Kategori: Vardag

Csn borde rycka upp sig.

IMG_20130125_164556

Alltså detta stör mig så sinnessjukt mycket. En tänker ju att en ska få ett lite torrt och tråkigt byråkratbemötande från diverse myndigheter, däribland Csn. Men när en får deras blankett skickad till sig så står det alltså handskrivet på lappen att en inte ska glömma att skriva under. De körde med samma blankett förra gången jag sökte studiemedel, vilket alltså var för ett halvår sedan, och har uppenbarligen inte på denna tid lyckats få in denna uppmaning på ett snyggare sätt.

Eller så försöker de bara vara lite ”sköna” för att tilltala ungdomarna. Gud, jag vill ju bara ha ordning och reda!

Kvinnosyn.

IMG_20130124_150931Läser för närvarande första kursen i statskunskap A, vilket är politisk teori. Såklart läser vi Platons staten, som i korthet är ett gäng dialoger där de en drömstat skisseras. I ett av avsnitten så diskuterar de hur egendom, det vill säga kvinnor och barn, ska fördelas. Eller de diskuterar väl knappast, utan konstaterar i samförstånd att denna såklart måste vara gemensam bland vänner. Det behöver väl knappast skrivas, men alla medverkande i dialogerna är män och mannens tas för norm.

Men Platon var faktiskt ovanligt progressiv i frågan om kvinnors rättigheter för sin tid (något som lyftes fram på föreläsningen). Hen menade rentav att kvinnor också kunde vara filosofer! Även fast de var egendom då, uppenbarligen.

Ville bara informera lite om den Stora filosofens™ fräscha kvinnosyn.

Sen vill jag också slänga ut en liten tanke: Platons verk utgör alltså i stort grunden för hela den västerländska filosofin. Detta är alltså kvinnosynen i ett av de viktigaste filosofiska verken som någonsin skrivit. Är det någon som tror att det inte påverkar?

Nationalekonomin och de militanta fackföreningarna.

IMG_20130105_171544

Just nu läser vi om olika sätt att motverka konjunkturvägningar i nationalekonomin. Läser i boken om vad som kan skapa problematiska situationer för företagen, där en av grejerna är ”militanta fackföreningar”, vilket alltså åsyftar när fackföreningar ställer krav på löneökningar som inte motsvaras av ökningar i produktiviteten. Detta är så otroligt fånigt. Detta är alltså en lärobok riktad till högskolestudenter, det ska föreställa vara seriöst. Ändå använder en formuleringen ”militanta”. De hade istället kunnat använda formuleringen ”fackföreningar som ställer för höga lönekrav” eller liknande, men militanta? Det är väl fan att överdriva.

Hur som helst så snackade jag lite med läraren efter lektionen och frågade om det inte även kunde uppstå problem med att företag inte höjde lönerna tillräckligt mycket. Jo, det stämde, sa hen, men det täcks inte upp i just den modellen vi lärde oss. Sen sa hen att en alltid ska tänka att fackföreningarna är satan när det kommer till att lösa ut dessa modeller. Ja, hen uttryckte sig faktiskt precis så, och det var menat som en ironisk kritik mot det hela.

Det är klart att en modell en lär sig på A-nivå inte kan täcka allt, däremot tycker jag att det är ett jävligt stort problem att det ständiga skyllandet på fackföreningarna som orsak till diverse kriser inte problematiseras alls i undervisningen. De flesta har inte ett kritiskt perspektiv på den här typen av retorik utan går troligen ut kursen med bilden av att företag är snälla och att fackföreningar bara ställer till besvär, och sedan ska de jobba som ekonomer eller statsvetare eller vad de nu blir.

Forskningen är inte objektiv.

IMG_20121205_125636

Ibland när en diskuterar feminism kommer det här med forskning upp. Forskningen säger si och så, yada yada. Vad en glömmer när en säger så är att forskningen är otroligt styrd av ideologi. För det första är det helt omöjligt att som vetenskapsman inte färgas av sina föreställningar, drömmen om den rationella och opartiska forskaren faller på sin egen orimlighet och tron om att det skulle vara möjligt är i sig ett gigantiskt problem när forskning ska bedrivas. Vidare är vilken forskning som bedrivs, vilka projekt, områden och forskare som får anslag, en politisk fråga.

Tänkte på detta när jag läste min kurslitteratur i kriminologin och fick läsa om hur forskningen på området sett ut tidigare, och hur den kritiserats ur ett genusperspektiv. Vissa saker som kom fram var rent horribla föreställningar om kvinnor, som det ni kan läsa ovan. Detta var alltså ett resultat av ”forskning”, men som ni kan se är det mest bara en samling fördomar kring kvinnor. En annan var att en inom den kriminologiska forskningen helt hade bortsett från att studera och förklara kvinnors brottslighet, även fast den skiljer sig signifikant från mäns brottslighet. Ändå har det ansetts ointressant att studera den över huvud taget.

Min poäng med detta är inte att det är lika illa idag, men att en är naiv om en tror att vetenskapen på något sätt skulle vara opartisk eller objektiv idag. Den har aldrig varit det, och kommer heller aldrig att bli.

SCUM.

Investerade lite i mig själv och köpte den orimligt dyra, men även mycket snygga och otroligt bra, boken SCUM-manifestet på Projektil. Jag var och såg pjäsen i helgen, och måste säga att det var väldigt ögonöppnande. Det var underhållande med otroligt rappa och sanna iakttagelser av manssamhället, samtidigt som det var sorgligt (jag började till och med gråta en gång, men det har nog även en del att göra med min blödiga natur).

Pjäsen sätts upp på Stockholms Stadsteater nu snart, och jag rekommenderar alla som inte redan gjort det och som bor i eller har vägarna förbi Stockholm att gå och se den. Var ute i god tid med att boka biljetter, speciellt kvinnobiljetterna tar sluta snabbt.

Ångest och självkänsla.

Skrev igår den tenta som jag åkte ut på landet för att plugga inför. Jag tror jag hade tur med frågorna, för det kändes som att det gick ganska bra trots min extremt slöa studieprestation. Jag har verkligen inte hängt med som sig bör i studierna denna månad, och detta gör mig orolig. Mycket av det jag känner nu känns igen väldigt mycket från när jag blev deprimerad för tre år sedan. Denna depression utlöstes i stor utsträckning på grund av stress. Sedan det hände så har jag inte haft några högre prestationskrav än att typ hämta barn från en buss, och därför är det här med deadlines, eget ansvar för studier och så vidare en jävligt ovan situation.

Jag är så jävla rädd för att hamna där igen. Det skulle kännas som om jag under tre års tid inte har kommit någonstans, och det orkar jag fan i mig inte, för det betyder att jag måste ta tag i skiten igen. Ännu mer rädd är jag för att det ska vara så att jag helt enkelt är en person som går in och ut ur depressioner och kommer att göra så hela livet.

För mig är det inte viktigt att må bra precis hela tiden. Jag kan stå ut med till exempel regelbunden ångest. Vad jag inte pallar med är det där avtrubbade som brukar komma. Att bara inte orka. Att ägna en massa tid åt att stirra in i datorskärmen och inte lyckas prestera ett skit. Det är jag rädd för.

Det är också något jag verkligen insett på sista tiden. Hur otroligt viktigt det är för mig att prestera, framförallt genom att skriva. Om jag inte lyckas skriva något bra på ett tag så blir allting plötsligt otroligt jobbigt och jag känner mig typ helt värdelös. Det kanske är något en borde ta tag i. Dålig självkänsla tror jag det kallas.

Låt folk ha sina matvanor i fred.

Jag har alltid varit ganska stor till växten. Inte så att det är eller har varit ett problem, men såpass att jag har stuckit ut jämte de andra, mycket spädare, tjejerna i klassen. Jag var under hela låg och mellanstadiet ”lite större”, jag blev lång snabbt och utvecklade bröst tidigt. Även när jag inte alls var särskilt stor i förhållande till någon annan så hängde denna självbild kvar.

Något som ofta diskuterats hemma är mina matvanor. Jag har alltid fått beröm, högst oklart, för att jag inte är kräsen, äter ordentligt och så vidare. Detta i förhållande till min lillebror som är kräsen som få och smal därefter. Jag har alltid fått höra att det är så roligt att bjuda mig på mat eftersom jag tycker om att pröva nya saker. Jag har blivit jämförd med mina betydligt mer kräsna, om mycket smalare, kusiner.

Även om det alltid, eller nästan alltid, nämnts i positiva termer så har detta ständiga tjat satt griller i huvudet på mig. Att får höra att en är stor i maten samtidigt som en känner sig tjock är inte är asschysst kombo.

Från att ha varit roligt och gott blev maten fruktansvärt laddad. Jag svalt mig, jag hetsåt otroligt mängder godis, jag spydde, räknade kalorier, åt uteslutande sallad i flera veckor och så vidare. Jag drog på mig magproblem och sömnproblem (som jag gudskelov blev av med när jag började äta normalt igen). Dessutom så krävde det otroligt mycket tankemöda. Såhär i efterhand blir jag helt förundrad över att jag orkade hålla på.

Nu har jag kommit bort från allt detta, och det efter många år av kämpande. Jag kan äta utan skam, ofta med god aptit och för det mesta även nyttigt. Jag äter fortfarande mycket, men jag tycker inte att det är ett problem och vet med mig att jag blir alldeles för hungrig annars. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lika smal som när jag var tre år yngre och alltid tänkte på mat. Jag tycker att det är värt det. Jag mår hellre bra än kommer i mina favoritjeans.

Överlag umgås jag numera med människor som inte kommenterar min matvanor, något som är otroligt skönt. Men när jag hälsar på släkten så händer det ibland att det återigen blir ett samtalsämne. Hur mycket jag äter, vad jag äter, hur snabbt jag äter och så vidare och så vidare. Till exempel en sådan sak som att jag måste äta mellanmål kan vara ett ämne värt att kommentera. Numera kan jag hantera detta. För det mesta hummar jag bara lite frånvarande. Men det påminner samtidigt om en uppväxt där det alltid skulle kommenteras.

Jag menar inte att detta var enda skälet till mina ätstörningar, men jag tror att det var en bidragande orsak. Dessa ätstörningar gjorde att jag under 5-6 år inte kunde njuta av mat. Och det var paradoxalt nog detta som de som alltid kommenterade mina matvanor tyckte var så positivt. Att jag kunde njuta.

Att kommentera andras matvanor, speciellt om dessa andra är barn, är ett jävla ofog. Oavsett om det är negativt eller positivt så skapar det en laddning kring mat. Det skapar den obehagliga känslan av att en är bevakad, att någon övervakar värderar det en stoppar i munnen. Det skapar ett ansträngt förhållande till mat som kan föranleda ätstörningar, även om en aldrig någonsin säger något elakt eller tillrättavisande. Hur lockande det än kan vara, snälla gör det bara inte. Låt folk få ha sina matvanor i fred.

Tentaplugg och relationstankar.

Befinner mig för närvarande hos min mormor på landet för att plugga inför en kommande tenta. Det finns för mycket som lockar i Uppsala för att jag ska kunna koncentrera mig där just nu. Det är ju underbart att ha roligt och meningsfull social samvaro, men samtidigt är det frustrerande att inte ha så mycket tid som jag brukar ha.

Jag tycker att det är jätteintressant vilken respons jag fått på inlägget om omsorg, det känns som att det finns ett behov av att prata om detta. Många känner igen sig i stora delar, andra tycker att jag är helt fel i min beskrivning. Vissa tycker att det finns drag av igenkänning men att det jag beskriver verkar på tok för extremt. Om jag ska dra paralleller till min egen erfarenhet så känner jag igen mig jättemycket i det där att vara den som gör det lilla extra. Framförallt så fick jag väldigt sällan frågor om hur jag hade det i livet även om min partner var medveten om att jag kämpade med en depression. Förklaringen var att jag ju ”berättar själv om det är något”.

Visst lyssnade hen om det var något jag hade på hjärtat, men poängen var att hen aldrig frågade. Detta gjorde att jag kände det som om hen inte brydde sig om mig annat än när hen blev tvingad att göra det. Det var extremt smärtsamt att alltid behöva ta initiativet till att prata när jag upplevde att det var något jag behövde prata om och det ledde också till att jag gick omkring och bar på en massa saker för att jag inte hittade något vettigt sätt att ta upp dem på. Jag däremot frågade ofta hur hen mådde. Kanske tyckte hen att det var jobbigt av mig att tjata, men jag tror ändå att det betydde något att bli påmind om att jag fanns där om hen ville prata.

Väldigt mycket i relationer handlar om att visa att en bryr sig och finns där, både när det gäller vänner, familj och kärleksrelationer. Det går inte att bara utgå från att den andra parten vet det, utan det är ofta något en måste påminnas om, i alla fall i början av en relation. Jag var absolut inte tillräckligt säker på hens känslor inför mig för att kunna räkna med att hen skulle finnas där, och det faktum att det alltid var jag som fick initiera samtalen gjorde mig såklart än mer osäker. Denna osäkerhet gjorde i sin tur att jag söka efter bekräftelse mer och mer, vilket i sin tur skapade en situation där jag var sjukt klängig och efterhängsen, vilket skapade irritation och än mer osäkerhet. Och så var karusellen igång.

Under all denna tid så definierade jag mig själv som problemet i vår relation. Det var jag som var för krävande och så vidare. Även om jag ibland fick en känning av hur det hängde ihop, mitt närhetssökande och hens avståndstagande, så kunde jag inte komma ifrån känslorna av skuld och skam inför mig själv och min så kallade brudighet. Jag kände mig svag och misslyckad som inte klarade mig själv.

Sånt här tar sig såklart olika uttryck för olika människor. Jag skulle nog säga att jag är, eller i alla fall var, ovanligt bekräftelsesökande, vilket såklart förstärkte det hela. Vad jag däremot vet är att jag aldrig kommer att gå in i en sådan relation igen. Jag försöker också att inte analysera så jävla mycket kring människors agerande. Detta är svårt, för det är verkligen inlärt hos mig att alltid vrida och vända på alla små signaler, men jag försöker tänka att den som upplever något som problematiskt troligen säger det. Det är i vilket fall som helst inte min uppgift att hålla på och vara steget före i alla jävla relationer.