Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Twitter

Twitter 31/5. Män som tvingar kvinnor att hantera deras skuldkänslor.

Twittrade såhär angående män som kontaktar mig för att fråga om deras beteende är okej:

Nu ska jag berätta om en grej jag är så jävla jävla trött på; män som kommer till mig för att jag ska legitimera deras beteende. Typ såhär: ”du är ju feminist, vad tycker du om situation X som jag var i med en kvinna?”.

För det första: jag är inte din jävla frågelåda. Jag finns inte till för att coacha ditt individuella projekt Vara En Rimlig Man. För det andra: jag kan omöjligt ta ställning till en situation jag inte sett, och din beskrivning av den är såklart vinklad till din fördel. För det tredje: jag vet liksom inte hur andra kvinnor tycker och tänker, jag kan inte tala för alla kvinnor.

Det finns en mängd olika patriarkala beteenden en kan syssla med, olika kvinnor reagerar olika på dem. Vissa patriarkala beteenden tycker jag är skitjobbiga, andra kan jag hantera hur enkelt som helst. Att jag personligen är ”okej” med vissa beteenden innebär inte att du kan applicera det på andra kvinnor.

Generellt gäller: det är en schysst grej att försöka se kvinnor som människor. Att jag kan viss feministisk teori gör inte att jag kan föra andra kvinnors talan. Har hänt mig att män frågat typ: ”jag gjorde X mot kvinna och hon reagerade såhär, var det en rimlig reaktion”. Jag kan liksom inte ta ställning till det, jag vet inte vad den kvinnan kände eller tänkte.

Att som man ta tolkningsföreträde över om kvinnor beteende är rimligt eller inte är patriarkalt oavsett om ni frågar en annan kvinna om det. Ibland får jag också höra ”men jag litar inte på mig själv när det kommer till den här typen av grejer”, som om det ska vara ”ödmjukt”. Nej, det är inte ”ödmjukt” att använda kvinnor som frågelådor om Det Kvinnliga Könet. Tvärtom är det ett oerhört ignorant beteende, för det visar på att du inte bemödar dig med att göra en egen analys. Att inte ta tolkningsföreträde handlar om att ta till sig av kvinnors berättelser om patriarkalt förtryck, att försöka förstå.

Du kommer aldrig kunna göra feminism på ett rimligt sätt om du inte skaffar dig reell förståelse för patriarkala strukturer. Och detta går att göra, det finns otaligt skrivet om hur patriarkatet fungerar. Läs det för helvete, försök förstå det. Men gå inte omkring och behandla feminister som frågelådor i varje jävla situation och låtsas att det är en fråga om ”ödmjukhet”.

Dessutom, som Hanna Fridén uttryckte det: ”Det konstiga med detta dock, om nu folk tror att man är the all seeing mindreader, varför lyssnar de isf inte på vad man säger?! O_o”.

Detta är ju så jävla sant! Ofta när dessa män kommer så håller de liksom på om omdefinierar situationen eller tjatar om ”sitt perspektiv” tills en ger med sig och ba: ”ja ja det var väl okej då”, vilket en ofta gör eftersom det är så sjukt jävla jobbigt att hålla på och tjafsa med dem. De ger sig helt enkelt inte förrän en har legitimerat deras beteende. Att i sådana situationer ”stå på sig” är jobbigt som fan även om en är en jävligt övertygad feminist. Det är jättejobbigt att hålla på och lyssna på en mans självupptagna utläggningar om hur han tänkte och kände i en viss situation. Resultatet blir att mannen känner att han gjorde rätt ändå och struntar i att förändra sitt beteende.

wpid-img_20140531_211755.jpgSåhär: det är okej att göra fel, men att gång på gång göra om samma skit, vägra lära sig trots att en får kritik för beteendet och dessutom tvinga den som blivit utsatt för beteendet eller andra kvinnor att lyssna på ens självupptagna gnäll tills de legitimerar en är verkligen inte okej. Om du gör fel: ta inte ut din skuld och ångest på andra, hitta sätt att hantera den själv eller tillsammans med andra män. Kvinnor finns inte till för att du ska kunna ”utvecklas”, speciellt då detta sällan leder till någon slags utveckling över huvud taget. Tvinga inte kvinnor att hantera dina egna skuldkänslor.

Om att släppa skulden.

Twittrade lite om det här med när vissa personer säger ”tänk inte si eller så för det mår du sämre av” till feminister:

Har väldigt svårt för den här idén att en ska kräla i förnekelse för att en ”mår bättre” då. Jag förstår att vissa väljer så, men det har ingenting med vad som är sant att göra. Patriarkatet finns även om du mår dåligt av att tänka på det. Sedan är det min bestämda uppfattning att de flesta i slutänden mår bättre av att se förtrycket de utsätts för. En slipper känna skuld. Det är såklart en smärtsam insikt, men om den hanteras rätt så kan de vara oerhört värdefull.

Att du personligen inte klarar av att inse din egen ofrihet gör inte att alla andra gör det. Feministisk analys hat bara fått mig att må bättre. Den har fått mig att sluta skämmas inför mig själv.

Jag får ofta höra det, att jag liksom inte ska fundera så mycket på den här lilla situationen vi kallar patriarkatet för att jag skulle kunna må dåligt av det. När en feminist mår dåligt så antas det ofta handla om att hon är just feminist. Förutom det uppenbart absurda i att välja sin verklighetsbeskrivning efter vad en mår bra av att tro så vill jag resonera lite kring just det här med att må bra/dåligt som feminist, och vad feminismen kan erbjuda i termer av personligt välbefinnande.

Såhär; jag har levt i patriarkatet i hela mitt liv, och det har alltid fått mig att känna djup smärta. Skillnaden mellan min situation innan och efter mitt feministiska  uppvaknande är att jag numera slipper känna skuld för min situation och att jag vet varifrån smärtan kommer. Jag vet att det inte är mitt fel att jag under stora delar av mitt liv inte kunde sova ordentligt för att jag åt alldeles för lite, att det inte är mitt fel att jag haft åtskilliga destruktiva och nedbrytande relationer med män och så vidare.

En annan skillnad är också att jag blivit bättre på att verbalisera denna smärta. Jag har insett att smärtan är politisk, inte privat, och utifrån detta har jag valt att dela med mig av mina tankar och min smärta av att leva i patriarkatet. Detta gör såklart att många tolkar det som att jag mår mer dåligt nu än innan, eftersom jag öppet pratar om smärtan. De vill att jag ska känna skuld för min smärta och hålla den privat, för att göra smärtan politisk är ett hot mot patriarkatet. Därför skuldbelägger de mig för att jag känner smärta inför det jag blir utsatt för i patriarkatet, de säger att det handlar om att jag är svag eller gör fel, att jag skyller mina personliga tillkortakommanden på män och så vidare. Detta är en utmärkt strategi för att hindra kvinnor från att prata om sin situation, att få dem att tro att allt förtryckt de erfar handlar om deras personliga tillkortakommanden. Men jag känner inte mer smärta nu än innan, snarare mindre. Jag har bara blivit bättre på att inte skämmas för den, att sätta ord på den och att se den i en samhällelig kontext. Jag har också slutat förneka smärtan, även de dagar då jag inte känner den så vet jag att den finns där och att den är berättigad.

Vissa verkar tycka att det är meningslöst att vara feminist om det inte kan göra att en slutar vara förtryckt, de kämpar och kämpar med att personligen sluta bli förtryckta. När detta projekt visar sig lönlöst så förkastar de feminismen, en tjänar ju ingenting på det. Projektet blir meningslöst eftersom de inte kan leva det postpatriarkala samhället nu, och då krälar de hellre i förnekelse. Då låtsas de hellre att det liksom inte finns något problem.

Givetvis är det ofta smärtsamt att se sin egen ofrihet. Många människor vill hemskt gärna se sig själva som fria, självständiga individer som styr sitt eget öde här i världen. Jag förstår att en gärna vill tänka så, det är en hoppfull tanke att en har makt över sitt eget liv, att om en bara personligen gör rätt val så kommer det bli bra. Men när en konfronteras gång på gång med det faktum att en faktiskt kommer fortsätta vara förtryckt trots ansträngningar så är det lätt att bara förkasta hela feminismen som sådan, istället för att fundera på att en kanske helt enkelt måste ha en annan inställning till det projektet. Sluta se det som en fråga om ens personliga livsstil, börja se det som politisk kamp.

Men att feminismen inte kommer göra att du personligen slutar vara förtryckt så kommer den kunna erbjuda åtskilliga verktyg för att leva ett rikare liv. Den kommer ge dig verktyg för att fatta beslut på andra premisser än de patriarkala, den kommer ge dig verktyg för att bättre förstå samspel mellan människor, den kommer ge dig verktyg för att stå upp för dig själv, den kommer ge dig gemenskap med andra. Men framförallt så kommer den ge dig verktyg för att släppa den där förbannade skulden som följer efter varje kvinna som en skugga. Den där skulden en känner när en inser sin oförmåga att sluta vara förtryckt. För genom att erkänna sin egen ofrihet så kan en sluta rikta blicken mot sig själv och sina val, och börja rikta den mot det som gör en ofri.

En behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.

Wallin har skrivit på twitter om feminism och att se könsroller och genus överallt. Jag tänkte gå igenom lite grejer jag tycker är intressant med den här ranten.

Detta är inget direkt kreddigt att… Bekänna. Men jag vill ventilera pga vill höra hur du tänker. Det kom till en punkt när jag såg och skev överallt. Alltså i VARENDA vardagssituation i stort sett. Det blev som ngn hangup. Jag blev hatisk. Om en random snubbe kollade på mig liiite för länge tänkte jag automatiskt ”jävla objektifierande sexist!”. Det steg mig åt huvudet. När jag fick kritik (som faktiskt var på sin plats) såg jag det som patriarkalt förtryck. Jag blev som ett trotsigt barn. Fast vuxen…

Jag tänker på det här med att se könsroller och genus överallt, och undrar i mitt stilla sinne vad som nu skulle kunna vara särskilt fel med det. De finns ju överallt? Det är inte särskilt konstigt att tycka att till exempel en snubbe som glor på en beter sig sexistiskt. Det är ju liksom så att vi lever i ett samhälle där kvinnor förtrycks, och det sker hela tiden. En kan såklart vända sig emot detta på en teoretisk nivå, alltså mena att patriarkatet inte existerar eller att det inte inbegriper till exempel sexuellt förtryck MEN det är en teoretisk fråga som ska behandlas teoretiskt. Sedan kan det såklart vara så att vissa ser patriarkalt förtryck där det faktiskt inte finns också, men det är väl snarare ett problem en i så fall ha som person med att skylla sina tillkortakommanden på andra.

Vad som däremot kan vara viktigt är att en lär sig att hantera denna insikt. Jag pratar mycket om att ”agera istället för att reagera”, det vill säga välja sina strider och inte bara sparka vilt omkring sig. Att göra det, alltså att bete sig som ”ett trotsigt barn”, kan nämligen vara oerhört utmattande för en person och inte särskilt hållbart i längden, därför kan det vara rimligt att försöka röra sig ifrån detta stadium. Däremot ser jag inte direkt något fel med att bete sig som ”ett trotsigt barn” i situationer där en är utsatt för förtryck. Barn som är trotsiga är ju det för att de saknar makt över sina egna liv och gör motstånd, samma gäller för kvinnor i patriarkatet.

Men har kommit på mig själv med att faktiskt tycka vissa är… Helt okej. Skitsamma. Inget att kriga kring. Fel fokus. Men den känslan, tanken känns FUL. Framförallt som ngn slags profilerad feminist. Men jag mår väldigt mkt bättre. Av att ha blivit nyanserad

Wallin tycker att vissa könsroller är ”helt okej” och menar att detta innebär att hen blivit ”nyanserad”. I mina öron låter det mer som att hen bytt verklighetsuppfattning från en mer radikal till en mer liberal feministisk analys. Ingen av dessa verklighetsbilder är mer eller mindre ”nyanserade”, en blir inte mer ”nyanserad” för att en tycker att vissa könsroller är okej, en har helt enkelt bara en annan åsikt som råkar ligga närmre gemene mans åsikt om saken. Givetvis är det det någonting som folk reagerar på om en som profilerade feminist plötsligt går ut och säger att en tycker vissa patriarkala grejer är helt okej, det är inte för att det är ”fult” utan för att det är ett jävla svek mot feminismen ideal. Feminismen är ingen mysig klubb, feminismen är politisk kamp och om en sviker idealen för den politiska kampen så kan en såklart inte förvänta sig att tas på allvar som feminist.

Turligt nog för Wallin så finns det en massa andra människor som inte är feminister som inte tycker att det är det minsta ”fult” att hen tycker att vissa könsroller är bra. Det finns en stor acceptans för dessa åsikter i samhället och Wallin kommer nog att hitta en massa människor som håller med hen, men att förvänta sig att ha samma position inom just feminismen känns en smula verklighetsfrånvänt.

Det blev nästan en fars hemma hos oss. Jag SKULLE prompt bära de tyngsta kassarna. De tyngsta möblerna. Linus ba ”men, alltså varför då?”. Vad försökte jag bevisa? Han VET att jag är hyfsat stark, att jag inte är någon pimpinett tjej som vägrar hjälpa till o bära pga ”mansgöra”. Och jag skulle prompt ställa in och greja med digitalboxen själv, trots att jag (oavsett om jag fötts med penis) = mest oteknisk i världen […] Jag slutade klä och sminka mig som jag egentligen ville pga ville inte bli sedd som feminist som fastnat i omedveten om .

Detta är ett problem jag också hade i början av mitt feministiska uppvaknande. Jag trodde liksom att jag skulle leva det postpatriarkala samhället nu och intressera mig för mansgrejer. Sedan insåg jag att feminism inte är en fråga om hur jag personligen väljer att leva mitt liv, utan en fråga om att försöka ändra på situationen ”patriarkatet”, alltså det samhällssystem där kvinnor förtrycks för att de är kvinnor. Om jag väljer att bära tunga saker kvittar liksom, det är inte det det handlar om.

Detta tycker jag på riktigt är en sjukt viktig fråga och ser det som den tragiska effekten av individualismen som präglar vårt samhälle. Om vi tänker oss att politiska kamp ska handla om att ha en korrekt livsstil så blir det såklart sjukt jobbigt att leva upp till, och människor kommer inte att palla. Därför är det viktigt att som feminist vara förlåtande mot sig själv, att se att en är fast i ett förtryckande system och att det kommer att göra att en gör vissa sjukt stereotypa val.

Sedan jag upptäckte feminismen har jag gjort flera saker i mitt liv väldigt annorlunda, men inte för att leva upp till någon slags bild som en ”god feminist” utan för att jag för min egen skull har omvärderat vissa val och kunnat se vad som får mig att må bra. Jag har slutat reka benen för att det får mig att må bra, inte för att det är så en feminist ”ska” vara. Däremot var det feministisk analys som hjälpte mig att komma bakom alla de värderingar som patriarkatet internaliserat i mig och faktiskt tänka mer självständigt kring dessa frågor. Om en tvingar sig till att leva på ett visst sätt för feminismens skull så tror jag att en gör både sig själv och kampen en otjänst. Tyvärr gör många detta och det tycker jag är beklagligt, men jag vill påpeka att feministisk praktik på intet vis behöver se ut så. Om en ser på sin feminism som en fråga om politisk kamp mot förtryckande strukturer snarare än individuella livsval så blir det betydligt mycket enklare.

Jag tänker mig att det som får människor att se det som en fråga om individuella val delvis gör detta för att de så hemskt gärna vill att det ska gå att bli fri från patriarkatet på egen hand. Jag tror att det är viktigt, för att undvika en situation där en stångar huvudet i väggen så som Wallin verkar ha gjort, att erkänna sin ofrihet. Helt enkelt att se att en lever i ett patriarkat och att det påverkar ens livsval. Det är ingenting en behöver skämmas över, det gäller alla. Jag tror att när en lyckas släppa den skammen över att inte vara en fri och självständig individ så blir det också mycket lättare att acceptera sig själv, att acceptera att en påverkas av patriarkatet men att en kan kämpa politiskt ändå. En behöver liksom inte vara perfekt för att vara feminist, en behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.

Manlig gemenskap och rå och hjärtlig jargong.

Twittrade lite om manlig gemenskap och den ”råa men hjärtliga” jargong som kan förekomma i dessa:

Manliga gemenskaper är bland det vidrigaste som finns. Män som håller varann om ryggen när de begår sexuella övergrepp. Män som gemensamt trycker ner och exkluderar kvinnor ur sällskapet. Män som tycker att deras lojalitet gentemot varandra är viktigare än att försvara kvinnor som blir nedtryckta.

Hade en gång en relation med en man som värderade manlig gemenskap mycket högt. Skämtade om ”the bro code”, men det låg alltid allvar bakom. Fanns en extremt osoft ”rå men hjärtlig” jargong i det kompisgänget som exkluderade alla som var ”känsliga”. Bland andra en kvinna som alltid blev utsatt för div ”skämt” om att hennes kön var opassande på olika vis. ”Om någon tar illa upp slutar vi”, sades det, men vem vill ta risken att framstå som överkänslig.

Som kvinna i sådana sammanhang balanserar en på en tunn tråd, ska alltid bevisa att en är värdig att vara ”en del av grabbarna”. Att ta illa upp över misogyni är inte accepterat, det tolkas som överkänslighet. Så många gånger jag känt mig tvungen att skratta med i misogyni för att visa att jag inte är som andra kvinnor. Detta extremt manliga sätt att umgås på skapar ett klimat där det inte är okej för någon att uttrycka sina känslor.

wpid-img_20140515_135713.jpgFunderar lite på hur en rör sig bort från detta i sociala sammanhang. I de sammanhang jag beskriver så är det ofta väldigt svårt att ta upp problem eftersom det finns en självbild av att allting en ägnar sig åt är så himla kul och oproblematiskt, som alltid måste försvaras. Därför blir det personen som påtalar problemet som uppfattas som problemet. Personen som påtalar att det inte är så jävla soft uppfattas som överkänslig, för att gruppen ska kunna ha kvar sig självbild som sköna människor. Kanske tas det hänsyn, men då tas det hänsyn till specifikt den personen som något slags problem och inte på en generell nivå.

När jag har stött på grupper där det har skämtats misogynt så har jag försökt påtala detta som strukturellt problem, inte som en fråga om att jag personligen blir kränkt. Jag har påtalat möjligheten att någon tar illa vid sig, och hur svårt det i sådana situationer är att försvara sig. Ibland går det fram när en förklarar det på det här sättet. Många människor vill ändå respektera andra människors gränser, men har inte riktigt kläm på hur en ska gå till väga för att göra det.

Jag tycker att det åligger alla i sådana sammanhang att själva ta ansvar för att säga ifrån, inte bara den som faktiskt är utsatt och tar illa vid sig. Det är alltid jobbigt att exponera sig själv som en ”kränkt” person. Ibland kan till och med personen som är utsatt försvara de som utsätter hen och säga typ ”nejmen det är ingen fara”. Så sådana fall tror jag att det är viktigt att trycka på att det inte handlar om den enskilda individens upplevelse av situationen utan om potentialen till att det går för långt. Det är precis som med samtycke vid sex; det handlar om att känna in gränser och ge utrymme för personen att säga ifrån, inte om att bara köra på och utgå från att personen säger något om det går för långt. Risken att det går för långt är i sådana fall överhängande.

Det är viktigt att vara försiktig i sociala sammanhang, att faktiskt fundera på hur saker en säger upplevs av mottagaren och att ha ett klimat som underlättar till att säga ifrån om det skulle gå för långt. Grundregeln bör dock vara att det inte ska gå för långt från första början. Om en försöker att förhålla sig till det istället för att lita på att människor själva ska kunna värna sina gränser så blir det ofta lättare för alla att känna sig bekväma.

Till andra nätaktiva feminister.

Jag har noterat en viss uppgång i en viss typ av frågor på ask.fm, nämligen frågor som rör mina relationer till andra offentliga feminister som jag kan tänkas ha någon typ av privat relation till. Innan så har jag svarat på den här typen av frågor men nu har jag tänkt om en del kring det, och tror generellt att det är en bra grej att inte svara.

En kan inte veta vem som ställer de här frågorna och varför. Kanske är det välmenande, men risken finns att det handlar om något annat. Det är inte ovanligt att antifeminister spekulerar i vilka relationer som råder internt mellan feminister, eftersom de älskar att ha åsikter om hur vi lever våra liv. Det är onödigt att ge dessa spekulationer mer luft. Även om det inte finns någon direkt hotbild så är det inte bekvämt för alla att människor spekulerar om ens privatliv, och då är det onödigt att elda på det.

Även om det inte är ”hemligt” att en har vissa typer av relationer med andra så betyder inte det att det är bekvämt att de ligger ute till allmän beskådan. Alla är inte lika bekväma med att andra vet vilka de umgås med och hur, och det är viktigt att tänka på när en tar ställning till om en ska svara på dessa frågor eller inte. Även om en inte ger någon ny information i svaret så ger en ändå mer spridning åt de antaganden och spekulationer som står i själva frågan.

Så ja, jag tänker att det är smart att sluta svara på de här frågorna, i alla fall om en inte har kollat av med den det gäller innan. Att skriva om relationer är en sak, att lämna ut de personer en har relationer med är en annan.

I sammanhanget kan jag passa på att nämna att det kan vara en bra ide att fråga folk innan en offentliggör att en hänger med dem/ska hänga med dem/har hängt med dem/pratar privat med dem och så vidare. Det handlar om att visa respekt för varandras gränser när det kommer till offentlighet. Alla vill inte vara offentliga på samma sätt.

Twitter 10/5. Kärlek.

Twittrade såhär angående hur ”kärlek” används som begrepp inom feminismen:

”Att prata om ”kärlek” som någon slags positiv kraft kan vara konstruktivt, men kräver diskussion om vad ”kärlek” är.  Kärleken är tyvärr i väldigt hög grad definierad enligt heteronormen, vi måste frigöra kärleken från detta innan den kan vara subversiv. Vad är egentligen kärlek? Vad krävs i samhället för att vi ska kunna praktisera kärlek? Gillar Bell Hooks definition som går något i stil med ”kärlek är att vilja göra allt för sin egen eller någon annans personliga utveckling”. 

Kärlek är att växa tillsammans, och att ge den andra rum att växa i relationen. I många så kallade ”kärleksrelationer” råder snarare motsatsen, människor begränsar varandra. ”Kärlek” såsom det porträtteras i vårt samhälle handlar ofta om att äga och kontrollera varandra. Därför är det riskabelt att höja upp kärleken utan att diskutera hur patriarkatet har styrt vårt definition av vad kärlek är. 

”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete” – Solanas

Tror att kapitalismen hindrar oss från att praktisera kärlek; det går inte att vara kärleksfull när vi ständigt måste se varandra som varor. Samma sak med patriarkatet, i ett samhälle där vi tvingas in i relationer för vår överlevnad kan vi inte vara kärleksfulla. Vi tvingas in i att ständigt objektifiera varandra, se varandra som medel för att uppnå olika mål. Kärlek kräver trygghet. Trygghet för att slippa vara beroende av andra människor, och istället kunna se dem för vilka de är”. 

Rekommenderar apropå detta Bell Hooks Allt om kärlek. En av teserna som drivs i boken är att kärlek är mer något en gör än en enkel känsla, att vi inte ska säga ”jag känner kärlek för dig” utan snarare säga ”jag är beredd att agera kärleksfullt gentemot dig”. Det tycker jag är en fin tanke.

Twitter 14/3. Att vara emot våld.

Att folk som är ”emot våld” inte drunknar i sin egen meningslöshet? Att bara ha en massa åsikter om vad en är för/emot utan att ha någon analys av varför dessa fenomen uppstår är så meningslöst. Klart att jag också är ”emot våld”, men min politiska analys och verksamhet bygger inte kring sådana platta ställningstaganden.

De absolut flesta är ”våldsbejakande” i vissa sammanhang. Om du blev attackerad skulle du också tycka våld var rätt. Så jävla bekvämt att sitta och vara ”emot våld” utan att över huvud taget reflektera över VARFÖR våld förekommer och hur det ska förhindras.

Grattis till dina ”goda” åsikter, grattis till din helt världsfrånkopplade idé om hur saker ”ska” vara. Tycker bara det är så jävla oansvarigt att syssla med den här typen av tom idealism när saker och ting ser ut som de gör.

Dina goda åsikter kommer inte rädda oss, det som kommer rädda oss är aktiv politisk kamp, inte ”ställningstaganden”. Ungefär som om politik kunde bedrivas genom att vi delar in saker i bra/dåligt och sen bara ”tar bort” det dåliga. Saker hänger ihop.

Också denna ängsliga rädsla för att göra fel, för att ha fel åsikt, som helt förlamar all handling. Vi KOMMER att göra fel, det är oundvikligt om vi faktiskt vill komma någonstans. Det viktiga är att våga se sina misstag, att våga erkänna att saker och ting inte fungerar, att våga göra om.

IMG_20131223_001306

Twitter 5/2. Enkla roller och skulden som försvarsstrategi.

Denna FÖRVIRRING män känner när det inte finns någon entydig enkel roll de kan leva upp till. När de måste tänka själva. Alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer, vad de ska säga och fråga och så vidare. Det finns inga entydiga svar på detta, kvinnor är individer som känner olika saker. Du måste lära dig att ta eget ansvar.

Även: det är okej att göra fel, sånt händer ibland. Du behöver inte bli helt jävla uppäten av din egen skuld för det. Så trött på män som känner skuld för att de förtrycker och gör en jävla poäng av detta. Snälla bara kom över det!!!

Pallar ej ta hand om din jävla skuld. Starta en mansklubb där ni kan snacka om hur mycket ni lider, tvinga det inte på mig. Orimligheten i att en inte bara ska stå ut med att bli förtryckt utan dessutom stå ut med någon Man Med Känslor så fort en påpekar. När män uppvisar mycket skuld när de konfronteras med sitt förtryck blir det jävligt jobbigt att ta upp det i framtiden.

Män Som Känner Skuld inbillar sig att de är duktiga feminister, men skulden blir i själva verket ett försvar för att slippa ta tag i saker. Skulden blir en förlamande känsla av att inte kunna göra något åt sakernas tillstånd, bara skämmas. Varit med om detta många gånger, feministiska män som gjort det till en jävla uppvisning i skuld när en konfronterat dem.

”Men jag försöker ju så mycket”, vill de säga med sin skuldfyllda blick. Och så ska en erkänna dem, erkänna att de försöker. Det blir ständigt upp till mig att inte bara påpeka deras förtryck utan också hantera deras känslomässiga reaktion på det. Men jag vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete, jag vill att ni ska ta hand om skiten själva. Detta krav på att stå bredvid som någon jävla coach så fort en man ska förändras.

Din uppvisning i skuld är ingenting annat än ett jävligt dåligt substitut för utebliven förändring, ett sätt att fortsätta förtrycka. Den nya ”medvetna” mannen som vet att han förtrycker men inte orkar lösa problemet. Erkänna sitt förtryck hit och dit, jag bryr mig inte om det inte leder framåt. Eller ännu värre: män som ba ”jag är usel och oförbätterlig” och inbillar sig att det är OKEJ och feministiskt. Nej, du är inte usel. Du är en människa som kan agera, göra val, ta ansvar. Gör nu detta istället för att gnälla.

Twitter 29/12. Klassisk feminism och liberalfeminism.

När folk snackar om ”klassisk feminism” osäkrar jag min revolver. Ca alltid liberaler som hävdar att de står för den ursprungliga feminismen. Klassisk feminism lär alltid vara typ samma rättigheter i lagen, inget mer än så. Rimligt. Dessa personer tror seriöst att det bara var liberala kvinnor som var feminister ”när det begav sig”, bara för att de tagit mest plats. Kan informera om att borgerliga kvinnor var taggade på att sätta käppar i hjulet för kvinnlig rösträtt, på grund av skulle leda till vänsterstyre.

Liberaler som slår sig för bröstet på grund av står minsann för fin och oförfalskad feminism. Mmm synd att den slutade vara aktuell för länge sedan. Feminismen har liksom utvecklats sen 1800-talet, eftersom förutsättningarna för kampen har förändrats. Vi fick rösträtt, vi fick lika lagar, men ändå blev samhället inte jämställt! Detta är frågan feminismen tampas med nu.

Vi kan inte kräva lika juridiska rättigheter i västvärlden, för det har vi redan. Vi måste undersöka varför kvinnoförtrycket ändå består. Den ”klassiska feministens” svar på detta är att det är kvinnors fria val att ha det som vi har det. Men jag vill vara framåtskridande.

Många av de tidiga feminister som hyllas i borgerliga kretsar har en analys som i mycket hög grad utgår från mannen som norm.

Det är inte ovanligt att liberala kontraktsteoretiker hyllas för sin feminism på grund av ”lika rättigheter”. De flesta bortser från kvinnans roll. Till exempel en sådan sak som kvinnors roll familjen och barnafödandet, grundläggande för människans existens, anses irrelevant. Läste någon av de där engelska gubbarna som menade på att när en kvinna väl ingått i äktenskapskontraktet hade hon avsagt sig rättigheter. Kvinnan gjordes fri att ingå i äktenskapskontrakt, men väl inne i det så hade hon en plikt att uppfylla.

Vidare utgår mycket liberal kontraktsteori inte utifrån individen utan familjen, med en manlig individ som överhuvud. Sedan har en i och med feminismen försökt få in kvinnor i definitionen av individ, men inte anpassat själva ideologin särskilt mycket efter detta. Finns fortfarande ingen liberal teori som tar frågan om barnafödande och/eller familjen på allvar. Det räcker ej med att säga ”lika rättigheter”/”frihet att ingå kontrakt” och sen vara nöjd med det. Vilka kontrakt ingås och varför?

Ett problem med liberalfeminism är den stora oviljan att hantera den privata sfärens problem. Privatliv anses vara heligt. Problemet är att stora delar av kvinnoförtrycket sker just i den privata sfären, och detta är knappast någon slump. De ställen där kvinnoförtrycket äger rum har skickligt gömts i privatlivets trygga sfär. Ett utmärkt exempel är hur det länge var helt okej att våldta en kvinna inom äktenskapet, eftersom hon ansågs ha förpliktelser. Samma sak när mord och misshandel av kvinnor beskrivs som ”familjetragedier”.Har väldigt svårt att ta en feminism som inte diskuterar privatlivets och familjens problem på allvar.

Twitter 9/12. Patriarkatet har inte uppfunnit livmodern, men kontrollerat den.

Jag måste säga att jag tycker det är INTRESSANT, många människors uppenbara oförmåga att begripa att något naturligt kan vara problematiskt. Det är inte patriarkatet som uppfunnit livmodern, nej, men denna har stått i centrum för mycket kvinnoförtryck. Att kontrollera den reproduktiva förmågan har varit ett av patriarkatets stora projekt genom historien. Könsstympning, tvångssterilisering, äktenskap, abortförbud. Allt detta handlar om makten över den reproduktiva förmågan. Visst, livmodern är naturlig, men att andra än bäraren ska kontrollera dess funktioner är det inte.

Vidare är det såklart rimligt att kräva att den som bär och föder barn, något samhället behöver, ska få god vård och slippa diskriminering. Det är rimligt att kräva att barnafödande inte ska leda till lägre lön, isolation i hemmet, moralism ifrån samhället och så vidare. Det är rimligt att kräva att vi ska få föda under trygga omständigheter, utan att riskera permanenta skador eller döden. Det är rimligt att kräva att de som tar hand om barnen ska ha samma rätt till samhället som de som inte gör det. Det är rimligt att kräva att en graviditet ska kunna genomgås så smärtfritt som möjligt.

Att föda och fostra barn är, i detta samhälle, ett arbete som en borde få lön för. Eftersom barnafödandet är nödvändigt för samhällets fortlevnad borde de som utför detta arbete bli belönade, eller i alla fall inte straffade. Idag straffas den som föder barn i form av smärta, skador och markant försämrade livschanser.

Arkiv