Kategori: Vardag

Diskussion uppstod under inlägget om feminismens fördelar, och frågan var om jag anstränger mig för att vara otrevlig för att jag anser mig ha ”rätt” till det. Svaret är att nej, det gör jag inte.

Jag har ett något ambivalent förhållande till trevlighet. Å ena sidan är jag en notoriskt otrevlig person på det sättet att jag inte fejkar intresse eller gillande för personer som jag inte känner så inför. Samtidigt så värderar jag att människor ska känna sig bekväma och inkluderade i mitt sällskap och att de ska märkas att jag uppskattar dem. En grej jag verkligen ogillar är människor som har den där egenskapen att de får det att kännas som en tävling om en ska bli accepterad av dem eller inte. Sådan vill jag under inga omständigheter vara.

Jag har väldigt svårt för den typen av feminister som liksom sätter prestige i att vara otrevliga och att världen inte ska få berätta för dem hur de ska vara. Jag tycker att det är viktigt att behandla sina medmänniskor med respekt. Det klassiska exemplet som alltid kommer upp är ju krograggning, där vissa feminister verkar argumentera utifrån att män som kommer fram till dem på krogen på något sätt kränker deras personliga sfär, och att de då kan behandlas hur som helst. Det håller jag verkligen inte med om. Jag tycker inte heller att en har någon skyldighet att prata med andra, men en kan göra ett avvisande på ett snyggt och respektfullt sätt.

Vad jag framförallt syftar på när jag talar om att vara ”lättsam att umgås med” är den typen av beteende som handlar om att smörja det sociala maskineriet. Sådant kan vara att i en grupp människor skratta med i ett sexistiskt skämt eller acceptera att bli förminskad för att inte skapa dålig stämning. Det kan också vara att fortsätta prata med en person som behandlar en respektlöst för att en inte vill uppfattas som grinig och tråkig. Kvinnor lär sig väldigt mycket detta socialt: vi ska utgå ifrån vår omgivnings behov och tillfredsställa dessa framför att tillfredsställa våra egna. Detta gör att många kvinnor socialt servar män, accepterar att de beter sig som svin och så vidare helt enkelt för att de är mer inriktade på att tillfredsställa deras behov än sina egna.

Jag har ingen fallenhet för att vara ”lättsam att umgås med” utan är tvärtom ganska grälsjuk, opponerar mig alltid då jag upplever saker som fel eller orättvisa och så vidare. Innan så såg jag detta som en negativ egenskap, men idag tycker jag att det är något bra.

Vidare så undrades det om jag förväntar mig att bli bemött likadant som om jag vore en person som var lättsam att umgås med. Nej, det gör jag under inga omständigheter. Jag är fullt medveten om att min vägran att acceptera sexism för att göra umgänget mer lättsamt kommer att leda till att folk tycker att jag är en tråkig bitterfitta. Men grejen är att jag är helt jävla okej med detta, precis som att jag är okej med att vissa inte kommer vilja ligga med mig eftersom jag inte rakar fittan. Grejen är den att jag vill faktiskt inte heller ha samröre med personer som tycker att det är fullt normal social interaktion att vara ett sexistiskt svin, och därför ser jag det som orimligt att jag skulle tillfredsställa dessa människors behov.

Det handlar om att vägra bidra till dessa uttryck genom att inte på något vis spela med i att de skulle vara okej. En behöver inte alltid aktivt opponera sig, men att inte ge personer som ägnar sig åt sådant bekräftelse tycker jag är en rimlig förhållningsregel. De kanske hittar någon annan brud som kan skratta åt deras sexistiska skämt. Min förhoppning är såklart att så många som möjligt ska sluta spela med i detta, för då är jag ganska säker på att dessa personer skulle få sig en funderare och faktiskt sluta.