Kategori: Relationer

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

Heteropropagandan.

wpid-IMG_20140102_101249.jpgStrosade runt lite på H&M och hittade denna tröja på deras ungdomstjejavdelning. Ja, den är gjord för kvinnor att bära så alla som ska komma med kommentarer om att jag är heteronormativ kan tagga ner.

Det finns, som ni kanske vet, en heteronorm i det här samhället. Den här tröjan är en uppenbar anspelning på denna norm. Det ”boys” som åsyftas är män som män, alltså som könsvarelser, alltså som föremål för en romantisk relation. Genom att bära en tröja likt den så säger en: ”titta, jag gillar pojkar, jag är heterosexuell”.

Jag har mestadels i mitt liv definierat mig som hetero och är i ett heterosexuellt förhållande, men jag har börjat fundera lite på sista tiden. Det här med att folk går omkring och manifesterar sig heterosexualitet hela tiden, är det så jävla bra egentligen? Vad gör det med oss?

Ofta när en diskuterar heteronomern så görs det ur ett homo- eller bisexuellt perspektiv. Alltså att det är viktigt att diskutera eftersom inte alla är heterosexuella. Jag instämmer med att denna diskussion är viktig, men jag tycker inte att det är det enda som gör det relevant att diskutera heteronormen. I mina ögon är heteronormen problematisk även för de som föredrar att ha heterosexuella romantiska relationer, då heteronormen stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade.

Heterosexualitet är så mycket mer än att en kvinna och en man har en romantisk relation, heterosexualitet är något som görs i relationen. Det finns en massa normer kring hur heterosexuell kärlek ska se ut, bland annat att den ska vara exklusiv, att de som ingår i den ska bete sig i enlighet med sina könsroller och så vidare. Jag menar att dessa normen spelar en stor roll i upprätthållandet av patriarkatet. Idéer om romantik, om hur en ska förhålla sig till varandra, är för det mesta könsbundna. Heterosexualitet handlar om att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra. Detta upprätthåller en massa idéer om hur män och kvinnor är och bör vara, som i sin tur bidrar till kvinnors underordning.

Jag tänker att när det säljs en tröja för kvinnor som det står ”boys” på, då handlar det om att manifestera heterosexualitet. Det handlar om att sätta igång en rad associationer som kvinnor bara antas vara införstådda i. Det antas att vi ska förstå vad som menas, varför en vill ha en sådan tröja på sig, varför pojkar är något så speciellt att en vill gå omkring med det tryckt på bröstet. Det handlar inte bara om att säga att en föredrar romantiska relationer med män, det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med. ”Titta på mig, jag utövar heterosexualitet”.

Jag tänker att det vore positivt om fler funderade på vad de sysslar med när de manifesterar sin heterosexualitet offentligt. Visst, det är helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra? Kan det liksom inte bara få vara?

Alla stackars män som blir lurade av lömska kvinnor.

Jag tänker apropå det inlägg jag skrev tidigare om juridisk/ekonomisk abort. I sammanhanget så talas det ofta om att män blivit ”lurade” av kvinnor.

Jag tänker att att ”lura” någon är att överlagt planera att göra sig gravid mot den andras vilja. Alltså att ljuga om att en använder p-piller, att förstöra kondomen eller liknande. Jag antar att detta händer då och då, men jag tror verkligen inte att det är särskilt vanligt. Det finns ju någon slags utbredd idé om att kvinnor i allmänhet ägnar sig åt en jävla massa bedrägerier som män är intet ont anande offer för, vilket inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Idén om att det skulle vara ett utbrett problem att kvinnor aktivt lurar män att göra dem gravida känns långsökt, snarare handlar det om en kombination av dålig kommunikation och manlig ansvarslöshet.

Jag gissar på att ett betydligt vanligare scenario är att män helt enkelt inte räknar med risken för gravidtet, eftersom de inte har lärt sig att räkna med den risken, eftersom de traditionellt inte anses ha ansvaret för att undvika denna situation. Der räknar med att kvinnan tar ansvar för att det inte blir något barnafödande, alltså tar preventivmedel eller gör en abort, och känner sig lurade om hon väljer att inte göra det. I det samhälleliga könskontraktet ingår att kvinnor ska ta ansvar för att det inte blir barn under så kallat ”fel” omständigheter (det vill säga omständigheter män inte godkänner), och män känner sig bedragna när detta inte upplevs.

Jag kan också tänka mig att det finns någon slags informell överenskommelse om att det blir abort om en gravidtet äger rum, men att kvinnan sedan av olika skäl inte känner för att göra eller kan göra en abort. Då kanske mannen känner sig lurad, för att det trots allt var något som sades. Inte heller här kan jag känna särskilt mycket empati, en person som tycker att det är rimligt att låta sin partner genomgå ett riskfyllt ingrepp för en risk som tas gemensamt och sedan blir arg när partnern inte kan göra detta känns såväl väldigt naiv som omoralisk.

Det känns som att män är ganska inkörda i att tänka att deras handlingar inte har några konsekvenser, och därför blir det ett jävla liv när de får det. När en man upplever att han inte har något att ”säga till om”, trots att det har funnits många tillfällen där han har kunnat sätta stopp och ta mer ansvar för att det inte ska uppstå en situation där han faktiskt inte har något att säga till om.

När en man väl hamnar i en liknande situation så anses det vara oerhört synd om honom. Diskrepansen mellan hur dessa män, som troligen haft många chanser att minimera risken för det inträffade, blir behandlade och hur kvinnor som till exempel utsätts för våldtäkt blir behandlade är hisnande. Det är uppenbart vem det är som anses ha ansvar för sina handlingar och vem som inte har det.

Det är ett privilegium att känna välja att inte vara så beräknande och ansvarstagande, att kunna göra vad som känns bäst för stunden. Men sanningen är att livet kommer med risker, och detta gäller även för män. De ska inte kunna förhandla sig bort från dessa risker med misogyna myter om hur kvinnor ”är” eller självömkan.

En man utan Kuk kan också våldta.

Det finns vissa som hyser olika slags hämndfantasier som våldtäktsmän. Typ att de ska kastreras och så vidare.

Förutom att det såklart är vidrigt med kroppsstraff, så tycker jag det är en så märklig och, vill jag hävda, patriarkal syn på vad en våldtäkt är som menifesteras här. Allting handlar väldigt mycket om Kukar. Det handlar om att en Kuk otillåtet tränger sig in i en kroppsöppning, och då blir det såklart rationellt att vilja klippa av Kuken eftersom det är den som är ”vapnet”. Kuken får stå symbol för maskuliniteten.

Men våldtäkt handlar inte om penetration, det handlar om makt. Det handlar om att ta en annans kropps och göra den till sin, använda den på det sätt som behagar. Det handlar om att göra det på ett sexuellt sätt, där människan utnyttjas som en könsvarelse, reduceras till denna.

Att sätta ett så stort fokus på Kuken är ett biologistiskt och cissexistiskt sätt att se på mäns makt. Det sitter inte i deras könsorgan, det sitter i hur manlighet konstrueras i det här samhället. Hur maskulinitet handlar om makt, och i hög grad om sexuell makt över kvinnor.

Kuken har fått stå som symbol för maskuliniteten, och den är en viktig symbol i patriarkatet som vi måste diskutera, men maskuliniteten utgörs fortfarande inte av Kuken. Kuken är i sig inte ett bättre vapen än någon annan kroppsdel, det är bara den symbolik vi utrustat den med som utgör faran.

Även en kastrerad man kan utöva maskulinitet, ta sig makt över kvinnor och använda dem som sexobjekt. Att tro att det handlar om Kuken som sådan är i sig en patriarkal konstruktion. Vi måste istället se på det samhälle som ger Kuken så stor makt, som gör att det är just penetrationen som anses vara det stora hotet mot kvinnor.

Bekräftelsespiralen.

Jag tänker lite på mitt förra förhållande och på det här med att må dåligt.

Ungefär ett halvår in i mitt förra förhållande hamnade jag i en djup depression. Det finns såklart många olika skäl därtill, men jag tror att det faktum att jag var i det förhållandet var ett stort skäl till att depressionen höll i sig så länge som den gjorde.

När jag gick in i förhållandet så började jag basera min känsla av egenvärde på vårt förhållande, på hans åsikter om min person. Och han hade mycket åsikter, framförallt kring hur jag betedde mig. Eftersom jag inte hade någon självkänsla att tala om så sög jag åt mig dessa åsikter som en svamp, jag ville ha mer! Jag ville veta hur jag skulle bli en Bra Person. Istället för att försöka fundera ut hur jag ville vara själv, för min egen skull, så lät jag honom definiera mig.

Till en början kom omdömena från honom, men efter ett tag började jag aktivt efterfråga dem. Jag hade blivit så van vid att ständigt bli rescenserad och tvivla på min egen förmåga till att avgöra vem jag var och vem jag borde vara att jag hade svårt att hitta ett värde i mig själv.

Hans bekräftelse blev nyckeln till allt, och det gjorde att jag fick väldigt svårt att må bra på egen hand. Eftersom ingen människa ensam kan fylla en annan med värde så blev det ett sisyfosarbete som både han och jag drogs in i. Ett ständigt sökande av bekräftelse från min sida, som han inte kunde tillgodose. Detta gjorde att jag kände mig så mycket mer värdelös; inte bara hade jag dålig självkänsla, jag hade också skuldkänslor över att jag krävde så mycket bekräftelse från honom.

Sedan åkte jag utomlands ett år, och då blev jag så illa tvungen att ta tag i alla dessa frågor på egen hand. Och det gick ganska bra. Jag hamnade i alla fall inte i den här negativa spiralen av att söka bekräftelse en aldrig får, utan lärde mig att bära de jobbiga känslorna på egen hand.

Nu är jag återigen deprimerad i ett förhållande, och jag märker hur historien upprepar sig. Jag har så svårt att hitta mitt eget värde, utan jag vill få det från honom. Men bekräftelsen jag får är liksom aldrig nog. Den är bekväm att söka, för den finns så nära, men den fyller mig samtidigt med tomhet, för den räcker inte. Och detta utarmar både mig och min partner känslomässigt.

Och jag tänker att det här är en svår grej som ofta uppstår i förhållanden. Eftersom många inte har någon egen känsla av egenvärde, och eftersom det ingår i den romantiska idén om vad ett förhållande är att vi ska hitta vårt värde där, så blir det ofta ett evigt sökande efter något en inte kan få.

Jag jobbar på att bryta den här spiralen nu, och det är verkligen inte lätt. Hur ska en kunna bekräfta och stötta varandra utan att försöka vara allt för varandra? Hur ska en kunna sätta gränser mot varandra på ett kärleksfullt sätt? Denna belansgång har jag inga problem att klara med mina vänner, men med en partner blir det plötsligt så oerhört mycket svårare. Och jag tänker att det har att göra med vad den heteromonogama relationen lovar; allt.

Klarar du inte av pinsamheter kanske inte sex är din grej.

Det är mycket här i världen som kan leda till så kallad pinsam stämning, speciellt om en sysslar med kärlek och sånt. Det kan kännas pinsamt att kolla läget innan sex, det kan kännas pinsamt att ta på sig kondom, det kan kännas pinsamt att prata om relationer och så vidare.

Hur pinsamt en än tycker att allt detta är så är det situationer som uppkommer om en envisas med att ha relationer eller att ligga med folk. På ett eller annat sätt måste en lära sig hantera dessa situationer, annars kommer en att skada de människor en utför dessa aktiviteter med. Om en vägrar prata om relationsproblem för att det är pinsamt eller jobbigt kommer människan som en har en relation med att få mer ansvar för att få det att funka, eller så kommer relationen inte att fungera. Samma sak gäller samtycke vid sex: antingen tar du ansvar för att inte ligga med någon som inte vill eller så hamnar allt ansvar på denne, och då är risken stor att du har sex med någon mot dennes vilja, och det vill du väl inte?

När män vägrar göra saker på grund av att det kan bli pinsamt så sätter de sina egna behov av att slippa bli känslomässigt besvärade framför kvinnan behov av att slippa göra saker mot sin vilja eller slippa utföra arbete för två. Kvinnan får ansvaret för att ta hand om alla pinsamheter i relationen, inleda alla relationssnack och så vidare. Mannen har privilegiet att låtsas som om det inte vore nödvändigt.

Om en inte kan hantera pinsamheter borde en hålla sig borta från situationer där det är nödvändigt att göra det för att inte skada andra, till exempel sex och relationer. Det är faktiskt ingen katastrof att inte få ligga, och om en inte förmår prioritera kvinnors rätt att inte bli utsatta för sex mot sin vilja framför sitt eget behov av ickepinsamhet så borde en kanske inte göra det helt enkelt. Jag tycker inte att det är så konstigt alls.

Det är klart att en kan ställa krav på människor som är sexuellt aktiva att de ska kunna ta ansvar för sånt här.

”Du har inte upplevt riktig kärlek”.

Ibland sägs det till mig att jag inte har upplevt riktig kärlek. Jag undrar i mitt stilla sinne: vad är riktig kärlek, och var hittar en den?

Det är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ”den rätta”, och att jag bara inte funnit hen. Detta verkar dock gälla ganska många. De allra flesta par separerar, många kvinnor delar mina erfarenheter av manligt agerande. Det verkar alltså vara ganska ovanligt att en upplever vad dessa personer menar vara ”sann kärlek”, många går genom hela livet utan att hitta den och ödslar under siden oändligt mycket tid på olika män i tron att de hittat den eller förhoppningen om att den ska gå att finna där.

Men grejen är, att ”sann kärlek” framställs inte som en kul grej som händer ett fåtal, det framställs som en obligatorisk grej som måste hända för alla. Kvinnor lär sig att längta efter den sanna kärleken med varje fiber i sin kropp, och sträva mot den på alla möjliga vis, att offra en massa olika saker för att kanske kanske kunna uppleva den sanna kärleken en dag.

Poängen är att jag inte är intresserad av att gå omkring hela livet och vänta på ”den rätta”. Jag är inte intresserad av att anstränga mig till det yttersta i relationer med en massa olika män för att han kanske kanske kan vara den rätta för mig. Jag är inte intresserad av att gå omkring och nära illusionen om den sanna kärleken för mig själv, för jag vet hur mycket jag redan lidit av den och jag vill inte lida mer. Jag vill fokusera på annat i livet, saker och ting jag vet att jag kommer att kunna få, istället för att förlita mig på slumpen. För de är ju det ”den rätta” handlar om: slumpen, en slump en ska arbeta jävligt hårt för att sätta upp gynnsamma förutsättningar för, precis som Charlotte i SATC alltid gör. Hon går omkring som på nålar i den ständiga förhoppningen att just han där på gatan ska vara den som hon ska kunna spendera sitt liv tillsammans med. Och kanske träffar hon honom en dag, men frågan är om det är värt mödan.

Jag har lättare att stå ut med tanken på att den rätta kanske kan finnas, men att jag inte kommer anstränga mig för att hitta hen, än att jag kanske kommer anstränga mig till max för att hitta någon som inte finns. I det tidigare scenariot kanske jag går miste om något, men jag kommer får möjligheten att göra en massa feta grejer istället, i det senare scenariot så kommer jag att ha offrat oerhört mycket för en utopi.

Och jag tror genuint att den sanna kärleken är en utopi. Jag tror inte att den rätta finns, utan jag tror att det uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer, problem som jag helst lever utan. Vissa kanske tycker det är värt det, andra inte. Jag har bestämt mig för att jag inte tycker att det är det. Jag tror aldrig att kärleken kommer vara så fantastisk att den är värd allt som en förväntas offra för den.

Just nu lever jag i en relation med en man,  men jag inbillar mig inte att det handlar om att han är ”den rätta” för mig. Vi har råkat möta varandra i rätt skede i livet och omständigheterna har fört oss samman. Vi delar mycket, men han kan inte vara allt för mig, och jag tror inte heller att det finns någon annan som kan vara det. Jag behöver en massa olika människor i mitt liv, en massa olika sätt att fylla det med mening på. Detta är egentligen självklarheter, men sorgligt nog så inbillas kvinnor ofta att kärleken står över andra mål en kan ha i livet, eftersom kärleken beskrivs som så oerhört fantastisk. I själva verket är kärlek som de flesta andra softa grejer; kul, men verkligen inte oproblematiskt eller Det Enda. En av livets aspekter som en kan välja, men som en också kan välja bort.

Normkritik handlar om att njuta mer, inte att välja bort njutning.

En såndär grej som ofta återkommer i feministiska sammanhang är ett visst tal om sexuella preferenser. Många gör sig till exempel lustiga över att de eller andra minsann tänder på att bli dominerade i sängen fast de är feminister och så vidare.

Jag tänker att sexualiteten precis som det mesta är en social konstruktion. Det finns såklart en anledning till att många kvinnor uppskattar att bli dominerade i sängen, och jag tror inte heller att det är något som är ”fast”, utan helt möjligt att lära om. Jag ser inte varför sexualiteten skulle vara mer fast i sten än något annat här i livet.

Att ge uttryck för den typen av tankar kan vara upprörande. Jag tror att det är så att människor uppfattar det som att en möjlighet att göra annorlunda också innebär en plikt att göra annorlunda, om något är patriarkalt betingat. Att det likasom handlar om att tvinga in sig själv i ett annat beteendemönster, inte av lust utan av plikt. Det är klart att många upplever detta som olustigt, vi har ju redan levt våra liv för att tillfredsställa andra, ska vi nu även tillfredsställa de feministiska ideal som ju var menade att frigöra oss?

Jag tänker att de flesta har en mängd olika skäl för att göra olika saker, och att ett av dessa skäl väldigt ofta är att det är något vi blivit lärda på grund av patriarkala strukturer. Det betyder inte att det är det enda skälet (uppenbarligen eftersom alla inte är precis likadana), men som feminist så tycker jag att det är det mest intressanta. Människor är mångfacetterade och vi styrs inte helt och fullt av en enda struktur, däremot är det orimligt att förvänta sig att en ska diskutera alla möjliga olika skäl till att vissa gör saker varje gång en diskuterar ett fenomen.

När jag funderar på hur könsmaktsordningen påverkar mitt agerande så tänker jag snarare i termer av för- och nackdelar. För mig är den en självklarhet att könsmaktsordningen är ständigt närvarande i mitt liv, det är ingenting jag kan fly ifrån. Däremot kan jag lära mig att hantera den på ett sätt som fungerar för mig. Vissa saker VET jag är patriarkalt betingade men sysslar med ändå eftersom jag upplever att det är värt det.

Om en nu tycker om att ha sex på ett visst sätt så tycker jag att en ska ha det. Jag brukar till exempel ha omslutande sex fast jag vet att penetrationsnormen är patriarkal. Däremot kan en vara medveten om att det kanske finns andra sätt att ha sex på som kan vara intressanta att utforska. Det handlar inte om att stänga dörrar, det handlar om att snegla bort från ett invant mönster och kanske hitta andra.

För mig är feminism och normkritik inte en fråga om att sätta upp begränsningar utan om att hitta nya möjligheter, nya sätt att förhålla sig till sig själv, sin sexualitet och så vidare. Att ifrågasätta olika normer handlar inte om att förbjuda vissa normativa beteenden utan om att försöka se att det finns andra skäl till att vi gör som vi gör än att det bara råkar vara det allra bästa. Detta kan i sin tur leda till att vi kan utforska och komma fram till saker som är ännu bättre! Att komma ifrån den normativa slentrian en lever i, helt enkelt.

För mig har normkritik inte framförallt lett till att jag slutat helt med vissa saker (typ heterorelationer), däremot har det gett mig verktyg för att förstå vad det är som sker i dem. Att förstå att mitt behov av att få kärlek från en man inte bara handlar om att det är soft att vara älskad utan också om att jag lever i ett samhälle där heterokärlek anses vara något av det viktigaste som finns har gett mig ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till fenomenet. Jag ingår fortfarande i heterorelationer, men jag har lärt mig förstå att det inte är det vackraste eller för den delen det enda i mitt liv. Detta har varit viktigt för att jag ska kunna få mer njutning i mitt liv, för att jag ska kunna välja de delar som jag uppskattar tillräckligt mycket för att stå ut med vissa problem, och förkasta de delar som inte är värda besväret.

På samma sätt kan du se på ditt sexliv: du behöver inte sluta med något bara för att det finns patriarkala orsaker till att du sysslar med det, men att se dessa kanske kan hjälpa dig att värdera saker och ting annorlunda. det kan hjälpa dig att dra skiljelinjen mellan vad du vill och behöver och mellan vad patriarkatet tvingat in dig i. Och det kommer troligen att leda till betydligt mycket mer njutning i slutänden.

Tillgång och efterfrågan i relationer.

Angående det här med Mr Big och Carrie så var det någon som tyckte att det var helt normalt att de har ett förhållande som ser ut som det gör eftersom Mr Big är så eftertraktad och därför ”ska” hon jaga honom. Detta är en syn på relationer som ofta dyker upp, den som handlar om tillgång och efterfrågan. Den bygger på att om en person är mer efterfrågad så har denne typ ”rätt” att utöva otillgänglighet, makt och så vidare i relationer denna ingått, eftersom denna när som helst kan gå och vara med någon annan istället.

Jag tycker detta är ett väldigt märkligt och cyniskt sätt att se på relationer. När jag ingår i en relation med en annan människa har jag för avsikt att den människan ska må bra av vår relation, oavsett vem som är mest ”eftertraktad”. Jag förväntar mig att mina vänner som har fler andra vänner än vad jag har ändå ska ta vår vänskap på allvar, på samma sätt vill jag själv ge mina vänner vad de behöver även om jag själv har fler andra vänner. Det handlar om grundläggande respekt för varandra och det är mycket viktigt.

Mr Big har valt Carrie. Han har valt att ha en relation med henne, till och med en monogam relation. Om en väljer att göra det så bör en också ta ansvar för hur den andra personen i relationen har det, oavsett hur många andra kvinnor en skulle kunna vara med istället. När en väljer att ingå i en relation så måste en vara beredd på att det ska ske ett ömsesidigt utbyte, annars kan en faktiskt skippa det helt och hållet.

Om en väljer att bete sig som Mr Big gör mot Carrie så väljer en att bete sig illa mot en annan människa. En väljer att utnyttja sitt överläge för att skada en annan person, vilket såklart inte är acceptabelt. Det fascinerar mig vilka svador och teorier folk kommer med för att försvara ett så uppenbart omoraliskt beteende. Det finns ingenting som berättigar att inte ta ansvar för de relationer en själv valt att ingå i, det finns ingenting som berättigar att hålla en människa en säger sig tycka om i ständig osäkerhet.

En annan grej som kom upp var det här med att ”kvinnor gillar otillgängliga män”. Det finns ju ett korn av sanning i denna utsaga, för det är klart att känslorna svallar mer när en aldrig vet vad en har att vänta sig. Men det som Mr Big gör är också ett jävligt vidrigt beteende som skadar en mycket. Visst kan en hålla folk knutna till sig genom att vara oberäknelig och svårtillgänglig, men frågan är hur bra relationer det ger långsiktigt och om det är moraliskt försvarbart. Det går alltid att bete sig illa för att få kortsiktiga fördelar i relationer, men någonstans måste en ju också fundera på vilken slags människa en vill vara och hur det är okej att bete sig mot andra. Visst kan en göra som Mr Big, det fungerar ju uppenbarligen för att få många kvinnor på fall, men det är på bekostnad av andra människor och troligen också delvis på en själv, då det utgör ett hinder för att skapa långsiktiga och ärliga relationer.

Det här med relationer handlar inte om vad en kan göra utan om hur en vill bete sig mot andra och vilken typ av relationer en vill ha.