Kategori: Ytlighet

Hur du skapar uppmärksamhet spelar roll.

Angående Blondinbellas ”size me”-kampanj så har jag läst flera tycka att vi som kritiserar hennes utvik inte ska fokusera på utviket och istället på budskapet i kampanjen. Typ såhär: ”utviket var bara ett sätt att skapa uppmärksamhet, men nu när vi har er uppmärksamhet, snälla glöm utviket och lyssna på vad vi har att säga”. Jag förstår att det kan kännas tråkigt att ingen vill lyssna på vad man har att säga så fort man kastar av sig kläderna, men så ser världen dessvärre ut och det var Blondinbella högst medveten om när hon gjorde sitt utvik. Hon visste att det skulle skapa fokus vid kampanjen, hon visste att hennes kropp skulle hamna i rampljuset.

Men du kan inte skapa uppmärksamhet kring en sak och sedan be folk lägga det åt sidan och lyssna på dig, när du driver en kampanj måste du ha en tanke som går hela vägen från uppmärksamhetsskapande till budskapet du vill föra ut. Dessa två saker är inte frikopplade från varandra utan hänger ihop, så säcken måste knytas ihop. Budskap och uppmärksamhetsskapande måste fundera tillsammans.

Jag tycker att tanken med kampanjen är väldigt bra, vilket jag också har skrivit. Däremot tycker jag att sättet Blondinbella valde att skapa uppmärksamhet kring det på var helt fel, och jag tror tyvärr att det kommer att vara förödande för kampanjen. Man kommer inte att kunna ta fokuset ifrån utviket, helt enkelt., vilket inte är så konstigt.

Problemet här är att saker ständigt säljs in med hjälp av kvinnors kroppar. Inte ens när man gör en kampanj mot osunda ideal så kan man låta bli att sälja in den med kvinnors kroppar. När till och med tanken om att vi ska fokusera mindre på våra kroppar säljs in med en kvinnokropp är något fel, det tycker jag verkligen.

Jag kan tänka mig en massa andra sätt att dra uppmärksamhet kring en kampanj som denna. Tänk er till exempel ett helt svart omslag med texten ”denna månad säljs Egoboost inte med en kvinnokropp på omslaget”. Kanske hade det nått ut till något färre, men kampanjen hade varit otroligt mycket mer trovärdig i sitt budskap om att sluta fokusera på kroppen. Egoboost har redan en stor läsekrets och det hade säkerligen haft effekt ändå.

Man kan inte ta till vilka medel som helst bara för att få uppmärksamhet kring sitt budskap. Hur du söker uppmärksamhet spelar roll för hur budskapet uppfattas och tas emot. Det spelar ingen roll hur smart det du har att säga är, om du marknadsfört det på ett sätt som inte stämmer överens med vad du vill förmedla kommer du sakna trovärdighet nog för att någon ska ta dig på allvar.

Jag hade tyckt denna kampanj varit beundransvärd om man inte sålt in den med en kvinnokropp, jag hade tyckt den var helt perfekt. Tyvärr så kunde man inte hålla sig borta från att sätta kvinnokroppen i fokus och sälja in saker med kvinnokroppen som medel ens när man ville kampanja emot fokuset som läggs på kvinnokroppar och det säger väl något om hur djupgående denna problematik är. Tråkigt, tycker jag, och himla synd på en i övrigt utmärkt tanke.

Ideal.

När det talas om ideal så sägs det ibland att man ska bekämpa ideal som koncept istället för att byta ut ett ideal mot ett annat. Och jag tänker att det låter ju bra och fint i teorin men ärligt talat så tror jag aldrig att vi kommer lyckas bekämpa ideal som koncept. Jag tror att det ligger i människans natur att ständigt sträva efter något bättre, efter perfektion. Däremot tror jag att vi kan ha väldigt olika förhållanden till ideal.

Jag har en massa olika ideal. Dels ideal kring hur jag vill vara som människa rent moraliskt, jag har även intellektuella ideal, alltså att jag ständigt strävar efter mer intelligens och insikt. Jag har också ideal kring en mängd olika egenskaper, vissa som jag applicerar på mig själv och andra jag struntar i för att det kräver för mycket tid. Jag har också utseendeideal, en ide om hur jag helst vill se ut som jag strävar efter. Jag tycker inte att det är något konstigt med det, däremot är det viktigt att detta ideal är lika förankrat i verkligheten som mina andra ideal. Jag kan inte ha som ideal att vara skitsmal för jag har inte förutsättningarna för det. Det skulle inte passa min kropp, det skulle sätta för mycket annat av det jag värderar i skymundan.

Att bekämpa utseendeidealen helt ser jag som en ouppnåelig utopi, däremot känns det rimligt att vi skulle kunna jämställa dem med de andra ideal vi har för oss själva. Att det inte är viktigare att vara snygg än att vara till exempel smart, duktig på att rita och så vidare. Alltså, ingen vill väl vara bra på bara en grej ändå? Det suger ju att bara var snygg, lika mycket som det suger att bara vara smart eller snäll och inte ha några andra egenskaper man anser positiva.

I alla andra ideal vi har så anpassar vi det efter våra förutsättningar och så måste vi även göra med utseendeidealen. Man kan helt enkelt inte vara bäst på allt utan måste ha en realistisk syn. Men jag tror inte att det är någon ide att försöka krossa dem helt, det viktiga är att det finns pluralism och en strävan som är grundad i någon form av verklighet, inte i grundlöst önskedrömmande om den perfekta människan.

Det finns inget demokratiskt med skönhetsoperationer.

Ett argument som ofta hörs när man diskuterar plastikkirurgi är att det skulle ligga någon slags rättvisa i att även den som fötts ful kan bli vacker. För det första är det djupt tragiskt att det ses som en lösning på problemet med utseendefixering att fixa till alla fula istället för att chilla lite på hur mycket man läser in i utseendet, men framförallt så ser jag absolut inte hur ett sånt system skulle kunna ses som rättvist. Det gör ju bara utseende till ännu mer av en klassfråga än vad det redan är och det är väl inte rättvist. Det gör ju bara att ytterligare en kvalitet som anses viktig kan köpas för pengar.

Jag ser inte fram emot ett samhälle där allt kan köpas för pengar. Jag tänker att i ett välbalanserat samhälle så finns det gränser för vad man kan anskaffa sig med ett specifikt medel.

Idag kostar det ganska många tusen att fixa brösten.Vidare så kräver många operationer att man inte utför ansträngande fysisk arbete strax efter operationen. Det är ingenting som alla kan göra, absolut inte. Lika lite som alla kan lägga tusentals kronor på kläder, krämer och smink. Det är inte en utjämnande faktor, det är bara ytterligare en sak som överklassen kommer kunna köpa sig till. De som inte har mycket pengar kommer inte att kunna ta del av denna ”fördel” eller kommer behöva prioritera bort en massa andra saker för att kunna göra det.

Så försök inte att framställa operationer som något slags demokratiskt under tack.

Vi är väldigt långt ifrån ett fetmaideal.

Alltså när man diskuterar vikt och ideal så är det någon som kommer fram om tycker att man ska förespråka hälsosamma levnadsvanor och att fetma inte heller är nyttigt. Typ som Rebecca i Lady Dahmers kommentarsfält:

Att folk kan vara hälsosamma men ha en övervikt, det vet jag, att folk kan vara ohälsosamma vid en vad som sägs ”okej vikt” vet jag också. Men det är just det med FETMA som jag sätter mig emot. Fetma är ett sjukligt tillstånd som aldrig ska ses som positivt.

Det finns visserligen personer som har fetma som ett ideal, som äter sig så stora som det går, men detta är extremt ovanligt och kan snarast liknas vid någon slags fetisch. Fetma är ett samhällsproblem, men det är inte orsakat av ett fetmaideal. Få personer med fetma är nöjda med sin situation, de flesta vill gå ner i vikt. Anledningen till att det är svårt för dem att göra det är inte att det finns ett fetmaideal utan att det helt enkelt är sjukt svårt att gå ner mycket i vikt och stanna där.

Idag lever vi i ett samhälle där det ideal som ständigt presenteras är att man ska vara smal. Det är extremt ovanligt att någon framställer fetma eller ens mullighet som ett ideal men de få gånger det sker så tror jag knappast att det är idealomvälvande. Jag tror inte att folk så fort de ser en fet kropp i ett positivt sammanhang tänker; ”sådär vill jag också se ut!” och lägger om sin livsstil. I förhållande till alla bilder av otroligt smala personer som produceras och trycks i våra ansikten så är bilderna av feta så otroligt otroligt få.

Hjälper vi feta människor genom att få dem att hata sina kroppar ännu mer? Jag tror inte det. Jag tror bara att sådana känslor leder till mer ångest, mer självhat och mer misshandlande av den egna kroppen.

Jag har aldrig hört någon hävda eller sett några tendenser till att smalidealet skulle bytas ut till ett fetmaideal. Det enda jag sett är tendenser till att byta ut det idag näst intill anorektiska idealet som råder mot ett lite mer tillåtande ideal. Hur detta skulle leda till mer fetma har jag extremt svårt att se.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Size me.

Jag gillar det som står där längst ner om ”Size me”-kampanjen. Att det inte handlar om att alla behöver älska sin kropp och vara helt nöjda utan att det handlar om hur mycket energi man lägger på det. Jag tycker att det är ett bra och viktigt budskap att föra fram för när kroppsnöjdhet diskuteras så tror jag att det ofta kan kännas hopplöst för den som inte är nöjd med sin kropp att börja älska den, då är det en bättre målsättning att lägga mindre energi på att bry sig om den.

Om kampanjen lyckas att framföra det budskapet får väl tiden utvisa, men just nu känner jag mig lite skeptisk. Jag tror inte att utvik hjälper så mycket även om tjejerna på bilderna är ”naturliga”. Det hade varit bättre med intervjuer med människor som slösat bort sitt liv på bantning, listor över hur mycket tid det tar, vilka hälsonackdelar det har och så vidare. Jag hade också velat se en diskussion om varför det är såhär och hur mycket det faktiskt begränsar kvinnor i livet.

Jag tror att man måste sätta våra ideal i en större kontext. Idag så diskuteras modevärlden och allvarliga ätstörningar såsom anorexi. Däremot diskuteras sällan hur kvinnor i allmänhet värderas mycket mer utifrån sina kroppar även utanför de grupper som är för det supersmala idealet, man diskuterar inte heller all den bantning som sker på felaktiga grunder eftersom kvinnorna som sysslar med det inte är sjuka i någon egentlig mening.

Det är av den här anledningen jag försöker lansera mitt begrepp ”slöseri med liv”. Jag tänker att det kan vara en bra term för den här typen av problem. Sådant som inte riktigt är sjukdomar eller egentliga problem i samhällets ögon men som, om man lägger ihop allt, blir extrema mängder tid som läggs på onödiga saker.

Lågprioriterat.

Igår kollade jag på dokumentären Skönhetsbubblan som det varit så mycket snack om på senaste tiden. Du kan se den här om du vill.

I filmen så var det en massa kvinnor som sa att de skulle operera sig om de hade pengarna. Tydligen är det en av tre kvinnor i min åldersgrupp som skulle kunna tänka sig operation.

Under tiden dom snackade så tänkte jag att jag också skulle kunna operera mig om jag hade pengarna. Men sen kom jag på, att jag har ju faktiskt pengarna. Jag har till och med så mycket pengar att jag skulle kunna göra ett ingrepp utan att behöva prioritera bort något i mitt liv just nu eller under de närmaste åren.

Och sen kom jag på att jag verkligen verkligen inte prioriterar ett ingrepp. Om jag kunde bli snyggare på konstgjord väg i ett nafs så hade jag säkert gjort det, men jag tror inte ens att jag skulle prioritera att boka av en timmes tid för det. Inte ens om min drömkropp bara låg några hundringar bort så skulle jag orka ta mig för det.

Och det är väl det som är att vara nöjd. Inte att tycka att ens kropp är perfekt, inte att tycka att man absolut inte vill förändra något, utan helt enkelt att inte vara intresserad av att ta sig för det. Att ha det allra längst ner på sin lista över saker man skulle vilja göra i livet.

”Det är en hård bransch”.

Läser nyheter24:as intervju med Alice Herbst, vinnaren av Top Model Sverige. Hon har tydligen blivit ålagd med kravet att gå ner i vikt vilket ska ses i ljuset av att hon verkligen är otroligt smal. Hon ser inte svulten ut, men hon är väldigt smal. Detta har provocerat många av fullt begripliga skäl, det är absurt att en person som redan är så smal och som dessutom inte har växt färdigt ska gå ner i vikt ännu mer. Om detta säger hon såhär:

Det är en provocerande bransch, många blir provocerade när jag säger att jag måste gå ner. Men det är något jag får ta, och jag får stå för att jag gör ett val som för många är galet.

Nu vill jag inte skuldbelägga henne för hon har ju fått höra denna svada sedan starten av Top Model, och troligen mycket längre. De flesta konstigheter i modellbranschen, såsom de orimliga viktkraven, motiveras ju med att det är en ”tuff bransch”. I Top Model kan man ju tycka att de borde kunna visa upp något slags föredöme inför hur modellvärlden skulle kunna vara, men icke, istället så beter man sig illa mot deltagarna och motiverar detta med att ”verkligheten” ser ut så för det är en ”hård/provocerande/viktfixerad/hänsynslös bransch”. Detta framställs liksom som en naturlag och inget man kan göra något åt hur mycket man än hade velat.

Jag tänker mig att även agenturer, fotografer, folk som väljer ut modeller och så vidare och så vidare motiverar sitt eget understöd av det supersmala idealet med att branschen är hård, helt utan att erkänna sitt eget ansvar i frågan. Det är himla olyckligt att det får gå för en anledning till att ytterligare understödja hemskheterna istället för att arbeta emot dem.

Hår.

Jag kollar ju ganska ofta på Top Model och i varje säsong så ska tjejerna få sina makeovers i håret vilket alltid är extremt känsloladdat. Jag tycker att det är väldigt fascinerande med tanke på att alla tävlande är medvetna om det här momentet i tävlingen, det kommer liksom inte som någon överraskning. Ändå så är det varje gång någon som totalt bryter ihop.

Kvinnor som har rakat eller till och med bara kortklippt hår vittnar om att de ofta hör att de är modiga av kvinnor som säger att de själva aldrig skulle våga, trots medvetenheten om att det växer ut igen. Många cancerpatienter vittnar om att just hårtappandet var det jobbigaste i sjukdomsupplevelsen.

Jag tänker att just håret för kvinnor verkligen är nyckeln till just att behaga. Långt hår uppfattas som ofarligt och kvinnligt, behagfullt. Klipper man det kortare så uppfattas man som rebellisk och tuff.

En annan sak är att äldre kvinnor förväntas klippa sig kort alternativt sätta upp håret mer eller mindre konstant. Man ser väldigt sällan äldre damer med långt utsläppt hår.

Jag tror det finns få saker som förknippas så mycket med kvinnlighet som just långt hår. Samtidigt så ska kvinnor vara hårlösa på alla andra ställen på kroppen vilket är lite märkligt med tanke på att det egentligen är övrigt kroppshår som är ett tecken på mognad, alltså att man är en kvinna. Det är ändå himla intressant tycker jag, hur vissa saker får så otroligt starkt symbolvärde i vår kultur.