Etikett: blondinbella

Alla rörelser måste bemötas, hur dumma de än är.

När man som jag går i taket över människor som Blondinbella och Tyra så får man ofta höra att man inte ska bry sig eftersom de ändå är så intellektuellt begränsade och inte borde tillmätas något större värde i den offentliga debatten.

På sätt och vis kan jag väl hålla med, i vissa fall så är det verkligen en legitim åsikt. Jag brukar till exempel inte uppröra mig över hertiginnan trots att hon är helt infantil och jag skulle tycka att den som gjorde det slösade sin tid.

Men Blondinbella är, hur mycket man än önskar motsatsen, en förebild för många ”unga tjejer”. Hon säger något om vår tid. Jag tror inte att lösningen är att tiga ihjäl henne, dels för att det kommer finnas så många som talar om henne ändå, dels för att de idéer hon representerar lever även om just hennes utrymme skulle bli kringskuret.

Jag tror att man måste bemöta alla rörelser på allvar, hur infantila de än är. För om man inte gör det så skapar man ett intellektuellt utrymme för dessa rörelser, där de slipper stöta på motstånd. Därför tänker jag fortsätta gå i taket över människor som är så uppenbart dumma i huvudet, helt enkelt för att det inte är så uppenbart för alla.

Svar till Blondinbella.

Här är mitt svar till Blondinbella. Jag har ändrat en del från originalet men detta är i alla fall vad jag tycker. Jag vill förresten säga att jag också tycker att Ahlstadts artikel var förminskande och löjlig. Det finns många unga som engagerar sig idag också, och det största problemet är egentligen att många ur hennes generation vänder dövörat till. Jaja, här är artikeln. Om ni håller med eller tycker jag har poänger så vore det verkligen kul om ni spred den. Detta är något jag vill nå ut med.

”Blondinbella rycker ut till kapitalismens försvar i sitt svar på Ann Charlott Ahlstadts debattartikel. Hon skriver om hur lyckligt lottad vår generation är eftersom vi inte behöver ansluta oss till facket utan kan ta det ”direkt med chefen” om vi är missnöjda med våra löner. Hon skriver också att feminismen trycker ner kvinnor trots att Ahlstadt inte nämnt feminism, men Blondinbella passar väl på att gå till angrepp mot alla ideologier som pekar ut missförhållanden i samhället när hon ändå är igång. Så jävla typiskt, kan jag tycka.

Det senaste halvåret har arbetsvillkoren för min och Blondinbellas generation har varit på tapeten. De få unga som har arbete underkastar sig dåliga, inte sällan rent olagliga, arbetsvillkor. En möjlig förklaring är att många tror att om de jobbar tillräckligt hårt och inte är till besvär så kan de komma långt och struntar därför i att kräva sina rättigheter i den situation de befinner sig. En annan anledning kan vara att arbetsköpare uppmanar sina anställda att inte vara med i facket.

Blondinbellas verklighet befolkas av framgångrika ”unga tjejer” som alltid har ett företag i rockärmen. De behöver inga fackföreningar för de är egenföretagare, de väljer att tjäna mindre pengar för att kunna styra över sin tid. I Blondinbellas ögon består tidigare generationer av missnöjda lönearbetare som alla varit tvungna att skaffa jobb på traditionell väg. Även i vår generation finns gott om missnöjda lönearbetare. Men några saker har faktiskt förändrats: de har sämre arbetsförhålladen eftersom moderaterna gjord budgeten för arbetsmiljöverket obefintlig och de har sämre anställningstrygghet eftersom moderaterna försämrat anställningsskyddet. Snart kommer många även att ha sämre ingångslöner.

Oavsett vad Blondinbella säger kommer det alltid att finnas många människor med vanliga lönearbeten och för många av dem är det inte så enkelt att de bara kan ”ta ett snack med chefen”. På vissa arbetsplatser blir en besvärlig medarbetare helt enkelt kickad, något som är möjligt i och med de försämringar i anställningsskyddet som skett.

Blondinbella skanderar att vi lever i en marknadsekonomi och att det inte är något konstigt med att många försörjer sig genom att göra reklam. Men nog är det sorgligt att de främsta förebilderna för många i vår generation har konsumerat sig till toppen. Det är i sig inget konstigt med konsumtion men när det görs till främsta ideal och livsstil finns det skäl att tänka om. Jag försår att Blondinbella tar illa upp när hon blir anklagad för att inte göra annat än att shoppa och blogga bara för att det är den selektiva bild hon väljer att visa. Det Ahlstad kritiserade från första början var dock just det ideal som förs fram, alltså precis den selektiva bild man visar upp. Blondinbella borde förstå det med sitt eviga tjat om förebilder hit och dit. Dessutom: bara för att marknadsekonomin råkar vara den rådande ordningen betyder inte det att den inte kan kritiseras.

Läsaren får även veta att vår generation är lyckligare vilket för mig är glada nyheter, jag har nämligen hört att den psykiska ohälsan hos unga ökar lavinartat. Jag skulle även vilja veta hur mycket vi bidrar till välfärden när så många saknar jobb, för det låter ju helt otroligt. Otroligt förljuget. Jag ser på mina jämnåriga och undrar vilken värld Blondinbella lever i. De flesta i min generation kan inte alls bli vad de vill. Tvärtom är det dyrare än någonsin att plugga, svårare att plugga upp betyg och allt längre utbildningar krävs till allt fler yrken. Ens framtid avgörs i allt högre grad av hur mycket pengar ens föräldrar tjänar och var man bor.

Det är lustigt. Samtidigt som möjligheten att göra klassresor minskar så får idén om den amerikanska drömmen ett uppsving. Ju orimligare det blir desto mer tror och hoppas folk på att de ska födas i fisksätra och sluta på solsidan. Men klassresornas tid är snart förbi och Blondinbella spelar en viktig roll i den utvecklingen när hon matar Sveriges ungdomar med budskapet att alla kan bli entreprenörer, att man enbart är sin egen lyckas smed och att vi inte behöver förena oss för att nå förändring.”

Dagens förehavanden.

Nu har jag skrivit en debattartikel som svar till Blondinbella. Det känns inte troligt att denna kommer bli publicerad eftersom jag inte kommer med så mycket nytt, men jag hoppas att den är tillräckligt arg och aktuell för att ha en chans. Om inte annat så kommer jag givetvis att publicera här och då hoppas jag att den får spridning så i alla fall *obs: hint*.

När jag började skriva igår så var jag så jävla arg och frustrerad att hela jag skakade men jag lyssnade på arg musik och lyckades knåpa ihop något ändå. Det trista är väl att den är så socialistisk att jag inte kommer kunna signa den ung liberal om det skulle komma till den punkten. Jag hatar när ens intressen går isär.

Och den där jävla känslan av hopplöshet som kryper in under huden.

Idag känner jag mig bara så jävla trött på livet och samhället med stort jävla S. Jag har så otroligt mycket tankar kring den här krönikan och kring Blondinbellas, bloggkommentatorernas och Hannapees svar men jag orkar inte formulera dem i text. Det är så rörigt och framförallt så otroligt jävla mycket, och jag undrar om nån ens skulle orka läsa om jag nu bestämde mig för att formulera något.

Hel gårkvällen var jag bara arg, idag känner jag mig helt tom istället. Som om jag bränt ut mina reserver. Det är inte så att Blondinbella gjorde mig så förbannad, det som gjorde mig arg var att hon i så stor grad också representerar min generations drömmar och visioner och framförallt verklighetsbeskrivning.

Jag hyser absolut noll tilltro till mänskligheten just nu. Det är bara så jobbigt att tänka på det samhälle vi lever i, hur dumma folk blir av att ständigt matas med sagor om framgång och lycka, entreprenörsskap och individualism och framförallt konsumtion. Ständigt denna jävla konsumtion som står mig upp i halsen. Känslan just nu: konsumtionssamhället är en mycket elakartad cancersvulst som måste utrotas, och det snabbt som fan.

Och bara för det ska jag dra in till stan och köpa en mobil nu. Bra där Fanny!

Och så undrar jag: vill ni läsa mina tankar kring detta (mer än det jag redan skrivit)? Skulle det vara intressant? För om inte så kan jag lika gärna skita i att formulera dem.

Grattis Blondinbella.

Blondinbella är arg. Hon är arg för att Ann Charlott Altstadt har skrivit en text om ”den blåsta generationen”. Blondinbella berättar att vår generation minsann inte alls är blåst, anledningen till det minskade politiska engagemanget är, enligt henne, att vi inte har ett behov av att samlas utan kan förändra på våra egna villkor via våra egna kanaler.

Vilka är då dessa kanaler? Tydligen diverse sociala medier. Och vad är detta engagemang? Det verkar bestå i att dissa företag som inte levererat bra produkter. Såhär beskriver Blondinbella hur vår generation är den mest kritiska generationen någonsin:

Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt.

Grattis Blondinbella! Du har precis lyckats bevisa att Ann Charlott Altstadt hade helt jävla rätt, eftersom du uppenbarligen inte ser något annat i begreppet samhällskritik än att hänga ut företag vars produkt inte har varit till din belåtenhet. Jag kallar inte detta samhällskritik, det låter mer som konsumentupplysning i mina öron, om ens det. Att Blondinbella liknar det vid politiskt engagemang är ju bara skrattretande.

Det Blondinbella vägrar fatta är att företag kan göra fel på andra sätt än att sälja en produkt som slutkonsumenten inte gillar. Företag kan anställa folk på sjukt dåliga villkor, företag kan utarma naturresurser och göra en massa andra saker som slutkonsumenten inte märker. Men om ingen med konsumentmakt, alltså pengar, bryr sig så bör det i Blondinbellas värld inte spelar någon roll.

Blondinbella tycker väl att konsumentmakten är den enda värda makten och att resten bara är blaj. Vem bryr sig om hur många liv man förstör så länge någon entreprenörsslyngen vill köpa ens produkt.  Alla osäkra anställda måste väl helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga så att de kan förtjäna Blondinbellas sympati och därmed också få hennes att förvalta sin konsumentmakt annorlunda. Vem bryr som om låga löner och osäkra anställningar när man trots allt fick en god kladdkaka på café Mocco.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det.

Först när jag såg Justin Biebers uttalande om abort så skrattade jag. Sen tänkte jag efter.

Nymoralism är fan ett ständigt växande och mycket obehagligt fenomen som borde ryckas upp vid rötterna. Jag mår dåligt av tanken på alla hans tolvåriga fans som inspireras av honom i sina åsikter.

Det här med dåliga förebilder är en sak. Att Kenza röker påverkar nog andra marginellt i den riktningen, ingen tycker att hon är cool för att hon gör det, man tycker att hon är cool av andra anledningar. Men förädiskt ”goda” förebilder är däremot mycket, mycket obehagligt.

Typ som Blondinbella. Blondinbella är en ”bra förebild” men om man skrapar lite på ytan så skådar man inte alltför sällan ett illa dolt människoförakt och en otroligt banal verklighetsbeskrivning. Politiska åsikter som bygger på att hon borde slippa betala skatt så att hon kan skänka mer pengar till tiggare och att alla ”kan om de vill”. Jag ryser av tanken på en hel generation som alla är uppvuxna i självhjälpsböckernas och entreprenörernas tid som kommer ut i arbetslivet och i politiken.

Jag tänker på alla stackar 14-åringar som blir hjärntvättade till att tro att det bara är de som avgör sin framtid, att alla kan bli entreprenörer och att den enda anlendingen till att man misslyckas med något är att man helt enkelt inte tror tillräckligt mycket på sig själv.

Dessutom blir de matade med detta ständiga förakt mot svaghet. Människor som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga förtjänar ingen respekt, människor som röker är äckliga och rent av onda och människor som gör abort är slampiga barnamördare.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det, utan denna ständiga ängslan inför om folk ska tycka att man gör ett dumt livsval och där med bli mindre ”attraktiv på arbetsmarknaden” eller liknande. Att folk ska bli arg på en för att man ”slösar med statens pengar” eller något liknande dravel.

Vad är egentligen en ”duktig flicka”.

Hanna Friden har skrivit bra och intressant om ”duktig flicka”-syndromet och definierar, helt korrekt, vad en duktig flicka är.

En tjej som lider av det, hon gör inget för sin egen skull, enkom för andras skull. Hon får perfekta betyg – Men hon skryter inte om det, för det är fult. En duktig flicka tar inte plats. Den duktiga flickan gör också ett bra jobb i karriären, men hon tar inte credd för det. Varför skulle hon? En duktig flicka tar inte plats. En duktig flicka är söt och ser bra ut, men aldrig någonsin säger hon det, för då är man dryg. En duktig flicka är inte dryg. En duktig flicka har också alla rätt åsikter, men hon uttalar dem inte. För en duktig flicka höjer inte rösten. En duktig flicka super inte. En duktig flicka röker inte. En duktig flicka är aldrig vulgär. En duktig flicka är uppoffrande och lägger allas behov framför sina egna.

Jag tror att de flesta kan skriva under på att det är det här som menas med ”duktig flicka”. Självuppoffring.

Blondinbella är ju en vanlig person folk refererar till när man talar om ”duktiga flickor”. Varför är man en ”duktig flicka” för att man prioriterar karriären för att man vill det? Klart som fan man offrar något då, men det gör ju män också. Man offrar alltid något oavsett vilka prioriteringar man gör men det handlar om varför man gör det. Om man gör det för att man vill eller om man gör det för att leva upp till omgivningens förväntningar.

Blondinbella är liksom inget offer för samhällets krav på flickor. Blondinbella är en viljestark entreprenör som är fullt medveten om vilka prioriteringar hon gör i livet. Men ändå så ska det framställas som att hon väljer bort mer än hon väljer till. Varför framställs det inte så med, låt säga, Anton Abele. Han har ju, förutom att ägna massa tid åt sig kamp mot gatuvåldet, också blivit ett stående skämt för alla i Sverige under 25. Det om något är väl ett offer att göra?

Det fattar väl jag att det har att göra med omoderna värderingar om att man som kvinna ska prioritera barn, relationer och hälsa medan man som man ska göra karriär så att man kan försörja sin familj. Mannen väljer alltså inte bort något, han går den utstakade vägen. Uppdaterat och fräscht och framförallt tråkigt för både män och kvinnor att dessa värderingar lever kvar.

Så istället för att lägga en massa energi på dessa falska ”duktiga flickor” som egentligen bara gör vad de vill och gör det bra så kan man väl snacka om dem som faktiskt går in under definitionen. De som får högsta betyg i varje ämne men sedan ändå jobbar på dagis hela sitt liv (inte för att det är dåligt att jobba på dagis, men jag tror ni fattar var jag vill komma), de som galet inreder rum åt sina ofödda bebisar som ändå inte kommer förstå att uppskatta det fören de fyllt nåt år (vilket spädbarn sover i eget rum, egentligen?), allt för att passa in i samhällets krav på dem som mödrar, karriärkvinnor eller whatever.