Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Det är en befrielse att kunna posa och tänka samtidigt.

Jag läste Linus Fremins inlägg om dagens outfit, där han frågade sig vad det gör med ens kroppssyn. Jag fotar ju regelbundet mig själv och mina outfits. Ibland får jag kommentarer om min kropp. Väldigt sällan elaka kommentarer, som tur är.

Det kan stärka mig mycket att läsa att jag är snygg, samtidigt som jag vet att de där bilderna inte alltid representerar verkligheten. Men oavsett hur mycket jag posat och dolt mina mindre smickrande sidor så blir jag upplyft av det. Och det är inte bara när jag får komplimanger jag blir glad, utan också bara av att se bilderna. Om jag har en riktig sunkdag så kan jag kolla på bilder och känna att jag kan vara snygg ändå. Det har fått mig att tagga ner lite på min ångest kring mitt utseende. För alla har en dålig dag ibland men det gäller att inte glömma att man inte alltid ser ut så.

Jag brukar inte redigera mina bilder mer än att ljusa upp och ordna med kontraster och färger. Man kan kanske tro att det skulle påverka mig negativt att känna mig tvungen att ”mixtra” med mitt utseende för att vara snygg, men faktiskt inte! Det ger mig snarare mer ”insikt” i hur det går till när de där perfekta kvinnorna skapas på någon reklambyrå.

Men samtidigt har det haft negativa effekter också. Idag har jag en ganska sund relation till min kropp och mat, men det har inte alltid varit så. Jag har haft ätstörningar och det kan absolut triggas av att man får kommentarer i stil med ”tummen upp för de utstickande höftbenen”. Om man redan är väldigt fixerad vid vikt och mat så kan de trigga ännu mer.

Sen är det såklart tråkigt att tjejer får så mycket uppmärksamhet för just sitt utseende. Men ärligt talat: jag får mer feedback för mina resonemang än för mitt utseende och jag hoppas att det inte är för att jag är ohjälpligt ful. Jag känner inte att det jag skriver ”försvinner” för att jag visar upp mitt utseende, jag känner inte att jag objektifieras eller reduceras till ett ansikte och en kropp.

Innan kände jag att det sänkte mig att vara ytlig, jag gav efter för det som en slags guilty pleasure. Men idag känner jag en viss befrielse i att kunna vara båda delarna. Å enda sidan en klipsk brud, å andra sidan snygg, söt och ibland till och med vacker.

”Det är motivet som räknas, inte kameran”.

Fotografering är en såndär konstform som folk älskar att ha åsikter kring trots att de aldrig ens hållit i en kamera. Jag antar att det beror på att de många som fotar är himla pretentiösa, speciellt när de snackar om sina kameror. Folk som inte fotar fattar ju sällan varför man skulle betala 10 000 för ett objektiv. Det tyckte jag också innan jag började fota.

En grej jag hörs sägas jätteofta är att det inte är kameran som spelar roll, utan motivet. Jag tycker att det är en så himla konstig utsaga. Det är väl klart att det är motivet som spelar roll, på samma sätt som det inte spelar nån roll om man har världens coolaste uppsättning pennor om man ändå inte kan rita. Men det är ju inte som att det inte gör nån skillnad vilken utrustning man har.

Jag fattar inte folks fixering vid att berätta för mig vad som ”egentligen” spelar roll när man fotar. Det fattar jag väl själv att om jag är en usel fotograf så spelar det ingen roll om jag har canons 5d-hus. Men skillnaden sen jag bytte kamera är avsevärd och det vet jag väl fan i mig bäst själv. Det mest pretentiösa i hela världen måste ju ändå vara att ha åsikter om vilken kamera nån ska använda om man inte tagit ett foto själv.

Vill även tillägga att systemkameror gör sig mycket bättre än pocketkameror på bild. Så det så!

Skandal när man får vad man beställt.

Dagens missöde måste ju ändå vara detta. Konsumtionsprinsessan Mogi gick på ett café och fick mat hon inte tyckte om. När hon konfronterade servitören med detta svarade han rätt och slätt att ”andra tycker om soppan”. Skandal att man inte får pengarna tillbaks, tycker Mogi.

Lite villkoret när man äter ute är väl att man får den rätt man beställer och att den smakar som den gör. Om den nu är bränd eller så kan jag ju förstå reaktionen, men om det helt enkelt bara är en smak man ogillar? Ska man som kund ha ”rätt” att få en annan då? Jag har nog aldrig hört någon resonera så innan faktiskt.

Sen har Mogi en långt utläggning om att det är extra dåligt för att det är så dyrt. Bland annat kostar en kopp te 45 spänn. Jag håller med om att det är hutlöst men jag skulle aldrig vara så nipprig att jag betalade den summan. Jag antar att servitören tänkte att om hon har råd att käka här så har hon väl fan råd att köpa en ny maträtt om den nu inte faller henne i smaken. Så hade i alla fall jag tänkt.

Det finns ju inget värre än självuppoffrande föräldrar.

Jag tycker så synd om alla nyblivna mammor just nu. De blir ständigt matade med att man aldrig någonsin får göra något annat med sitt barn än att låta den ligga på ens mage och amma.

Jag undrar hur det blir när de där barnen växer upp. Såhär tror jag:

”Mamma, varför är du så olycklig?”

”Jo, för att jag ägnade större delen av mitt liv åt att uppoffra mig för att vara en god mor, och lät därför mitt jobb, mitt förhållande, mina intressen och mina vänner försvinna.”

Gu vad kul för alla ungar som blivit curlade till döds på sin mors bekostnad!

Det finns ju, helt ärligt talat, inget jobbigare än självuppoffrande föräldrar.