Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Twitter

Twitter 11/11. Angående män inom feminismen.

Rörande män inom feminism: huvudpoängen är inte att män inte kan vara feminister, utan att de måste göra feminism på ett annat vis. Tror inte på något sätt att män inte kan få insikt i hur patriarkatet fungerar, men de har ett annat utgångsläge i kampen emot det. För mig är manliga feminister inte sällan ett reellt problem. De tar tolkningsföreträde, snor rampljus och så vidare.

Men jag tror såklart att det går att engagera sig i en kamp utan att själv vara den som förtrycks. Gör själv detta antirasistiskt. En måste bara göra det med större ödmjukhet och medvetenhet om sin position. Betyder dock inte att en inte kan ha en egen analys. Det är ett ofog när allt som kommer ur munnen från en förtryckt antas vara sant. Alla kvinnor är inte feministiskt medvetna till exempel. Har fått det vänt emot mig många gånger av män att de minsann träffat en kvinna som tycker si och så, som om det bevisade något.

Att lyssna på de förtryckta behöver inte innebära att anpassa sig efter minsta vink, däremot att ha ödmjukhet inför ens egen position. Tycker det är minst lika illa när män aldrig kan göra en egen analys av patriarkalt förtryck utan bara tar första bästa kvinnas åsikt. Då blir det återigen kvinnorna som får göra allt arbete, dra alla analyser. Männen bara väntar och anpassar sig.

Twitter 1/11. Kvinnor har inte rätt till sina känslor.

Innan när jag mådde dåligt ville jag inte mår bättre för min egen skull, utan för att jag skulle vara en bättre flickvän. Istället för att värdesätta mig själv och mitt mående kände jag bara skuld och skam. Det fick mig att må ännu sämre. Jag hatade mig själv för att jag var så krävande, vilket gjorde mig ännu mer krävande. Mitt behov av bekräftelse blev enormt. Nu när jag har mått dåligt har jag kunnat prioritera mig själv istället. Förstått att jag behöver få gråta, vara arg.

Kvinnor har inte rätt till sina känslor i det här samhället, för patriarkatet säger att vi är jobbiga när vi visar känslor. När en kvinna mår dåligt så handlar det alltid om att det är fel på henne, det anses inte vara en berättigad reaktion på förtryck.  Jag har alltid fått skulden när jag mår dåligt, alltid lagt skulden på mig själv, aldrig ansett mig har rätt att känna det jag känner. Det har alltid varit jag som varit Problemet, inte de personer som utsatt mig för förtryck och lidande.

Så jävla mycket skitsnack att kvinnor skulle ha mer rätt att visa känslor, det är fan inte sant. Har aldrig känt att jag har den rätten. Det handlar snarare om att folk tycker att kvinnor ”är sådana”. Lösningen är att kvinnor behöver förändra sig.

Värsta är dock när män ”ger med sig”, dvs ändrar sig lite för att en är jobbig men inte ger erkännande åt ens känslor. Så jävla förnedrande. En är fortfarande en hysterisk kvinna och allt är ens eget fel men en ska ändå vara tacksam. Män måste sluta ”ge med sig” och istället försöka förstå vad en känner och varför. Att ”ge med sig” är bara en patriarkal skyddsmekanism för att slippa ta till sig allvaret i situationen. Lägga skulden på kvinnan.

Psykisk ohälsa.

IMG_20131019_155146Jag har ju som ni kanske snappat upp gått och blivit utbränd på grund av livet i det här samhället. Jag har tänkt mycket på det här med psykisk ohälsa innan och jag tycker att det är intressant hur otroligt stigmatiserat det är att prata om det. Psykisk ohälsa är ju något som i hög grad används emot människor, speciellt kvinnor som anses vara ”hysteriska” och liknande. Det tar väl också emot att erkänna att en är en av ”dem” för många, även om det ju faktiskt är otroligt många människor som mår dåligt på olika sätt.

Jag tänker lite som med feminism att eftersom det personliga är politiskt är det oerhört viktigt att börja just i det personliga och diskutera det. Varför mår vi egentligen så dåligt i det här samhället och vad kan vi göra åt det? Alltså politisera våra psyken.

Jag tror att en stor anledning till ångest är den ständiga osäkerheten och den falska valfriheten. Att inta ha någon fast punkt i tillvaron tär otroligt, och eftersom arbets- och bostadsmarknaden blir mer och mer osäker samtidigt som välfärden monteras ner så är just osäkerhet något väldigt reellt kännbart för många. Det kan liksom vara så otroligt lite som skiljer ett helt okej liv från att kräla på samhällets botten, typ en opassande graviditet, en sjukdomsperiod, att en får sparken.

Jag tror att den falska valfriheten som vi tutas in med spär på detta ännu mer, de flesta har liksom inte så många alternativ i praktiken men eftersom vi inbillas att vi har det så anses det alltid vara vårt eget fel om något går snett. Den falska valfriheten gör också att människor får det svårt att organisera sig politiskt kring sin situation, eftersom allt handlar om ”dåliga val” och inte ett kefft samhällsbygge.

Twitter 24/10. Manlig vänskap på bekostnad av kvinnor.

Alltså jättefint att killar är kompisar och sådär men varför kan det aldrig talas om manlig vänskap utan att kvinnor ska nedvärderas? Till exempel detta ”bros before hoes”. Varför måste du nedvärdera kvinnor för att kunna värdera din vänskap med män? Eller att tala om hur dåliga kvinnor är på att umgås ”fler än två” och snacka om att så gör minsann inte killar. Varför kan ni inte bara ha det bra med varandra utan att syssla med sexism? Är det det enda som binder er samman?

Så jävla trött på män som hypar sin vänskap med andra män på bekostnad av kvinnor. Känns som att män inte är någonting utan en kvinna att nedvärdera. Manlig vänskap ingenting utan kvinnlig vänskap att kontrastera emot. Tycker alla män borde gå självkänslokurser och ba stå framför spegeln och säga ”jag är värdefull även om jag slutar förtrycka kvinnor”.

images

Twitter 24/10. Kvinnor får alltid ta ansvar för mäns känslomässiga omognad.

Det här snacket om att flickor mognar ”två år snabbare” än pojkar alltså vad fan är det för trams? Denna myt om att män skulle vara några slags hjälplösa jävla offer för sin egen idioti som kvinnor bara ska ha överseende med. Ställ lite krav på männen för fan. Vifta inte bort deras beteende med att de ”mognar senare”.

Det blir liksom alltid kvinnors ansvar att hantera mäns tillkortakommanden. Det är vi som ska åtgärda att män är omogna. Och såhär fortsätter det ju livet igenom. Kvinnor ska ta ansvar för att män inte kan hantera sina känslor hela jävla tiden.

Och som lön för allt detta känslomässiga arbete får vi endast bedyrandet om att det minsann är vi som sitter på mognaden. Vem bryr sig? Att bli betraktad som mer mogen är en usel jävla kompensation för att ta hand om mäns känslomässiga skit ett helt liv. Om omognad innebär makt i det här samhället så vill jag hemskt gärna vara lite mer omogen nu tack.

Så trött på att få den där ”du är bättre för du är kvinna”-klappen på axeln istället för att folk upprörs över förtrycket en utsätts för. Det handlar inte om att kvinnor ”är” bättre, det handlar om att vi fostras till att ständigt ta ansvar för män. Detta är inte ”vackert”. Så trött på att uppmanas till att vara stolt över att jag är kvinna. Vad ska jag vara stolt över? Att jag är förtryckt?

Att jag tagit ansvar för mäns känslor hela livet är inget jag är stolt över, det är förtryck jag blivit utsatt för. Jag är förbannad. Stolt blir jag när jag använder denna förmåga till något bra och konstruktivt, som att ta hand om mina systrar. De som förtjänar det. Kvinnor måste ta sina känslomässiga förmågor och göra något vettigare av dem än att curla män.

Twitter 22/10. Att bete sig feministiskt.

Tycker hela den där idén om att kvinnor ska bete sig ”feministiskt” är så jävla fånig. Vad ska det ens innebära? Att inte bli förtryckt? Alla kvinnor har sina egna strategier för att hantera patriarkalt förtryck och det måste vi respektera. Vissa kvinnor kan inte gå emot patriarkatet, de kan sakna såväl materiella som känslomässiga resurser. Viktigt att förstå. Som feminist står jag upp för ALLA kvinnors rättighet att bli behandlade som människor, inte bara ”feministiska” kvinnors. Tycker inte att det finns något en kvinna kan göra som gör att hon förtjänar patriarkalt förtryck. Det finns inget som berättigar det. Feminister kan fan inte hålla på och gå omkring och diktera hur kvinnor ska agera för att slippa förtryck.

Alla de feministiska val jag gör i mitt liv är kampmetoder, min kropp är ett vapen i den feministiska kampen, men lösningen ligger inte där. Lösningen ligger inte i att sluta raka benen eller whatever, lösningen ligger i att tvinga män till att sluta förtrycka kvinnor. Om du gör val som bidrar till kampen mot det patriarkala förtrycket, bra. Det betyder inte att det är där lösningen ligger.

Att göra val som går emot patriarkatet kräver extremt mycket av en som person, det är inget vi kan förvänta oss av alla kvinnor. Det är ju därför feminism ens finns, för att det inte handlar om personliga livsval utan om politisk kamp. Allt jag skriver om hur en kan agera feministiskt ska läsas som kampmetoder, aldrig som genvägar till det postpatriarkala samhället.

Som feminist är det extra viktigt att omfamna de kvinnor som saknar styrka att gå emot patriarkatet och ge dem den styrkan. Många kvinnor får trygghet och sammanhang av att böja sig under patriarkatet, därför måste feminister ge dem den tryggheten istället. Det är det som är meningen med systraskap, att ge kvinnor resurser för att kunna styra sitt eget liv utan att böja sig under normerna. Men det är svårt som fan, och patriarkatet är en mäktig fiende. Ignorans för detta kan aldrig vara konstruktivt.

Som feminist måste en minnas detta: aldrig döma den som inte kommit dit du har kommit, inte brutit lika många normer som du. Det är lätt att bli frustrerad när en ser andra gå i samma fällor en själv trampat i, men det är endast så en når insikter. Frigörelse måste vara en process som sker i ens egen takt, på ens egna villkor. Inte en mall som bara kan placeras på en. Frigörelse ser heller inte lika ut för alla. För vissa är kanske utseende en skitstor grej, för andra relationer eller yrkesval. Grejer som varit skitviktiga i din egen frigörelse behöver inte vara det för andra. Patriarkatet drabbar oss alla olika.

Twitter 14/10. Bara ta er ”konstruktivitet” och kör upp i röven så kanske vi kan lösa något jävla problem någon gång.

Alltså absolut att jag är nykterist och så, men fan vad jag hatar folk som moraliserar kring andras drogbruk. Människor i regel dricker, knarkar, röker etc för att de behöver det för att palla med livet i detta skitsamhälle. Ändra samhället då. Det är klart att det inte är ”bra” att knarka men fan vad en kan behöva det ibland. En kan behöva fly. När det inte finns någon hjälp i samhället måste en självmedicinera. Det är vad det är; medicin för att kunna ta sig igenom vardagen.

Nykterism för mig är ett politiskt ställningstagande, en kampmetod, inte en lösning. Jag tror inte för en sekund att alla kan bli nykterister, att alla kan klara vardagen utan bedövning. Människor behöver bedövas för att vi lever i denna tortyrkammare till samhälle. Tycker att det är förvånande att inte fler missbrukar. Fattar fan inte hur någon överlever utan att droga sig.

När folk reagerar på att andra berättar om sitt drogbruk med bekymrade miner, men förmaningar om att ”ta hand om sig själv”. Hur ska en ”ta hand om sig själv” när det inte finns plats för det? Hur ska en kunna tänka på hälsan när en måste kämpa för att överleva? Om en vän missbrukar: erbjud hjälp och stöd. Stå vid dennes sida. Men kom inte med några jävla pekpinnar. Du måste erbjuda ett substitut till den verklighetsflykt som finns i drogerna. Utan detta kommer missbruket inte sluta.

Nykterister är ofta sorgligt omedvetna om den situation som leder fram till missbruk. Håller sig istället med en självbild som ”överlägsna”. Nej, droger är ingen lösning på något. Men det är en strategi, en strategi för överlevnad. Detta får inte bespottas. Bara sluta med det här översittiga ”jag vet vad som är bra, vad som är rätt och riktigt”. Nej, du vet inte ett jävla skit. Om du inte förstår att vissa måste ta droger, då förstår du fan ingenting om missbruk. Du är inte rätt person att ge råd.

Och bara håll käften med ditt egna jävla ansvar. Hur insiktslös är en om en tror att ”eget ansvar” är en lösning??? Eget ansvar är en stor borgerlig bluff, en ickelösning som privilegierade personer tror fungerar för att de aldrig haft riktiga problem. Ibland går det inte att ta eget ansvar. Hur är det då rimligt att snacka om att folk borde ta mer? Hjälp till istället!

Nej, folk mår troligen inte bättre för att de tar droger, men det är inte det som är poängen här. Ibland är det svårt att vara ”konstruktiv”. Ibland går det inte att tänka ett steg längre, ibland finns bara avgrundsdjup ångest här och nu. Vem tänker på framtiden då? Detta ständiga krav på att vara ”konstruktiv” som kastas i fejset på de som ligger och krälar på marken. Vem mår bättre av det? Bara ta ert ”eget ansvar” och er ”konstruktivitet” och kör upp i röven så kanske vi kan lösa något jävla problem någon gång.

Twitter 11/10. Att gotta sig i en hemsk historia istället för att sluta förtrycka.

Alltså när män ba FÖRFÄRAS OCH CHOCKERAS av kvinnors berättelser om förtryck och en själv ba ”ännu en dag i patriarkatet”. Blir extremt sällan förvånad längre. Luttrad som fan av att ta emot kvinnors erfarenheter under flera år.

Känns som att alla dessa chockerade reaktioner mest handlar om att urskulda sig. Kunna säga; jag visste inte. Nå, om du hade lyssnat på vad kvinnor sagt så hade du vetat att livet i detta samhälle inte är någon jävla dans på rosor för oss.

Hatar när folk använder ens historia för att kunna ”ta avstånd” och urskulda sig själv, sin egen del i förtrycket. Vilket mähä som helst kan ta avstånd från våld, våldtäkt och så vidare i teorin, svårare är att vara feminist i praktiken. Har noll respekt för dessa människor som sprider och FÖRFASAS över snyfthistorier men är helt oförmögna att se sin egen roll. Alltid detta: ”bra att du berättar om den brutala våldtäkten du blev utsatt för men jag tänker inte ta ngn kritik för mitt eget beteende, istället tänker jag sitta här och GOTTA MIG i din historia och i att jag minsann aaaaldrig skulle köra upp en flaska i en kvinnas underliv”.

Bara dra åt helvete med din förmenta jävla godhet och din upprördhet, jag vill inte ha den. Jag vill inte vara ditt välgörenhetsprojekt. Jag vill inte att du stirrar på mig med din förfasade blick, jag vill att du respekterar mig som individ, att du slutar förtrycka mig. Jag behöver inte din ”förståelse” eller ”sympati”, jag behöver att du slutar bidra till det system som var dag fortsätter förtrycka kvinnor.

Twitter 26/9. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.

Papparättsrörelsen är verkligen vidrig. Hela utgångspunkten att föräldrar har någon slags rätt till sina barn är förfärlig. Att hela skiten sedan bygger på misstänkliggörande av kvinnor och barn gör det ju knappast bättre så att säga. När pappor gråter ut om att de inte får träffa sina barn och alla ba ”men gud så sorgligt” utan minsta tanke på eventuella skäl. Varför skulle kvinnor i allmänhet vilja frånta sina barn en fungerande relation med sin far? Verkar helt orimligt. Även kvinnor jag träffat som verkligen hatar sina exmän har fortfarande velat att de ska ha kontakt med kidsen.

Saker som incest, barnmisshandel och liknande förekommer i ganska hög grad. Pappor gör sig skyldiga till detta. Minns en när en vän till mig hade läst någon sån här snyfthistoria och ba ”gud vad hemskt” helt utan tanke på att det finns två sidor. Idén om att en måste kunna bevisa att brott har begåtts är konstig. Att inte få vara med sitt barn är inget straff, det är en åtgärd. En åtgärd som främst är till för barnets trygghet och säkerhet, för att det anses vara en samhällsfråga.

Inom tjejjouren är det oerhört viktigt att vi kan garantera tjejer som berättar om övergrepp att de kommer vara trygga om de berättar. Det vill säga att om de berättar om övergrepp de blir utsatta för i hemmet blir de omhändertagna direkt, sedan görs utredning. Det är såhär det måste fungera, annars är risken enormt stor att barn far riktigt riktigt illa när de berättar vad de blivit utsatta för. Och ja, det kommer att ske misstag. Det är ett värt pris att betala för att barn som blir utsatta för incest och misshandel ska skyddas.

De är så extremt egoistiskt att som förälder ”gråta ut” i media om att ens barn blivit omhändertaget på (enligt en själv) felaktiga grunder. När en gråter ut om sånt stödjer en en rörelse var mål är att barn ska vara ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar. Jag förstår att det känns hårt att fråntas sitt barn under en tid, men det är etter värre om barn tvingas stanna i skadliga hem. Jag har noll jävla sympati för förorättade föräldrar som tycker att deras barn är deras egendom. Dessa människor värderar uppenbarligen sin egen ”rätt” till sina barn, till andra människor, framför barnens rätt till en trygg uppväxt. Hur fan kan en tycka att det är ett rimligt förhållningssätt till en annan människa? Det är ju verkligen så jävla vidrigt.

Ni som gråter ut om att era barn blivit omhändertagna, ni som sprider dessa historier, bidrar till de omfattande övergrepp barn utsätts för. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att omhändertagande av barn handlar om ett straff mot föräldrar lite starkare. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att barn först och främst är föräldrars egendom, i andra hand individer, lite starkare. För varje sådana historia som sprids hjälper ni till att göra barn än mer rättslösa, än mer utsatta. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.

Vad ska vi på tjejjouren säga till de som hör av sig om övergrepp om vi inte kan garantera att de blir skyddade om de meddelar myndigheter? Ska vi säga ”jag du kan anmäla det du blivit utsatt för men du kommer få stanna hos dina föräldrar tills de gjort klart utredning”. En förälder som misshandlar, som begår sexuella övergrepp. Hur många barn kommer vilja anmäla det de blivit utsatta för då? Regeln om att barn omhändertas om de befaras fara illa i hemmet är helt nödvändig för att kunna garantera barns trygghet. Vissa misstankar kommer vara fel, det är tråkigt men nödvändigt. Hellre det än att barn tvingas stanna i hem där de utsätts för övergrepp.

Jag finns inte till för att peppa dig.

IMG_20130819_141107Ibland får jag den här typen av kommentarer av feministiska män och jag känner alltid typ… jaha? Vad ska jag göra med denna information liksom.

Jag är ledsen, men syftet med min existens är inte att ”peppa” dig. Jag skriver framförallt för min egen skull, för att jag behöver få ur mig saker. I andra hand skriver jag för andra kvinnors skull. Män kommer längst ner på min lista över människor jag skriver för.

Och grejen är, att ganska ofta är det varken kul eller peppande att få höra om förtryck. Ganska ofta är det en rätt jobbig upplevelse. En blir arg, ledsen, känner kanske skuld. Jag pallar liksom inte censurera min tankar eller den verklighet jag lever i för att det ska passa dig, för att det ska peppa dig.

Arkiv