Ni kan behålla ordet slampa, jag tänker inte försöka erövra det.

Jag vette fan vad jag ska tycka om Slutwalk. I egenskap av ”liberal” borde jag såklart tycka att det är jättebra, men jag vette fan. Jag förstår grundtanken i det hela, som tjej ska man få klä sig slampigt utan att bli sexuellt trakasserad för det. Det är sant.

Men jag är så trött på allt tal om att ta vissa ord tillbaka, som ordet slampa. Slampa är ett nedsättande begrepp för kvinnor som bjuder ut sig sexuellt och jag begriper inte vad någon skulle tjäna på att ta tillbaks det alls faktiskt. Och vaddå ”tillbaks”, har det någonsin varit ett ord som legat i våra händer med en positiv betydelse?

Mycket av den här ”ta tillbaks”-kulturen ser jag som ett uttryck för någon slags relativism med som skjuter sönder begrepp och deras betydelse och därmed möjligheten att kritisera dem. Plötsligt ska man som tjej vara stolt över att bli kallad slampa. Men det finns inget behov av olika beteckningar på hur sexuellt utlevande personer är, oavsett om orden har positiva eller negativa associationer. Lika lite som jag demonstrerar för rätten att vara avhållsam, som ändå är ett ganska kontroversiellt val i Sverige, så är jag intresserad av att demonstrera för rätten att knulla runt.

Nu kan man invända att slutwalk inte handlar om att knulla runt så mycket som att få klä sig som man vill. Men slampa betyder väl ändå inte att man har sexiga kläder, utan att man bjuder ut sig. Det är i alla fall den relation jag har till begreppet, sedan kan det talas om slampiga kläder man ordet slampa i sig har fortfarande mer med sexualitet än med u-ringningar att göra.

Och framförallt så står det eviga ”fria valet” som alltid i händelsernas centrum. Även om det finns en massa personer som bjuder ut sig för att de vill, för att de gillar sex, så finns det också en massa kvinnor som bjuder ut sig för att få bekräftelse och leva upp till vissa ideal i ett patriarkalt samhälle. Att så okritiskt hylla slampan löser i mina ögon inga problem, det skapar snarare en situation där orden medvetet rycks ur sitt sammanhang, vilket försvårar analys. Hur kan jag bli sur över att någon kallar mig slampa när samma ord ständigt ska återerövras och tömmas på sin betydelse? Hur ska någon feminist med trovärdigheten i behåll kunna motsätta sig den typen av negativa tillmälen när det ständigt skanderas att man borde känna stolthet över att kalla sig slampa.

Orden måste rimligen få användas av alla även om vi fyller dem med ny betydelse. Vi kan inte lägga beslag på ordet själva, men genom att ge det en dubbel betydelse så blir det svårare att motsätta sig det när det används som en förolämpning. Och så tänker jag på den där klasskamraten man hade i högstadiet som bara fnissade smickrat när hon blev kallad för slampa eller tagen på rumpan, som uppenbarligen såg det som en komplimang men som ändå var den ultimata produkten av patriarkatet. Jag tänker inte hävda att hon var en kvinnorättskämpe för att hon tog ordet slampa tillbaka, för det var hon inte. Hon var en sorglig figur som fann bekräftelse i att bli nedtryckt av manssamhället.

Ett beklämmande problem.

På skype så kan man ju se när personen man chattar med skriver respektive suddar. Det jobbigaste är när någon sitter och skriver skitlänge och man ba peppar/oroar sig inför ett långt och uttömmande inlägg, och sen så suddar personen ifråga och skriver inte på typ fem minuter. Vad gör man då? Det är ju töntigt å ba: ”vad var det du skrev?” och avslöja att man satt och spanade hela tiden.

Misstron på demokrati är bara en naturlig effekt.

Unga människor tror inte på demokrati. Många är villiga att sälja sina röster (min kan nog gå för en tusenlapp) och en av fyra tycker att det vore bra med en stark ledare som kan sätta sig över folkliga val. Detta är skittråkigt, det tycker jag verkligen. Jag har inte heller någon tilltro till demokratin.

Men anledningen till detta är liksom inte att det är fel på vår undervisning, för man matas varje jävla dag med hur viktigt det är med folkliga val och hur onda alla diktaturer är. Anledningen är att politik helt enkelt inte fungerar som den borde idag. Framförallt unga är en väldigt marginaliserad grupp, vi har blivit överkörda av politiker genom att det blir dyrare att plugga, svårare att få trygga anställningar och dyrare att åka kollektivt. Våra kommunikationsmedel blir kringskurna och vår kultur blir olagligförklarad. Det finns en anledning till att unga blir mer och mer extremistiska politiskt och det är inte för att vi av naturen är odugliga.

Politiker lovar andra saker än de faktiskt utför. Politiker avvisar massprotester (som de mot FRA) som vilsna ungdomar som vill ha allt gratis. Politiker ljuger oss rakt upp i ansiktet (bland annat kring kostnaderna för datalagringsdirektivet). Annars så centreras den politiska debatten kring punktskatter som Rut-avdraget och handlar alltför lite om ideologi eller övergripande mål.

Om jag visste att jag röstade på ett parti eller en person som faktiskt skulle försöka genomdriva sin sak så skulle jag vara nöjd. Om jag visste att inte bara det jag skriver på min valsedel utan även det jag protesterar mot på gatorna räknades som en del av folkets röst så skulle jag vara nöjd. Men det är inte så idag, och då kan jag ärligt talat känna att det vore bättre med en människa som har makt att sätta igång stora reformer utan att behöva kohandla om minsta lilla grej.

Oförenliga krav.

Blondinbella skriver om gymnasietiden och när hon tog studenten. Jag är knappast förvånad över att det inte var så rosaskimrande som hon ville få det till då. Blonsinbella satsade som bekant på sitt företag istället för skolan det sista året, ett fullt rimligt val jag också hade gjort i hennes situation. Hon skriver om skolans ovilja att samarbeta med henne kring detta:

Men innan jag tog beslutet så försökte jag få skolan att samarbeta, hjälpa mig att få jobbet och plugget att gå ihop men det var helt omöjligt. Det fanns inget utrymme för nytänk eller resurser för att ens fundera.

Det är sant att det är tråkigt att det inte finns rum för alternativa lösningar i skolvärlden, men jag kan verkligen förstå hennes skola samtidigt. Själv gick jag ett halvår extra i gymnasiet på grund av depression, en lösning som var ganska enkel att ordna. Men det finns ingen anledning för en skola att lägga resurser på en elev som rätt upp och ner väljer att prioritera något annat.

Alla skolor är tilldelade en viss summa pengar, en skola som Jensen (där Bella gick om jag inte minns fel) är ju dessutom en privatskola som vill gå med vinst. Att dessa pengar skulle läggas på entreprenörsungar är en absurd ide. Speciellt med den åtstramningspolitik som Blondinbellas älsklingar moderaterna för. Skolan är en tjänst som erbjuds en på vissa villkor, bland annat att man ska upplåta tid och energi åt den.

Jag tycker att det är fascinerande hur man kan vara för en åtstramningspolitik samtidigt som man i sin egen kontakt med statliga institutioner kräver att de ska vara individanpassade och flexibla. Sånt kostar pengar.