Kategori: Relationer

Okomplicerade män.

Ofta stöter jag på så kallade ”okomplicerade” män. Män som bara vill ha det soft och chilla och inte tycker att en behöver starta en massa konflikter om saker och sådär. Sådana män har ofta en självbild av att de är så himla härliga och sköna att hänga med, just eftersom de inte startar en massa konflikter om saker och ting utan bara ”är” i all sin softhet. Alla män är såklart inte såhär, men jag skulle säga att de flesta åtminstone har något drag av denna självbild.

Såhär: i alla relationer uppstår problem, speciellt om det är nära relationer. Problemen som uppstår har oftast inte bara med en part att göra utan är en fråga om relationsdynamik. Att vilja att saker och ting ska vara ”okomplicerade” betyder ofta att en inte vill ta tag i konflikter som uppstår. Det som sker när en barn vägrar ta tag i och erkänna konflikter är i regel att ansvaret och skulden för konflikter hamnar hos den andra parten.

Eftersom män har tolkningsföreträde i det här samhället så blir det i regel kvinnan som får stå med skulden, och detta förvärras om mannen vägrar erkänna att det över huvud taget finns ett problem eller en konflikt.

När jag har haft umgänge med så kallat okomplicerade män har det i regel fungerat som så att jag har burit ansvaret för de dåliga känslor jag känner i våra relationer. Alltså om jag blir ledsen för att en man behandlar mig illa så är det mitt fel, jag har bara mig själv att skylla för att jag reagerar så ”komplicerat” på hans enligt sin egen uppfattning okomplicerade person. Det är jag som är bråkig, skrikig, irrationell och ha bara står där som en vägg av logik.

IMG_20131025_092102Många män är också väldigt måna om att ha så kallad rak kommunikation, men jag har faktiskt aldrig upplevt att jag har haft rak kommunikation med en man utan att jag har behövt kämpa mig till det. Jag upplever ofta att det finns väldigt mycket outtalat, och i synnerhet hos dessa ”okomplicerade” män. Det är som att de själv inte vill erkänna att de har ett känsloliv och därför gör det upp till omgivningen att hantera deras känslor, eftersom det såklart är omöjligt att själv hantera vad en inte ens erkänner. Det är omöjligt att ha rak kommunikation om en håller en massa delar av sitt känsloliv i det dunkla.

Att kräva saker som ärlighet, respekt och ömsesidighet i sina relationer betraktas ofta som något som gör livet mer komplicerat. Personligen kan jag önska att folk kunde agera lite mer så i relationer med andra, alltså vara ärliga i vad de vill ha ut av relationen och sina känslor inför olika saker som händer istället för att samla en massa irritation på hög som en lever ut när det blir för mycket.

Det manliga idealet om att vara okänslosam, okomplicerad, rationell och så vidare är tyvärr väldigt svårapplicerat, speciellt i mellanmänskliga relationer. Att upprätthålla idén om sig själv som okomplicerad blir i praktiken ett sätt att lassa över det känslomässiga ansvaret och skulden för allt som går fel på någon annan, för det mesta en kvinna. Detta är en viktig grundanledning till att kvinnor utför så mycket mer känslomässigt arbete i relationer med män.

Twitter 24/10. Kvinnor får alltid ta ansvar för mäns känslomässiga omognad.

Det här snacket om att flickor mognar ”två år snabbare” än pojkar alltså vad fan är det för trams? Denna myt om att män skulle vara några slags hjälplösa jävla offer för sin egen idioti som kvinnor bara ska ha överseende med. Ställ lite krav på männen för fan. Vifta inte bort deras beteende med att de ”mognar senare”.

Det blir liksom alltid kvinnors ansvar att hantera mäns tillkortakommanden. Det är vi som ska åtgärda att män är omogna. Och såhär fortsätter det ju livet igenom. Kvinnor ska ta ansvar för att män inte kan hantera sina känslor hela jävla tiden.

Och som lön för allt detta känslomässiga arbete får vi endast bedyrandet om att det minsann är vi som sitter på mognaden. Vem bryr sig? Att bli betraktad som mer mogen är en usel jävla kompensation för att ta hand om mäns känslomässiga skit ett helt liv. Om omognad innebär makt i det här samhället så vill jag hemskt gärna vara lite mer omogen nu tack.

Så trött på att få den där ”du är bättre för du är kvinna”-klappen på axeln istället för att folk upprörs över förtrycket en utsätts för. Det handlar inte om att kvinnor ”är” bättre, det handlar om att vi fostras till att ständigt ta ansvar för män. Detta är inte ”vackert”. Så trött på att uppmanas till att vara stolt över att jag är kvinna. Vad ska jag vara stolt över? Att jag är förtryckt?

Att jag tagit ansvar för mäns känslor hela livet är inget jag är stolt över, det är förtryck jag blivit utsatt för. Jag är förbannad. Stolt blir jag när jag använder denna förmåga till något bra och konstruktivt, som att ta hand om mina systrar. De som förtjänar det. Kvinnor måste ta sina känslomässiga förmågor och göra något vettigare av dem än att curla män.

Manlig problemlösning.

En ganska märklig grej när en diskuterar kvinnors och mäns sätt att hantera känslomässiga problem är när människor tycker att män är mer ”lösningsorienterade” och det är därför de inte är så bra på att visa medlidande, vara inkännande och så vidare. Detta kanske stämmer, jag vet inte hur män tänker, men jag undrar verkligen hur en kan komma fram till en så dålig problemlösningsmetod om en nu är så jävla lösningsfokuserad. Jag tycker inte att det är en vettig problemlösningsmetod att ignorera någon som gråter, att skuldbelägga denne och så vidare, och har väldigt svårt att se hur en kan tycka det.

IMG_20131004_113421

Jag har aldrig varit med om att den typiskt manliga så kallade problemlösningsmetoden fungerat särskilt väl, det enda den har lett till för mig är att jag känt en massa skuld och skam för att jag mår dåligt och sedan mått ännu sämre. Det har aldrig hjälpt mig att komma ur någonting. Vad som har hjälpt mig att komma ur känslomässiga problem är att få tid och förståelse, någon som lyssnar och tar mig på allvar, och de personer som erbjudit mig detta har i en stor majoritet av fallen varit kvinnor. Det är absolut inte alla kvinnor som är duktiga på detta, men de kvinnor jag har haft nära relationer med har varit det. Hur kommer det sig att män som sagt att de älskar mig och bryr sig om mig ofta gett mig sämre stöd än någon ytligt bekant kvinna?

När en löser ett problem är det jävligt viktigt att först förstå det, och för att förstå ett känslomässigt problem så måste en faktiskt prata om just känslor. Skulle du försöka laga en bil utan att förstå vad som är trasigt? Det går liksom inte att skita i hela den här biten. Det går inte att säga ”tänk positivt” eller liknande och hoppas att det bara ska lösa sig.

Det är också viktigt att möta människor där de faktiskt befinner sig, i de känslor de bär omkring på, och ta det på allvar innan en börjar diskutera så kallade lösningar. Människor som mår dåligt behöver i regel först och främst känna sig trygga och förstådda innan en kan börja snacka om hur en ska ta sig ur situationen. Om en skiter i att skapa den här tryggheten är risken mycket stor för att personen en ska hjälpa mest bara känner sig ifrågasatt och tillplattad och det är sällan till någon större hjälp när en mår dåligt.

Extra viktigt blir det såklart när det är till exempel relationsproblem som är på tapeten. Det går liksom inte att säga att alla problem i en relation är en persons fel eftersom det alltid finns en dynamik. En ska också vara uppmärksam på när det är kvinnan som får bära skulden, eftersom det ofta är patriarkala strukturer som gör att vi tolkar kvinnors beteende som mer problematiskt.

Jag misstänker att mäns så kallade problemlösning väldigt ofta går ut på att definiera problemet utanför sig själv (t.ex. i kvinnans känslor) och sedan helt enkelt tycka att någon annan (kvinnan) ska lösa det. Det är i alla fall såhär jag uppfattat mäns problemlösning när jag blivit utsatt för den. Det är väl säkert soft för dem kan jag tänka mig men det löser ju inte problemet på något sätt, det bara förflyttar ansvaret bort från mannen. Han kan säkert uppleva det som att problemet är löst då men det betyder inte att det faktiskt är det. Jag tänker mig att detta kan vara en viktig pusselbit i varför män anses vara så bra problemlösare, eftersom de är så bra på att skjuta ifrån sig ansvaret för problemet och därmed uppleva att de löst ”sin” del i det hela, samtidigt som brudar bara mår dålig och ältar (gud så tröttsamt men tjejer som bara grinar hela tiden kan de inte bara skärpa sig).

Men egentligen; är det konstigt att vi mår dåligt och har svårt att lösa problem när det alltid är vi och vårt agerande som definieras som Problemet i olika kontexter? Är det konstigt att det blir svårt att ta tag i något när en är helt konsumerad av skuld och skam över att vara kvinna och bete sig ”kvinnligt”? Jag tycker inte att det borde vara någon större överraskning för någon.

Orgasmproblemet.

Det här med kvinnors orgasm är ett ämne som väcker mycket känslor och tankar. Att heterosex i regel utgår från mannens kåthet och mannens orgasm är väl ingen större nyhet för någon. Men det finns även andra aspekter i synen på kvinnors orgasm som jag tycker är problematiskt.

När jag var yngre så hade jag väldigt svårt att komma, vilket såklart främst berodde på att jag hade sex med personer jag inte var trygg med och som inte brydde sig om att ge mig närhet och ömhet, kort sagt personer som objektifierade mig. Jag tror att de flesta kvinnor som har haft heterosex har haft sin beskärda del av detta. Under den här perioden tyckte jag att det var väldigt jobbigt att jag inte kunde komma, men det var inte så mycket för min egen skull som för hans skull. Jag ville komma för att han skulle känna att han kunde ge mig orgasm, så att det skulle bli så kallat ”bra sex”. Det viktiga var inte hur jag upplevde sexet utan att vissa saker skulle klaffa, och en av dessa var att kunna få orgasm. Jag lyckades inte få orgasm under den här perioden vilket inte är så konstigt eftersom jag aldrig kunde slappna av och njuta av sex för min egen skull, eftersom det alltid var någon annans njutning som stod i fokus.

Jag kan också tycka att det är jobbigt när män verkligen gör det till ett mission att få mig att komma, det får mig att känna mig extremt stressad och pressad och det tycker jag verkligen inte om. Det känns som att dessa män utsätter mig för en slags ”positiv” objektifiering, alltså att jag fortfarande används som ett objekt för att de ska kunna leva upp till vissa föreställningar de har om sig själv, i det här fallet ”bra i sängen”. Det handlar fortfarande om att de utnyttjar min kropp och försöker få mig att kännas vissa känslor för sin egen skull. Detta är inte ömsesidigt sex.

När jag inte har kunnat komma trots en mans ansträngningar har det alltid känts som att det är mig det är fel på, när det nog egentligen snarare har handlat om att jag inte har kunnat känna mig trygg i den sexuella situationen eftersom det alltid har känts som att det förväntas en massa av mig. Det är också ofta såhär ”orgasmproblemet” läggs fram, det är kvinnor som har problem med att få orgasm, det handlar inte om sättet vi har sex på utan kvinnors anatomi, känslor eller whatever.

På senare tid har det börjat dyka upp idéer om ”g-punkten” och ”g-punktsorgasm”, det vill säga någon slags specialorgasm en skulle få genom omslutande sex som inte kräver stimulans av klitoris. Att kvinnor kommer utan att klitoris stimuleras är mycket ovanligt, däremot är klitoris ett stort organ och inte bara en liten knopp. Det är alltså fullt möjligt att klitoris stimuleras vid omslutande sex även om en inte aktivt smeker sig. Det är såklart himla kul för de kvinnor som kan få orgasm så, men det är ingenting som bör höjas upp till norm eftersom de flesta kvinnor trots allt behöver mer aktiv stimulans av klitoris för att kunna få orgasm.

Jag uppfattar det mycket som att snacket om g-punktsorgasm är ett sätt för män att slippa bry sig om hur de har sex med kvinnor, alltså att kvinnan kan ”lära sig” att få g-punktsorgasm och i så fall kan en köra på som vanligt. Ofta uppfattar jag det som att g-punkten diskuteras utifrån just detta, att kvinnor ska ”hitta den” och ”lära sig” att komma genom g-punkten, och om de inte lyckas med detta så är det något fel på dem.

Ibland så ligger fokus i g-punktsnacket även på att män ska ”hitta” en kvinnas g-punkt, och då görs kvinnans kropp till ett område för manlig kunskap och i förlängningen även manlig kontroll. Mannen ska ”upptäcka” kvinnan, förstå hur hennes kropp fungerar, för att sedan kunna ge henne något. Kvinnans kropp blir ett mysterium för mannen att bemästra. Vem är det som sitter på makten här? Det är mannen som ska förstå kvinnan, men det hela ska ske på ett högst instrumentellt sätt. Mannen ska bemästra kvinnan. Om mannen lyckas med detta bemästrande av kvinnokroppen är det ännu en förmåga han kan lägga till sin lista, ungefär som att mecka med en bil.

Jag har sällan upplevt att min egen njutning har stått i fokus när det har talats om sex och liknande, utan att det snarare har handlat om att jag ska göras tillfredsställbar, alltså att det ska bli möjligt för en man att på något vis ge mig njutning. När detta inte har lyckats har jag uppfattat mina ”problem” som en börda för de män jag har haft sex med, inte som något som främst är tråkigt för mig.

Fokuset på just orgasmer ser jag som en stor del i det här problemet. Det är som att sex skulle vara soft och jämställt bara alla inblandade kommer, något som inte alls behöver vara fallet. Jag tänker att diskussionen om kvinnors sexuella njutning måste sluta ha sin utgångspunkt i just orgasmer och istället börja handla om hela den sexuella akten, såväl raggande (eller vad en nu kallar det), sex och även hur en agerar mot sin partner efteråt. Jag tror att detta för de flesta är mer värt än all kunskap om g-punkter och liknande.

Mer om det heteromonogama projektet.

Jag fick en väldigt bra och intressant kommentar av Lo under mitt inlägg om det heteromonogama projektet som jag tänkte svara på:

Blir inte risken med denna syn att grunden till (och då även krossande av) patriarkatet blir ett individuellt projekt? Om Grunden till patriarkatet är i den heteromonogama relationen så måste ju det innebära att enda utvägen ifrån det blir att individer arbetar mot det inom sina relationer eller genom att inte ingå sådana och det känns som en väldigt individualistisk idé som jag helt enkelt inte tror är hela förklaringen. Att män fortfarande har den största delen av den ekonomiska och politiska makten tänker jag är en stor del av problemet. Könsrollerna är ju inte bara uppbyggda utifrån en patriarkal tradition utan även efter en kapitalistisk, dvs för att männen ska kunna vara ute och arbeta samt vara en del av ekonomin måste de ha en kvinna som är hemma och tar hand om allt det andra, som är känslomässig så att han kan vara ekonomiskt rationell. De som sitter på makten är oftare män, men även ”vanliga” män tjänar generellt sätt mer än ”vanliga” kvinnor och pengar är det maktmedlet vi har tillgång till i den kapitalistiska världen. Utan det maktmedlet har män inte samma makt över kvinnor, och jag tror att enda anledningen till att även par där kvinnan tjänar mer eller lika mycket ofta fortfarande lever på ett traditionellt sätt tror jag beror på att samhällsstrukturerna är så starka att de påverkar dem ändå, inte att heterorelationen är grunden för förtrycket (dock att det visar sitt fula ansikte som tydligast då eftersom män och kvinnor umgås som mest intensivt just där).

Jag har iaf svårt för att tänka mig att män och kvinnor kommer kunna leva som likar enbart genom att arbeta med heterorelationer..

Den centrala delen av det förtryck jag anser att kvinnor drabbas av är exploateringen av kvinnors reproduktiva förmågor, med vilket jag både menar förmågan att föda barn och den omvårdnad och det hushållsarbete som kvinnor ofta får stå för. Denna exploatering anser jag främst sker inom familjen/förhållandet/äktenskapet. Det är det jag menar med att det är där kvinnoförtrycket sker. Sedan sker det också exploatering av kvinnor utanför, till exempel i reklam/porr, i prostitution, i att kvinnor har lägre löner än män. Allt detta är oerhört problematiskt och viktigt att kämpa emot, men jag anser inte att det är den grundläggande exploateringen.

Det är klart att den heteromonogama relationen måste ses även ur en större kontext, och det är klart att det alltid är en växelverkan. I olika tider har kvinnoförtrycket sett annorlunda ut beroende på hur samhälle i övrigt ser ut, och i det borgerliga patriarkatet organiseras det kring äktenskapet och kärnfamiljen. Jag menar att äktenskapet och familjen är en samhällsinstitution i vilken kvinnoförtrycket äger rum.

Det handlar såklart inte om individuella val, utan det handlar om samhällsstrukturer. Allt i detta samhälle är ordnat efter kärnfamiljen som norm och det är hemskt svårt att leva utanför detta. Till exempel en sådan sak som att vi juridiskt ”äger” (har omvårdnad om/rätt till) våra barn och att det bara kan vara två människor som gör detta är en tydlig sådan grej.

Sedan är det såklart också så att kvinnor i högre grad görs beroende av just äktenskapet, bland annat genom att de tjänar mindre och oftare är de som får stå med ensamt ansvar eller den största delen av ansvaret om barn vid skilsmässa. För en kvinna kan det vara en oerhört dålig eller rentav omöjlig affär att skilja dig, vilket gör att det blir lätt att stanna i ett förhållande där det finns mycket förtryck. Många kvinnor som utsätts för misshandel har extremt dåliga resurser för att kunna ta sig därifrån, både mentalt och ekonomiskt. Det finns alltså en hel del materiella begränsingar för att dekonstruera sina relationer som är viktiga att ta hänsyn till, och som såklart är det som vi måste se till att lösa.

Men det finns också en ideologi kring heterorelationen som jag tycker är viktig att bryta. Anledningen till att jag tala om det förtryck som sker där är för att det ofta döljs i ett romantiskt skimmer, och det är detta skimmer som är ideologin. Även kvinnor som har alla ekonomiska resurser att leva utanför dessa relationer ingår ändå i dem, och det beror i min menings på den ideologi jag beskrev, den där kvinnor inte tilldelas en plats i samhället förrän de ingått i en heteromonogam relation, alltså blivit en mans egendom. Det är viktigt att också se denna ideologi och vad den gör med oss, för jag anser att den är en oerhört viktig del i att upprätthålla kvinnoförtrycket. Så länge vi klamrar oss fast vid romantiken så kommer vi att ha svårt att släppa detta kvinnoförtryckande system.

Jag tycker att det är jätteviktigt att jobba politiskt på en massa olika fronter, jag har bland annat precis gått färdigt en utbildning på kvinnojouren och planerar att bli aktiv där senare. Men jag tycker också att det är viktigt att jobba med sina egna föreställningar om vad en är ute efter och varför. Varför denna strävan efter att ingå i ett heteromonogamt förhållande? Varför denna strävan efter att ”stadga sig”, skaffa familj och så vidare? Sedan är det såklart i samhället som den stora förändringen måste ske, men att se sin egen del i det hela tror jag är viktigt för att förstå vad patriarkatet är och vad det gör med oss.

Det heteromonogama projektet.

Ibland skriver jag om vikten av att dekonstruera sina relationer. Jag vill hävda att detta är bland det viktigaste en kan göra som feminist.

Min syn på patriarkatet är att det har sitt ursprung i den så kallade privata sfären, alltså familjen, hemmet, relationer med vänner och partners. Det är i dessa relationer som skillnaden mellan män och kvinnors villkor blir som mest tydlig. I heterorelationer möts vi som könsvarelser, som man och kvinna, och vi skapar varandra utifrån dessa skillnader. I heterorelationer så blir vi bekräftade just som könsvarelser först och främst, i andra hand som människor. Det är också här frivilligheten kommer in, både kvinnor och män söker dessa relationer. Därför tror jag att det är viktigt att förstå hur kvinnoförtrycket sker här.

Jag anser att det är skapandet av kvinnor som kvinnor och män som män som är själva grundstommen i det patriarkala förtrycket. Även positiv bekräftelse som är könsbunden har en viktigt del i kvinnoförtrycket, och det är också en av de bitar som är allra svårast att bli av med eftersom kvinnor i regel längtar mycket efter denna bekräftelse. En kan säga att hela våra liv är en förberedelse inför att vi ska slutföras som könsvarelser i heterorelationen. Det heterorelationen erbjuder kvinnor är en etablerad plats i det patriarkala samhället, alltså platsen som en mans egendom, eller flickvän/sambo/fru som det så vackert heter. Om en inte ingår i dessa relationer blir en inte riktigt kvinna och då är det även svårt att någonsin bli människa, eftersom kvinnors plats i det här samhället är villkorad med att de först och främst ska förverkliga sig som kvinnor. Det är bara att se på synen på till exempel lesbiska, ogifta och barnlösa kvinnor, det är sådana faktorer som verkligen alltid kommer i vägen då en kvinna ska ta plats i offentligheten. Har hon inte förverkligat sig som kvinna så anses det vara ett stor problem och ett oerhört viktigt ämne för diskussion.

Jag lägger mycket energi på att försöka dekonstruera mina relationer, och jag anser att det har gett mig en väldigt stor förståelse för hur patriarkatet fungerar och hur det har påverkat mig. För mig är det uppenbart att det är den del som är svårast för mig personligen att lämna, och jag tror detta gäller för de flesta. Att sluta raka benen, sminka sig eller whatever en kan göra som en del i det internaliserade patriarkatet en ständigt bär runt på är verkligen ingenting är förhållande till detta. Det handlar om att kunna släppa sig själv som könsvarelse, sin dröm att vara kvinna, och därmed också drömmen om att han ska vara man.

Så hur gör en när en dekonstruerar sina relationer? Jag ser det som två parallella processer, dels en som handlar om att se patriarkala strukturer inom relationer och en som handlar om att betrakta relationerna som form. Att se patriarkala strukturer inom relationer är något jag skrivit mycket om, den heteromonogama relationen som form är det däremot svårare med. Jag anser att den heteromonogama relationen i sig själv är förtryckande, att den bygger på en patriarkal grund, samtidigt är det mycket svårt att frånträda denna mall för hur en relation ska se ut. Jag anser att även samkönade kärleksrelationer präglas av dessa normer, eftersom heterosexualiteten är norm så har den tillåtits diktera hur kärleksrelationer i allmänhet ska konstrueras. Det är inte heller konstigt att ett samkönat par väljer att anpassa sig efter dessa normer eftersom deras kärlek då kommer tas mer på allvar i det heterosexuella samhället. De kanske inte är man och kvinna, men de har i alla fall konstruerat sin relation utifrån denna mall.

Det jag anser är det viktigaste i det heteromonogama projektet är:

  1. Exklusivitet/ägande. Även folk som har öppna förhållanden håller sig ofta med någon slags exklusivitet, till exempel att den andra ska berätta om alla andra hen träffar. I mina ögon är detta inte så mycket att frånträda den monogama relationen som att flytta gränserna lite, något jag främst uppfattar som en formalitet utan särskilt stor betydelse ur ett feministiska perspektiv.
  2. Den romantiska kärlekens företräde. Den romantiska relation en har förväntas vara den viktigaste relationen en har under sitt liv, även om såklart relationer med vänner kan vara minst lika betydelsefulla. Vi är villiga att ”satsa” betydligt mer på att våra kärleksrelationer ska fungera, vilket jag menar hänger ihop med att de anses vara så samhälleligt viktiga.
  3. Isolation. Människor organiserar sina liv kring sina kärleksrelationer och väljer i regel att leva tillsammans med den person en har en romantisk relation till. Detta skapar isolation. Men isolationen sker även innan. Par förväntas ha ”egentid” och liknande på ett helt annat sätt än vad en förväntas ha med vänner.
  4. Projektet. Kärleksrelationer är på ett helt annat sätt än andra relationer ett projekt. En ”investerar” in sina relationer, en står ut med en massa skit i förhoppningen om att det kommer bli bättre i framtiden och så vidare. Jag vill hävda att detta sällan göra med vänskapsrelationer. I kärleksrelationer sysslar en också med gemensamma projekt i mycket högre grad, dels själva relationen men också till exempel barnskaffande, boende, hobbyprodukter, djur och så vidare. En äger saker gemensamt, planerar livet tillsammans och så vidare. Varför lägger så få samma energi på sina vänskapsrelationer?

Jag menar att det är viktigt att förstå dessa komponenter för att förstå hur en kan jobba emot patriarkatet. Det handlar inte om att en måste göra helt annorlunda, däremot ska en vara medveten om det. I vårt samhälle så är möjligheterna att leva normbrytande tyvärr mycket små, speciellt om en till exempel vill skaffa barn. För mig är det angeläget att inte bli fånge i detta, inte för att jag tycker att det är typ ”ofeministiskt” (vad är det ens för jävla ord att använda om kvinnors livsval, för guds skull) att göra det utan för att jag personligen inte vill leva så. Jag förstår att det stora flertalet inte gör samma prioritering som jag, men jag tycker ändå att det är viktigt att tala om hur mycket en förlorar på att inte underkasta sig hela det heteromonogama projektet. Lösningen kan inte vara att en måste välja att ställa sig helt utanför, med alla de nackdelar det innebär, utan det måste finnas sätt för kvinnor att delta i det här samhället utan att delta i hela det heteromonogama projektet.

Den patriarkala tystnaden.

Det finns en tystnad som jag brukar kalla för den patriarkala tystnaden. Det är den tystnaden som en möts av när en lämnar ut sig, berättar om sina känslor för en man, söker kärlek och närhet, och bara får tystnad till svar. Det behöver inte vara helt tyst, men det handlar om en avsaknad av ett bemötande.

Den patriarkala tystnaden har varit väldigt närvarande under hela mitt liv. Jag har länge haft mycket oro och ångest, som har förstärkts avsevärt av de patriarkala tystnaden. De män jag älskat och haft i min närhet och som har sagt sig älska mig har aldrig kunnat bemöta min ångest med kärlek och omsorg, utan istället har jag fått tystnad tillbaka. När jag ifrågasatt denna tystnad har jag till exempel fått detta som svar:

IMG_20131004_103347Detta är alltså en helt autentisk reaktion på en faktisk händelse.

För mig är det uppenbart att män är tysta för att de kan vara tysta. De har lärt sig att vara tysta istället för att bemöta. Hur mycket jag än vill vara tyst när jag märker att någon mår dåligt så går det inte för mig, jag är för inställd på att alltid hjälpa till och vara till lags. Det är omöjligt att lämna någon som känner ångest och oro, eftersom jag känner mig som en så jävla usel människa då. Detta är såklart helt i sin ordning, jag tycker att det är en mycket bra egenskap att inte kunna stänga av på det sättet. Jag önskar bara att män i allmänhet kunde vara lite sämre på att göra det också.

Många män tycker att en ska vara ”tydlig” med vad en vill ha. Problemet med det här synsättet är att en för det mesta inte vill ha någon särskild grej/handling, typ kramar, utan att en vill ha omtanke. Om jag ligger och gråter vill jag att någon ska se mig och förstå mig, jag vill inte behöva be om omtanke utan jag tycker att det ska vara tecken nog att jag är ledsen. Om en tycker om en person så borde en kunna ge den omtanken oavsett om en blir ombedd om det eller inte.

Varför är det såhär med män och inte med kvinnor? Varför är det män som står som något jävla mähä och (låtsas?) att de inte förstår vad situationen kräver?

Denna situation har förstört mycket för mig i mina relationer med män. När de har mått dåligt har jag alltid varit där och redo att ta hand om deras sårade små själar, men när jag har mått dåligt så har jag liksom behövt informera dem om mitt tillstånd och aktivt behövt be dem om att de ska ge mig kärlek. De har aldrig funnits där för mig på eget initiativ, det har alltid behövt vara på min begäran. Män som sagt sig vara mina vänner och som har sagt sig älska mig har gjort detta mot mig. Detta har gjort att jag har känt ett ännu större behov av närhet och kärlek, vilket i sin tur har dragit igång långrandiga konflikter och satt mig i en extremt underordnad position.

Jag minns många gånger jag ringde min förra partner när jag mådde dåligt, och att han besvarade detta med att vara extremt kort i tonen och lägga på så snabbt som möjligt. Han brukade inte heller fråga mig hur jag mådde eftersom han menade att jag ”ändå berättade” om jag hade något på hjärtat. Som om det var oviktigt vem som förde ämnet på tal. För mig skapade detta en stor känsla av övergivenhet, vilket i sin tur skapade behovet av upprättelse, av att upphäva den känslan, vilket gjorde att jag krävde mer närhet, ömhet och så vidare. Detta skapade en ond cirkel i förhållandet, jag sattes i en alltmer underordnad position som gjorde att jag också blev extremt jobbig, och han gav mig ingenting om jag inte bad honom om det.

En grej som var riktigt vidrig var när han frågade mig om det var ”allvarligt” när jag sade att jag mådde dåligt och att jag behövde honom, alltså satte mig i en position där jag var tvungen att avgöra om jag mådde dåligt ”på riktigt”. Problemet med detta är att en redan från början visar att en misstror personens känslor, genom att avvisa de första signalerna. För det mesta vad det ju inte så ”allvarligt”, men det blev i regel det när jag inte fick kärlek från honom. Hans ignorans gjorde att jag kastades längre och längre ner i ångesten, längre och längre ner i det desperata sökandet efter hans bekräftelse. Jag var inte hjälplös men jag blev hjälplös, att inte få det jag behövde från honom gjorde mig hjälplös. Jag tror att detta var en stor del av skälet till att jag mådde dåligt så länge (tror det var ett och ett halvt år).

Nu mår jag dåligt igen och kastas in i detta igen, och det är jävligt svårt att hantera. Trots att jag väl känner till den här spiralen så kastas jag in i den. Det krävs så lite för att jag återigen ska bli den där trånande, undergivna kvinnan som bara vill ha och ha men aldrig får, som blir jobbig och hysterisk. Skillnaden är att nu har jag feminismen i ryggen, nu kan jag förstå det här och lättare bryta utvecklingen, och framförallt inte lägga det där berget av skuld på mig själv som jag alltid gjorde innan. Men den patriarkala tystnaden finns kvar och den gör fortfarande ont, så jävla ont. Det är så svårt att bli fri, det är så svårt att sluta söka efter den där kärleken.

Hur sex skildras.

Första gången jag hörde Tusen systrar så reagerade jag på den här versen:

Vi som fått konkurrens och osäkerhet
istället för en kvinnosolidaritet.
Rensar nu ut porren och romantiken
avlivar myterna och begraver liken.

Jag tänkte: porren, visst, men romantiken? Varför ska den rensas ut? Kan inte romantik vara något vackert? Men jag har börjat förstå det där mer och mer. Jag har börjat förstå varför romantik är problematiskt, och varför det ställs sida vid sida med porren.

I vårt samhälle så finns det en massa idéer om kärlek, om vad kärlek är och vad det ska vara och hur det ska kännas och vad en ska tycka om det (en ska tycka om det). Den kärlek som åsyftas är alltid den romantiska kärleken. Det finns något som kallas romantisk vilket är skildringar av romantisk kärlek.

Idén om den romantiska kärleken är i förlängningen idén om sex. Idén om sex, vad sex är och hur vi borde känna inför det och hur det ska vara, kan omöjligt särskiljas från idén om romantiken. Sexet börjar i romantiken, och därför måste romantiken synas. Det är därför romantiken ställs sida vid sida med porren i ”tusen systrar”, det är för att porren tar vid där romantiken slutar. Romantiken är det rumsrena, det vi alla kan enas kring, porren är romantikens ocensurerade spegelbild. Men vi kan inte förstå porr utan att förstå romantik.

I romantiken konstrueras könsroller. Vi får se ett möte mellan en man och en kvinna. De möts inte först och främst som människor, utan de möts som könsvarelser, som man och som kvinna. Historien som berättas om dem berättas som en historia om en man som möter en kvinna, inte om ett möte mellan två människor.

Det vi ser här är början på den patriarkala dansen, den dans där mannen för och kvinnan följer. Både mannen och kvinnan har sina bestämda steg, sina uttänkta roller, och avviker en från dem hamnar en i otakt och den patriarkala dansen upphör. Kvinnans roll är att bli styrd, men hon vet såklart precis vad hon ska göra för att låta sig styras, hon vet precis hur undflyende hon ska vara, hur charmigt nervös hon ska vara, hur svårtillgänglig hon ska verka. Det ingår i den patriarkala dansen att mannen jagar lite, får anstränga sig lite, men alltid i trygg förvissning om att det just bara är en del i dansen.

Den patriarkala dansen bygger på lögner, lögner som föder osäkerhet. Vi sätter på oss varsin mask, masken som man och som kvinna, och detta gör per automatik att vi inte kan mötas som människor. Den osäkerhet vi känner inför oärligheten i mötet är en känsla som ofta anses vara just kärlek. Vi lär oss att det är den där passionerade nagelbitande telefonkollande osäkerhetskänslan som är kärlek, och att relationer som präglas av trygghet, tillit och respekt är något annat.

När masken väl är påsatt, när den patriarkala dansen väl börjat, kan den inte bara tas av när det passar, när vi plötsligt vill vara jämställda. Vi kan inte dansa den här dansen, spela det här spelet, och förvänta oss att sexet magiskt ska bli jämställt. Om vi ska ha jämställt sex så måste även romantiken vara det. Vi måste sudda ut alla idéer om överordning och underordning som något vackert och romantiskt, vi måste sluta upp med idén att mannen ska föra och kvinnan följa, för det är detta som sedan smittar av sig när vi ska ha sex.

Det går inte att välja och vraka de delar ur den patriarkala dansen en råkar tycka om och välja bort det en inte gillar. Romantiken är ingen jävla buffé, utan det är något en måste acceptera i sin helhet eller förkasta helt. Antingen tar en på sig masken eller så gör en inte det, och tar en på sig masken blir det ett jävla helvete att få av sig den.

Därför måste vi sätta romantiken och porren sida vid sida i det feministiska projektet. Vi kan inte kritisera det ena och blint acceptera det andra, vi kan inte särskilja det patriarkala sexet från de patriarkala relationerna i övrigt. Vi måste angripa problemet som den helhet det faktiskt är, som olika skeden i den patriarkala dansen. Vi måste gräva upp skiten med rötterna och kasta skräpet på soptippen.

Detta är min text på temat Hur skildras sex? i min och Schmenus bloggutmaning. Skriv en du med!

Bloggutmaning. Ämne fem – hur skildras sex?

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning om feminism och sex är skildringar av sex.

Hur skildras sex, och hur påverkar det vår sexualitet? Det är de frågorna jag tänker är centrala. Vilka sexskildringar har varit viktiga för dig, för ditt formande av din sexualitet? Hur tänker du att du har påverkats av hur sex skildras i största allmänhet?

Jag kommer nog inte skriva så mycket om direkta skildringar av sex som om romantik och erotik, eftersom jag tänker att det är där sexualiteten formas först, det är där villkoren sätts.

Mäns kommunkation.

Det finn en idé om att män har så himla mycket enklare att kommunicera och göra sig förstådda än vad kvinnor har. Jag vet inte, men jag har fan aldrig märkt av detta. Min kommunikation med män har aldrig varit enkel som min kommunikation med kvinnor. Män har jag alltid varit tvungen att dra ur vad fan de menar med olika saker, att aktivt fråga dem när de uppenbarligen är ledsna om vad problemet är istället för att de typ säger det till mig på eget bevåg. Dessutom är män i min erfarenhet betydligt mycket mer inriktade på att ”argumentera” när en har ett samtal om till exempel känslor eller sin relation, istället för att försöka förstå den andra och tillsammans jobba fram en lösning så vill de veta vem som har ”rätt” och var skulden ligger och sen skita i det typ.

Jag tänker att män ofta upplevs som mer lätta att förstå sig på eftersom deras språk är hegemoniskt. Det vill säga; mannen är norm i samhället och därför är det mannen som dikterar villkoren. Om en man och en kvinna inte förstår varandra så läggs det på kvinnan. Hon övertolkar och överanalyserar, hon är obegriplig och ologisk och så vidare. Mannen har rätt tills motsatsen bevisas.

Jag har lagt och lägger fortfarande extremt mycket tid på att förstå och tolka män för att vårt samspel ska fungera. I mina relationer med män så anstränger jag mig extremt mycket för att förstå hur de känner och för att få dem att tala ur skägget istället för att gå omkring och låtsas att de är obrydda och känslokalla (det är ni inte, bara släpp den där jävla idén nu). Det är jag som står för kommunikationen, det är jag som tar upp problem jag upplever, det är jag som frågar hur de känner inför olika saker. Aldrig någonsin att det är tvärt om.

Så nej, jag tycker verkligen inte att män är bra på att uttrycka sig så en förstår eller sysslar med rak kommunikation. Däremot sysslar de en hel del med att förneka att de har känslor och liknande, vilket ofta leder till att de själva inte uppfattar att de har ett behov av att förstå sitt eget känsloliv, vilket gör att det istället blir någon kvinna i deras närhet som får göra det åt dem. Och ja, det är klart att en uppfattar det som att en är ”enkel” och ”okomplicerad” då, men det betyder inte att en faktiskt är det utan att en låter någon annan göra jobbet.