blondinbella – Sida 5 – Fanny Åström

Varför blir jag aldrig bjuden på spritfest?

Jag skrattade gott åt artikeln ”TV4 tog med 16-åringen på spritfest” som handlade om att Paow hade följt med ut på krogen efter inspelningen av fångarna på fortet och druckit ”några cider”. Älskar för det första ordet ”spritfest”, tänker mig en bag in box full med vodka som folk dricker direkt ur, helt gränslöst. Och massa färgglada drinkar. Paow hade typ sin alkoholdebut när hon var 13 (chansar vilt här, men jag vet att hon hade den för ett tag sedan) så det är nästan lite gulligt av henne att göra en grej av att hon drack några cider. Det är ju inte som att hon är nåt aningslöst offer som inte fattade vad hon höll på med.

I Frankrike, där inspelningarna är, så är åldersgränsen på alkohol på krogen 16 år. Jag förstår inte varför produktionsteamet skulle ha ett ansvar för att svenska alkohollagar följs när man är utomlands. Typiskt exempel på svensk folkhälsomoralism, när man vägrar inse att vissa lagar kanske inte är helt perfekta och rimliga. Det är också lustigt hur man får det att handla om vad föräldrarna förväntas förvänta sig, det är väl Paow som ska vara i centrum här. Orka upprätthålla en kodex för att föräldrarna förväntar sig det när det gäller en 16-åring. Hon kan väl dessutom ta eget ansvar.

Vad som förvånar mig är att Blodinbella inte reagerade, hon är ju annars en person som tycker om att visa sig ”ansvarstagande” och ”mogen”. Fast som BK sa: hon har väl ansträngt sig för att verka som en fjortis i fångarna på fortet. Men den största undran är ändå denna: varför blir jag aldrig bjuden på spritfester? Jag skulle fan älska det!

Min Jantelag för bloggare!

Igår så käkade jag middag med mina föräldrar och deras vänner. Plötsligt säger en av dem följande: ”men ni, den där jantelagen, är inte den jävligt underskattad?”. Jag är den första att hålla med. Eller, egentligen gillar jag inte jantelagen, men jag hatar folk som måste hålla på och snacka om hur kass den är. För det första tycker jag att det är ganska rimligt att ha utgångspunkten att man inte är förmer än andra, för det andra så brukar jantelagsmotstånd snarare vara något slags ursäkt för att få fortsätta vara en vidrig skrythals.

Tydligen så har det lagts fram en motion på att lagstifta bort jantelagen genom att låta eventuellt jantelagsförtryck ingå under diskrimineringslagstiftningen. Lite gamla nyheter, förvisso, men det gör mig helt jävla galen, det här tjatet om den så kallade jantelagen.

Min generation har fått det itutat i sig att de alltid är värda precis allting, att de aldrig gör fel och att alla motgångar som drabbar dem bara är ett resultat av att omgivningen inte begriper dem, antingen på grund av den så förhatliga jantelagen, kvinnoförtryck, avundsjuka eller nån annan skit. För vi är alltid alltid de finaste, smartaste, snyggaste och bästa och ingen kritik riktad mot oss kan vara berättigad. Detta märks fruktansvärt tydligt på bloggar.

Ganska ofta händer det att någon bloggare uttrycker en kontroversiell åsikt för att ”provocera”. Sen vill man ju såklart att den personen ska försvara sin åsikt, för åsikter ska väl inte vara någon gullig liten accessoar man har, det ska ju vara något grundat i verkligheten och på vettiga resonemang, som man ska kunna försvara. Men icke! Personen tycker då att ”vi faktiskt har åsiktsfrihet” och ”då får man tycka som man vill” vilket jag ”inte borde ifrågasätta” för hen har faktiskt ”rätt till sin åsikt”. Förvisso, men det gör dig också till en idiot!
Någon tycker att Kissie är en ytlig idiot. Då handlar det om att folk är avundsjuka för att hon är snygg och har pengar. Kissie hamnar i blåsväder på grund av jantelagen! Stackars Kissie. Dessutom tar Lars Ohly Kissies pengar! Kissie tycker att skatt är stöld och att vänstern inte kan skilja på mitt och ditt. Man undrar hur många skattpengar som slösats på Kissies uppenbarligen helt misslyckade skolgång.
Folk tycker inte att Bella&Tyra show var den bästa webb-tv:n. Då blir Tyra arg och måste ta en bloggpaus för att hennes läsare är illojala. Inte kan det ha varit så att de helt enkelt röstade på det program de tyckte var bäst, väl?
Tyra skriver ett idiotiskt inlägg om att man kanske borde inför åldersgräns på att skaffa barn. Folk blir arga. Tyra tycker att hennes läsare borde skaffa sig ett ligg och att de är dumma i huvudet som inte fattade att hon skämtade. Kul skämt Tyra! Skitkul! Jag fattar inte varför folk inte bara kan tänka en liten aning innan de snackar istället för att slänga ur sig en massa halvfärdiga åsikter som man inte kan försvara när det kommer till kritan.

Kissie, Tyra och Blondinbella, jag har nyheter åt er! Jag tycker era liv verkar roliga, ni har vällästa bloggar, tjänar mycket pengar, får en massa uppmärksamhet, shoppar jättemycket och är totalt distanserade från vad er konsumtion eller era röster i valet har för konsekvenser för någon annan än er själva. Jag avundas er, ni verkar ha det så jävla skönt i era små livsstilsbubblor. Så ja, jag är avundsjuk.

Men när jag kritiserar er så är det inte på grund av min avundsjuka, det är för att jag tycker att ni verkar vara brutalt inskränkta och jobbiga personer med helt onyanserade världsbilder och en total avsaknad av känsla för kollektivt ansvar. När jag kritiserar era åsikter är det inte för att jag försöker inskränka er yttrandefrihet, utan för att jag tycker att ni borde tänka till en aning. Och för att jag tänker mig att folk kanske är intresserade av att ha underlag för det man tycker. Ja, jag utgår faktiskt från att folk har anledningar till att tycka som dem gör, inte bara har åsikter för sakens skull.

Så jag skulle vilja formulera en modern jantelag, speciellt anpassad för bloggare.

Du skall inte tro att du är den vackraste, klokaste, snyggaste, sexigaste, smartaste, mest avundsvärda människan på hela jordklotet.
Du skall inte tro att du är klokare än de som ifrågasätter vad du tycker och tänker på goda grunder.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än/vet mer än/är förmer än alla dina läsare.
Du skall inte tro att du är bra på något som vissa utbildat sig i flera år för att göra bara för att du har en blogg som många läser.
Du skall inte skratta åt eller förakta dina läsare som grupp.
Du skall inte tro att hela Sverige ständigt följer vartenda steg du tar.
Du skall inte tro att du har något slags åsiktsmonopol och att du ska kunna basunera ut dina åsikter utan att försvara dem utan att bli ifrågasatt.
Du ska inte avfärda alla ”elaka” kommentarer som strunt eller avundsjuka, utan ibland tänka över om det kanske kan ligga något i dem.

FML.

Fy fan vilken pissdag det här har varit.

Mitt liv är så jävla uppstrukturerat att jag blir helt till mig om jag råkar göra minsta snedsteg från min ”planering”. Så jävla lamt att inte ha något att ägna sig åt men ändå känna sig stressad över totalt onödiga saker som jag inbillar mig att jag måste göra.

Jag önskar att jag var mer som Blondinbella, hon verkar vara så himla strukturerad och fin. Fan vad skönt det hade varit att ha massa viktiga möten att gå på så man slapp ägna sin tid åt att hitta på strunt-måsten.

Fuck my life, med andra ord.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.

Kenza&Tyra show.

Jag är ju då en ivrig följare av typ alla bloggar som anses keffa av olika anledningar. Jag älskar Kissie, Blondinbella, Tyra och Kenza, tycker de är så himla… lustiga liksom.

Jag tyckte Bella&Tyra show var skitkul, dels för att Bella är fett duktig och dels för att det dem tog upp verkligen intresserar mig. Men det här nya, Kenza&Tyra show verkar faktiskt dåligt, rent av. Det är ju bara ett tv-program som går ut på att dem ”spexar loss” och håller på med en massa ”crazy” aktiviteter. Det känns lite uttjatat.

Det tar tid det här, men vi har så jäkla kul!! Nu ska vi filma sista scenen. Ledtråd? Ett badkar och 50 påsar chips. Hahaha. I love my job!

Min gissning: De ska tävla om vem som kan äta mest chips under en given tid, för att bevisa att de är smala och snygga fast de äter onyttig mat som djur som bloggare älskar att göra. Sen kommer de kollapsa i en hög på golvet och skratta och skriva på sin blogg ”vi hade så kul, vi skrattade hela tiden, tihi”.

Gud alltså. Folk som ”skrattar hela tiden” med sina vänner. Vilken normal människa gör egentligen det kan man undra. Jag brukar typ diskutera och prata om livsfrågor med mina vänner. Inte ”skratta”.

”Ta ingen skit”.

Jag kan bli så trött på den här ”ta ingen skit/blogga bara för dig själv/låt dig inte tryckas ner av läsarna”-kulturen som utvecklas av diverse bloggare och entreprenörer. Den här seden som säger att man aldrig aldrig aldrig ska ta in vad en läsare säger om det är negativt.

Visserligen så blir bloggare utsatta för en hel del smutskastning och omotiverat hat och det kan man ju trycka ifrån sig med glädje, men om man faktiskt får seriös kritik så är ju det något man ska ta till sig. Jag blir irriterad på hur vissa bloggare höjer upp sin förmåga att låta ”allt rinna av” som värsta superkraften.

Brukar då tänka: jamen det kanske finns en anledning till att folk stör sig på er, faktiskt. Blondinbella, du är sådär äckligt positiv och onyanserad att man bara smäller av, Tyra, du är en egocentrared bitch, Gynning, du är en överklassfjolla som tar dig själv på alldeles för stort allvar. Visst kan man tycka att de som stör sig inte ska komma och läsa, men det vet väl varje människa att det som stör och fascinerar oss är det som drar våra blickar till sig.

Jag säger inte att ni ska rätta er efter kritiken så fort den kommer men det kan nog vara en ide att ta in lite intryck och åsikter från sin omgivning då och då.

Det är ju faktiskt kvinnorna själva som är hela grunden till patriarkatet, för vem vill jobba med oss när vi är så himla jobbiga. Alla killar däremot är så jävla perfekta och sköna att ha att göra med.

Blondinbella tycker att det minsann bara är kvinnor som klankar ner på kvinnor och att det är vi kvinnor som alltid ska lägga krokben för varandra. Jamen vad skönt då, att få det utrett. Skälet till att kvinnor är eftersatta i samhället är alltså inte att vi lever i ett patriarkat utan att alla kvinnor är så himla snikna och inte unnar varandra framgång. Så jävla skönt när Blondinbella reder ut det åt en.

Det Blondinbella verkar missa är att hon dagligen för hundratals kommentarer från tjejer som tycker hon är perfekt och önskar att de var som hon. Killar skriver också, såklart, men framförallt tjejer för Blondinbellas blogg är en blogg som framförallt läses av tjejer. Konstigt att hon får fler negativa kommentarer från tjejer då?

Det finns en utbredd uppfattning att tjejer är så komplicerade, snackar så mycket skit och är allmänt svåra att ha att göra med, och att killar är så himla enkla och okonstlade och bara så jävla sköna att vara med. Bara ta en öl med grabbarna och dunka varandra i ryggen och så är allt bra. Killar unnar varandra framsteg i karriären, kvinnor snackar skit och lägger krokben för varandra.

Alla dessa (alltid snygga) tjejer som snackar om hur mycket bättre de trivs med killar för att de är så himla okomplicerade, de vill vara så jävla grabbiga och avslappnade och coola, skrattar gärna åt ett sexistiskt skämt då och då för att visa hur jävla sköna de är, hur jävla lite de är som tjejer är mest.

Urtypen av en sån här tjej är Kenza: hon är skitsnygg, skittjejig, lite ”crazy” och trivs självklart bättre med killar än med tjejer. Grejen är dels att det är så jävla löjligt att tillskriva killar egenskaper som okomplicerade och ”sköna” för det är liksom inte så. Killar snackar lika mycket skit som tjejer gör, det är bara det att tjejer som Kenza hänger med sina killkompisar när de typ tar en öl. Vem fan snackar om sånt när man är ute på krogen, det går ju inte att snacka alls då. Dessutom så är det ganska naivt av Kenza att tro att alla hennes killkompisar hänger med henne, den skitheta, rika och coola modellen på samma premisser som med sina närmaste killkompisar. Likaså är det naivt av Blondinbella att tro att hennes affärskumpaner skulle behandla henne på samma sätt som en random bloggläsare (random bloggläsare är givetvis ofta en tjej eftersom Blondinbella attraherar tjejer som målgrupp).

Det är så himla konstigt att kvinnor nedvärderar sitt eget på det här sättet och det vittnar ju dessutom om ganska liten insikt i hur folk beter sig. För visst finns det okomplicerade människor, men det har nog mer att göra med individuella egenskaper än kön och framförallt hur väl man känner personen ifråga. De flesta bjuder på ett visst djup och en viss komplikation när man lär känna dem, annars hade det fan varit bra tråkigt.

Men än värre är när man som Blondinbella beskyller kvinnors sämre ställning i samhället på kvinnorna själva. Det kan inte bara vara så att just den där tjejen var dum i huvudet, på samma sätt som vissa män begår övergrepp. Blondinbella försöker få det att framstå som att hon inte alls är drabbad av patriarkala strukturer, vilket jag starkt tvivlar på att hon inte är. Men övergreppet gick givetvis bara att skylla på en man, men när en kvinna säger att hon använder sina tits för att få yrkesfördelar så är det kvinnor som grupp det är fel på. Det säger ju en del om hennes världsbild.

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.