Kategori: Relationer

Se kvinnor som människor.

Många män har de senaste dagarna frågat mig om hur en ska göra för att ta kontakt med en kvinna en är intresserad av om en inte får typ gå fram och kommentera utseende/ta på en främling.

Jag tycker detta är en intressant fråga på många sätt. Jag undrar hur dessa män gör när de skaffar sig vänner. Brukar de gå fram till personer de tycker ser snälla ut och kommentera deras utseende? Eller brukar de kanske typ… hänga i olika sammanhang och småsnacka lite med folk och snacka mer med de som är intressanta? Eller kanske hänga på något forum och fråga om en fika om de får extra bra kontakt med någon? Det är i alla fall så jag brukar skaffa mig vänner, och, tro det eller ej, ligg! Processen ser faktiskt typ likadan ut.

Senast jag blev uppraggad så var det av en man jag träffat i något slags sammanhang som hörde av sig och frågade om jag ville ses med motiveringen att jag ”verkade kul”. Vi sågs och hängde och sedan låg vi. Tänk att den här personen lyckades få mig i säng utan att kommentera mitt utseende eller tog på mig utan min tillåtelse! Vid närmare eftertanke tror jag inte att en enda av de personer jag har haft sex med har inlett sin kontakt med att kommentera hur jag ser ut eller ta på mig utan min tillåtelse, och det har faktiskt gått bra ändå. Jag tror kanske rentav att jag hade bangat om han hade inlett med det eftersom jag tycker att det är sjukt onajs att bli objektifierad det första som händer. Jag föredrar om en person fokuserar mer på vem jag är än hur jag ser ut, och jag tror inte att jag är ensam om detta.

Vissa verkar tycka att det är ”praktiskt” att kommentera utseende. Jag kan förstå det, jag kan också förstå hur det är praktiskt att inte försäkra sig om samtycke innan en har sex med en kvinna. Vad jag också kan begripa att en ibland får åsidosätta sitt behov av att saker ska vara praktiska och tänka på hur ens agerande uppfattas. Faktum är att många känner sig obekväma av att bli objektifierade, speciellt av främlingar. Detta är ett gott skäl till att inte göra det, hur bekvämt det än kan vara.

Men den mest intressant grejen här är hur kontaktsökande ser så olika ut i olika situationer. Att ta kontakt med någon en vill ligga med ska liksom göras enligt vissa regler. Varför är det så? Varför kan folk inte bara ta kontakt med potentiella ligg som de gör med vem som helst annars?

Vi förväntas behandla människor vi ligger eller vill ligga med annorlunda än vi behandlar människor i allmänhet. Är det på grund av rädsla för att inte lyckas med projektet, för att råka slösa tid på att prata med en människa som en sedan ändå inte får i säng? Om det är så du resonerar är du nog tyvärr en skitstövel. Jag menar, hur osympatiskt är det inte att bara vilja prata med någon om en belönas med sex. En lösning på problemet kan alltså vara att sluta opp med att ha en så otroligt tråkig och objektifierande syn på kvinnor. Kanske får en ligga mindre, vad vet jag, men det tycker jag nog att en kan stå ut med.

Om det nu är så att en bara är ute efter lite kravlöst sex så tycker jag att en kan söka sig till sammanhang där det är det uttalade syftet, det finns till exempel gott om sexkontaktsidor som en med fördel kan använda sig av. Men att gå omkring och ge människor ”komplimanger” eller ta på dem med stor risk att de känner sig obekväma och hotade är inte okej, inte någonstans. Dessutom tror jag inte att det är ett särskilt effektivt sätt att få ligga på, jag tror snarare att det handlar om mäns tendens att i tid och otid ta sig rätt över kvinnors kroppar.

Jakten på en bra man.

IMG_20131122_144315Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Om att inte förstå.

Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv.

En grej jag har noterat är att jag kan ha oerhört stor oförståelse inför mig själv. I stunder då jag inte har ångest kan jag tänka att det ”bara” är att göra det ena eller det andra, saker som blir ogörbara när ångesten kommer. Men det är hemskt lätt att glömma hur svårt det kan vara, för efter att ångesten släppt så är jag lika oförstående inför mig själv igen. Varför gjorde jag inte bara det ena eller det andra? Varför kunde jag inte bara ”skärpa till mig”. Men ju mer tiden gått desto mer har jag insett att det som framstår som en barnlek en stund kan vara helt omöjligt en annan.

Jag tänker på en text om detta skriven av Marielle som innehöll det här stycket:

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Och jag tänker på det här med att tro sig förstå. Att tro sig veta hur det är. Att säga att en begriper hur en annan människa känner. Den inställningen öppnar dessutom ofta upp för banala lösningsförslag i stil med att en ska ”rycka upp sig”, något som personen kanske backar upp med att hen själv minsann också har mått dåligt och då var det bara att göra så, helt utan förståelse för att alla människor har olika förutsättningar.

Om det är något jag lärt mig av att själv ha ångestproblematik och att ha vänner med ångestproblematik är det att det finns saker som en inte förstår. Om jag till och med har problem med att förstå mig själv, hur ska jag då kunna förstå någon annan? Efter att ha möt en massa oförstående människor som gett mig olika ”tips” på hur jag ska göra med det ena och det andra så har jag förstått vilket osympatiskt bemötande det är, och undviker det därför själv.

Att erkänna för sig själv och andra att en inte förstår tror jag är väldigt viktigt för att kunna bemöta människor med ångestproblematik på ett bra sätt. För i den stunden så känner en sig ofta så himla himla ensam, och ensamheten känns betydligt mycket värre om en är omgiven av människor som tror att de kan erbjuda en lösning fast de i själva verket inte har en aning.

Jag tror inte att det hjälper någon att få moralkakor om vad en borde göra och hur en borde tänka, det som hjälper är snarare förståelse, och en grundsten för detta är att kunna lyssna och ta till sig utan förutfattade meningar om hur en annan borde känna, tycka och tänka.

Bakom snacket om romantik döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

När en skriver om det här med arbete i relationer så finns det de som bli upprörda. De tycker kanske att jag inte ska vara så cynisk och prata om arbete när det kommer till kärlek, utan kärlek ska vara något fint och vackert där en offrar sig för varandra utan att tänka på egenintresse och så vidare och så vidare.

Den här idén om att en ska vara självuppoffrande är en mycket central del i hela kärleksideologin och romantiken. Bland det mesta romantiska en kan göra är att ge allt för sin partner. Det anses mycket fult att vara ”egoistisk” i relationer och så vidare. Att vara ”egoistisk” kan till exempel vara att inte vilja göra allt känslomässigt arbete själv.

Vissa talar om att det är fint och bra med så kallat ”givande och tagande” i relationer. Det här givandet och tagandet är inte jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar. Det borde inte komma som någon större överraskning att kvinnor lär sig att vara betydligt mycket mer självuppoffrande i relationer än vad män är. Kvinnor lär sig att de ska ta hand om män, att de ska se till att relationen fungerar och så vidare. Vad män lär sig vet jag inte riktigt, men det verkar i alla fall inte vara att ta hand om relationer.

Det upprör vissa män när kvinnor diskuterar arbetsfördelningen i relationer, speciellt fördelningen av känslomässigt arbete. Det är jävligt lätt att som man komma och snacka om att kvinnor borde sluta se på relationer på det här cyniska sättet och istället vara mer altruistiska, för som man tjänar en på just denna ”altruism”, eftersom det inte främst är en själv som behöver stå för den. Det är lätt att predika hur kärlek inte borde handla om arbete när det inte är en själv som förlorar på den ojämna fördelningen av arbete i relationer.

Jag har också stött på män som menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs. De flesta kvinnor är smärtsamt medvetna om att kärleksrelationer kräver arbete, för det är i regel vi som får utföra detta arbete. Som man är det enklare att ignorera detta faktum, ty det är ingenting en erfar i sin vardag på samma sätt. Arbetet utförs utan att en behöver tänka på det.

Jag förstår verkligen att en som man vill att det ska fortsätta vara just så, att saker bara ”flyter på”, det vill säga att någon annan gör jobbet utan att en behöver veta om det. Jag kan tänka mig att det är hemskt skönt att saker och ting bara händer utan att behöva tänka på hur och varför. Det är klart att en gärna upprätthåller den här illusionen om en är i den positionen. För mig är det dock väldigt angeläget att spräcka denna myt, då det är den som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade.

Denna romantiska idé om den konflikt- och arbetsfria kärleksrelationen, den som bara ”flyter på” utan att någon måste anstränga sig åt antingen det ena eller det andra hållet, är en grundsten i den patriarkala kärleksideologin, den som är en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor. Vi lär oss att det är varje individuell relation som är problematisk, inte att det ojämna utbytet är en grundsten i alla kärleksrelationer. Vi uppmuntras till att sträva efter en relation som ”flyter på”, något som såklart kräver ännu mer arbete till en början eftersom en då måste upprätta den typen av strukturer, och som dessutom är ett dödsdömt projekt eftersom relationer inte bara flyter på av sig själv.

Vi måste se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer för att kunna nå någon verklig jämställdhet. Så länge vi accepterar idéer om att en ska var självuppoffrande, oegoistisk och så vidare så kommer kvinnor att dra det kortaste strået. Bakom allt snack om altruism och romantik så döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.

Det finns inga genvägar till jämställdhet.

När jag skrev om det här med ansvar av hushållsarbetet var det en del som ville dela med sig av lite käcka tips för hur en kan skapa en jämn fördelning. Jag noterade att vissa tydligen tycker att om en upprättar ett schema så är saken ur världen eftersom alla då har sitt ansvarsområde och så vidare.

Jag har absolut inget emot typ scheman, det är till och med något jag praktiserar själv, däremot vänder jag mig emot idén om att det skulle vara någon slags fullständig lösning. Det finns en massa olika ansvarsområden som inte kan täckas in i den här typen av schema:

  1. Ansvaret för upprättandet av schemat. För det mesta är det kvinnan som ansvarar för att det kommer till någon slags gemensam städrutin. När jag har haft scheman så har det varit jag som fått initiera hela projektet med att upprätta ett sådant, det har också varit jag som fått definiera detaljerat vad som ska ingå i de olika områdena. Detta är i sig en massa arbete.
  2. Ansvaret för det som hamnar utanför schemat. Det finns alltid saker och ting som faller utanför schemat. Det kan vara sådant som inte görs regelbundet nog för att bry sig om att skriva in eller sådant som inte kan delas upp ansvarsmässigt. Till exempel inköp av husgeråd. Problematiska områden i mitt hem är till exempel blötläggande av bönor/ärtor och så vidare, något som kräver att en har koll på när det börjar ta slut. Detta är det i princip alltid jag som gör. Nej det är inte en stor grej för sig, men det blir mycket när en massa sådana här ansvarsområden hamnar på varandra. Även känslomässigt arbete hamnar ofta här, eftersom sådant inte kan delas upp i vissa givna uppgifter utan handlar om att ha någon slags övergripande koll på situationen.
  3. Ansvaret för att uppgifterna utförs ordentligt. Detta kan jag uppleva att vissa har oerhört stora problem med. Typ att om en tömmer soptunnorna så diskar en ur dem och sätter i nya påsar också, eller att en diskar ur diskhon efter att en diskat så att den inte är äcklig och fettig. Jag avskyr verkligen att behöv tjata om detaljer på det viset, men annars blir det jag som får fixa alla de där smågrejerna och det suger.
  4. Ansvaret för att uppgifterna utförs i tid. Det finns ett stort utrymme för att helt enkelt skjuta upp grejer som ofta utnyttjas. Resultatet av detta blir inte sällan att en står där och gör skiten själv eftersom en inte orkar vänta och/eller tjata så förbannat hela tiden. Detta gäller tyvärr ofta även om det finns en absolut deadline, eftersom folk som inte är bra på att ta ansvar är jävligt benägna till att tumma på sådana, speciellt om en vet att en komma undan med det.

Vissa män verkar förvänta sig att de ska kunna få ett givet ansvarsområde med tydligt definierade uppgifter som de ska kunna göra och sedan vara nöjda. Grejen är att det alltid krävs att någon tar ett övergripande ansvar för hushållet, och om mannen inte gör detta över huvud taget blir det kvinnan som gör det, hur mycket han än tar ansvar för sina ansvarsområden.

Jag är överlag väldigt tillfreds med hur min partner sköter hushållsarbete, jag upplever att han gör det ansvarsfullt och noggrant, för det mesta på eget initiativ och när så inte är fallet utan att jag behöver tjata. Trots detta upplever jag att det är jag som tar det övergripande ansvaret. Det är jag som planerar inköp, det är jag som planerar storstädning, ser till att middag blir gjord i rimlig tid och så vidare. Framförallt är det jag som har övergripande koll på vad som händer och oroar mig över hushållet, för att jag upplever att det är ju som har det yttersta ansvaret. Det är såklart inte bara hans fel, det handlar om en könsroll som jag internaliserat under den tid jag levat som kvinna.

Poängen är helt enkelt att det inte går att upprätta något slags felfritt system som kommer lösa skiten, utan det handlar i grund och botten om att en som man måste bli bättre på att ta det övergripande ansvaret och att om kvinna kunna bli bättre på att ta det lugnt och inte ta ansvar hela jävla tiden. Det finns tyvärr inga jävla genvägar.

Lite tankar om romantik.

Sitter och försöker skriva ihop något längre om det här med romantik. Lite såhär har jag tänkt:

Kvinnor lär sig att sukta efter den romantiska kärleken, att längta efter den med hela sitt väsen, att ständigt bereda sig på att kunna ta emot den. Hålla livet fritt så att en är redo att göra allting för att få en man när han dyker upp. Vi lär oss att om vi missar detta tillfälle, om vi inte är beredda att lägga allt åt sidan, så kommer chansen kanske aldrig åter och vi kastas återigen in i ensamheten, meningslösheten, tomheten i att leva utanför den heteromonogama relationen. Livet blir återigen en strävan. Amelie är den perfekta kvinnan för en romantisk historia; hon lever ensam, bara för andra, och söker en mening i livet. När Nino dyker upp så kan hon ge sitt allt till honom, hon är redo för att älskas av honom. Hela sitt liv har hon varit redo för att älskas av honom, för hon har ingenting annat. Inget som håller henne kvar. Hon kan låta honom fylla hennes liv med mening, för hon har sett till att hålla det tomt.

Om kvinnan tvärtom inte har hållit sitt liv tomt blir det problem. De motsättningar som finns mellan hennes etablerade liv och relationen är en konflikt som måste lösas, och lösningen är given; hon ska göra avkall på det liv hon har, ge upp det för att istället bli en del av mannens liv. Om denna konflikt blir omöjlig att lösa enligt den romantiska kärlekens utstakade väg, alltså om hon väljer att stanna i sitt etablerade liv, så betraktas det som en tragedi.

I musikalen Moulin Rouge ställs Satine inför detta val. Hon har ett liv och möjligheter till att ta sig till en bättre situation och leva ut sina drömmar som skådespelerska, men bara på premisserna att hon gifter sig med en man hon inte älskar. Hela filmen utspelar sig kring detta drama. Vad ska Satine välja; ett gott liv, i betydelsen ekonomisk trygghet och möjlighet att leva ut sina drömmar, eller att följa den romantiska kärleken.

Satine är cynisk när hon träffar Christian. Hon har lärt sig att inte tro på kärlekens kraft, något som Christian såklart gör till sitt projekt att rätta till. Det är mycket viktigt för honom att Satine lär sig att tro på kärleken. När hon till slut väljer bort Christian går han till premiären av den pjäs i vilken Satine gör sin debut för att förnedra henne offentligt. Han vill betala henne för den intimitet de har haft. När det visar sig att hon inte är den madonna han ville göra henne till i sitt hetermonogama projekt degraderas hon till att bli hora i hans ögon. För att han ska respektera henne måste hon välja att vara madonna, alltså välja kärleken. Den offentliga förnedringen får henne till slut att välja Christian. Det hela anses vara oerhört romantiskt.

Ask.fm om att hantera svartsjuka.

vad jag förstått har du o isak ej en monogam relation, upplever du någonsin svartsjuka? hur hanterar du det isf?

Jag är noggrann med att skilja på vad jag behöver av hen i vår relation och en vilja till exklusivitet. I mina ögon så är exklusivitet något en behöver om en känner sig otrygg i relationen. Jag tänker att en ofta känner sig mer otrygg i kärleksrelationer eftersom dessa är så oerhört laddade i vårt samhälle och eftersom det pågår så mycket spel mellan de personer som ingår på ett helt annat sätt än i vänskapsrelationer. En vänskapsrelation kan vara intensiv och oerhört viktig, men en blir sällan svartsjuk om någon har en annan vän eftersom det i regel finns en annan tillit och öppenhet i vänskapsrelationerna.

Delvis så försöker jag att själv dekonstruera vad en kärleksrelation är, för att göra det mindre laddat och därmed bli mindre svartsjuk. Bland annat så brukar jag inte diskutera eller tänka på Framtiden tillsammans med Isak på samma sätt som jag gjorde med mitt ex. Det är klart att vi diskuterar vår vardag och så vidare, men vi har inget gemensamt livsprojekt som vi ombesörjer. Detta gör att jag inte känner att det vore en katastrof om relationen tog slut på samma sätt, eftersom mitt liv inte centrerar kring den. I detta så är såklart beslut som att jag inte ska skaffa barn en viktig del.

Men det handlar såklart inte bara om ens egen inställning utan om hur en har det tillsammans. Jag är noggrann med att ta reda på vad jag behöver i vår relation för att kunna känna mig trygg och förmedla det. Centralt här är öppenhet med känslor och tankar som rör relationen, omtanke och tillit. Om jag känner att detta finns är det inte så jobbigt om Isak också träffar andra, eftersom det inte gör att jag känner mig hotad på samma sätt.

Men jag tänker nog att det viktigaste är inställningen till vad en kärleksrelation är; jag tänker inte att jag och Isak ska vara ihop för evigt, jag tänker att vi har det bra nu och kan vara tillsammans så länge det fortsätter vara just så. Jag försöker helt enkelt att betrakta vår relation mer som jag skulle betrakta en vänskapsrelation, även om det såklart är svårt att göra fullt ut.

Skillnader mellan män och kvinnor.

IMG_20131017_182051Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.

Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.

Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.

Ask.fm om vad kärlek är.

Fick denna intressanta och svåra fråga på ask.fm. Tänkte att jag skulle posta svaret här också.

Du skriver att du är kär i Isak. Vad är kärlek för dig?

Kärlek för mig är något som en kan känna inför många människor, familj, vänner och partner. För mig är kärlek att känna respekt och tillit för en person och att vara villig att lägga ner tid och energi på den personens och relationens utveckling. Jag tänker att att ”vara kär” är då en hyser romantiska känslor inför en person, men det är knappast okomplicerat. Romantik och romantisk kärlek är ju något som i hög grad har definierats av patriarkatet, och innehåller en massa komponenter som inte går ihop med min uppfattning om vad kärlek i allmänhet är och borde vara, fast som jag ändå likförbannat underkastar mig för att det är så svårt att inte göra det.

Jag tror att det som jag anser vara speciellt med den romantiska kärleken är att jag och Isak i viss mån möts som man och kvinna i vår relation. Detta har ett antal olika effekter på hur vi relaterar till varandra. En effekt är att jag känner sexuell attraktion till honom, en annan är att jag vill bygga upp mitt liv tillsammans med/kring honom och att jag i viss utsträckning ser vår relation som ett ”projekt” med målet att hålla så länge som möjligt.

Jag tror att det i hög grad är så att romantisk kärlek mellan en kvinna och en man inom en heteromonogam relation är en av de få starka känslor som subventioneras av patriarkatet. Det finns en kärleksmyt i samhället som bygger på just den här idén om den romantiska kärleken som en av de starkaste känslor en kan känna samt att de beskrivs som något väldigt viktigt i en människas liv, och detta gör att romantisk kärlek får en väldigt stark laddning. En blir mer rädd för att förlora sin partner, en står ut med saker som en aldrig skulle ha accepterat i vänskapsrelationer och så vidare, och detta präglar såklart även mitt och Isaks förhållande.

Det finns en tydlig uppdelning mellan ”kärlek” och ”vänskap” i det här samhället som jag menar är patriarkal. Den romantiska kärleken har liksom en speciell och upphöjd position och antas vara den viktigaste relationen i en människas liv, medan vänskapsrelationer inte alls värderas lika högt. Jag tror att människor i regel är beredda att lägga betydligt mycket mer energi i att vårda sina romantiska relationer än sina vänskapsrelationer.

Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi att betrakta kärlek på ett ganska annorlunda sätt än vad vi gör idag. Jag tror att det kommer vara mer accepterat att känna starka känslor för vänner än vad det är idag och att hänge sig mer åt sina vänskapsrelationer, och jag tror att gränsen mellan ”kärlek” och ”vänskap” kommer att vara betydligt mycket mer diffus än vad den är idag och jag tror att kravet på exklusivitet i romantiska relationer kommer att vara betydligt mycket mindre.

Twitter 24/10. Män Med Känslor.

Den här idiotiska idén om att män inte får ha/visa känslor MEN DET FÅR MINSANN KVINNOR!!!! Lustigt men det har jag inte märkt av. När jag har visat känslor inför män så har det alltid varit att jag är hysterisk, irrationell och liknande. Extremt sällan tas det på allvar. De sällsynta tillfällen män är ärliga med sina känslor så kommer det alltid en jävla arsenal av förstående kvinnor.

Män Med Känslor är ju fan det vackraste en kvinna kan vara med om i detta samhälle verkar det som. Mmmmm vilket jävla PRIVILEGIUM det är för en kvinna att badda någon jävla snubbes känslomässiga sår. När män visar sig ”svaga” så förväntar de sig alltid omedelbar förståelse för att det är ju så himla jobbigt för dem. Alltså gråt mig en jävla flod för jag har fan ALDRIG blivit tagen på allvar av en man förrän jag spelat ut hela jävla känsloregistret. Hur män tvingar kvinnor till att bli hysteriska eftersom det är vad som måste till för att de ska ta en på allvar är så vidrigt.

Det värsta är ju män som ”ger en” rätt bara för att en bråkar så mycket och inte för att de faktiskt lyssnar och förstår. Så visst det är säkert jobbigt för dig att prata feelings men inte fan handlar det om att du inte får förståelse. Kvinnor känner ju en massa saker lite från och till och utan anledning MEN OM EN MAN KÄNNER EN KÄNSLA DÅ ÄR DET FAN ALLVAR.