Etikett: arbete

Lite mer konstruktivitet tack.

När pensionsålder diskuteras så kommer verkligen dumvänstern fram. Folk som argumenterar emot en höjning genom att säga typ ”men jag vill inte jobba mer, räcker det inte med 65?” eller ”bara för att medellivslängden har ökat betyder inte det att jag vill jobba mer”. Dessvärre är det så att pensionspengarna inte trollas fram ur intet, hur trevligt det än hade varit. Pensionssystemet var från början för att människor skulle kunna ta det lugnt på sin ålders höst men när folk dör allt senare och är friska allt längre så måste pensionsåldern såklart uppdateras, i alla fall om man utgår från samma system som man en gång gjorde.

Jag håller med om att man borde se över möjligheterna att skapa ett samhälle där människor jobbar mindre, det borde vara möjligt med tanke på att produktionseffektiviteten har ökat en massa, vinster som vi tagit ut mycket i ökad konsumtion istället för minskad arbetstid. Detta rör sig dock om en prioritering, inte om att man från ingenstans trollar fram pengar. Man kan liksom inte både konsumera mer och producera mindre. Jag personligen tycker att man, på en samhällsbasis, ska prioritera minskad arbetstid framför minskad konsumtion helt enkelt för att jag tror att det gör folk lyckligare, men jag begriper att man inte kan ha båda delarna.

Jag blir så trött på den extremt okonstruktiva diskussion som förs kring dessa ämnen. Hur mycket jag än önskar att det var så enkelt som vissa vill få det att framstå så är det liksom inte så, tyvärr. Detta är svåra frågor som kräver lite mer är gastande om hur man ”vill” ha det, till exempel någon slags ide om hur man ska komma dit. Faktiskt.

Men nån jävla gräns får det väl för fan ta och vara!

Vissa bemanningsföretag har tydligen satt i system att erbjuda anställda uppdrag de troligen inte kommer tacka ja till för att slippa betala ut garantilön för dagen. Jag är verkligen absolut inte förvånad. Inte alls. Kompensationen för detta för de anställda som drabbats är att de fått ut sin garantilön för den perioden som gällde.

I morse kunde vi berätta att flera anställda på Uniflex har tackat nej till uppdrag som egentligen inte fanns. Uniflex har nu erkänt att de gjort så här. Men enligt deras vd, Jan Bengtsson, ska alla de som drabbats nu ha fått sin garantilön för den tiden.

Detta är inget annat än ett hån. Det rör sig om företag som systematiskt svindlat sina anställda och utsatt dem för mental press för att tjäna pengar och det dem ska göra för att kompensera detta är alltså att betala ut den lön de enligt avtal är tvungna till. Detta är inte en rimligt kompensation, fallet bör tas upp i domstol, företaget bör betala ut skadestånd och eventuellt få tillståndet att bedriva verksamhet indraget.

Om företag som beter sig illa på arbetsmarknaden kommer undan med att bara ”ta tillbaks” genom att be om ursäkt och fullfölja sina plikter så kommer den här typen av svindlande bli vanligare, ty det har inget att förlora på att bete sig som svin. Det värsta som kan ske är att det måste fullfölja sina åtaganden i efterhand. Jag tycker absolut att de personer som är inblandade i detta ska ta fallet vidare till arbetsrättsdomstol.

I kommentarsfältet under en av artiklarna så läste jag även detta:

Han berättade då vidare att han tidigare varit anställd där, och efter ett tag märkt att bemanningsföretaget ALLTID, alltså genom att sätta det i system, betalat ut för lite i lön! – varje månad! Min cykelåkande kollega åkte då hem och kollade upp siffrorna, och mycket riktigt så hade han fått för lite utbetald. Han berättade alltså detta för mig och bad mig kontrollera mina löneutbetalningar. Jag gjorde detta och fann att det saknades ca 3-400 kr, på varje månadslön, som jag borde ha fått…! Efter en del samtal med löneavdelningen på Uniflex så fick jag till slut de pengar som ”missats” att betala ut till mig. Men hade inte personen på cykel blivit stoppad, av den tidigare anställde på Uniflex, så hade vi kanske inte märkt ”fusket”(?). Det måste ju ha varit medvetet gjort?

Åh, du sköna nya Sverige. Landet där man kan ha så innovativa affärsidéer som att systematiskt svindla anställda på sin lön, lura dem att det finns uppdrag de måste tacka nej till för att slippa betala ut garantilön och sälja tillstånd att bedriva skolor på blocket.

Att sälja sin personlighet.

Lyssnade på denna radiosnutt där de spelade upp ett ljudklipp från någon slags ”audition” till att jobba lite extra i kassan på en mataffär. Beskrivningen av vilka personer de eftersökte var följande:

Vi söker karaktärer som kan ta hand om våra kunder i butiken på ett roligt och annorlunda sätt.

Alltså, sen när vill folk bli omhändertagna i butiken på ett ”annorlunda” sätt. Tänker mig när affären gör reklam för sig och ba: ”att handla hos oss är inte bara något man gör för att få mat utan det är en upplevelse också! Något nytt och annorlunda!”

När man i en annons för ett jävla extrajobb i en mataffär börjar eftersöka ”en karaktär” snarare än en person som kommer till jobbet i tid och gör det bra så funderar jag verkligen på vilket sjukt jävla samhälle vi lever i.

Vad tjänar era städerskor egentligen?

Vad jag inte begriper med den så kallade pigdebatten är varför det skulle vara en feministisk fråga över huvud taget. Det feministiska perspektivet är väl helt ointressant och om man nu ska se det så så är det väl bara bra att kvinnor kan tjäna pengar på något de alltid antagits göra gratis.

Sen finns det såklart en feministisk aspekt i lönesättningen eftersom städerska är ett kvinnodominerat yrke, men om man jämför städerska med t.ex. rörmokare eller byggarbetare i kvalifikationsgrad så är städerskan faktiskt (för det mesta) mindre kvalificerad. Det är ett simplare yrke.

Men det intressanta här är väl inte just kvinnoaspekten. Hade det varit mer okej om det var en man som skrubbade dina golv? Jag har himla svårt att se varför. Detta är ingen kvinnofråga, det är en människofråga och en klassfråga.

Alla som jag läst medger att de har en städerska passar också på att meddela att hen inte alls är dåligt betald. Nehe. Jag skulle verkligen vilja veta om de har kontrollerat vad deras städerskor har i slutlön, efter att alla avgifter och utgifter är betalda. Jag frågade här vad städerskan fakturerade, men fick dessvärre inget svar. Bara detta från Björn:

Vad tycker du är skäligt betalt för att dammsuga och byta lakan hemma hos någon? Jag antar att det du är ute efter är att säga att vi betalar för lite för deras tjänster? Att de inte har en lön som en bankdirektör (som förtjänar mångfaldigt mer också) – är det skäl nog att låta de vara arbetslösa och ta bidrag istället?

Jag menar såklart inte att en städerska ska ha samma lön som en bankdirektör, det vore orimligt. Men jag tycker att man åtminstone ska kunna ta ut en timlön på strax över hundra kronor innan skatt. Många människor förstår inte att det är skillnad på vad man fakturerar och vad man faktiskt tjänar. Städerskan fakturerar 200 och då tycker man att det är skäligt betalt, men glömmer att hon har en resväg dit, ska betala tjänstebil och hela köret också. Ni fattar.

När man börjar snacka löner så börjar folk snacka tillgång och efterfrågan. Men tillgång och efterfrågan är inte allt som räknas här i världen, man måste också kunna säga att en människa ska kunna få en skälig lön för sitt arbete. En skälig lön är alltså en lön som man kan leva på om man jobbar heltid, utan att behöver vända på varje krona. Kanske ska man även kunna försörja ett barn eller två. Att efterfrågan är låg (vilket den förvisso inte verkar vara när det gäller städtjänster) är inte i sig ett argument för att lönerna ska vara låga.

Sen måste man också tänka på att städerska är ett mycket slitigt yrke. Det sliter på kroppen som bara fan, på grund av alla konstiga ställningar. Man inandas rengöringsmedel och damm hela dagarna vilket troligen ger en viss effekt på lungorna. Därför måste man ta in även det i beräkningen. Det handlar nämligen inte bara om hur kvalificerad en människa är eller hur många som skulle kunna tänkas utföra samma jobb, utan om vilken uppoffring det är.

Jag är väl inte sådär skitförtjust i iden om ett samhälle där alla hushållssysslor läggs ut på entreprenad, från städning till barnhämtning. Det säger väl kanske något om vår livsstil när vi inte kan sköta dagliga sysslor i våra egna hem och familjer. Men jag tycker inte att man har en dålig människosyn för att man anlitar en städerska. Inte dålig kvinnosyn heller. Däremot tycker jag att man inte ska stanna vid prat utan faktiskt anställa en städerska som får ut en rimlig lön.

Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.

Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.

Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.

Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.

Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.

Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.

Marknadsfundamentalister.

Satan vad jag stör mig på fundamentalistiska frimarknadsanhängare som alltid, när man börjar tala om arbetarrätt ochlöner, måste informera om att arbetsköpare bara har makten när det råder ett överflöd på arbetskraft. För det första är det löjligt världsfrånvänt att anta att marknaden är ett perfekt urverk som reglerar sig själv, för det andra har jag svårt att fatta varför en försämring för faktiska människor skulle vara berättigad bara för att det råder arbetskraftöverskott.

Jag kan väl till viss del förstå resonemanget när det gäller lönerna, det kan nog finnas vissa företag som anställer fler när det är billigare även om jag tror att det är ganska vanligt att pengarna hamnar i företagarnas egna fickor. Däremot är det helt obegripligt när det rör sig om anställningstrygghet. På vilket sätt skulle ett försämrat anställningsskydd leda till att fler får jobb? Det är fullständigt obegripligt och försämrar endast på dem som är ute på arbetsmarknaden.

Ni kan snacka marknadslösningar när det gäller en massa saker, men när det gäller arbete blir det bara inhumant. Marknaden är inget egenvärde, man måste alltid fråga sig hur människorna i systemet påverkas.

Jag orkar inte.

Efter att min arbetsköpare visade sitt sanna ansikte så tänker jag: jag måste hitta ett annat jävla jobb.

Men det finns få saker som jag hatar så till den milda grad som att söka arbete. Att skriva brev på brev utan att fån den minsta respons känns så jävla nedslående och fittigt.

Just nu känner jag min totalt dränerad på allt vad livskraft och engagemang heter. Jag funderar på att uppsöka en psykolog, men vad fan skulle jag få ut av det egentligen? Prata om att livet är skit och fnysa när hen säger att det är viktigt att vara positiv.

Lön för en dags arbete är ju inget man saknar.

När man jobbar som jag gör så ska man alltid få en jävla massa tidrapporter underskrivna. Ibland går dock de i expeditionen innan man slutat för dagen och man kan inte heller få rapporten påskriven innan man jobbat klart. detta hände mig för ett par dagar sedan.

Så jag ringer till min förmedling och ber om dem ordna upp detta, vilket jag tycker är helt naturligt i och med att det är dem som står i kontakt med skolorna.

Tjejen i luren säger i alla fall följande:

– Du ska veta att om det bara är en dag eller så så brukar vi inte ringa skolan, för vi har inte tid med det. Om det är fler dagar så ringer vi för då kanske det är så att man saknar de där pengarna.

Ursäkta mig, men det är väl klart som fan att jag ska få pengar för det arbete jag utför och att det är förmedlingen som ska ansvara för detta. Annars så måste man ju åka tillbaka till skolan och hämta en massa tidrapporter hela tiden och det är ingen höjdare, speciellt inte när skolan ligger i Huddinge eller så.

Nu var det inget större problem i det här fallet, då skolan ligger på cykelavstånd och jag ändå måste lämna tillbaka nycklar där, men detta gör mig faktiskt genuint upprörd. Om de sagt vid intervjun att man inte kunde vara säker på att få lön för de timmar man arbetet så hade jag inte tagit jobbet.

Att låta jobbet ta över.

För några dagar sedan när jag knullade så ringde de från mitt jobb. Jag tvekade länge om jag skulle svara eller ej, och bestämde mig till slut för att göra det. Dock hann jag inte. Detta var alltså mitt i penetrationssexet, och jag tänkte avbryta det och sabba stämningen för att ta emot ett jobbsamtal på min fritid.

Efter denna händelse så har jag verkligen tänkt över min situation. För ett halvår sedan så struntade jag helt i att sätta på mobilen vissa dagar och var lugn med det. Nu vågar jag knappt lägga den ifrån mig. Om jag mot förmodan gjort det och sedan kollar samtalen blir jag lättad om ingen har ringt.

Jag vill helst inte vara en sådan som låter jobbet ta över. Jag vill kunna lämna det och slippa känna plikt inför det hela jävla tiden. Och jag vill inte känna mig förpliktigad att besvara samtal när jag knullar.