En helt vanlig tisdag.

Vi hade ett rådjur under trädgårdsbänken!!!

Lurre. Sötpotatis är min nuvarande mat-hangup.

En vacker blomma =).

Hade sällskap till tuben med Emil och Clinton som langade gemensam rant över denna text som anklagar pride för att vara ”en politiskt propagandaapparat från vänster”. Hoho.

Sen var jag i stan.

Och gick på styrelsemöte. Alla bilder blev tyvärr fula.

Sen gymmade jag och sen gick jag hem.

Galenskap.

Varför är jag så fixerad vid Mogi? För att hon skriver så sinnessjuka saker såklart! Nu har hon köpt en ny korallfärgad bikini täckt i paljetter.

Jag älskar min nya korallröda bikini från Ambre Babzoe, vet dock inte om jag kan bada i den. För känsliga material. Men den kommer passa bra att ha under en härlig strandtunika när man vill gå från stranden och köpa lite glass, for exampöööl, möööms.

Hon har alltså köpt en bikini hon inte kommer kunna bada i. Är det bara jag som tycker detta är galenskap? Hon försvarar detta med att den kommer passa bra under tunikan. Jag tolkar detta som att hon vill ha två bikinis, en för bad och en att ha under tunikan. Jag trodde hela iden med en strandtunika var att man bara kunde kasta den över bikinin, men icke.

Mogi ska alltså byta bikini innan hon kan slänga över strandtunikan. Jag har svårt att tänka mig något mer omständligt. Eller så kanske hon inte badar alls, utan bara ligger och schteeker. Fast orka begränsa sig så för en jävla bikinis skull.

Mitt bidrag.

Jag äger tyvärr ingen scanner och därför blir det bara ett sjaskigt foto, men här är mitt bidrag till portföljjakten där man ska porträttera en bloggare. Bloggaren jag poträtterat är Lady Dahmer och detta är bilden jag utgått ifrån.

Jag är halvnöjd. Jag tycker att det är roligt att jag ritat hennes hår under armarna som Medusaormar, även om det hade kunnat framgå tydligare, men jag är inte så nöjd med finishen. Jag är helt enkelt fett dålig på att slutföra bilder och ge dem det där ”lilla extra”. Men aja, här är det i alla fall.

Och här är den lilla bilden man ska ha med.

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.

LCHF-sekten.

Det här tyckte jag var roligt. Cissi Wallin har insett varför hon gick upp i vikt när hon käkade enligt LCHF, det berodde på den enorma mängd kalorier hon åt. Det är ju inte så konstigt att man går upp om man svullar i smör, speciellt om man får i sin kolhydrater från t.ex. mjölk, så att svälteffekten uteblir.

LCHF-människor kan ju verkligen vara fullkomligt galna. De tjatar alltid om att det inte spelar någon roll vad vetenskapen säger efter de kör på det som funkar för dem, men att det skulle kunna vara så att LCHF inte fungerar för alla vägrar de ta in. De är lurade av statens och kolhydratindustrins hantlangare livsmedelsverket till att äta en kost som gör dem överviktiga.

Den eviga sanningen inom all bantning, dvs kalorier in-kalorier ut, verkar upphävas i LCHF-metodens förlovade land. Nu väntar jag bara på att LCHF-mobben ska invardera Wallins blogg och berätta att det är livsmedelverket som har manipulerat hennes våg så att hon ska tro att hon väger mer.

Det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as.

Natashja skrev om ett elakt barn vilket ledde till en del upprörda reaktioner bland hennes läsare. Inte ska man hacka på ungen, utan på föräldrarna som har uppfostran hen så illa. Det första problemet med det här resonemanget är ju att det är omöjligt att dra gränsen för när ansvar kan utmätas. När är man en egen individ som kan ta ansvar över sina egna handlingar? Man formas ju alltid av samhället och det är klart att man är mindre självständig som individ som barn, men det är fortfarande inte en helt enkel fråga.

Nu kan jag ju hålla med om att det är föräldrarna som bär ansvaret när barnen är så små men jag har svårt att se någon mer destruktiv princip att lära ut till en unge än att det hen gör är okej eftersom det ändå inte är henoms fel, utan omgivningens. Det är ju faktiskt en otroligt rutten grej att lära barn att de står fria från ansvar, det om något är ju en värdering som lär växa fast och skapa en vidrig människa.

Därför tycker jag faktiskt att det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as. Givetvis till rimliga gränser (som alltid när man blir arg på någon) och så att barnet får en chans att förstå grunderna, men det är helt och hållet rätt att tillrättavisa och skälla på barn som inte är ens egna, istället för att bara tala med föräldrarna.

Vem får vara med och krossa idealen?

Det här tycker jag är svinkul. Egoina har dragit igång någon kampanj för att krossa osunda ideal (bara det, liksom) där hon har uppmanat folk att skicka in bilder på sina lår. Paow vill såklart inte vara sämre och uppmanar även sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar. Resultatet blir att Paows smala, snygga fjortisläsare skickar in bilder på sina förhållandevis snygga kroppar.

Sen bryter stormen lös. Folk blir svinsura på Paow eftersom hon bara lägger upp bilder på smala tjejer (stämmer det ens?). Paow skriver ett inlägg till sitt försvar där hon frågar om hon verkligen ska strunta i bilder på smala tjejer, vilket jag tycker är en otroligt rimlig invändning. Om man tänkte publicera bilder på folks kroppar så ska man väl publicera alla som kommer in?

För det första så är inte alla tjejer som Paow lagt upp bilder på skitsmala. För det andra är det ju inte så konstigt att det är så i och med att Paows läsare är yngre, och de flesta börjar inte bygga upp sina fettdepåer fören efter fjortistiden. Sen skriver hon ett till inlägg där hon kritiserar Egoinas snabbmatskonsumtion och tycker att hon uppmuntrar till osunda vanor. Då blir Egoina skitsur och lämnar redaktörsjobbet på Paows pojkväns bloggsajt.

Det är såklart sjukt omoget av Paow att säga att Egoina kommer att dö av övervikt men hela den här soppan sätter verkligen fingret på det otroligt problematiska i att ”krossa idealen”. Det är bara de med rätt kroppsform som får göra det. Om man är för smal så fungerar ens kropp inte i den normativa ”krossa idealen”-mallen, är man för tjock och ohälsosam så är det också destruktivt. Man ska vara lite gulligt småmullig som Egoina. Låren går visserligen ihop, men hon är fortfarande snygg.

Jag kan också känna att dessa kampanjer ökar medvetenheten kring min egen kropp. Jag skulle till exempel aldrig ha tänkt på huruvida mina lår ”går ihop” eller ej om det inte var för Egoinas kampanj kring det. Och hur mycket jag än blir matad med att det är okej att se ut på en massa olika sätt så kommer jag fortfarande att ha mina preferenser. Det bästa sättet att komma åt detta är, i alla fall för mig, att helt enkelt inte tänka på det så mycket.