i en nödvändighet för att kunna krossa patriarkatet.

Twitter 9/12. Patriarkatet har inte uppfunnit livmodern, men kontrollerat den.

Jag måste säga att jag tycker det är INTRESSANT, många människors uppenbara oförmåga att begripa att något naturligt kan vara problematiskt. Det är inte patriarkatet som uppfunnit livmodern, nej, men denna har stått i centrum för mycket kvinnoförtryck. Att kontrollera den reproduktiva förmågan har varit ett av patriarkatets stora projekt genom historien. Könsstympning, tvångssterilisering, äktenskap, abortförbud. Allt detta handlar om makten över den reproduktiva förmågan. Visst, livmodern är naturlig, men att andra än bäraren ska kontrollera dess funktioner är det inte.

Vidare är det såklart rimligt att kräva att den som bär och föder barn, något samhället behöver, ska få god vård och slippa diskriminering. Det är rimligt att kräva att barnafödande inte ska leda till lägre lön, isolation i hemmet, moralism ifrån samhället och så vidare. Det är rimligt att kräva att vi ska få föda under trygga omständigheter, utan att riskera permanenta skador eller döden. Det är rimligt att kräva att de som tar hand om barnen ska ha samma rätt till samhället som de som inte gör det. Det är rimligt att kräva att en graviditet ska kunna genomgås så smärtfritt som möjligt.

Att föda och fostra barn är, i detta samhälle, ett arbete som en borde få lön för. Eftersom barnafödandet är nödvändigt för samhällets fortlevnad borde de som utför detta arbete bli belönade, eller i alla fall inte straffade. Idag straffas den som föder barn i form av smärta, skador och markant försämrade livschanser.

Karriärshets är inte bättre än utseendehets.

Ibland talas det om att ”unga tjejer” borde sluta snacka så mycket om utseende och män och istället fokusera mer på… karriär. Att prata om ”karriär” antas på något märkligt sätt vara frigörande, leda till mindre ångest och stress och så vidare. Det anses vara mer ”realistiskt” än de krav som ställs på kvinnors utseende. På det stora hela bättre, mindre laddat och så vidare. Undrar om det är en slump att detta snacka alltid kommer från kvinnor som på något vis lyckats med sin karriär?

För mig är ”karriär” så mycket mer ångestladdat än vad mitt utseende eller relationer med män är. Det handlar liksom om vad jag ska ta mig till i resten av mitt liv och det är verkligen inte kul att tänka på. Vi lever i ett samhälle där jobb är oerhört viktigt för vem en anses vara, samtidigt som färre och färre kan räkna med att ha någon slags fast karriär som de kan styra över. Osäkerheten på arbetsmarknaden sprider ut sig och många är glada om de ens klarar sig månaden ut. Att tänka på ”karriär” i en sådan situation känns oerhört avlägset.

Att få till en ”karriär” är inte en fråga om hårt slit allena, utan det handlar om möjligheter. För många människor känns nog karriär mer avlägset än ett lyckligt förhållande eller en snygg kropp. Det stora flertalet får ”nöja sig” med att ha något vanligt jävla jobb som en trivs lite halvbra med, och även detta framstår för många unga som en utopi. Fast anställning är ett jävla privilegium nu för tiden, det är liksom något ungdomar drömmer om att uppnå. Att i en sådan situation börja snacka om att ”karriär” i bättre och finare än utseende eller förhållanden är bara märkligt.

I detta snack finns det också ett förakt för kvinnor som ”nöjer sig”, som liksom lever ett helt vanligt liv. ”De” borde istället satsa mer på karriären och inte bry sig om så dåliga ofina saker som män, shopping eller sitt utseende. Det enda en gör här är att höja upp ett manligt ideal på bekostnad av det som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt. Kvinnor borde ta mer plats på manliga arenor, till exempel i yrkeslivet. Detta marknadsförs som ”lösningen” på kvinnoförtrycket. Om kvinnor bara blir mer som män så kommer vi ha det mycket softare. Den här retoriken leder till att en massa kvinnor offras, kvinnor som inte vill eller kan satsa på någon karriär utan ”nöjer sig” med ett vanligt jävla svenssonliv, eller kanske inte ens har möjlighet till ett sådant. Deras liv anses inte fina nog, feministiska nog. Detta är problematiskt ur ett feministiskt perspektiv.

Problemet för mig är inte att det fokuseras på fel saker, utan det är att en ska vara så jävla mycket hela tiden, åstadkomma så jävla mycket. Jag vill ha möjligheter till att leva ett bra liv, utan ständig osäkerhet och att dubbelarbeta så att jag blir sjuk. Jag vill ha möjlighet att göra saker jag tycker om, att styra över min tid, att slippa känna att jag hela tiden balanserar på avgrundens rand. Jag behöver inte karriärcoachas, jag behöver ett välfungerande samhälle där det finns möjligheter att leva ett bra liv som kvinna oavsett vilka val en gör. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att göra de val som kvinnor traditionellt har gjort, som vi ofta pressas in i och som dessutom är nödvändigheter i samhället (vårdarbete, barnafödande).

För det handlar liksom inte om mig personligen, om MIN karriär, det handlar om vilka livschanser en erbjuds i detta samhälle. Det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Systraskap är en strategi.

En grej jag har noterat när människor talar om sina politiska engagemang är hur en talar om att kvinnor ska ”ta mer plats” i till exempel organisationer. Den begränsade erfarenhet jag har av sådana sammanhang (ingår främst i kvinnoseparatistiska organisationer) är att det är jävligt mycket lättare sagt än gjort att ”ta plats” som kvinna i en organisation som domineras av män.

Som kvinna är ditt utgångsläge alltid att du har mycket mindre makt än männen. Detta är ett utgångsläge du ständigt måste förhålla dig till och som inte kommer att försvinna bara för att du typ beter dig mer som en man. Det sitter inte i dig, det sitter i en samhällsstruktur där kvinnor ständigt missgynnas. Det handlar inte om att du personligen ska bete dig annorlunda utan om att vi måste lägga ner det här systemet som bygger på systematiskt förtryck av kvinnor.

Det finns också något förrädiskt med det här att ”ta plats” som kvinna som feministisk strategi, att enskilda kvinnor tar plats behöver nämligen inte alls vara et hot mot patriarkatet. Det kan rentav vara tvärtom. Det är inte helt ovanligt att enskilda kvinnor får makt eller i alla fall illusionen av makt på bekostnad av andra kvinnor. Det sås split mellan kvinnor genom att en kvinna höjs upp på en annans bekostnad. Alltså: ”du är inte som [namn på annan kvinna], du är mycket smartare/bättre/förstår mer”. Kanske släpps en för en stund in i den manliga gemenskapen och får illusionen av att en också sitter där med makten. Det är lätt att offra andra då. En enskild kvinna ”väljs ut” och får en upphöjd plats en plats där hon får privilegier gentemot andra kvinnor men där hon fortfarande inte har någon reell makt. Makten hon har är kringskuren av patriarkala normer, hon måste spela på männens villkor för att få behålla platsen.

Det ger ofta fördelar att spela med på männens villkor. Det är ingenting konstigt med det, splittring är ett sätt att upprätthålla patriarkatet och splittring görs genom att vissa kvinnor gynnas på bekostnad av andra. Att en faller för det är ingenting konstigt, då det ofta är den enda synliga vägen till att förbättra sin livssituation. Detta gynnar dock såklart i slutänden framförallt männen, eftersom det omöjliggöra för kvinnor att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt.

Det enda sättet kvinnor kan ta mer plats är att utgå från gruppen av kvinnor, att förena sig och kräva att en ska få en lika stor del av platsen som de män som ingår. Så länge det hela bygger på att individuella kvinnor ska ta plats på olika sätt så kommer det att vara männen som sitter på den generella makten och då och då släpper in kvinnor i den gemenskapen. Det är inte ett feministiskt projekt utan ett individualistiskt.

Det finns inget mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra för att personligen få en större bit av kakan. Därför gynnas de kvinnor som bryter den kvinnliga gemenskapen, det handlar om att splittra. Kvinnor som ingår i den kvinnliga gemenskapen riskerar att motarbetas och ignoreras och på kort sikt få mindre att säga till om än de kvinnor som väljer att bryta den för att få fördelar. Att stå enade är dock till sist den enda vägen att nå någon slags framsteg.

För mig är detta vad systraskap är; en strategi. Inte en fråga om någon slags universell ”godhet” kvinnor emellan, utan en strategi för långsiktig kap för bättre villkor, en insikt om att det inte fungerar att ständigt offra varandra på patriarkatets altare om en vill nå jämställdhet. Systraskap är att avsäga sig de personliga kortsiktiga fördelar en kan vinna på att ställa sig på männens sida i olika konflikter och istället arbeta för en långsiktig och kollektiv förändring.

Twitter 9/12. Barnfödarstrejk.

Tycker verkligen att det är vidrigt hur de som föder barn behandlas i detta samhälle. Ciskvinnor förväntas offra sig för ”samhället”, ”mänskligheten” osv. Att barnafödandets risker inte tas på allvar en konsekvens av detta. När människor tycker att det är ”naturligt” att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem. Lustigt hur ”naturligt” bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor.

Jag kan inte tänka mig att föda ett barn till en värld där de risker en graviditet innebär inte tas på allvar. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en väld där jag kommer förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där människor kommer se ner på mig när jag tar en fika med mina vänner med barnet. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där reproduktion anses vara min skyldighet och mening i livet, inte ett val.

Att gå i barnfödarstrejk handlar om att kräva sina rättigheter. Att säga; jag är något mer än denna livmoder. Fram till att samhället erkänner att jag först och främst är människa, i andra hand mina reproduktiva förmågor, kommer strejken fortgå. Fram till att samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå.

Att skaffa barn i detta samhälle är inte ett fritt val, det är ett resultat av ideologiskt tvång. För mig handlar det om att erkänna mig själv som människa. Jag behöver inte uppfylla någon ”uppgift” för att vara värdefull. Jag vill inte vara fånge i min kropp, att den ska definiera mig och mitt liv. Jag vill vara min egen.

Om funktionshinder och sexualitet.

Det är inte ovanligt att jag får kommentarer från män som beklagar sig över att de inte kan göra det ena eller det andra eftersom de har något slags funktionshinder. Till exempel att de har aspergers och därför inte anser att de kan närma sig kvinnor på ett rimligt sätt.

Jag tycker denna fråga är problematisk på flera sätt. För det första så tvivlar jag starkt på att det finns något funktionshinder som inte går att hantera på ett sätt så att en kan förhålla sig till andra människor på ett rimligt vis. De flesta jag har träffat med liknande funktionshinder har på ett eller annat sätt kunnat hantera det och varit ungefär lika bra som andra på att respektera människors gränser. Jag tycker att det är en märklig syn på sociala funktionshinder att det skulle göra en människa helt inkapabel till att förstå vad som är okej i olika situationer och inte. Jag förstår att det säkert kan försvåra, men jag tvivlar på att det bli en omöjlighet.

Detta påminner mig om ”debatten” om att människor med vissa funktionshinder skulle ha någon slags ”rätt” att ha sex och därför skulle kunna köpa prostituerade. Det är klart att alla människor har rätt till att ha en sexualitet, detta betyder dock inte att en har rätt att köpa en annan människa för att kunna utöva den. På samma sätt har en människa med något funktionshinder som gör det svårare att ta kontakt med andra ingen rätt att överträda andras gränser för att kunna leva ut sexuellt/socialt.

Om en har ett funktionshinder som gör att en inte kan vara  vissa situationer eller göra vissa saker utan att löpa hög risk att behandla människor illa så anser jag att en själv bör ta ansvar för att inte befinnas sig i sådana situationer. Det behöver inte innebära att en inte har någon romantisk kontakt med kvinnor alls, däremot så kanske en måste göra det under vissa omständigheter.

Alla människor har olika styrkor och svagheter som vi alla måste förhålla oss till på något vis. Alla människor bör ha rätt till hjälp att hantera de svagheter, eller funktionshinder, som ställer upp stora besvär i deras liv. Däremot har människor inte rätt att göra detta på andra människors bekostnad i form av att överträda någons gränser.

Jag vill inte bli trakasserad oavsett vem som gör det och varför, och om en är medveten om att en har svårigheter med att läsa av människor bör en nog snarare se till att vara mer försiktig i sitt kontaktsökande än att använda det som en ursäkt. För om en använder det som en ursäkt är det bara ännu ett sätt att leva på andras bekostnad, såsom män har gjort mot kvinnor i alla tider. Det kan jag omöjligt acceptera.

Att tas på allvar.

Läste i Lady Dahmers kommentarsfält efter att vi hade varit på manshatarkonferens tillsammans och fann detta:
taspåallvarDet här tycker jag är intressant. En människa går in och liksom… beklagar sig över att någon inte kommer kunna tas på allvar. Jag får ofta den här typen av kommenterar, någon som tycker att något jag skrivit varit fel/över gränsen och tycker det är så himla tråkigt eftersom hen nu inte kommer kunna ta mig på allvar och det är ju så synd eftersom jag är så himla vettig annars.

Om du nu tycker att jag är det så kanske du kan ha överseende med att jag skrev en dum grej? Eller vänta, handlar det kanske mer om att få ett skäl att trycka dit mig, ett skäl att inte ta mig på allvar?

Och hela den här grejen med att bli ”tagen på allvar”. Det är så uppenbart att människor som skriver så menar att de personligen inte tar en på allvar. Det är såklart helt okej, alla kan inte älska varandra, men snälla höj inte upp era egna känslor till någon slags norm för hur alla ser på mig. Det är klart att det finns sjukt många som inte tar mig på allvar, men det handlar nog mer om att vi har olika världsåskådning än om att jag typ uttrycker mig på ett dumt sätt.

Jag tycker också att hela den här språkpolisgrejen är så himla otrevlig. Väldigt mycket att ”bli tagen på allvar” handlar om att använda sig av rätt språk och det korrekta språket är såklart maktens språk och inget annat. En ska lära sig att använda vissa termer, viss ”ton” och så vidare för att vissa människor ska vilja ta en på allvar. Detta leder såklart till anpassning efter maktens spelregler och det är inte en bra grej om en vill föra någon slags progressiv kamp.

En av de bästa grejerna som hänt mig i min ideologiska utveckling är att män och liberaler i allmänhet slutade ”ta mig på allvar”, och framförallt att jag insåg att jag inte behövde att de tog mig på allvar. Jag insåg nämligen att de bara tog mig på allvar när jag anpassade mig efter deras agenda. Det hade ingenting med min förmåga att resonera eller argumentera att göra, det hade att göra med i vilken utsträckning jag tyckte som dem eller i alla fall på ett sätt som de godkänner.