Kategori: Okategoriserade

Underhållningslidande.

Mary skrev intressant om ungdomars intresse för incest och undrar sig varför så många är fascinerade av det. Jag tror inte det har att göra med ungdomar utan med att människor generellt är fascinerade av hemskheter, speciellt hemskheter de kan härleda till det egna livet. Själv förstår jag mig inte på detta alls, men jag vet att många läser böcker som Pojken som kallades det och liknande fast det väl egentligen är uppradningar av fruktansvärda skeenden man inte önskar någon levande människa (med reservation för att ja inte läst boken).

Själv pallar jag inte med sånt. Jag mår bara dåligt och vidare känner jag inte att jag vill frossa i lidande. Jag tar del av skildringar av lidande när det tillför något i ett sammanhang, som skildringarna av tortyr i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Dessa skildringar tog jag mig mödosamt igenom trots att jag mådde illa av dem eftersom det gjorde det lättare att ta till sig resten av boken. Så det är inte så att jag undviker skildringar av hemskheter, men jag vill inte ta del av dem bara för sakens skull. På samma sätt är jag inte intresserad av underhållningsvåld och förstår inte hur någon kan vara det, jag mår dåligt av bilder på lemlästade kroppar och så vidare.

Och framförallt; jag önskar inte vara mer avtrubbad inför dessa intryck. Jag ser det som ett tecken på en välfungerande empatisk förmåga att må dåligt av skildringar av lidande. Det är dumt om det sätter igång så starka reaktioner att man inte orkar ta del av de sammanhang där det kan vara viktigt, såsom nyheter, samhällsdebatterande böcker och liknande, men jag förstår absolut inte behovet av eller nöjet i underhållningsvåld. Ändå är det en gigantisk industri. Lägg där till all den typ av frossande i hemskheter som man visserligen tycker är förkastliga men ändå inte kan hålla sig ifrån att läsa om, såsom skildringar av hemska uppväxter, så växer bilden fram av en massa människor som på ett eller annat sätt underhåller sig med andra människors lidande.

Jag förstår inte detta, men jag antar att fascinationen är stor eftersom det är så vanligt. Så kan någon som tar del av dess skildringar förklara lockelsen?

Mattjat.

Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.

Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.

Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.

Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.

Kontroversiella kostråd.

Nu är jag sen på detta men eftersom kost är ett ständigt aktuellt ämne så skriver jag om det ändå. Mai-Lis Hellénius är professor i kardiovaskulär prevention och vet mycket om och forskar på hur man ska äta för att inte bli bukfet och därmed undvika de sjukdomar som kommer med bukfetma. Hon berättar i artikeln om hur debattklimatet kring kost förändrats på sista tiden, att tonen har blivit hätskare och att det fått henne att överväga att sluta föreläsa om kostfrågor.

Det handlar om allt från högljudda diskussioner till ilskna personangrepp och regelrätta hot. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Eller:

Visst kunde man ogilla sina motståndare även förr, men man gick inte till personangrepp på det sätt som sker i dag.

Hon berättar även att hon har haft kollegor som slutat debattera mat på grund av tonläget:

Jag har kolleger som tystnat och dragit sig ur debatten om mat för att de tycker att den blivit så obehaglig. Det är ju inte klokt, att man ska bli hotad och utskälld för att man gör sitt jobb.

Det är fascinerande att kost har lyckats bli så otroligt kontroversiellt och känsloladdat att folk liksom blir förbannade när man tycker att andra har fel uppfattningar om vilken mat som är nyttig och inte.

Jag undrar hur det kommer sig att det är så otroligt kontroversiellt. Jag upplever att en stor del av splittringen uppstår i olika syner på kolhydratsrik kost där både sidor kan vara extremt aggressiva. Men det är så konstigt, för jag menar om man äter på ett sätt man själv är bekväm med och mår bra av så borde det ju inte vara någon big deal och om man forskar på området borde man ju kunna vara öppen nog för att ta in att det kan finnas motstridiga uppfattningar även inom forskningsvärlden eller i alla fall kritisera slutsatserna och metoderna på ett hederligt sätt.

För helvete liksom. Jag förstår att saker som jordens skapelse, människans ursprung, genus och så vidare är kontroversiella men detta rör sig om mat, det borde liksom inte vara en så fruktansvärt stor grej. Men av någon anledning har det lyckats bli det och jag undrar verkligen varför.

Ett diskussionstips.

Detta att man alltid anses ha någon jävla skyldighet att ”ta diskussionen” med folk bara för att man uttrycker sina åsikter offentligt gör mig tokig. Jag håller ju med om att man får förvänta sig kritik om man uttrycker sig men detta att man förväntas svara på samma frågor och ibland rena angrepp gång på gång övergår med råge mitt förstånd. Folk som kommer in hit och ”ifrågasätter” och uppenbarligen inte ens har haft intresse nog för att t.ex. läsa igenom mina inlägg.

Väldigt ofta får man kommentarer av typen ”du som är feminist bla bla blabla” och så någon fråga som angränsar ett påhopp som inte har något med inlägget i sig att göra. Det går liksom inte att svara på sådant för jag fattar över huvud taget inte var personen vill komma med sin fråga eller vad utgångspunkten för funderingen är mer än att jag är feminist och ska stå till svars för någon slags kollektiv skuld vi har samlat på oss.

Så om du vill diskutera så föreslår jag att du låter din frågeställning ta utgångspunkt i själva inlägget du kommenterar. Det som verkar sammanhängande och rimligt för dig kan för mig bara kännas jättekonstigt. Kan ha att göra med att jag inte fattar vad du menar eller att du har vissa förutfattade meningar om mina åsikter som helt enkelt inte stämmer. Om din fråga baserar sig på ett generellt intryck av min person så förklara gärna detta intryck och hänvisa till hur du fått intrycket. Det gör det så mycket lättare för mig att avgöra vad du menar.

Detta är väldigt vanligt hos maskulinister som vill ifrågasätta mig och ger mig ibland intrycket av att de snarare ser det hela som någon slags kritisk attack än underlag för diskussion. Men så kan det väl inte vara? Eller?

Naturlighetsargumentet.

Detta argument som alltid dras upp i LCHF-debatten att man äter naturlig mat när man äter LCHF gör mig så otroligt trött. Vad är egentligen naturligt? Det kan ju finnas två olika definitioner, dels att det är saker som blivit så lite behandlade som möjligt och dels att det är saker som vi åt förr i tiden. Ofta när LCHF diskuteras så brukar folk referera till stenåldern. Kan ju då få be att tala om att man inte sysslade med djurhållning på stenåldern och alltså inte åt t.ex. ost och yoghurt. Dessutom finns det inget som säger att det som vi åt förr var bättre. ”Men folk fick ju inte diabetes eller blev överviktiga förr i världen” kanske någon argumenterar. Well, det kan nog bero väldigt mycket på att folk förr i världen typ inte hade tillgång till skitmycket mat och rörde på sig en jävla massa samt dog av andra saker innan de ens kom i närheten av att få de sjukdomar vi lider av idag. Det kallas välfärdssjukdomar av en anledning.

Om man nu menar att sakerna inte är processade så mycket så kan jag be att få tala om att man kan äta en jävligt kolhydratrik kost utan att äta särskilt mycket tillsatser. Typ rotfrukter, bröd, frukt, ris, matvete, linser och så vidare. Jag lagar fan all min mat från grunden och jag äter inte LCHF över huvud taget. Och ja, det är bra att ni äter så ”ren” man som möjligt men det kan man faktiskt göra ändå.

Detta är inte tänkt som ett inlägg emot LCHF, men lägg ner det där naturlighetssnacket.Det är fan det sämsta argumentet mot något någonsin.

Fin serie av Pontus Lundkvist om naturen.

När blev svaghet att stå upp för sig själv?

Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.

Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.

Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.

Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.

Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.

Hanna Fridén har också skrivit bra om detta.

Ett matfixerat samhälle.

Jag älskar Magdalena Ribbing. Detta svar hon har levererat angående folk som känner sig nödgade att berätta för folk hur mycket de hatar viss mat eller vilken mat man bör och inte bör äta är så jävla sant.

Du tar upp en företeelse som även jag har noterat och som jag tror är relativt nutida, jag minns inte att man för ett par decennier sedan höll på att precisera sin personliga matavsky, eller ens smak, inför andra. Det var bara barn som uttryckte sig negativt om mat som de ogillade och då vanligen hutades åt av vuxna: så säger man inte!

Och:

När man noterar vad andra äter eller har ätit måste man faktiskt tänka efter först innan man säger något. Tumregeln är att man har inte ett dugg med detta att göra.

Det finns verkligen en sådan otrolig matfixering i vårt samhälle som inte bara när ut via medier utan även i helt vanliga konversationer. Även om man inte menar något illa med att kommentera folks matvanor så är det otroligt oartigt och kan dessutom förvärra situationen för någon som har ätstörningar.

Det här med att fixeringen är nutida tror jag stämmer bra. Vi bryr oss mer om mat nu än vad vi någonsin har gjort. Inte bara för att det finns en sån uppsjö av människor som vill bli smalare och en stor mängd dieter för dessa personer att välja mellan, det har också kommit att bli en statussymbol att vara medveten kring vad man stoppar i munnen. Surdegsbröd, biodynamiskt odlad potatis från någon ovanlig sort och kött från den lokala djuruppfödaren är status och något man gärna diskuterar. Att diskutera mat är i sig inget fel men jag tror att det leder till att folk tar det som ett mer givet samtalsämne i alla sammanhang.

Det är himla otrevligt att bli medveten om att andra bryr sig såpass mycket om vad man själv äter och i ärlighetens namn borde man inte bry sig alls om andras matvanor. Det är barnfasoner.

Vit jul.

Lady Dahmer ifrågasätter ”vit jul” med att säga att den som är alkoholist är det hela året om. Att det därför inte spelar någon roll hur andra gör på just julafton.

Jag kommer ju själv troligen inte fira en vit jul och jag vill absolut inte skuldbelägga människor som inte gör det. Däremot ser jag att vit jul handlar om mer än att bara uppmärksamma alkoholism och stödja människor med alkoholproblem. Det handlar om att uppmärksamma att vi har en så otroligt stark dryckeskultur kring vissa specifika tillfällen. Ett av dessa tillfällen är julafton: att man dricker på julen tas för givet och det är även på julafton som många minderåriga blir introducerade inför alkohol. Jag har hört otaliga historier om föräldrar som resten av året varit väldigt restriktiva men som ”släppt till” just på julen eftersom det är ”tradition”.

Det vi måste ifrågasätta är inte att människor som har ett sunt förhållande till alkohol dricker när de känner för det. Däremot måste vi börja tala om den alkoholkultur som finns i samhället. Den tradition som säger att vid festliga tillfällen så tar man sig några snaps och släpper loss lite. Unnar sig.

Att fira en vit jul är för många otänkbart och det är just därför vi måste prata om det. Varför är det så självklart att man dricker och hur påverkar det människor som ligger i gränszonen. Att placera alternativt ”vit jul” på kartan är en början. Sen ska vi såklart inte sluta efter julafton. Alkoholkulturen måste diskuteras hela tiden.