Etikett: blondinbella

Att ta fram feminismen bara när det passar.

Jag har tänkt mycket på det här med Quetzala och feminism. Många har ju försökt skapa någon slags feministisk kritik mot det kritik som riktats mot Quetzalas beteenden. Bland annat Hanna Hellquist skrev en krönika och jämför behandlingen av Quetzala med behandlingen av så kallade hysterikor. Quetzala har också hakat på förebildsgrejen och menar att folk har ”förvandlat” detta till en catfight mellan henne och Blondinbella istället för att ta upp den relevanta grejen, nämligen att kvinnor förväntas vara förebilder.

Jag måste säga att jag tycker att det är mycket märkligt hur feminismen används som slagträ emot oss som inte riktigt tycker att det är okej att en vuxen kvinna aktivt trycker ner och förlöjligar andra kvinnor, uppmuntrar till ätstörningar och påstår att folk ljuger när de berättar om att de blivit våldtagna. Jag tycker också det är fascinerande hur Quetzala alltid ska ta på sig offerkoftan så fort hon blir utsatt för kritik. Då är det minsann synd om henne för att hon är kvinna och alltid förväntas vara sexig och bra och gud vet allt.

Men när hon själv kallar folk äckliga för att de inte rakar sig under armarna eller är size zero, då är feminismen långt långt borta. Hon tar fram den när det passar henne personligen, när hon kan använda den för att gömma sina angrepp på andra människor bakom. Jag blir så trött på människor som anammar idéer när det passar dem själva men som inte förmår stå fast vid det när de själva måste göra eftergifter. Som att inte förlöjliga våldtagna kvinnor eller över huvud taget stå till svars för sitt beteende.

Detta inlägg rör Quetzala som person mer än konflikten henne och Blondinbella emellan. I frågan om Egoboost är jag dock kluven, jag ska göra en djupdykning och skriva någon slags ordentligt reflektion på ämnet.

Kvinnor är också människor och precis lika kapabla att ansvara för sitt eget beteende som män.

Satan vad Hanna Fridén har rätt här.  Hon har skrivit ett inlägg angående hela den här debatten rörande Quetzala och Blondinbella och sopar mattan med argumentet att kvinnor inte skulle få lov att må dåligt och att skriva om det. Visst finns det dem som klagar över att kvinnor skriver om sin självdestruktivitet, men att det skulle vara någon samhällstrend är helt enkelt inte sant.

Den diskussion som har gått kring Quetzala har snarare handlat om att försvara henne beteende för att hon mår kasst. Quetzala har under en lång tid betett sig jävligt illa mot en massa olika personer och hon har försvarat det med att hon själv mår dåligt, att hon själv blivit våldtagen och så vidare.

Kritiken som riktas mot henne handlar inte, som många har fått för sig, om att hon mår dåligt. Kritiken handlar om att hon beter sig som ett jävla arsle mot andra människor. Att hon sedan utnyttjar feminismen för att försöka få det till att det är synd om henne för att hon inte får lov att vara si och så som kvinna är bara fånigt. För vet ni vad: om en man hade gått ut och sagt det hon har sagt så hade det tagit hus i helvete! Då hade det inte tagits hänsyn till att han mådde dåligt.

Om det är något som är jävligt ofeministiskt så är det väl att inte se kvinnor som kapabla till att ansvara för sina egna handlingar till samma grad som män? Bara för att du är tjej och mår kasst så betyder inte det att du kan kläcka ur dig vad som helst utan att få kritik, så enkelt är det. Och det kanske kommer som en nyhet, men kvinnor är också människor och precis lika kapabla att vara goda medmänniskor som män. Så det så.

Man kan inte peppa sig ur allt.

Jag måste säga att jag tycker Quetzalas kritik av Egoboost är ganska rimlig till och från. Till exempel denna krönika om hennes nya tidning Emoboost är både träffsäker och rolig.

Jag själv kan bli sjukt provocerad av Blondinbella och tycka att hennes eviga peppande kan vara otroligt tröttsamt. Överlag blir jag matt av människor som alltid ska pådyvla en deras positiva tänkande. Dels för att jag inte ser ett samband mellan att vara positiv och att må bra och dels för att jag ser det som ett samhällsproblem att människor tror att allt går om man vill och att man har en massa möjligheter i livet som man kanske inte har.

Jag tycker att det ska finnas en större acceptans för att människor mår dåligt och kanske inte känner värsta inspirationen och peppen att ta sig därifrån. Att människor behöver annan hjälp i sina liv än en självhjälpsbok.

Såhär tänker jag: det finns individuella problem och det finns strukturella problem. Ibland tycker jag att Blondinbella försöker förvandla strukturella problem till individuella problem genom att ständigt hänvisa till den egna viljan att ta sig till en annan situation än den man befinner sig i som den största faktorn för förändring. Vissa problem måste helt enkelt lösas genom att man förändrar samhället.

Jag inget problem i att man försöker få fler personer att känna kraft i att göra sin egen grej. Det behöver inte bara handla om att starta företag, det kan röra sig om det mesta i livet. Jag tror att det är viktigt att folk inser att man faktiskt kan göra saker själv också och att de har en viss makt över sin egen situation. Däremot får man inte blanda ihop att man har möjligheten till att hjälpa sig själv med att samhället borde vara ordnat efter premissen att man är sin egen lyckas smed.

Jag ogillar iden att allt skulle vara möjligt om man vill och kämpar tillräckligt mycket. Vissa människor lyckas helt enkelt inte i livet. Även om det är bra att peppa människor så kan man inte peppa sig ur allt. Samhällsproblem och missförhållanden försvinner liksom inte för att folk går omkring och har jävligt bra självförtroende och tilltro till sina idéer.

Det är helt okej att du mår dåligt, men missunna inte mig att må bra.

Efter en diskussion på twitter med Cissi Wallin och Orchidpussy så fick jag klarhet i min tankar kring Quetzala Blancos bloggande. Problemet med Quetzala är inte att hon själv mår dåligt och skriver om det, det är såklart helt okej att göra det. Jag tycker även att det kan vara okej att vara romantiserande.

Problemet däremot är hur Quetzala inte ger andra rätten att vara glada, att komma ur sitt mörker. Minns ni #prataomdet? Kampanjen som uppstod i och med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange där en massa personer skrev texter och spelade in videos om sex och sexuella övergrepp. I samband med det skrev även Cissi Wallin en krönika om att hon blivit våldtagen. Hon nämnde inte av vem.

Quetzala, som är en vän till mannen som Wallin åsyftar som jag förstått det, reagerar genom att skriva på sin blogg om äckliga feministbrudar och undrar varför inga ”mäktiga mediemän” våldtagit henne. Sen, när folk blir arga, skriver hon ett inlägg om det hela där hon insinuerar att hon själv blivit våldtagen och att hon vet hur jobbigt det är och att det gör ont men att hon fortfarande tycker att det är fel att anklaga någon (fortfarande inte namngiven) på det sätt som Wallin har gjort.

Det är otroligt modigt att gå ut och prata om det. Det är inte modigt att gå ut och prata om det och sedan känna sig hånad. Vakna upp för fan. Vad är nästa steg– känna sig kränkt? Men det är väl inte rättvist att bli hånad och kränkt? Nej det är sjukt orättvist. Men så är det.

Och det är det här som jag tycker är så fel. Jag fattar att Quetzala har blivit utsatt och att hon har valt att hantera det genom att skriva om det på det sättet hon gör. Att hon ännu inte har kommit ut ur mörkret efter övergreppet. Det är okej med mig, hon får hantera det hur hon vill och hon får må dåligt om hon vill. Men när man kommer och tycker att andra ska hantera liknande situationer på samma sätt som hon gör; bara genomlida det hela och gå omkring med skulden och skammen utan att någonsin prata om det, då går det för långt.

Och på samma sätt så tycker jag att hennes kritik mot Blondinbella är så fel. För det är inte så att Blondinbella försöker dölja det jobbiga i livet bakom någon slags fasad. Blondinbella skriver om det jobbiga i livet men hon skriver också om vägen ut och om att vilja må bra.

Quetzala tycker att det måste finnas förebilder för tjejer som kanske inte orkar, som kanske inte vill göra karriär eller som inte mår bra. Jag håller med om att det måste finnas utrymme för personer som inte är genomglada och perfekta. Det är klart att Quetzala ska få skriva om hur jobbigt livet är när man är på botten och det är klart att det finns många som kan bli hjälpta av det. Men om hon ska få göra det så måste andra också få skriva om hur man klättrat ut ur kaninhålet utan att hon ska komma och missunna dem det.

Det är en jävla skillnad på att själv må dåligt och skriva om det och att vilja att andra ska göra det. Bara för att Quetzala inte själv förmår hantera det som hänt henne eller komma över sina ätstörningar så betyder inte det att hon ska dra ner alla andra i sitt kaninhål. Jag är helt säker på att både Cissi och Blondinbella tycker att det är helt okej att hon sitter där. Däremot vill de helt enkelt inte sitta där själva. Det måste respekteras på samma sätt som det måste respekteras att Quetzala inte har kommit upp ur kaninhålet än och att hon inte ljuger om det.

Våld är alltid våld, oavsett vem som slår.

En grej jag tyckte var jävligt upprörande i efter tio är hur psykologen viftade bort det där med hur milt man ser på kvinnor som slår män. Först sa hon typ att det alltid är fel med våld men sen kom hon ändå fram till att det är mer ”okej” när en kvinna slår en man eftersom ”män är starkare”.

För det första är mannen inte alltid starkare och för det andra är inte våld mer okej för att den som blir utsatt kan försvara sig. Det är såklart ändå jättehemskt med folk som blir slagna i relationer.

Jag kan ju erkänna att jag också associerar annorlunda när jag hör att en tjej har slagit en kille. Jag tänker genast på förklaringar till beteendet medan jag är mycket mer fördömande när det kommer till en man. Men bara för att jag och många med mig känner så betyder ju inte det att det är rätt.

Även om mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som måste lösas så måste vi se varje enskild våldsincident som lika illa. För hur mycket strukturer det än ligger bakom vårt agerande så är våld fortfarande våld och det kan aldrig någonsin accepteras.

Varför är Blondinbellas yttrandefrihet inte lika skyddsvärd som Vilks.

Ett klockrent exempel på hur kvinnor blir förbisedda är det här med hoten som Blondinbella blivit utsatt för tycker jag. Hon har alltså blivit utsatt för extremt grova mordhot och hot om sexuellt våld och på det har polisen svarat att hon kanske borde sluta blogga. Hon får ta skulden och ansvaret för de person som trakasserar henne, vilket såklart är ett jävla ofog. Blondinbella är ju inte ens särskilt provocerande, det är ju inte som att hon förolämpat någon eller gjort något fel i egentlig mening. Hon är ”bara” en bloggare.

Lars Vilks däremot har verkligen bett om de hot han blivit utsatt för. Han har upprepade gånger provocerat muslimer, genom att göra rondellhundar föreställande Muhammed och genom att göra bögporr där skådespelarna har Muhammedmasker. Han visste vad han gav sig in på när han gjorde detta, hans faktiskt syfte var ju att provocera. Och han har typ eskort av säpo var han än går.

Jag menar inte att Vilks inte ska få stöd, men jag tycker att det är konstigt att han får det när inte Blondinbella får det. Blondinbella har inte gjort någon något ont. Hon har inte varit ute efter att provocera. Men när hon blir utsatt för hot är det hon som ska ändra på sig. Vilks, däremot, har gjort allt för att reta upp folk, men han förväntas inte förändra sig alls.

Varför är yttrandefriheten så skyddsvärd när det kommer till en medvetet provocerande äldre man, och inte när det kommer till en egentligen helt harmlös kvinnlig bloggare? Varför är det bara de medvetet provokativa yttrandena som är skyddsvärda? Varför får Vilks poliseskort när Blondinbella får höra att man inte kan göra något innan ett brott har begåtts, och att hon borde lägga ner sin blogg.

Jag tycker att Vilks ska få det skydd han får för ingen ska behöva dö för en rondellhund. Men Blondinbellas blogg faller minst lika mycket in under yttrandefriheten. Hon måste kunna skriva om sin vardag utan att bli utsatt för mordhot och att polisen inte tar det hon blir utsatt för på allvar är mycket mycket illa.

Obs: många har påpekat att detta ej behöver röra sig om kvinnoförtryck. Det är väl sant, så jag tar tillbaks det. Tycker fortfarande att behandlingen av BB är fel i detta fall.

Nätmisogynin är en förlängning av mäns våld mot kvinnor.

Det här som Egoina skriver om känns otroligt obehagligt. Män som skriver hatiska och väldigt sexuella kommentarer till kvinnor som bloggar är ju ett välkänt fenomen här på internet. Det finns otroligt mycket misogyni, tyvärr.

Men det skrämmande är ju att en person kan komma undan med den här typen av beteende när man faktiskt vet vem det är och anmäler det hela för polisen. Att vissa dessutom blir tillsagda att sluta blogga är än värre. Det är ungefär som om någon sagt till Per Gudsmundsson att han borde sluta skriva islamofobiska krönikor för SvD om han inte vill bli ”mordhotad” av vänsterextremister.

Jag vågar absolut hävda att denna reaktion blir som den blir på grund av att bloggvärlden är kvinnodominerad. Jag tror att polisen hade tagit i mycket hårdare om det i allmänhet var män som utsattes för dessa hot.

Den utbredda nätmisogynin är en förlängning av mäns våld mot kvinnor. Män använder sig i regel av väldigt könsbundna hot och förolämpningar. Det handlar ofta om sexuellt våld och förminskande av bloggaren bara för att hon är kvinna, ofta används ord som hora eller slampa som ju är väldigt tydliga förolämpningar riktad emot just kvinnor.

Kvinnor som bloggar granskas också på ett helt annat sätt än män även utanför den här sfären av extrem misogyni. På samma sätt som mode så blir bloggosfären ofta anklagad för att vara oviktig och ytlig, och det värsta är ju såklart bloggar som handlar om stereotypt kvinnliga saker. Kvinnliga intressen och uttrycksformer blir konsekvent nedvärderade.

Misogynin som kvinnliga bloggare blir utsatta för betraktas som ett kvinnoproblem och därmed inte lika viktigt som ”riktiga” hot som män blir utsatta för. Men tyvärr handlar det om människor som utnyttjar vårat kön för att kunna trycka ner oss. Som spelar på alla de där könsrollerna för att lyckas. Och eftersom det är kvinnor som drabbas så ser polisen mellan fingrarna.

Jag tycker att man ska börja hantera detta för vad det är: mäns våld mot kvinnor. Ett allvarligt strukturellt problem som den svenska staten innan har tagit mycket hårt på men uppenbarligen struntar i nu när det rör sig om unga tjejer som rör sig på en arena man inte begriper. Man förstår inte hur otroligt hotfullt det kan vara med en person som gång på gång lämnar obehagliga kommentarer och skickar mejl när man faktiskt spenderar stora delar av sin tid på internet.

Men återigen så ska man som kvinna anpassa sig efter de människor som utsätter oss för våld. För inte kan man räkna med samhällets beskydd bara för att man blir utsatt för lite helt vanlig misogyni.

Att vara hora som revolt.

Anna-Maria skriver om Kissie. Jag älskar när folk skriver om Kissie.

Det är en vanlig myt bland folk att tjejer inte vill se ut som Kissie. Detta är emellertid falskt, om man kollar på stan så ser man ju folk som ser ut som Kissie precis överallt. Anna-Maria menar att detta handlar om att man inte passar in i den där typiska Blondinbellamallen, att vara ”någon”. Någon med bra betyg, entreprenörsdrömmar och ”driv”. Man säger ”fuck you” till världen genom att göra sig till ett våp. Hon menar också att detta är klassrelaterat vilket jag är helt övertygad om stämmer, men jag pallar inte gå in djupare i det nu.

Detta anspelar också på hora/madonna-myten. Hora/madonna-myten är en feministisk teori som bygger på att samhället vill dela in alla kvinnor i horor eller madonnor, där horan är den smutsiga kvinnan och madonnan är mamman. Madonnan vill man gifta sig med och horan vill man ta ut sina lustar på. Blondinbella och Kenza är madonnor, Kissie är hora. Kissie gör sig till hora för att hon inte kan vara madonna, då blir det en revolt att vara horan. En revolt mot madonnaidealet, men fortfarande inom samma struktur. Och ett sätt att slippa försöka leva upp till madonnaidealet, för det är ju redan kört.

Madonnorna behöver horan för att upplevas som så fina och goda. Varför skulle man annars hacka så mycket på Kissie och lyfta fram hur dålig hon är? De vill väl lyfta upp sig själva, för om inte horan finns finns inte heller madonnan. Hela konceptet bygger på att de står i motsats till varandra. Idén med att vara madonna är att man får vara ”god” och accepterad. Horan behöver inte bry sig om att vara artig och vän, för hon är redan en ”fallen kvinna”. Därför är det inte så konstigt att många väljer att ta rollen som hora, om man inte pallar leva upp till madonnaidealet.

Vad jag tycker är jävligt intressant relaterat till detta är en trend som finns i Japan; ganguro. Hela konceptet är att man sminkar sig ”svart” och klär sig i sjukt skrikiga kläder.

Detta är en slags extremversion av fjortisar. Det är så överdrivet att det bara blir absurt. I konceptet ingår även att vara skrikig och högljudd, precis som fjortisar är. Det finns många teorier om varför detta har uppstått men en är att det är en slags motreaktion på striktheten i det japanska samhället. Ungdomen tvingas in i att prestera, vara duktiga, vara timida och inte vara till besvär. Sedan ska de utbilda sig och skaffa jobb och knega på utan att klaga. När samhället ser ut så blir det en revolt att vara en skrikig jobbig tonåring.

Detta är en revolt för att man självmant tar över den minst önskvärda kvinnorollen och gör den extremare. Men samtidigt är det sorgligt att det hela fortfarande görs inom madonna/hora-mallen. Att göra revolt är att vara ouppfostrad, att göra saker som en ”fin flicka” inte ska göra.

Personer som antar rollen som hora anklagas ofta för att vara ”ofeministiska”. Tänk på alla utvikningstjejer, alla skandalbloggar. De anspelar ofta på ett uppenbart sätt på sex. Men att vara hora är också att vägra anpassa sig efter vad folk vill ha. Madonnorna hatar horan för att visa avståndet mellan henne och de själva, killarna utnyttjar horan; henne kan man knulla, men när allt kommer omkring vill man ha en madonna att föda ens barn. De flesta i samhället ser ner på eller tycker synd om horan.

Genom att välja att vara hora och leva ut hor-myten utan att försöka nå madonnastatus så säger man på sätt och vis fuck you till allt det här, även om man gör det inom ramarna för rådande system. Men man lyckas ändå vända upp och ner på den här dikotomin.

Oförenliga krav.

Blondinbella skriver om gymnasietiden och när hon tog studenten. Jag är knappast förvånad över att det inte var så rosaskimrande som hon ville få det till då. Blonsinbella satsade som bekant på sitt företag istället för skolan det sista året, ett fullt rimligt val jag också hade gjort i hennes situation. Hon skriver om skolans ovilja att samarbeta med henne kring detta:

Men innan jag tog beslutet så försökte jag få skolan att samarbeta, hjälpa mig att få jobbet och plugget att gå ihop men det var helt omöjligt. Det fanns inget utrymme för nytänk eller resurser för att ens fundera.

Det är sant att det är tråkigt att det inte finns rum för alternativa lösningar i skolvärlden, men jag kan verkligen förstå hennes skola samtidigt. Själv gick jag ett halvår extra i gymnasiet på grund av depression, en lösning som var ganska enkel att ordna. Men det finns ingen anledning för en skola att lägga resurser på en elev som rätt upp och ner väljer att prioritera något annat.

Alla skolor är tilldelade en viss summa pengar, en skola som Jensen (där Bella gick om jag inte minns fel) är ju dessutom en privatskola som vill gå med vinst. Att dessa pengar skulle läggas på entreprenörsungar är en absurd ide. Speciellt med den åtstramningspolitik som Blondinbellas älsklingar moderaterna för. Skolan är en tjänst som erbjuds en på vissa villkor, bland annat att man ska upplåta tid och energi åt den.

Jag tycker att det är fascinerande hur man kan vara för en åtstramningspolitik samtidigt som man i sin egen kontakt med statliga institutioner kräver att de ska vara individanpassade och flexibla. Sånt kostar pengar.