Vem får vara med och krossa idealen?

Det här tycker jag är svinkul. Egoina har dragit igång någon kampanj för att krossa osunda ideal (bara det, liksom) där hon har uppmanat folk att skicka in bilder på sina lår. Paow vill såklart inte vara sämre och uppmanar även sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar. Resultatet blir att Paows smala, snygga fjortisläsare skickar in bilder på sina förhållandevis snygga kroppar.

Sen bryter stormen lös. Folk blir svinsura på Paow eftersom hon bara lägger upp bilder på smala tjejer (stämmer det ens?). Paow skriver ett inlägg till sitt försvar där hon frågar om hon verkligen ska strunta i bilder på smala tjejer, vilket jag tycker är en otroligt rimlig invändning. Om man tänkte publicera bilder på folks kroppar så ska man väl publicera alla som kommer in?

För det första så är inte alla tjejer som Paow lagt upp bilder på skitsmala. För det andra är det ju inte så konstigt att det är så i och med att Paows läsare är yngre, och de flesta börjar inte bygga upp sina fettdepåer fören efter fjortistiden. Sen skriver hon ett till inlägg där hon kritiserar Egoinas snabbmatskonsumtion och tycker att hon uppmuntrar till osunda vanor. Då blir Egoina skitsur och lämnar redaktörsjobbet på Paows pojkväns bloggsajt.

Det är såklart sjukt omoget av Paow att säga att Egoina kommer att dö av övervikt men hela den här soppan sätter verkligen fingret på det otroligt problematiska i att ”krossa idealen”. Det är bara de med rätt kroppsform som får göra det. Om man är för smal så fungerar ens kropp inte i den normativa ”krossa idealen”-mallen, är man för tjock och ohälsosam så är det också destruktivt. Man ska vara lite gulligt småmullig som Egoina. Låren går visserligen ihop, men hon är fortfarande snygg.

Jag kan också känna att dessa kampanjer ökar medvetenheten kring min egen kropp. Jag skulle till exempel aldrig ha tänkt på huruvida mina lår ”går ihop” eller ej om det inte var för Egoinas kampanj kring det. Och hur mycket jag än blir matad med att det är okej att se ut på en massa olika sätt så kommer jag fortfarande att ha mina preferenser. Det bästa sättet att komma åt detta är, i alla fall för mig, att helt enkelt inte tänka på det så mycket.

Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.

Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.

Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.

Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.

Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.

Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.

Efterbliven kritik.

FN har kommit fram till att avstängning av internettillgång till följd av fildelning är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket jag tycker är ett otroligt rimligt ställningstagande. Internet är en väldigt viktig kommunikationsbas och det finns ingen anledning till att avstängning skulle vara acceptabelt. Det är ungefär som att någon skulle förbjudas att använda sig av posten för att de skickat knark genom den. Per Strömbäck håller dock inte med om detta och tycker att det är en urholkning (!) av yttrandefriheten.

Han har fallit i en av de vanligaste fällorna, att likställa datatrafik med yttranden. Yttrandefrihet är rätten att utan repressalier uttrycka sin åsikt, men bara en liten del av datatrafiken är yttranden. Om man definierar alla ettor och nollor som yttranden så har man urholkat yttrandefriheten, säger Strömbäck.

Problemet med hans kritik är att ingen har definierat alla ”ettor och nollor” som yttranden. Ingen har sagt att det är en del av yttrandefriheten att ägna sig åt fildelning. Däremot har man sagt att det är en del av yttrandefriheten att få använda internet för att göra yttranden, och om man skärs av från internet som en effekt av fildelning så är ens yttrandefrihet uppenbarligen kringskuren. Det gör inte att man inte kan straffa fildelning på andra sätt, förslagsvis efter att det har skett en rättegång enligt konstens alla regler.

Sen kan man vara en idiot och tycka att det är fullständigt rimligt att skära i de demokratiska rättigheterna för att upphovsrättsindustrin ska få mer pengar, men att förneka att frågor om internettillgång är frågor om yttrandefrihet är efterblivet.

Ickefrågornas ickefråga.

En sak jag har otroligt svårt att fatta i hela den här abortdebatten är folk som tycker att sjukhuspersonal ska kunna välja om de vill göra ingreppet eller ej. I sak kan jag hålla med om att man borde kunna vägra att utföra vissa operationer, så länge det är känt i förväg vilket förhållningssätt läkaren har. Om det skulle bli ett stort samhällsproblem att vårdpersonal vägrade åt höger och vänster skulle man ju givetvis behöva vidta åtgärder, men där är vi inte nu.

Men det är väl inte inte så i dagsläget att man går till en mottagningen/läkare vilken som helst och ba: jag vill ha abort och så får man det bara sådär, på plats! Så fungerar det ju ingen annanstans inom vården så varför skulle det vara så i just denna fråga. Jag antar att man antingen går till en speciell klinik eller får en remiss till en läkare som erbjuder abort, på samma sätt som man får remiss för alla problem som sträcker sig över urinvägsinfektion.

Om man nu inte vill utföra aborter så kan man verkligen välja att inte jobba på en abortklinik eller inte specialisera sig till en sådan läkare som utför aborter (gynekolog, antar jag), svårare än så är det faktiskt inte. Detta är verkligen en ickefråga ur alla perspektiv, för även om man skulle kunna vägra så skulle det troligen spela otroligt liten roll på den faktiska möjligheten att genomgå abort och även om man inte kan vägra formellt så kan man verkligen undvika att jobba på mottagningar där abort ingår i ens arbetsuppgifter.