Etikett: debatt

Om Ströms avhopp från genusdebatten.

Ström hoppar alltså av genusdebatten, fast inte riktigt ändå eftersom hen kommer att vara med i Svtdebatt ikväll och diskutera just genusdebatten. Nå, en får väl anta att det blir det sista han gör i egenskap av jämställdhetens fanbärare. Inför detta så har Ström skrivit en debattartikel, där hen förklarar varför hen hoppar av genusdebatten. Anledningen är tydligen att hen blivit utsatt för hot. Ströms analys är att en inte kan gå ifrån den feministiska ideologin i Sverige utan att bli trakasserad.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns ett problem med debattklimatet i Sverige, särskilt kring frågor som rör feminism. Företrädare från samtliga sidor kan tidvis bete sig illa. Det är också vanligt att företrädare för feminismen blir utsatta för ganska grova hot. Detta vet jag dels för att jag själv blivit det ett flertal gånger, men också för att jag sett de hot anda feminister blivit utsatta för, bland annat på bloggen Feministhora. Om en ska tro Ström så utsätts hen också för hot, detta är dock något jag inte sett i samma utsträckning men jag antar att jag får tro hen.

Lite grovt kan en dela upp debatten i två sidor: feministerna och antifeministerna (eller jämställdister som de själva vill kalla sig). Dessa två sidor består såklart av en massa olika personer. De har olika agendor, analyser, åsikter och debattekniker. Jag har givetvis själv bäst koll på feministerna, och jag kan intyga att debatten inom gruppen är levande och att feminister ofta kritiserar varandra. Jag personligen debatterar betydligt mycket mer med feminister än antifeminister.

Problemet med Ströms resonemang är att att hen ser feminister som en enda stor massa, personer som delar samma åsikter, intressen, debatteknik och så vidare. Samtidigt ser hen på sin egen sida som en massa olika personer, där hen inte kan stå till svars för vad alla andra gör. När feminister får hot från antifeminister är det inte Ströms fel eller ansvar, men när Ström får hot från feminister är det ”feminismens” fel och ansvar. Ström borde bestämma sig för hur hen ska se på kollektivt ansvar inom en politisk rörelse.

Personligen tycker jag inte att någon av ytterligheterna är en rimlig hållning. Som feminist vill jag inte ta ansvar för allt vad andra feminister gör och tycker, men jag tycker inte heller att jag är helt isolerad från gruppen eller debatten. Om en enskild feminist gör något dumt brukar jag inte bry mg, men om det skapas någon slags trend bland feminister som jag vänder mig emot så brukar jag hävda mig emot det. Detta tycker jag också att Ström borde göra när det kommer till de hot och hat mot feminister som har grott i kommentarsfältet på genusnytt, och bland genusnytts anhängare.

Ofta så påstås det att det inom den feministiska rörelsen som helhet råder någon slags konsensus om saker som i själva verket är mycket omdebatterade, bland detta ingår bland annat uttalandet om att ”män är djur” och mansskatten. Den som hade satt sig in i dessa frågor hade vetat att feminister överlag absolut inte ställer sig bakom detta, ändå anses en som feminist ansvarig för detta även om en personligen aldrig tagit ställning för det.

När Ström för ett par veckor sedan skrev om Petterssons artikel om hatet som feminister får utstå så tyckte hen att Pettersson skulle ha nämnt det hat som de som ifrågasätter feminismens får utstå. Ändå berör inte Ström det hat som feminister får utstå från antifeministiskt, eller ”jämställdistiskt”, håll i sin artikel på Svtdebatt. Varför ska feminister alltid ta upp alla sidor och stå till svars för det andra feminister gör när Ström själv inte gör detta?

Det kan hända att feminismen som rörelse kan beskyllas för att vara för dålig på att ta itu med det hat som riktas mot antifeminister, att hatiska attityder premieras och så vidare. Oavsett så har den antifeministiska rörelsen, som Ström själv är en del av, precis samma problem. Jag uppmanar Ström att sopa framför sin egen dörr innan han förklarar sitt avhopp från genusdebatten med att attityderna han utsätts för är mer hatiska än mot någon annan som tar lika mycket plats i debatten, fast på den feministiska sidan.

Tyvärr har vi ett debattklimat där personer som på olika sätt lägger sig i genusdebatten får utstå hot. Detta är ett jättestort problem och måste åtgärdas. Men det är inte så att hot och hat är något som endast riktas mot antifeminister, utan det är något feminister utsätts för också.

Kan jag få tycka att Vilks gör dålig konst ifred eller?

Så lustigt när man skriver om Vilks och folk genast taggar till och bara: ”varför gillar du inte Vilks??!?!?!?!??!?!”. Men snälla nån, kan jag få tycka att hen gör dålig konst ifred eller?

Den så kallade ”konsten” innehåller inget av de element som enligt min uppfattning gör konst intressant: ingen spännande analys, inget ifrågasättande av rådande strukturer, inget högt estetiskt värde och är dessutom inte särskilt nyskapande (hen hakade ju fan bara på Jyllandsposten). Det sägs att det är debatten som är konstverket, men hen har ju inte heller lyckats förvalta debatten på något vettigt sätt, plus att en jävla apa kan ”skapa debatt” genom att vara en idiot. Det är helt enkelt fruktansvärt tråkigt, dåligt och oinspirerat.

Det här är mitt stora problem med hela yttrandefrihetsgrejen. Om jag till exempel sagt att jag tyckte att en tavla av någon okontroversiell konstnär var dålig så hade inte en jävel brytt sig, men så fort något är kontroversiellt så ska det hyllas till skyarna för annars är en ”emot yttrandefrihet”. Jag tycker det borde vara tvärtom: konst som trampar folk på tårna måste vara betydligt mycket bättre, ha något att komma med.

Och nej, jag tycker inte att jag ska behöva lägga in någon brasklapp om att jag tycker Vilks ”konst” ska vara laglig, för jag har inte sagt motsatsen. Jag har bara sagt att hen är en idiot och att jag inte anser att hens konst innehåller något verkligt subversivt, vilket hen (och typ alla som försvara hen) gör anspråk på. Senaste jag kollade så var det inte något grundkriterium för att få göra en rondellhund att den var subversiv, men någon kanske tycker att det borde vara så?

Alla jävla debatter.

Nu kanske detta verkar konstigt för den som läser min blogg, men jag är så trött så trött på alla jävla ”debatter” som finns där ute i världen. Jag är ju ändå en del av den så kallade ”tyckeliten”, det vill säga: folk vill att jag ska ”debattera” saker i deras program, radioinslag, tidning och så vidare. Ibland får jag förslag som passar mig utmärkt och som går i linje med vad jag är bra på, ibland får jag helt absurda förfrågningar som berör saker jag över huvud taget inte har en jävla aning om, men som jag kanske har skrivit om på bloggen typ en gång. Nu är jag  inte särskilt känd, men jag tycker mig ändå ha sett en del av detta att folk hör av sig till första bästa när de vill att någon ska ”debattera” något och egentligen inte bryr sig om den personen har någon slags legitimitet att uttala sig i frågan utöver att hen vill uttala sig, att hen tycker något.

Jag tänker på Hermanssons inlägg om att detta angående Hen-debatten:

Alla vill prata om genus. Även männen utan hjärna, männen med lite hjärna och ibland vissa kvinder utan insikt. Detta är ett problem uppdelat i olika omgångar. Det handlar inte om att ”tycka till”, du måste ha kunskap och analys.

Det är en sak att blogga om något en har lite kunskap om (förutsatt att en är tydlig med det) och att bli inbjuden (och ställa upp) i ett jävla debattprogram, eller skriva en debattartikel eller whatever. I de sammanhangen så förväntar sig människor att personen som sitter där faktiskt har något att komma med, åtminstone någon slags insatthet i frågan och debatten som förts kring den. Om jag ser eller hör en debatt om ”hen” så förväntar jag mig högre nivå på argumenten än att ”hen låter som höna”. Jag tycker att jag ska kunna förvänta mig högre intellektuell nivå i debatten i till exempel Svt Debatt än på twitter, men dessvärre är det inte så.

Grejen är den att det finns en massa personer som vill synas och därför är det helt naturligt att vissa tackar ja även om en inte är så kunnig. Vad jag däremot tycker är konstigt är att det inte finns ett striktare urval inom tv, radio och så vidare för vem som får ta plats där. Nu menar jag inte att alla måste ha läst ämnet de pratar om på högskolan eller så, men jag tycker att det blir absurt när alla en människas åsikter plötsligt ses som legitima och värda att ha med i debatt bara för att hen är aktiv i samhällsdebatten på annat håll, alternativt känd eller bara för att hen ”har en åsikt” rakt av. Det är så satans tröttsamt.

Ta nu inte detta som att jag inte bryr mig om vad ”vanligt folk” tycker och tänker om saker och ting, det är såklart jätteviktigt. Grejen är inte att vissa personers åsikter är oviktiga, grejen är att när en för en debatt om något så måste det finnas mer underlag än slentrianmässigt tyckande. Det viktiga är inte vem som bjuds in utan vad de bjuds in för. Om man bjuder in till exempel Zytomierska för att debattera LCHF så ska man kanske inte låtsas att hen har kunskap nog för att göra uttalanden som ”90 % av jordens befolkning vill gå ner i vikt”, däremot om hen bara hade blivit inbjuden i egenskap av ”person som går på LCHF” (vad nu det ska vara bra för) så hade saken varit en annan, men grejen är att hen bjuds in i egenskap av någon slags expert (eller i alla fall uttalar sig som om hen vore det).

En grej som också hör till detta är tendensen som finns att när ett ämne debatteras så ska fan alla ha en åsikt om saken. Det är så otroligt lätt att dras med i detta när man spenderar så mycket tid på till exempel twitter som jag gör. Om alla börjar snacka om en grej så blir jag såklart också intresserad, och sedan står man där och har en åsikt om något man egentligen inte vet eller bryr sig ett skit om. Jag har på sista tiden försökt dra mig bort från detta så mycket som möjligt. Jag orkar inte vara en person som bara producerar ännu en generisk åsikt om de ämnen som alla andra redan producerat en åsikt om. Jag orkar inte tycka något om varenda liten grej som dyker upp.

Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam.

Jag hatar när spännande inlägg och nyheter ligger i min ”blogga”-mapp alldeles för länge. Denna text om att inte ta det varligt med debatten är mer än tio dagar gammal, men jag vill ändå ta upp den.

Ofta så hör man, och det främst från borgerligt håll, att man måste ta det varligt med debatten. Man måste ha ett debattklimat i grunden byggt på samförstånd där man diskuterar olika samhällsfrågor under trevliga former, är artig och så vidare. Man ska inte bygga en borgarpiñata, man ska inte ordna en överklassafari, man ska kanske skriva en debattartikel eller dela ut lite flygblad med snälla och sakliga formuleringar om skattesatser.

Men grejen är att en debattartikel är enkel att ignorera. Det ska mycket till för att en bok eller ett flygblad med artiga och rumsrena formuleringar ska dra uppmärksamheten till frågor om klass. Senaste detta skedde var ju i och med jämlikhetsanden, som var en otroligt genomarbetad bok. Den skapade en ordentlig diskussion om klass på grunder som borgerligheten skulle anse goda. Utöver det kan jag inte komma på någon gång när det har skett på senaste tiden (vilket såklart inte innebär att det inte har skett, kom gärna med exempel).

Nåja. Min poäng är att det ”goda debattklimatet” i stort är ett sätt att tysta ner en viss typ av samhällskritik som uppstår ur indignation över sin egen eller andra människors direkta missförhållanden. Man anklagar dessa debattörer för att vara våldsamma, arga, onyanserade och så vidare. Ett gott debattklimat är det som förs mellan människor som diskuterar saker på en saklig nivå, utan känsloargument och överdrifter. Men denna ”saklighet” är mycket lättare att uppnå om man inte känner sig direkt hotad av rådande samhälle, om man inte känner att liv och lem för en själv eller närstående hänger på beslut som tas.

Kul att vara sansad när man vet att människor lider och kanske rentav dör på grund av det samhälle, den politik, man vänder sig emot. När det man vill förändra och diskutera inte kan vänta måste man, så att säga, slå på debatten med en pinne. Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam, man kan inte låta människor ignorera det eller vänta tills de känner sig redo att diskutera och göra ändring.

Önskan om ett gott debattklimat är i stort en önskan om ett upprätthållande av status quo. Och det är ju sådan borgerligheten är: samhällsförbättring (observera skillnaden mellan samhällsförbättring och -förändring), javisst, men låt det för guds skull gå långsamt och sansat. Vi vill inte ha något samhällsomstörtande. Vi vet att vi inte kan skydda samhället från förändring helt, men vi vill göra det så långsamt som möjligt.

Och visst är det viktigt att det finns en sansad samhällsdebatt som förs från båda högern och vänstern, absolut. Men det är också viktigt att man inte låter hela samhällsdebatten ske på borgerlighetens planhalva, vilket är vad man gör om man förvägrar sig själv mer radikala uttryck än en artig debattartikel. Då ger man utrymme för sina motståndare att ignorera vad man har att säga, att gömma undan åsikterna och diskutera något jävla jobbskatteavdrag istället. Vem som äger samhällsdebatten avgörs inte bara om vem som får rätt angående det man diskuterar för tillfället, utan primärt vad man diskuterar.

Förenkling av narkotikaproblem.

Nog för att jag inte tycker att denna debattartikel var särskilt begåvad men svaret är etter värre, det går nämligen ut på att ”polisen inte ska agera ideologisk bromskloss” och är alltså primärt en argumentation emot att polisen Lennart Karlsson skulle skriva en debattartikel från första början. Poliser omfattas till artikelförfattarnas förtret av yttrandefrihet precis som alla andra i Sverige och är således alldeles fria att skriva debattartiklar på sin fritid, precis som alla andra.

Vidare är det korkat eftersom det faktiskt är otroligt bra att polisen lägger sig i den offentliga debatten på det här sättet, i det här fallet är det nämligen polisen som har kunskap om hur narkotika bekämpningen fungerar i praktiken och kan således ha mycket att bidra med när det kommer till tankeverksamheten precis som personer som är verksamma på behandlingshem och så vidare. Alla dessa röster behövs i debatten!

Artikelförfattarna tycker att ”beroendesjukdom bör hanteras av sjukvården och inte inom rättsväsendet” men faktum är att polisen spelar en otroligt stor roll när det kommer till att spåra och beslagta narkotika samt att ta fast de personer som ägnar sig åt organiserad kriminell verksamhet som har med narkotika att göra. Jag håller med om att personligt bruk är en fråga för sjukvården men det är ju inte som att alla som smugglar och säljer narkotika gör detta för personligt bruk, det rör sig om en organiserad och vinstdrivande verksamhet och det är givetvis en polisiär fråga!

Det målas upp en bild av att narkotikaproblemet i samhället består av en massa enskilda brukare som på något mystiskt vid får tag på droger för personligt bruk men så enkelt är det ju givetvis inte. Den organiserade brottslighet som narkotikasmuggling innebär är givetvis ett gigantiskt problem, dels eftersom många människor trillar ner i missbruk men också för att man med drogpengarna kan finansiera annan betydligt värre verksamhet. Det är ju inte som att det rör sig om schyssta personer som bara råkar syssla med droghandel utan de flesta som gör det på större skala har givetvis kopplingar till en massa skit i den undre världen.

Denna sida av drogmyntet tycker jag det pratas allt för lite om. Här måste vi verkligen nyansera debatten för att få till en bra lösning.

Tar debatten med Lööf.

Fick nu svar på mina funderingar kring Centerns lönesänkarutspel och det var såklart precis exakt som jag trodde, nämligen att Centern inte har ett skit att säga till om när det kommer till löner utan att det är något som partnerna på arbetsmarknaden avgör. Gott så. Syftet med utspelet var tydligen inte att konkret försöka påverka något som hon faktiskt kan påverka utan endast om att ”våga” ta den så kallade ”debatten” om hur dåligt det är med höga ingångslöner!

Åh, detta med att man ska våga ta den förbannade debatten, varje gång jag hör det osäkrar jag min revolver. Speciellt om en politiker säger det. Det är lustigt hur ”våga ta debatten” alltid har något att göra med att man ska våga lägga ansvaret för samhällets välmåga på de som redan har det sämst. Jag vågar ta denna debatt med dig Lööf, och min ståndpunkt klargör jag här: du kan ta din förbannade lönesänkarpolitik och köra upp någonstans! Den är för det första fruktansvärd i sitt syfte, för det andra är den inte ens genomförbar eftersom vi har ett system i Sverige som bygger på att arbetare och arbetsköpare tillsammans förhandlar om lönerna. Det har du som politiker inte ett skit med att göra.

Så, nu ser jag denna ”debatt” som avslutad.

Jag undrar helt seriöst om Lööf tänkte att hon skulle lyckas lura folk till att tro att hon hade något att säga till om angående lönerna? Kanske trodde hon rentav själv det? Hursomhelst är det jävligt skamligt för en partiledare att uttryck sig som om man kan fatta ett beslut som man inte har någon som helst befogenhet till.

Maria Svelands jävla artikel.

Alltså ursäkta mig, men Maria Svelands jävla artikel. Jag tyckte verkligen inte att den var bra. Jag har svårt att fatta hur det kan vara motiverat att upplåta så mycket utrymme åt sådant svammel, ännu mindre hur den kan ha blivit så fantastiskt hypad som den har. Ja, jag begriper hennes frustration över hur saker och ting ser ut men hon sitter liksom bara på sin högs häst och spyr galla över en otroligt stor massa människor. Nej, jag tycker inte heller att det är kul att Sd kommit in i riksdagen, att det finns så många antifeminister eller att Breivik dödade de socialistiska ungdomarna men det tjänar ju fan inget till att bara domdera på det där viset.

Jag tycker att det är viktigt att feminister, antirasister och kulturmarxister i största allmänhet står upp för de politiskt korrekta idealen, men inte på det här sättet. Det gör mig bara ännu tröttare, ty jag vet att det finns en vettig kritik att leverera men att texter som dessa går före. Och här blir det relevant att fundera på det här indignationsprivilegiet, för det är det som gör att sådan här svada blir accepterad som en debattartikel och dessutom hyllad.

Sålänge man är en politiskt korrekt kulturvänsterfeminist så behöver inte komma med någon djupare analys, bra argument eller ens något nytt. Det är bara att köra på med att jämföra Pär Ström med Breivik, då kommer alla att hylla texten till skyarna. Kanske för att det som står är det alla tänker, men ingen vågar säga?

Nej tyvärr, jag köper inte detta. Bara för att jag håller med Sveland i sak så betyder inte det att jag tycker att hennes text är bra. Om man ska uppta så mycket plats med en debattartikel om den politiska inkorrektheten så tycker jag att man ska kunna leverera mer än detta. Texten skulle kunna platsa i en blogg, kanske under rubriken ”lösryckt frustration” men inte som det den utger sig för att vara.

För övrigt tycker jag Hannah har skrivit bra om saken. Läs hennes inlägg!

Indignationsprivilegiet.

Detta måste vara bland det vettigaste jag läst i hela denna debatt om hat och den arga vänstern som dykt upp på sista tiden. Den handlar om indignationsprivilegiet, vilka grupper i samhället som äger den moraliska rätten att vara upprörda. Lena Andersson menar att det upprörande med feministerna, kulturvänstern och den politiskt korrekta sfären i största allmänhet är att det skaver i samvetet för att folk helt enkelt vet att de har ”rätt”, att de ”äger” den moraliska agendan. Därför blir deras moraliserande extra provocerande, helt enkelt för att det redan skaver i samvetet på människorna som blir ”utsatta” för det. Jag tror det ligger mycket i detta, om jag relaterar till mig själv så kan jag säga att jag sällan blir provocerad när någon som inte alls delas min moralsyn kommer och håller en föreläsning, desto värre är det när någon langar en moralpredikan som jag i grund och botten sympatiserar med men har svårt att leva efter. Sedan är det klart att alla inte innerst inne tycker att dessa personer har rätt, men vissa känner nog att de svikit sina gamla ideal.

Hur som helst så är poängen att detta privilegium är berättigat, men att det måste användas väl. Problemet idag, menar Andersson, är att vissa personer blir såpass bekväma med att vara politiskt korrekta att de helt enkelt slutar anstränga sig utan bara surfar lugnt på vetskapen om att de tycker och tänker ”rätt”. Här håller jag verkligen med, ty hur mycket jag än sympatiserar med dessa människors åsikter så kan jag också bli jävligt trött på att man ibland helt enkelt skiter i att argumentera för sin sak eftersom man kan anspela på människors dåliga samvete. Eftersom folk inte argumenterar emot utan bara skamset säger att ”jo, ja, du har väl rätt”. Och detta är ett stort problem, det är det verkligen, för det urholkar hela rörelsen. Istället för att sprida åsikterna vidare så sitter folk och är nöjda över att de är moraliskt överlägsna, och ger samtidigt fri lejd för personer som vill slå hål på idealen.

Att vi har en intern debatt betyder inte att vi är splittrade.

Efter att jag och Hannah uttryckte våra meningsskiljaktigheter rörande feminismens grundtes har jag sett en del kommentarer som handlar om att vi feminister bråkar så mycket internt och att vi därför aldrig kommer komma framåt. Att vi är ”splittrade”, helt enkelt.

Tittade nyss in på Hannas blogg, när en sak slog mig…
Vill gärna nämna detta: Det har hänt förr: Oväsentligheter har splittrat grupper som i grunden har samma åsikter!

Jag vill för det första påpeka att jag inte upplever att jag och Hannah på något sätt är ”splittrade”. Jag håller med om Hannahs feministiska perspektiv och det ingår också i den feminism som jag tror på, jag bara anser inte att det är det absolut mest grundläggande för att man ska kunna kalla sig feminist. Jag håller med Hannah och en massa andra feminister om så otroligt mycket, men det vore väl fan tråkigt att skriva inlägg på inlägg om hur mycket jag håller med andra personer.

Sedan är det också som så att alla ideologier har ett behov av intern revidering. En ideologi kan liksom inte bli ”färdig”, den måste ständigt utvecklas och omdefinieras i takt med samhället. Feminism idag ser inte likadan ut som för 100 år sedan helt enkelt eftersom samma problem inte existerar. Därför är det jävligt viktigt att man ifrågasätter varandra även inom ideologin, då kan man utvecklas och slipa sina argument.

Feminister är liksom inte en homogen grupp, det finns en massa olika förgreningar och meningsskiljaktigheter. Och det är liksom också det jag gillar med feminismen, att vi har en massa olika perspektiv och åsikter men att vi kan vara kompisar och hålla med varandra i en massa saker ändå. Vi kan debattera och tycka jävligt olika utan att för den sakens skull bli ovänner.

Två debatter.

Två debatter som jag tycker är extremt intressanta har uppstått. Den första är de inlägg Pappa mot sina vilja skrivit i mitt kommentarsfält och Sofias svar på det i sin blogg. Det handlar om föräldraskap och frånvarande pappor. Jag tycker att det är intressant eftersom det är så uppenbart hur olika åsikter man har beroende på sin bakgrund. Jag tycker att båda har poänger i det de skriver.

Den andra handlar om feminister som gifter sig. På sista tiden har många feminister börjat gifta sig och gilla kärnfamiljen. Linda Skugge gjorde det och blev ärkekonservativ. Senast ut bland de bloggar jag följer är Julia Skott, som skriver om sitt val här. Fumikofems svar på det hela är bra och beskriver mina åsikter i frågan ganska bra. Det kan klinga lite falskt det där med normkritik när man samtidigt gör det typ mest heterosexuella man kan göra. Men detta inte sagt att jag själv aldrig kommer att gifta mig.