Jag har ju innan delgett er mitt hat mot macaroons men nu känner jag att detta återigen har gått för långt. När jag chillade i mataffären för ett par dagar sedan så hittade jag dessa ljus med lukt av kokosnötsmacaroons. Hur fan luktar en macaroon, förutom den aktuella smaksättningen och socker? Jag luktade faktiskt på ljuset och kände bara den vanliga kokosdoften. De har ju döpt den sådär bara för att få ha macaroons på förpackningen.
Idag har jag hängt i parker ungefär hela dagen. Först var vi i Rålis.
Ville lägger ut filten men koncentrerad blick.
Hilda och Clinton.
En cigg.
Clinton gjorde sin sängkammarblick.
Clara.
Hilda visar stolt upp sin kalender som hon ”gjort själv”.
Vi drack så kallad ”bärkasaorous” (viktig info: självklart gjorde inte jag detta då jag är under 20).
Sen gick vi till vitan istället.
Där träffade vi Emil.
Och Martin.
Sen gick jag hem.
Jag håller generellt med Johan Norberg om att man borde göra vissa av de rättigheter man har som arbetare mer flexibla och öppna för annorlunda behov. Jag kan till exempel tänka mig att man som förälder har mer glädje av att ta ut två-tre semesterdagar varje månad än att ta allt i en klump på sommaren. Eller att vissa kanske hellre jobbar året runt för de extrapengar det genererar.
Man kan argumentera för att man inte borde ha betald semester, utan att de pengarna istället skulle komma direkt på lönen för alla, som det gör för timanställda. Jag får till exempel 12 kronors semesterersättning för varje jobbad timme eftersom jag är timanställd. Det är inget fel med det, i slutänden får jag ju lika mycket pengar som någon som har fast anställning eftersom deras semesterersättning istället läggs undan.
När man diskuterar lönesättning använder man ofta ett begrepp som kallas levnadslön. Det innebär, kort och gott, alla alla ska kunna leva på sin lön. Och att leva innebär inte att vara tvungen att vända på slantarna i slutet av månaden. Om man har ett heltidsjobb så ska man kunna försörja sig utan att alltid köpa de billigaste krossade tomaterna från eldorado. På ett heltidsjobb ska man kunna hantera oförutsedda utgifter, kanske en rörmokarräkning eller en urinvägsinfektion. Helst ska man väl kunna lägga undan några slantar också.
Om man tog bort den lagstiftade semesterrätten så skulle den summa som anses vara en acceptabel levnadslön sjunka. Man skulle fortfarande få ut 80 eller 100 eller vad man nu tjänar varje timme, men det skapar ett utrymme för arbetsköparen att ta bort de där sista 12 procenten. Det är som att höja priset på en produkt genom att minska innehållet i förpackningen. Det är en smygsänkning, de flesta skulle helt enkelt inte se det direkt på sin lön. Men man skulle kanske vara tvungen att vända på kronorna för att kunna få semester.
Idag jobbar många unga några timmar extra på ”donken”, de flesta skulle nog inte fatta vad som hände om den där abstrakta semesterersättningen försvann. För dem är det ju inte semester på samma sätt som någon som jobbar heltid. Och det är ju så det börjar: vissa människor finner sig helt enkelt i det nya, på grund av okunskap eller desperation, och då kommer andra inte heller kunna ställa samma krav.
Om folk var insatta i sina villkor som arbetare, om facket var starkt som det var en gång och om man kunde vara säker på att slippa bli sparkad så fort man ens viskar något om arbetarrätt så skulle jag tycka att Johan Norberg hade rätt. Men nu är det tyvärr inte så. I nuläget tror jag att vi måste behålla den lagstiftning kring arbete vi har, helt enkelt för att arbetarrätten håller på att urholkas totalt. Och jag tror att vi måste fortsätta se semester som en rättighet arbetsköparen måste köpa ut en ur, snarare än något man måste ”välja”.
Johan Norberg
Klänningen är second hand, halsbandet är ett torgfynd.
Dagens missöde var detta. Jag stod och chillade vid tidningshyllan när jag upptäcker att den omåttligt tråkiga tidningen Lifestyle har släppt en undertidning som handlar om golf.
Jag visualiserar personen som köper denna tidning och känner bara hat och äckel. Vilken självgod framgångsrik entreprenörsmänniska det måste vara, som är intresserad av ämnet golf ur ett jävla livsstilsperspektiv.
Anna Troberg har skrivit en artikel på Newsmill om att Spotify tänkte strypa gratistjänsten. I stora drag håller jag med henne. Men sen börjar hon tjata om att de konsumenter som inte betalar med pengar faktiskt betalar med sin tid. Den tid man spenderar på att lyssna på reklam, får man anta.
Spotifys agerande signalerar även att man inte hyser någon större respekt för de kunder som använt sig av ”gratistjänsten”. Dessa kunder är inte osnutna gratisätare. Vi har betalat med något som för individen ofta är värt betydligt mycket mer än pengar. Vi har betalat med vår tid. Vår tid är pengar. Det har reklamsäljare insett för längesedan. Det är därför de kan sälja vår tid för dyra pengar. Det är hög tid att vi konsumenter också börjar värdera vår tid ordentligt och kräver att bli respekterade som vilka kunder som helst.
Det må vara sant att vi betalar med vår tid, men någonstans måste det ju faktiskt komma in pengar också. Dessa pengar kommer ju in genom att företag vill annonsera på Spotify, och anledningen till att de önskar annonsera är ju knappast bara att folk ska höra deras reklam, de förväntar sig ju även att en liten del av dessa människor också konsumerar produkten. Varför skulle man annars betala för reklamutrymme? Det verkar ju knäppt!
Reklam är ingen universallösning på finansiering av allt. För att folk ska vilja annonsera så måste ju annonsen öka försäljningen, annars går det ju inte ihop. Det är ju inte så att det magiskt skapas pengar för att jag lyssnar på en jingel.
Jag tvivlar på att Spotify behöver strypa gratistjänsten för att fler ska lyssna, men i idealistiska resonemang om att Spotify borde värdera vår ”tid” fungerar liksom inte i kontexten. Antingen är Spotifys modell lönsam, och då kan de fortsätta med den, eller så måste de förändra den. För hur mycket man än vill det är Spotify ingen välgörenhetsorganisation utan ett företag, som liksom de flesta andra företag drivs av profitintresse.
Vad tror ni?
Jag och Emanuel kollar på Gossip Girl tillsammans. Emanuel försöker vara lite ”kall” inför det hela och spela att han egentligen inte vill titta på Gossip Girl alls men står ut för min skull. Men nu var det säsongsavslutning på säsong tre och då så har Chuck och Blair precis gjort slut, och Chuck kämpar för att dem ska bli ihop igen.
I varje fall så säger Chuck till Blair att de ska ses på nån cool byggnad vid nåt klockslag. Och Blair skyndar dit men missar Chuck precis. Denna jakt gör Emanuel helt galen. Han sitter vid datorn och skakar med hela kroppen och ”hejjar” på Blair, och när hon missar Chuck så utbrister han högt ”neeeeej”. Sen håller han ett långt anförande om att Chuck och Blair faktiskt är gjorda för varandra och borde vara ihop för alltid.
Jag måste säga att Kissies nya bloggdesign var lite av ett antiklimax. Bilden på henne i headern var schysst och ”kissiestyle” men jag fattar inte vad den där ”fläcken” i ”tapeten” är och jag tycker att texten var på tok för liten och trist. Jag hade hoppats på mer bling, pratbubblor och shoppingpåsar.
Sen tycker jag att det är lite märkligt att sidomenyn ligger så långt in under headern. Jag tycker ju då att alla delar av bloggen, såväl själva textfältet som headern ska gå kant i kant med varandra. Det ser lite amatörmässigt ut annars.
Jag tycker att Kissie borde skaffa sig bättre samarbetspartners gällande detta.