Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.

Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.

Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.

Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.

Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.

Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.

Efterbliven kritik.

FN har kommit fram till att avstängning av internettillgång till följd av fildelning är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket jag tycker är ett otroligt rimligt ställningstagande. Internet är en väldigt viktig kommunikationsbas och det finns ingen anledning till att avstängning skulle vara acceptabelt. Det är ungefär som att någon skulle förbjudas att använda sig av posten för att de skickat knark genom den. Per Strömbäck håller dock inte med om detta och tycker att det är en urholkning (!) av yttrandefriheten.

Han har fallit i en av de vanligaste fällorna, att likställa datatrafik med yttranden. Yttrandefrihet är rätten att utan repressalier uttrycka sin åsikt, men bara en liten del av datatrafiken är yttranden. Om man definierar alla ettor och nollor som yttranden så har man urholkat yttrandefriheten, säger Strömbäck.

Problemet med hans kritik är att ingen har definierat alla ”ettor och nollor” som yttranden. Ingen har sagt att det är en del av yttrandefriheten att ägna sig åt fildelning. Däremot har man sagt att det är en del av yttrandefriheten att få använda internet för att göra yttranden, och om man skärs av från internet som en effekt av fildelning så är ens yttrandefrihet uppenbarligen kringskuren. Det gör inte att man inte kan straffa fildelning på andra sätt, förslagsvis efter att det har skett en rättegång enligt konstens alla regler.

Sen kan man vara en idiot och tycka att det är fullständigt rimligt att skära i de demokratiska rättigheterna för att upphovsrättsindustrin ska få mer pengar, men att förneka att frågor om internettillgång är frågor om yttrandefrihet är efterblivet.

Ickefrågornas ickefråga.

En sak jag har otroligt svårt att fatta i hela den här abortdebatten är folk som tycker att sjukhuspersonal ska kunna välja om de vill göra ingreppet eller ej. I sak kan jag hålla med om att man borde kunna vägra att utföra vissa operationer, så länge det är känt i förväg vilket förhållningssätt läkaren har. Om det skulle bli ett stort samhällsproblem att vårdpersonal vägrade åt höger och vänster skulle man ju givetvis behöva vidta åtgärder, men där är vi inte nu.

Men det är väl inte inte så i dagsläget att man går till en mottagningen/läkare vilken som helst och ba: jag vill ha abort och så får man det bara sådär, på plats! Så fungerar det ju ingen annanstans inom vården så varför skulle det vara så i just denna fråga. Jag antar att man antingen går till en speciell klinik eller får en remiss till en läkare som erbjuder abort, på samma sätt som man får remiss för alla problem som sträcker sig över urinvägsinfektion.

Om man nu inte vill utföra aborter så kan man verkligen välja att inte jobba på en abortklinik eller inte specialisera sig till en sådan läkare som utför aborter (gynekolog, antar jag), svårare än så är det faktiskt inte. Detta är verkligen en ickefråga ur alla perspektiv, för även om man skulle kunna vägra så skulle det troligen spela otroligt liten roll på den faktiska möjligheten att genomgå abort och även om man inte kan vägra formellt så kan man verkligen undvika att jobba på mottagningar där abort ingår i ens arbetsuppgifter.

Ni kan behålla ordet slampa, jag tänker inte försöka erövra det.

Jag vette fan vad jag ska tycka om Slutwalk. I egenskap av ”liberal” borde jag såklart tycka att det är jättebra, men jag vette fan. Jag förstår grundtanken i det hela, som tjej ska man få klä sig slampigt utan att bli sexuellt trakasserad för det. Det är sant.

Men jag är så trött på allt tal om att ta vissa ord tillbaka, som ordet slampa. Slampa är ett nedsättande begrepp för kvinnor som bjuder ut sig sexuellt och jag begriper inte vad någon skulle tjäna på att ta tillbaks det alls faktiskt. Och vaddå ”tillbaks”, har det någonsin varit ett ord som legat i våra händer med en positiv betydelse?

Mycket av den här ”ta tillbaks”-kulturen ser jag som ett uttryck för någon slags relativism med som skjuter sönder begrepp och deras betydelse och därmed möjligheten att kritisera dem. Plötsligt ska man som tjej vara stolt över att bli kallad slampa. Men det finns inget behov av olika beteckningar på hur sexuellt utlevande personer är, oavsett om orden har positiva eller negativa associationer. Lika lite som jag demonstrerar för rätten att vara avhållsam, som ändå är ett ganska kontroversiellt val i Sverige, så är jag intresserad av att demonstrera för rätten att knulla runt.

Nu kan man invända att slutwalk inte handlar om att knulla runt så mycket som att få klä sig som man vill. Men slampa betyder väl ändå inte att man har sexiga kläder, utan att man bjuder ut sig. Det är i alla fall den relation jag har till begreppet, sedan kan det talas om slampiga kläder man ordet slampa i sig har fortfarande mer med sexualitet än med u-ringningar att göra.

Och framförallt så står det eviga ”fria valet” som alltid i händelsernas centrum. Även om det finns en massa personer som bjuder ut sig för att de vill, för att de gillar sex, så finns det också en massa kvinnor som bjuder ut sig för att få bekräftelse och leva upp till vissa ideal i ett patriarkalt samhälle. Att så okritiskt hylla slampan löser i mina ögon inga problem, det skapar snarare en situation där orden medvetet rycks ur sitt sammanhang, vilket försvårar analys. Hur kan jag bli sur över att någon kallar mig slampa när samma ord ständigt ska återerövras och tömmas på sin betydelse? Hur ska någon feminist med trovärdigheten i behåll kunna motsätta sig den typen av negativa tillmälen när det ständigt skanderas att man borde känna stolthet över att kalla sig slampa.

Orden måste rimligen få användas av alla även om vi fyller dem med ny betydelse. Vi kan inte lägga beslag på ordet själva, men genom att ge det en dubbel betydelse så blir det svårare att motsätta sig det när det används som en förolämpning. Och så tänker jag på den där klasskamraten man hade i högstadiet som bara fnissade smickrat när hon blev kallad för slampa eller tagen på rumpan, som uppenbarligen såg det som en komplimang men som ändå var den ultimata produkten av patriarkatet. Jag tänker inte hävda att hon var en kvinnorättskämpe för att hon tog ordet slampa tillbaka, för det var hon inte. Hon var en sorglig figur som fann bekräftelse i att bli nedtryckt av manssamhället.