feminism – Sida 6 – Fanny Åström

Patriarkatet handlar om mäns makt, inte om att män gynnas.

Det finns en sköj uppfattning om att patriarkatet skulle vara en struktur som ”gynnar män”, som om det fanns någon mansälskande gud om bara gjorde så att det blev bra för män sådär i största allmänhet. Det här är en jättemärklig uppfattning. Jag tror aldrig jag har sett en feministisk teoretiker definiera patriarkatet som en struktur som ”gynnar män” sådär i största allmänhet (såpass oseriös teori???), däremot som en struktur i vilken män har makt över kvinnor (och äldre män makt över yngre).

Det säger väl förvisso sig självt att den som har makt ofta gynnas av detta, då den som har makt i högre grad kan styr situationer till sin fördel. Men en person kan ha makt och göra sjukt dåliga grejer av den makten, även för sig själv. Det är inte helt ovanligt att män använder sin makt för att fucka upp sitt eget och andras liv, det ändrar inte det faktum att det är de som sitter på makten i situationen. Män kan också fucka upp så att de förlorar makt, men faktum kvarstår att de har haft makt att styra sig tillvaro i högre grad än kvinnor.

Strukturer har inget eget liv på det sätt som de som kritiserar idén om patriarkatet på dessa premisser försöker få det till. En struktur utgör ett ramverk för vår existens i detta samhälle, våra handlingar, våra relationer och så vidare. Det är ingenting som styr oss rakt igenom, vi har fortfarande utrymme att välja, och män har detta utrymme mer än kvinnor eftersom de har mer makt. Att män gör ”dåliga” val och får ett sämre liv motsäger inte patriarkatet, lika lite som det göra det att kvinnor gör ”bra” val och därför får ett bättre liv. Att du lever i en struktur där du relativt sett har mer makt gör inte att du kan göra vad som helst utan att få konsekvenser, på samma sätt som kvinnors relativt sett mindre makt inte gör att de helt saknar inflytande.

Jag tänker att detta delvis hänger ihop med den retorik som ibland förekommer bland feminister, där en talar om ”patriarkatet” som något fristående från människorna i detta samhälle. Det kan ju vara relevant i vissa fall, men ofta säger folk ”patriarkatet” när det faktiskt handlar om faktiska mäns faktiska handlingar. Det är som om detta ”patriarkat” hade ett eget liv, som om det var någon slags intelligent kraft som bara råkar göra så att män får det bättre på kvinnors bekostnad, helt utan att faktiska män och kvinnor gör något särskilt. Detta är en väldigt problematisk uppfattning eftersom det osynliggör männens del i det hela; det talas bara om kvinnors utsatthet för detta ”patriarkat”. Det enda som syns är ett offer för ett abstrakt förtryck, kvinnans ”speciella” situation blir tydlig medan mannens situation och makt fortfarande anses irrelevant.

Typ såhär; det är patriarkatet som gör att män så ofta kommer undan med sexuellt våld, att skulden så ofta läggs på kvinnorna och så vidare, men det är faktiska män som utövar sexuellt våld. Det är patriarkatet som premierar heteromonogamin som relationsform, men det är faktiska män som ingår i dessa relationer och förtrycker sina kvinnliga partners. Detta måste också belysas, för patriarkatets upprätthålls av män som agerar på detta sätt.

I mina ögon är det ganska ointressant och män är lyckliga eller olyckliga, deras makt över mig blir inte mindre för att de själva lider av den. Oavsett hur olyckliga de är har det fortfarande makt i egenskap av män, och det är detta är feminism handlar om. Det är inte något allmänt livsförbättrarprojekt, utan det är en fråga om att förändra ett väldigt tydligt och specifikt förhållande i samhället, nämligen patriarkatet.

Självuppoffrande och själviskhet som premiss för omsorg.

Självuppoffrande och omsorg är något som feminister ofta har olika åsikter om. Vissa menar att dessa egenskaper, att kunna ge omsorg, är något väldigt fint hos kvinnor. Andra menar att det är någonting vi måste träna bort för att kunna likställas med mannen.

Detta samhälle r organiserat utifrån premissen att kvinnor ska ge omsorg billigt eller gratis, framförallt inom familjen men också i yrkeslivet. Samhället behöver denna omsorg, det är ingenting som bara ges vind för våg utan det är någonting som samhället behöver för att gå runt. Vi behöver närhet, kärlek, känslomässigt arbete och så vidare. Men så som samhället är organiserat är detta väldigt ojämlikt fördelat.

Jag tänker att förmågan att relatera till andra är väldigt viktig, men denna förmåga har blivit beslagtagen av patriarkatet. Vi har lärt oss att rikta in denna förmåga på män, för att kunna dalta med deras egon, istället för på oss själva och andra ickemän. Det är en fin egenskap, om den används rätt, men patriarkatet har gjort allt för att exploatera den.

Jag tänker också på självuppoffrande som idé, att det skulle vara fint att offra sig själv för andra, och att detta på sätt och vis är genomgående i patriarkatet. Eftersom det finns så få idéer om hur en skulle kunna ge till andra utan att bli utsugen så blir självuppoffrandet en given del av kärleken. Meningen är att en ska älska någon så mycket att en är beredd att lida för denne, att en är beredd att ge upp sig själv och leva för och genom den andra.

Jag tänker på den Valerie Solanas skriver om individualitet i SCUM:

Ett verkligt samhälle består av individer – inte bara medlemmar av arten, inte par – som respekterar varandras individualitet och privatliv och som samtidigt interagerar känslomässigt och mentalt med varandra – fria själar i fria relationer – som samarbetar med varandra för att uppnå gemensamma mål. Traditionerna säger att samhällets grundläggande enhet är familjen; »hippisarna« säger stammen; ingen säger individen.

Jag tycker mycket om det här sättet att se på individualitet. Det är inte en fråga om den liberala isolationen, men det är inte heller en fråga om självuppoffrande. Det handlar om att människor ska vara självständiga för att kunna vara med varandra, kunna relatera till varandra.

I de relationer jag har haft där det har funnits självuppoffrande med i bilden, alltså människor som inte känner sina egna behov och gränser och som därför hänger upp sitt egenvärde på någon annan, har det ofta varit svårare att få hjälp och stöd, eftersom det inte har kunnat ges på ett bra och ömsesidigt sätt. Till exempel när jag bara behövt stöd, men istället fått någon slags total självuppoffring som jag varken bett om eller behövt. Som om självuppoffrandet i sig var det jag eftersökte. Jag har varit på båda sidorna i dessa situationer, både gett saker och ting som egentligen inte eftersöktes för att jag trott att det var min plikt, och fått saker jag inte behövt men som sedan agerat som substitut till det jag egentligen behövde.

Det kan lätt bli så att en söker, eller tror sig söka, just självuppoffrandet i sig, ofta så har jag blandat ihop mina behov av stöd med att någon ska ”bevisa sin kärlek” genom att vara självppoffrande. Jag tänker att detta är ett ganska vanligt mönster; när en inte vet eller vill förstå vad en egentligen behöver så landar en lätt i att avkräva människorna i sin omgivning olika bevis på deras kärlek. Detta blir i princip alltid destruktivt, det är smärtsamt för dem som avkrävs bevis, och för den som får dessa bevis blir det så mycket mindre värt när det inte kommer av fri vilja utan har blivit avkrävt.

En annan grej i självuppoffrandet är att det skapar skuld, som håller kvar människor vid varandra. En känner skuld att fortsätta vara med någon för att den har offrat det ena och det andra för en. Det blir oviktigt om relationen i sig är bra eller inte, en blir tvungen att stanna med varandra för att ”hedra” det den andra har gett en, oavsett om det var något en faktiskt ville ha från första början. Denna ”skuld” gör sedan att människor klamrar sig fast vid relationer i något slags ursinnigt försök att rätta till saker och ting, istället för att lämna ett uppenbart hopplöst projekt. Och det ÄR svårt att lämna en relation där en upplever att en gjort stora uppoffringar, en vill bara inte medge att det varit förgäves.

Så som jag resonerar kring relationer nu är att jag vill försöka hålla mig såpass fri att jag kan lämna relationen när jag känner att den börjar bli dålig. Detta innebär till exempel att inte göra uppoffringar. Att inte göra uppoffringar innebär inte att inte ge stöd och hjälp, snarare att inte låta min tillvaro cirkulera kring någon annan, inte försöka ordna upp en annan människas existens. Jag kan ge stöd och hjälp, men jag kan inte ta ansvar för en annan människas problem.

Jag tror att detta i längden gör mig mer kapabel att faktiskt ge stöd, eftersom jag håller isär mitt eget behov av att bli behövd och binda någon till mig och den andra människans faktiska behov. Det är inte ovanligt att dessa två blandas ihop. Jag har både gjort det själv och varit med om att andra gjort det, till exempel genom att säga saker som ”jag kommer alltid finnas här för dig”, ”jag kommer hjälpa dig att må bra” och så vidare. Om jag ger stöd vill jag inte att det ska vara för att jag förväntar mig något annat tillbaka, utan för att det är en människa jag bryr mig om och vill finnas där för i den stunden. Detta bygger också på att jag inte upplever situationen som exploaterande, att jag känner att det jag ger erkänns för vad det är och inte förnekas, vilket män har en tendens att göra när det kommer till känslomässigt arbete.

Jag tänker att om människor jag lite mer själviska, i betydelsen att vi först och främst lever för och genom oss själv, har koll på våra gränser och behov, så skulle vi också kunna hjälpa varandra bättre. Ju bättre jag känner mig själv desto bättre kan jag vara till hjälp, eftersom den hjälpen jag ger inte innehåller något krav på motprestation eller tacksamhet på samma sätt som tidigare. Jag kan ge det jag har att ge och det jag vill ge, och jag kan välja att rikta denna förmåga mot människor jag bryr mig om istället för att rikta den mot någon heterorelation.

Att behöva ta skulden för mäns oförmåga.

En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.

Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.

Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.

Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.

Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.

Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.

Om att som kvinna bära mäns skuld och sorg i patriarkatet.

På sista tiden har jag tänkt på det här men män, skuld och sorg.

Ofta när jag pratar med män så upplever jag att de försöker söka skuldbefrielse hos mig. Typ att de ”biktar” sig om hur jobbigt det är att vara man, hur kassa män är, hur jobbigt det är med ”mansrollen” och så vidare.

Problemet är att detta utbyte inte är ömsesidigt. Det är jag som ska bära och förstå deras skuld och sorg. De kan och vill inte bära och förstå min sorg över att vara förtryckt i patriarkatet.

Jag förnekar inte att män kan känna sig trängda i patriarkatet, jag förstår att det måste vara pissigt att alltid behöva upprätthålla maktrelationer för att en är för rädd för äkta närhet, att inte kunna relatera till sitt känsloliv, att ha den där ständiga konkurrensen med andra män och så vidare. Men grejen är att detta inte är mitt problem eller ansvar.

Jag har hela mitt liv känt att jag ska passa upp på män och ta hand om deras känslor, och jag vill inte dessutom behöva göra det i min position som feminist. Jag vill inte att det faktum att jag är feminist gör att män söker sig till mig för att ~*prata om*~ sina känslor inför att vara man.

Problemet är att en som kvinna får bära all denna sorg som uppstår av att leva i ett patriarkat. Det är vi som får offra oss och arbeta ännu hårdare för att kompensera för det faktum att män och kvinnor inte kan ha genuina relationer eftersom det finns för mycket makt, förväntningar och så vidare emellan oss. Det är kvinnor som får försöka täcka över och förneka denna mur.

Resultatet av detta är att vi tvingas att ständigt ha förståelse för våra förtryckare, eftersom vi kan se att de också lider. Det anses fint att ha den här typen av förståelse, att förlåta, att vara den större människan. Men problemet är att en inte kan förlåta det som pågår nu, det leder bara till att det fortskrider. Vi kan inte förlåta mäns förtryck i samma sekund som det drabbar oss.

Innan vi kan förstå och förlåta måste vi kämpa, och den kampen måste vara kompromisslös. Den kampen får inte kompromissas med av vår längtan att förlåta och leva tillsammans.

Givetvis är mannen människa, givetvis lider han också i patriarkatet, men poängen är att detta saknar relevans. Det spelar ingen roll om mannen ”egentligen” är ond eller om han ”egentligen” vill det ena eller det andra, vad som kan konstateras är att det är det som hela tiden sker. Det finns ingen poäng med att försöka nå det mänskliga i mannen så länge vi lever i ett samhälle som gång på gång reproducerar dessa maktförhållanden.

Om vi accepterar premissen att män också drabbas av patriarkatet så borde det sant kärleksfulla inte vara att fortsätta upprätthålla det genom att dalta med honom. Det sant kärleksfulla är att krossa patriarkatet, och det kan inte göras genom ”förståelse” gentemot män eller befria dem från deras skuld i stunden.

Jag tror det är viktigt att vi fokuserar på vår egen smärta och sorg, vad patriarkatet och män i patriarkatet gör mot oss. Vi kan inte vara självuppoffrande i kampen för våra rättigheter.

Om att hantera utseendehets.

Jag har fått en del frågor om det här med utseendefixering och vad en gör åt det. I denna fråga an jag bara utgå från mig själv och mina egna praktiker. Jag anser inte att det finns något egenvärde i att till exempel sluta raka benen, men för mig har det varit viktigt.

När jag tänker på utseendefixering så tänker jag inte att det handlar om att ”älska sig själv” utan snarare att låta ens utseende ta så lite energi ur ens liv som möjligt, alltså att inte lägga tid på det om en inte vill, om det inte känns lustfyllt. Jag tror att det är väldigt svårt att ”tänka” sig ur sitt självhat, typ genom att ”peppa” sig själv och liknande. Att tränga bort känslor och tankar är väldigt svårt och skapar ofta ännu mer ångest, eftersom en börjar må dåligt över att en har dessa känslor/tankar. Ofta blir det att mer tid och energi går åt till dessa tankar, vilket ju är precis motsatsen till vad en vill.

Jag hade själv väldigt mycket ångest över mitt utseende tidigare men har nästan blivit kvitt det hela nu. Det enda som har fungerat för mig är att fuska tills det funkar, alltså att agera som om jag inte brydde mig tills jag faktiskt inte bryr mig så mycket längre. En kan ha vissa tankar och känslor och acceptera dem utan att agera på dem eller göda dem. När en inte göder känslor och tankar så blir de mindre med tiden.

Jag har tagit steg efter steg, typ slutat att nedvärdera mig själv inför andra, slutat sminka mig, slutat raka mig, slutat banta/väga mig och så vidare. Det har varit en lång process, och jag har försökt att inte pressa mig själv till att sluta med det ena eller det andra utan tagit det som det kommer.

Ibland kan det vara jobbigt att typ ”bestämma sig” för att sluta med det ena eller det andra, just för att en då känner sig misslyckad om en inte lyckas. Därför tror jag att det kan vara bra att släppa pressen på sig själv lite genom att typ testa lite istället. När jag slutade raka mig handlade det mest om att jag inte orkade syssla med det, det var vinter och det fanns ingen som kunde se mina ben, så jag slutade och började helt enkelt inte igen. Det var väldigt smärtfritt, jag funderade inte så mycket på saken helt enkelt. När jag väl började visa benen igen hade jag normaliserat det såpass mycket att jag inte brydde mig särskilt mycket om vad andra tänkte om det.

Jag tror att en bra början kan vara att exponera sig själv för så lite av det som skapar komplex som möjligt. Typ att inte läsa tjejtidningar, att inte ha så mycket speglar i sin omgivning. Själv har jag inga speglar utöver en liten i badrummet, och det har verkligen gjort stor skillnad. Jag märker direkt när jag är i en omgivning med mycket speglar att jag börjar tänka på det. Försök att inte gräva ner dig i tankarna alltför mycket. Typ, det är stor skillnad på att kolla sig i spegeln och känna sig ful och på att liksom stå framför den och ”gotta” sig i det. Försök att distrahera dig från tankarna. Det går trögt i början, dessa tankar och känslor sitter sjukt hårt i ens självbild och det är inte något konstigt med det.

Ofta kan det också handla om vilken omgivning en befinner sig i. Det finns väldigt olika sätt att prata om utseende och så vidare i olika kretsar. Vissa pratar väldigt mycket om sådant, och då är det svårt att inte dras med och börja själv. Det är tyvärr många gånger det inte respekteras att någon inte vill höra på den typen av snack.

Jag släppte väldigt mycket av min utseendefixering när jag bodde i Bryssel ett år och hade väldigt lite umgänge med män, och inga romantiska relationer. Det gjorde att jag inte tyckte att det kändes lönt att bry sig om att till exempel raka mig. Det gjorde att jag kunde börja vänja mig vid att vara mindre fixad innan någon annan kunde ha en åsikt i frågan, och när jag väl började ha relationer igen hade jag vant mig såpass mycket att det kändes irrelevant vd någon annan tyckte. Alla har ju såklart inte dessa möjligheter, men det kan ändå vara en bra idé att fundera på om det finns några personer i ens omgivning som spär på de här tankarna.

Även fast jag inte brytt mig särskilt mycket på ett tag så märker jag att jag lätt hamnar i sådana tankegångar i vissa sammanhang. För mig är det främst när män typ ”raggar” på mig och liknande, jag blir lätt väldigt självmedveten. Skillnaden är att jag kan skaka av mig det mycket lättare när jag väl är borta ur det sammanhanget, eftersom jag förstår vad det handlar om.

För mig har det hjälpt mycket att se detta som en fråga om sammanhang snarare än som en fråga om hur jag är. Det gör att jag slipper känna skuld för att jag är för utseendefixerad och liknande, och att jag kan fokusera på det jag faktiskt har möjlighet att förändra. Jag kan (i viss grad) välja att inte umgås med personer som göder dessa tankar, att inte omge mig med föremål eller kultur som ger mig komplex, att inte ägna mig åt aktiviteter som gör mig självmedveten och liknande. Jag kan däremot inte välja att bara ”älska mig själv” från ingenstans, det är inte möjligt att styra tankar på det sättet och det skapar mest ångest att försöka.

Män har inget emot att ses som idioter.

Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.

Om rätten av begära, den patriarkala födslorätten och våld.

Jag har ju skrivit om det här med makten att begära tidigare:

Detta är vad jag skulle vilja kalla sexuell makt; att ha möjligheten att ta initiativ utan att bli straffad för det, att kunna sätta upp ”spelplanen” så att säga. Även om kvinnan till slut säger nej så är det mannen som styr hela processen, och detta är makt. Makt är inte att ha total kontroll över en situation, men att kunna kontrollera förutsättningarna i någon mån och att själv kunna välja när en ska lämna situationen och avgöra sitt eget agerande. Den här typen av makt har män i romantiska relationer. Jag skulle vilja formulera detta som makten att begära. Att ha makten att begära är att vara den som bestämmer om det ens finns någon relevans av en relation från första början, att vara den som kan ta initiativen utan att det anses fel, att vara den som kan gå omkring i världen och tänka på andra människor som potentiella erövringar. Detta är mäns makt.

Och jag har utifrån det här funderat lite på mäns reaktioner när de ”förvägras” kvinnor.

Män har i patriarkatet en slags ”födslorätt”; de har – enbart i egenskap av att vara män – rätt till makt och kontroll över kvinnor. Det är så att säga det det innebär att vara man i ett patriarkat, det innebär att en har denna rättighet. Eftersom det är en rättighet kan mannen bli arg är han ”förvägras” detta. Motsatsen, att en kvinna skulle bli förbannad för att hon förvägras tillgång till en man, är otänkbar.

Grundtillståndet för mannen är att han förtjänar kvinnor just för att han är man, det räcker med att han inte gör något direkt fel. Han tänker sig inte att det är relevant att kvinnorna ska få ut något särskilt av att ha en relation med honom, utan ser det snarare i termer av att han inte aktivt beter sig på ett sätt som gör honom oförtjänt av en relation. Många kvinnor internaliserar också den här idén genom att resonera i termer av att ”han är så snäll” och liknande, utan att sätta något större värde vid att de ska ha en relation som får dem att må bra, att utvecklas.

Jag tänker att denna föreställning är någon slags kärna när det kommer till mäns våld i detta samhälle. Eftersom de känner sig berövade på sina rättigheter när de inte får tillgång till kvinnor på det sätt de önskar, till exempel när kvinnan de lever med (”deras kvinna”), inte glatt underkastar sig alla deras nycker, så blir det ”naturligt” att ta till våld. Våld är något en tar till när en upplever sig ha legitimitet till det, och eftersom mannen uppfattar situationen som att hans legitima anspråk inte har besvarats så är våld ”möjligt”. Våld hade inte varit ”möjligt” på samma sätt om han inte hade ansett sig ha någon legitimitet i grunden. Visst hade rent fysiska våldshandlingar kunnat förekomma, men de har inte samma betydelse om personen som begår dem inte kan stå fast vid sina anspråk och kunna hävda sin ”rätt” genom upprepade våldshandlingar. Att kunna använda våld som maktmedel bygger på att en själv uppfattar våldet som legitimt, så att en kan framhärda i det. Det är därför mäns våld är så skrämmande, för att det uppfattas som legitimt av dem själva och därför obehindrat kan användas för att få det de vill ha.

Detta hänger såklart ihop med makten att begära; eftersom män tänker sig att deras anspråk är legitima så kan de obehindrat formulera dem, för att sedan söka efter att få dem tillfredsställda med vilka medel som nu står till godo. De kan formulera dessa anspråk eftersom de vet att de också har en legitim rätt att sträva efter att tillfredsställa dem. Det blir meningsfullt för dem att göra dessa anspråk, att formulera dessa begär, eftersom de kan agera på dem.

Kvinnor kan ha önskningar i sina relationer, men de upplever inte att de har en naturgiven ”rätt” till att få dem tillfredsställda. Därför reagerar de snarare med anpassning och resignation, alternativt tacksamhet om önskningarna blir uppfyllda. Att aktivt använda våld som ett kontrollmedel för att få något en har en naturgiven rätt till är inte på samma sätt något som kvinnor kan göra gentemot män. Det förekommer säkert, men det ingår inte i hur kvinnor generellt lär sig att förhålla sig till världen.

Angående att ”ångra” sex.

Det finns en idé om att kvinnor ofta ”ångrar” sig efter sex med män, något som används för att ”bevisa” att det förekommer en massa falska anklagelser om våldtäkt. Ungefär som om kvinnor som ångrar sig i regel anmäler männen ifråga för våldtäkt, ungefär som om det inte låg närmare till hands att lägga skulden på sig själv.

Jag har absolut varit med om att ångra sex och omvärdera det i efterhand. Hur kommer detta sig? Det handlar om vilken syn jag har och har haft på min egen sexualitet. Jag ska förklara:

Som kvinna lär en sig att se sig sexualitet som en handelsvara, något en ska använda för att få olika tillgångar män sitter inne på eller tros sitta inne på i detta samhälle; trygghet, bekräftelse, närhet, kärlek, social status och socialt erkännande och så vidare. Som kvinna lär en sig att en första ska ge, för att sedan hoppas på att få tillbaka.

Det är på dessa premisser mycket sex äger rum i detta samhälle. Detta är inte min personliga erfarenhet, utan det finns många kvinnor som beskriver samma förhållningssätt till sin egen sexualitet. Att vara alienerad inför sig egen kropp och sina begär, för att en har lärt sig att de ändå inte är relevanta för ens existens i detta samhälle. Att begära njutning för njutningens egen skull har för mig varit väldigt fjärran. Det har alltid varit ritualiserat.

Jag har aldrig lärt mig att ha sex för min egen skull, för att jag uppskattar sexet i sig, utan det har alltid handlat om något annat. Det har handlat om ett utnyttjande jag själv har gett mig in i, i hopp om att kunna få någon slags kompensation, ty det är genom detta jag får en plats i detta samhälle.

Utifrån detta tycker jag att det är föga förvånande att en kan ångra sex som har skett ”frivilligt”, men problemet är knappast att en ångrar sig utan snarare att en hade sex av fel anledningar från första början. Den så kallade ”frivilligheten” är villkorad av att leva i ett samhälle där sex har en såpass stor symbolisk innebörd.

På ett sätt ångrar jag nästa alla mina sexuella erfarenheter med män, för jag kan se att de inte var ömsesidiga. Det innebär inte att jag tycker att de ”våldtog” mig i någon enkel mening, snarare handlar det om att det samhälle inom vilket detta ”sex” har ägt rum helt enkelt omöjliggör ömsesidighet. Jag använde min sexualitet för att få något jag inte kunde få, eller som visade sig vara något helt annat än det jag verkligen behövde när jag väl fick det.

När män pratar om att kvinnor ”ångrar” sexuella erfarenheter så är det alltid med undertonen att kvinnor är så himla virriga och opålitliga, ungefär som om det inte fanns någon bakomliggande struktur eller mönster i det hela, ungefär som om det inte gick att ta hänsyn till eller förändra. Ungefär som om det inte fanns någon anledning till att kvinnor ofta gör saker med och mot sina kroppar som de egentligen känner obehag inför. Detta är såklart en oerhört tragisk effekt av patriarkatet, men många män föredrar uppenbarligen att bara ”köra på” trots att de uppenbarligen är medvetna om att det finns en risk att kvinnan kan komma att ”ångra sig” efteråt. Sympatiskt!

Twitter 8/11. Manstillvänd feminism.

Det deppigaste med manstillvänd feminism är ju att de faktiskt tror att vi behöver män för vår frigörelse. Typ ”men många fler lyssnar ju på män och därför är det viktigt att män är feminister”. Helt gett upp hoppet på att det skulle kunna vara på ett annat vis, att kvinnor skulle kunna ta plats på sina villkor.

Kvinnor utför merparten av jordens arbete, vi håller ihop relationer, föder familjer, vi BÄR mänskligheten. Klart som fan vi klarar oss. Män är så hopplöst beroende av oss och för att dölja detta faktum så har de lurat i oss att motsatsen råder. Ja, många kvinnor är idag utelämnade åt sina män, men det är resultatet av en maktrelation inte för att män faktiskt bidrar med något. Vi måste skilja på vår individuella utsatthet inom ramarna för ett patriarkalt system och vårt egentliga beroende som grupp.

Kvinnor är så inpräntade i idén att deras existens hänger på män att det är svårt att se en feministisk frigörelse utan män. Jag tror att det är grundläggande för all feministisk kamp att bryta denna idé, att se i vilken grad män faktiskt behöver oss, inte tvärtom. Och att sedan skapa en praktik där vi bryter oss loss från det individuella beroendet och lever för och genom varandra istället.

Därför jag är så trött på tjat om mäns plats i feminismen hit och dit. Visst var med om ni vill, men vår frigörelse beror fan inte på er. Jag ser det som oerhört viktigt att aldrig någonsin befästa idén om att feminismen på något vis skulle _behöva_ män. Det finns en stor och viktig skillnad på att aktivt utesluta män och på att inte ha med dem i beräkningen. Jag räknar inte med att män någonsin ska göra något annat än att vara en fet bromskloss, om de nu skulle bevisa motsatsen är det en bonus. De män som deltar i kampen gör det dessutom sällan på eget bevåg, de är aldrig drivande.

Så fort vi accepterar idén om att mäns deltagande är nödvändigt så blir feminismen manstillvänd, den anpassar sig efter patriarkatet. Vi bygger vår kamp på det patriarkala antagandet att kvinnor inte är kapabla att göra något av sin existens, att vi är dömda till beroende. Att den enda kamp vi skulle kunna föra är den för bättre villkor i underkastelsen, aldrig för frigörelse.

Svar på kommentarer, vecka 45.

Lite svar på kommenterar.

Jag har själv också levt heterosexuellt/enbart agerat på hetersoxuellt begär i hela mitt liv, men jag resonerar precis som du när det gäller både den politiska dimensionen och mitt eget psykiska välbefinnande. Jag känner att jag har farit så oerhört illa av den heteromonogama normen. Tror samtidigt att många tkr att detta sätt att resonera är problematiskt eftersom de anser att en där med även ger legitimitet åt den konservativa föreställningen att homosexualitet är ett ”val”, en ”livsstil” och därmed går att ”bota”. Jag anser att vi måste kunna tala om all sexualitet som konstruktioner utan att gå med på den konservativa/homofobiska diskursen.

Detta är en sånt resonemang som många försöker föra för att ”bevisa” att jag är en dålig person som inte tror att folk i allmänhet är så heterosexuella som de tror sig vara. För mig är det en självklarhet att sexuella begär formas av samhället; idén om att just sexualiteten skulle var något essentiellt hos människan ter sig absurd. Varför skulle just sex vara det?

Nå, givetvis är det stor skillnad på att gå från hetero till homo än tvärtom, eftersom vi lever i ett heteronormativt samhälle. Varför skulle folk gå omkring och inbilla sig att de har homosexuella begär? Dessa begär är ju uppenbarligen inte lika accepterade. Kanske max att de är en ”kul grej”, ett litet ”experiment”, men det är inte som att folk får rum att organisera sitt liv utifrån samkönade begär.

Vidare; jag är inte emot heteronormen främst för att ”alla ska få göra som de vill”, utan för att jag tycker att det heterosexuella sättet att organisera relationer, samhället och så vidare är skräp, även för de med heterosexuella begär. Jag skiter väl i vem folk ligger med, jag är intresserad av hur vi bygger våra familjer, vår tillvaro och så vidare utifrån relationer.

Jag tror att jag har valt som du, men typ ”tvärt om”. Jag Jag identifierar mig som flata och har bara levt med kvinnor, men jag tror att i en bättre värld hade jag kanske kunnat vara bisexuell (eller snarare, det hade inte spelat någon roll vilken ”kön” jag valt att leva med). Jag är medveten om att jag gjorde ett val vid typ 14-15 att inte tända på män, eller snarare, jag upplevde att det var omöjligt eftersom jag upplevde att ”mansrollen” var så sjukt avtändande, det och att män liksom hade makt över kvinnor.

Jag tänker också lite såhär. Jag har liksom inget emot män som sådana, men känner mig väldigt uppgiven inför tanken på att kunna ha relationer med dem. Det handlar inte så mycket om deras ”personligheter” eller liknande utan om deras position i förhållande till mig. Oavsett hur snälla/bra/fina/medvetna de är så kommer det faktum att jag, i ett patriarkat, får samhällelig bekräftelse genom relationer med män att kvarstå, och detta kommer att sätta mig i underläge.

Givetvis skull jag vilja leva i ett samhälle där jag slapp tänka såhär, men så ser det inte ut idag och jag har inget intresse av att offra mig själv för att jag tycker att det är ”fel med fördomar mot män” eller liknande. Det är ju inte som att jag kommer få något stöd när jag återigen blir skadad i en relation till en man, då kommer det låta ”men varför blev du ihop med honom då????”. Mmm, en måste älska denna dubbelbestraffning!!!

Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget
Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.

Jag tänker att män förändrar eller pratar om att förändra ”mansrollen” för att förflytta fokus från det faktum att män sitter på den sociala och ekonomiska makten i detta samhälle. De försöker få det till att om deras ”roll” förändras så kommer det att vara mer okej att de har det, eftersom de kommer vara ”snälla” mot dem de har total makt över.

Det är väl ”bra” om patriarkatet blir mer bekvämt (inte för att jag tror att det kommer vara resultatet, men men), men det är knappast något ”feministiskt” i detta då feminism handlar om att bekämpa mäns makt och inte mäns brukande av denna makt. Vidare; denna makt kommer sannolikt att missbrukas.

Pratet om ”mansrollen” och hur den ska förändras får frågan att handla om hur enskilda män använder detta övertag. Det ger ett utrymme för individuella män att framstå som mindre förtryckande genom att ta avstånd från attribut som generellt förknippas med ”mansrollen”, typ sport eller kött eller liknande. Men faktum kvarstår att alla män, även normbrytande sådana, tjänar på att vi lever i ett patriarkat eftersom det ger dem makt, handlingsutrymme och så vidare. Det kommer alltid att vara problematiskt att inte se detta.

Att göra feminismens politiska krav på social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet till en fråga om mäns personligheter är jävligt problematiskt. Feminismen är en politisk rörelse, inte ett program för mäns personlighetsförbättring.