feminism – Sida 5 – Fanny Åström

Angående ”politisk lesbiskhet”.

Jag blir ibland ”anklagad” för politisk lesbiskhet, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att jag gått från heterorelationer jag försökt göra ”jämställda”, till insikten om hopplösheten i projektet och sedan till att ha en lesbisk relation. Jag skriver också mycket om att leva för och genom kvinnor, och ser heterosexualitet som en livsstil snarare än en läggning. Jag antar att det lätt framstår som att jag framförallt har en relation med en kvinna för att jag hatar män.

Jag tänker såhär: jag önskar att jag inte hade behövt gå igenom alla dessa kassa heterorelationer innan jag kunde ha en relation med en kvinna. jag önskar att jag inte hade behövt lära om allt det jag lärt mig att begära. Jag önskar att jag inte hade behövt tampas så mycket med min vilja att vara lyckat heterosexuell och så vidare. Nu var det tyvärr inte så för mig. Att begära kvinnor kom inte ”naturligt” för mig, utan det var något jag var tvungen att sakta sakta gräva fram bakom ett stort jävla berg av inlärd heterosexualitet.

Icke desto mindre var det så det förflöt för mig. Jag var tvungen att vada genom skiten för att komma framåt, jag var tvungen att se med mina blotta ögon att det inte fanns något män kunde ge mig.

Jag skulle kunna säga att jag aldrig var kär i eller tänd på männen jag var med, vilket inte vore en lögn rakt igenom. Jag begärde dem inte för att jag ville ha just dem, jag begärde det erkännande som de kunde ge mig. Jag fick inte ut något av relationerna med dem, jag vara snarare hetsad in i ett djupt känslomässigt beroende. Jag har aldrig känt den typen av begär, trygghet, närhet och kärlek jag känner i min nuvarande relation inför en man. Jag skulle kunna säga att jag varit lesbisk hela tiden för att verka mer autentisk, men jag känner inte att det är relevant för att beskriva min situation. Jag har levt heterosexuellt, nu lever jag lesbiskt. Mina relationer med män var ”sanna” på det viset att de var betydelsefulla för mig.

Att vara lesbisk för mig är inte ett politiskt beslut i sig, däremot var det politisk analys som gjorde att jag kunde komma i kontakt med det begäret. Jag var tvungen att först dekonstruera heterosexualiteten, innan jag kunde fundera på vad alternativet var. Jag var tvungen att hata män innan jag kunde älska kvinnor. Detta gör att min lesbiskhet på sätt och vis är manstillvänd, det vill säga att den definieras i förhållande till män. Jag önskar att det inte var så, men för mig har det varit den enda vägen. Samtidigt så är det så att jag mer och mer börjar älska kvinnor som sådana, inte för att de är bättre än män. Jag ser manshatet som ett steg i processen snarare än grunden i min nuvarande situation.

Jag skulle inte plåga mig själv i relationer jag inte ville vara i för att det var ett politiskt val. Samtidigt så tror jag att strukturell analys är nödvändig för att kunna se vad en faktiskt ger upp som kvinna i heterorelationer. Jag tror att det är nödvändigt att förstå varifrån vissa drifter och begär kommer för att kunna se förbi dem. Därför pratar jag om relationer som politiska val. Inte för att en bara kan ”bestämma sig” en dag, utan för att det är ett politiskt val vad en väljer att se och förstå och vad en sedan väljer att göra av dessa insikter.

Men vissa antar att mina relationer med kvinnor är mindre autentiska för att jag kommit fram till dem på det här sättet. Detta tycker jag är konstigt, eftersom det politiska och det personliga alltid är sammanvävt. Jag har kommit till politiska insikter genom personliga erfarenheter, och sedan har jag skaffat mig andra personliga erfarenheter när jag försökt organisera mitt liv utifrån dessa politiska insikter. Det är inte som att jag en dag bara råkade läsa en text om att det är bättre att vara flata och sedan blev det, utan det har varit en process bestående av både känslomässigt arbete, personliga insikter och politisk analys som lett fram till andra sätt att förhålla mig till mig själv och mina relationer. Jag tycker det är konstigt att tänka att något skulle vara mer sant bara för att en ”känner” det från första början. Om jag hade varit helt tillfreds i mina relationer med män hade jag ju inte gjort denna resa, alltså ”kände” jag också någonting. Jag hade bara inte orden för att förstå det. Dessa ord har jag fått från feminismen.

Att utnyttja en människa en har en relation med i några slags politiska syften är dock patriarkalt, och jag skulle aldrig få för mig att tänka så kring mina relationer. Jag har de relationer jag har för att jag tycker om människorna som ingår i dem, inte av ren princip. Men sedan jag lärt mig att förstå mina relationer ur ett feministisk perspektiv så har det blivit alltmer uppenbart att män inte har något att erbjuda, eftersom det som drog mig till dem innan har förlorat sin glans. Detta har gett mig så otroligt mycket i livet, och jag önskar att fler fick göra samma resa. Därför tänker jag fortsätta att prata om sexualitet som någonting som kan förstås politiskt, helt enkelt för att detta har varit det sätt som har fungerat för mig.

Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp.

Eftersom denna blogg primärt är en manshatarblogg så tänker jag att det lätt framstår som om jag tycker att relationer med kvinnor och ickemän är guld och gröna skogar, vilket inte är så konstigt. Jag tänkte på detta igår när jag läste SCUM-manifestet:

Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad. Först och främst av vänner som prioriterat bort mig för män de har haft relationer med, ett misstag jag själv gjort många många gånger. Både genom att ge dem mindre tid, men också genom att använda vänskapen som en avlastningsyta för att prata om mina relationer med män eller genom att bli såpass trasig av relationer med män att jag inte kan ta ansvar för hur jag beter mig mot mina vänner. Detta är stora sorger i mitt liv.

Jag tänker att en i ett patriarkat internaliserar en väldigt sjuk syn på relationer. Eftersom kärleksrelationer snarare handlar om makt och underkastelse än trygghet, närhet och kärlek så skapar detta en slags norm i hur vi ska förhålla oss till andra människor. Jag tänker också att vi är alienerade inför oss själva och våra verkliga behov, och att detta inte är något som kan stängas på och av.

Feministisk analys av relationer har för mig gjort väldigt mycket mer än att komma fram till att män är värdelösa att ha relationer med. Det har också fått mig att tänka väldigt mycket på överordning och underkastelse, integritet, makt och ansvar. För att kunna ha bra relationer, oavsett med vem, så krävs det att en är i kontakt med sig själv och sina behov. Att en har insikt om vad en behöver i relationer och integritet nog att upprätthålla detta. Att en inte ingår i relationer en inte har förmågan att ta ansvar för och så vidare.

Integritet är grundläggande. Integritet i sina relationer kan en få om en inte hänger upp sin känsla av egenvärde på relationer, om en inte känner att en behöver ha en relation för att känna sig värdefull. Om en har denna integritet så kan en vara mer medveten kring vilka relationer en ingår i, vilket både hindrar en från att bli utnyttjad och att utnyttja andra. Jag har många gånger gått in i relationer som jag egentligen inte fått ut särskilt mycket utav, eller ingått i relationer på premisser som inte passar mig, för att jag saknat den här medvetenheten. Detta har lett till att jag använt relationen på sätt som varit destruktiva både för mig själv och andra, till exempel för att få bekräftelse. Nu upplever jag mig som att jag har betydligt bättre koll på mina behov, jag kan lättare sortera ut vilka begär och drifter som är positiva att tillfredsställa och vilka som skulle vara destruktiva. Jag kan längta efter och fantisera om något, men ändå veta att det egentligen skulle skada mig om jag gav efter.

Jag tänker också på underkastelse: ofta i relationer underkastar jag mig, helt enkelt för att jag tycker att det är så jävla jobbigt att ta ansvar för mig egen existens och mina behov. Jag tycker att det är så förbannat svårt att stå upp för dem, ofta vet jag inte ens vad det är för behov, eftersom jag aldrig utforskat dem. Jag har ju lärt mig att jag ska leva mitt liv för och genom andra. Grejen är att det är väldigt svårt för motparten att göra något åt att en person underkastar sig. En kan såklart undvika att utnyttja maktövertaget det ger en, men om någon ständigt anpassar sig efter vad en vill (eller vad de tror att en vill) så är det svårt att komma ur. Jag tänker att det är ett ansvar jag har både gentemot mig själv och i relationer att inte underkasta mig på det här sättet, och det hänger ihop med att bygga upp min känsla av egenvärde.

Detta har varit nödvändigt för att kunna bygga bra relationer även med kvinnor och ickemän. Det handlar alltså inte bara om könet på de som ingår i relationen, utan om i vilken grad en lyckats hantera de destruktiva relationsmönster som patriarkatet präntat in i en. Detta är en process som tar tid, jag har gjort en massa misstag och kommer troligen göra en massa fler. Men det blir bättre, det blir det verkligen. En lär sig väldigt mycket av att försöka bygga kärleksfulla, ärliga relationer. En lär sig mycket om sig själv och andra, om sina begränsningar och behov.

Men då kärlek inte kan blomstra i detta samhälle finns det såklart begränsningar för ens relationer, hur mycket en än försöker. Det går helt enkelt inte att leva för och genom varandra, att finnas där för varandra, på det sätt en skulle vilja. Det är inte möjligt, för om en gör det så går en själv under. Det finns för lite skydd i samhället för att en ska kunna ge sig hän. Det är därför feministisk kamp är nödvändig, och det är därför vi måste försöka leva för och genom varandra redan nu. Även om det är svårt att ha ärliga relationer med kvinnor och ickemän så måste vi försöka, eftersom det i sig utgör en kamp. Det är en kamp mot patriarkatet inom oss och mot vårt beroende av män. För trots att vi såklart kan skada varandra, så är det männen som är vår motpart i patriarkatet. Det är männens herravälde som måste störtas. Det är upp till oss att strukturera våra relationer på ett sätt som möjliggör detta. Det är upp till oss att försöka göra något vackert trots de oerhört dåliga förutsättningar vi har i detta samhälle.

Jag drömmer om att leva för och genom mina systrar. Jag drömmer om ett samhälle där kärlek kan få blomstra fritt. Ett samhälle där relationer inte struktureras efter makt, överordning och underkastelse. Ett samhälle där vi kan ge varandra allt, utan att för den sakens skull gå under. Ett samhälle där vi slipper vara så små och ensamma, där vi har gemensam styrka.

Vänner som försummar en på grund av kärleksrelationer.

Fick denna fråga på ask:

tips på hur en hanterar nära vänner som försummar en pga förlorad i kärleksrelation, överseende?

Jag tycker detta är en svår fråga. Å ena sidan har jag själv varit vännen som blivit försummad och vet hur svårt det är och ont det gör. Å andra sidan har jag själv varit den som isolerat mig i en parrelation och försummat andra.

Att inte ställa krav på sina vänner att de ska ombesörja ens relation kan vara problematiskt för ens integritet. En ska inte behöva ta vilken skit som helst. Samtidigt tror jag att denna isolation många gånger sker ofrivilligt från den andra partens sida.

Till exempel: i många relationer så förekommer det att den ena försöker kontrollera den andres sociala liv och begränsa umgänget med till exempel vänner, till exempel genom att förutsätta att en ska umgås, genom skuldbeläggande, genom att nedvärdera vännerna och så vidare. Detta är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen som förekommer i misshandelsrelationer.

I den relation där jag isolerade mig som mest från annat socialt umgänge blev jag ständigt utsatt för pikar om hur oduglig jag var socialt vilket gjorde att mitt självförtroende sjönk i botten och jag knappt vågade umgås med folk utan min partner. Jag var helt enkelt övertygad om att jag var illa omtyckt. Jag mådde också dåligt av relationen vilket gjorde att jag hade väldigt lite ork. Det hade varit jättebra för mig om mina vänner hade varit mer på mig om att umgås då. Jag förstår att de inte orkade eftersom jag sa nej så ofta, men det var för att jag var så himla övertygad om att jag inte var kapabel till socialt umgänge.

Jag tror generellt att det är viktigt att visa att en finns där för sina vänner, men jag förstår om en inte orkar för att en själv känner sig sviken av dem. Försök tänka att det inte är personligt utan att det handlar om att patriarkatet är starka grejer.

Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.

Patriarkal vetenskap är också ideologisk.

Fick en kommentar från ”Denniz” under mitt inlägg om genusvetenskap:

Det jag, trots min primitiva manhjärna, lyckades tolka av din krönika är att genusvetenskap fungerar som en nödvändig motvikt mot den ”traditionella” vetenskapens naturliga jävighet gentemot kvinnor och könsmaktordningar. Vetenskapen har en klar metodik och den bejakas noga av alla som sysslar med det och behöver ingen matriarkal censurorganisation som kontrollerar att dess upptäckter och teorier stämmer överens med en specifik politisk livssyn. Det är totalitärt tänkande och extremt obehagligt att ni (genusvetare) öppet erkänner att ni vill använda ert inflytande i den vetenskapliga processen för att propagera för er livssyn.
Genusvetenskapen är inte bara ”flummig” utan rentutsagt ovetenskaplig. En ideologiskt baserad vetenskapsgren är en oxymoron. Kalla det vad det egentligen är: feministisk propaganda maskerad med ett vetenskapligt klingande namn. Religösa evangelister håller på med samma typ av nonsens i USA, där man omvandlat kreationism till ett mer vetenskapligt klingande ”intelligent design”.

Så jag gjorde en liten illustration till ”Denniz” ära som han kan använda nästa gång han vill förmedla sina åsikter om genusvetenskap:

Människor som på allvar tror att vetenskap är ”objektiv” och inte färgas av forskarens värderingar är verkligen dumma i huvudet och verklighetsfrånvända. Likaså människor som tycker att något blir mindre ”vetenskapligt” för att en forskar på saker som har politiska implikationer. Det är verkligen korkat.

Att det finns ett patriarkat är inte en fråga om enbart ideologi, det är något vi kan observera. Sedan får en själv dra slutsatser utifrån denna information. Det faktum att kvinnor är förtryckta är i sig inte feministiskt. Sedan är det såklart så att varje människa med minsta lilla vett i skallen utifrån detta faktum drar slutsatsen att världen borde förändras, och det är väl just det som skrämmer ”Denniz” med genusvetenskap. Han inser klart och tydligt att om människor får insikt om hur världen ser ut, då kommer de också att vilja förändra den.

Vem är kvinna/man?

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad avgör vem som är man och vem som är kvinna i din politiska analys? Vem är i kategorin kvinna på vilka grunder, och vem är i kategorin man på vilka?’

Detta är en intressant och viktig fråga som verkligen skapat mycket debatt och förvirring inom feministisk teori. Jag kan inte säga att jag har något perfekt svar, men typ såhär brukar jag tänka:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.

Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag intresserar mig för dessa kategorier eftersom jag intresserar mig för feministisk kamp, inte för att jag tycker att det är meningsfullt i sig att dela upp världen i kvinnor och män. en kan tydligt se att dessa kategorier inte är meningsfulla, eftersom de inbördes skillnaderna är mycket stora. Däremot kan en se att det finns en grupp som konsekvent underordnas med avseende på kön. En kan se att kön är en viktig faktum i hur vi organiserar vårt samhälle, och att kategorin ”kvinnor” är underordnade i detta. Exakt vad som definierar en enskild ”kvinna” är svårare att säga, och frågan är om det ens är meningsfullt att göra en sådan definition. Kvinna/man är patriarkala kategorier som vi i dag helt klart måste förhålla oss till både individuellt och politiskt. Detta innebär dock inte att vi behöver befästa dem ytterligare genom att ”definiera” dem.

När jag säger ”jag är kvinna” så är det inget jag finner inne i mig, det är snarare ett konstaterande av min situation så som jag finner den i detta samhälle. Jag kan helt enkelt klart och tydligt se att ”kvinna” är ett relevant ord för mig när det kommer till att beskriva min verklighet. Jag ses som kvinna, jag förtrycks som kvinna och så vidare. Detta gör att jag i en feministisk kontext beskriver mig själv som kvinna, eftersom det på ett meningsfullt sätt speglar min position i patriarkatet. Däremot är ”kvinna” inte någon stark del av min identitet i andra sammanhang, det är en av många kategorier jag befinner mig i i detta samhälle.

Kategorin ”kvinna” är för mig något ofrivilligt som tvingas på mig, men när den väl gjort det är det en kategori min analys och kamp utgår ifrån. Precis som alla andra kategorier jag befinner mig i i detta samhälle. Det är inte jag som har valt att kategorisera mig, hade jag fått välja hade jag bara varit och inte brytt mig om vilket ”kön” jag tillhörde. Jag hade bara begärt de jag ville begära, varit intim på de sätt jag ville var intim och så vidare.

Jag kan i givna situationer konstatera att någon innehar positionen ”man” gentemot mig, om i sådana fall behandlar jag också den personen som ”man” politiskt. Detta innebär inte att jag anser att personen ”är” man, eftersom jag inte tycker att kön är någon essensiell inneboende egenskap hos en person, men däremot att det är en terminologi som är meningsfull att använda för att beskriva en given situation.

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:

Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?

Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.

Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.

När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.

Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.

Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.

Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.

Idén om en ”enig” feminism är absurd.

Ställde en fråga till ett konto som utger sig för att vara feministiskt, men ägnar sig åt att hänga ut feminister som de anser vara för hatiska:
Symptomatiskt för så kallade ”feminister” som motarbetar manshat, att de inte gör något annat. Sorry, men det spelar ingen roll hur mycket du ”definierar” dig som feminist, bedriver du inte kamp mot patriarkatet kan du inte uttala dig om hur andra ska göra detta. Internkritik är någonting som bedrivs just internt, och den som inte agerar feministiskt kan inte göra anspråk på att bedriva sådan. Ens feministiska engagemang kan inte enbart bestå av internkritik.

Projektet är för övrigt meningslöst; det kommer alltid att finnas feminister som hatar män. De feminister som vänder sig emot detta kan antingen lägga sitt fokus på att försöka slå ner något som aldrig kommer att försvinna eller kämpa mot patriarkatet med metoder de själva finner konstruktiva.

Idén om en ”enig” feminism är absurd. Den som har problem med metoderna som används borde fokusera på att ta fram och använda egna, inte klaga. Men troligen är de bakom kontot inte särskilt intresserade av någon kamp mot patriarkatet alls.

Om att ”bevisa” patriarkatet.

Ibland tycker folk att en ska ”bevisa patriarkatet”.

Problemet är att ”patriarkatet” inte kan ”bevisas”. Patriarkatet är liksom inte en grej, det är en förklaringsmodell (eller snarare en mängd olika modeller) som används för att förklara vissa fenomen.

Vi konstaterar: kvinnor har lägre löner, kvinnodominerade yrken nedvärderas, kvinnor utför mer arbete men äger ändå mindre av jordens resurser, nästan all egendom ägs av män, kvinnor är med våldsutsatta, mer rädda, blir utsatta för mer sexuellt våld, tas mer sällan på allvar, har lägre representation i makthavande församlingar, representeras mer sällan som hela människor i kultur, objektifieras oftare och så vidare och så vidare. Omvänt så är män mer våldsamma, står för en högre andel av brotten i samhället, utför mer sexuellt våld, begår fler våldshandlingar i hemmet, utför mindre arbete, äger mer resurser, tar mindre ansvar för hem och barn, får högre lön och så vidare. Alla dessa saker är mätbara, och det finns också statistik på många av områdena lätt tillgänglig i SCB:s utmärkta rapport På tal om kvinnor och män.

Så intressant ändå, att det finns ett så genomgående mönster i detta samhälle!

Vi frågar oss: hur förklarar vi detta? Det görs hela tiden försök att förklara det utifrån biologiska skillnader, men dessa skillnader är inte så stora att de kan förklara allt. Vidare så finns det omfattande belägg för att själva ”könsrollerna”, alltså de attribut som brukar kopplas samman med kön och anses vara biologiskt kodade, inte är något fast varken över tid eller geografiskt. Det som framstått som manligt kan plötsligt bli kvinnligt och tvärtom.

Det verkar alltså rimligt att anta att det inte är en fråga om biologiska skillnader utan om en samhällsstruktur. Denna samhällsstruktur har vi valt att kalla patriarkatet.

Det finns inom feministisk teori väldigt mycket skilda meningar om vad patriarkatets faktiskt innebär, hur det fungerar och ser ut. Som radikalfeminist anser jag att patriarkatet framförallt handlar om familjeförhållanden, om att det är det som är själva grunden för mäns makt. Andra feminister tycker annorlunda. Detta är påståenden som inte kan ”bevisas” rakt av, utan det är en fråga om en teori som skapas utifrån många olika fragment. Precis som det alltid är med vetenskapliga teorier. Det är bara modeller för att beskriva verkligheten, för att kunna göra förutsägelser. Och teorin om patriarkatet står sig väldigt bra när det kommer till detta. Vi kan, utifrån denna modell, till exempel förutsäga att en kvinna i en heterosexuell relation troligen kommer utföra mer hushållsarbete. Och se, det stämmer också i de flesta fall!

Nå, frågan om män accepterar patriarkatets existens är väl egentligen ganska oviktig, för vår frigörelse bygger inte på deras välvilja. Hur som helst tror jag att det finns en poäng i att sluta tänka att vi ska ”bevisa” patriarkatet i ett svep. Det är inte så vetenskap fungerar, och det är inte heller relevant för vår frigörelse.

Vad menas när en säger ”avskaffa” mäns våld?

Jag hade en kort diskussion om varför en säger ”avskaffa” mäns våld och inte typ ”stoppa” eller liknande. Jag tänker att det handlar om vilken analys en har. När en säger ”stoppa” så låter det som att våldet är något som kommer utifrån, något slags misstag som ska stoppas och rättas till. När vi säger ”avskaffa” för det istället tankarna till interna förändringar.

Typ såhär:

Dessa faktorer är samhälleliga.

Först har vi det sociala och ekonomiska beroendet. Många kvinnor är också materiellt beroende av män, inte bara för att han har mer tillgångar utan för att en har gemensamma resurser, typ en lägenhet tillsammans eller så. Detta gör att det blir väldigt omständligt att lämna en relation. En kan också ha juridiska band, till exempel i form av barn, som försvårar situationen. Eftersom män konsekvent tas på större allvar i samhället så är det sannolikt att utfallet kommer vara till kvinnans nackdel.

En blir i regel också socialt beroende i en misshandelsrelation. Kvinnor är i regel socialt beroende av män redan som det är, eftersom kvinnor får sin samhälleliga bekräftelse genom män. Eftersom en isoleras socialt så blir förövaren den viktigaste, ibland den enda, referenspersonen i ens liv. Det kan kännas som att det är den enda människan som finns i hela världen. Utan den människan så faller allt. Eftersom en blivit såpass nedbruten så vet en helt enkelt inte hur en ska kunna existera utan denna människa.

Det kan finnas en rädsla för att förövaren ska sprida ut rykten om en och så vidare. Det är inte konstigt om en blir paranoid av att isoleras från andra, och ha en misshandlare som intalar en att en är värdelös som viktigaste eller enda umgänge. Det är inte ovanligt att förövaren säger saker som att ”jag är den enda som står ut med dig” och liknande.

Sedan har vi isoleringen som gör att våldet kan äga rum utan att människor i närheten märker. I detta samhälle så anses det helt normalt att en i princip bara umgås med sin partner och/eller familj, att en gör allting tillsammans med partnern och så vidare. Det så kallade ”privatlivet” är en del av detta; även om det märks att allt inte står rätt till så görs inget eftersom människor har lärt sig att en inte ska lägga sig i andra pars/familjer ”konflikter” eller ”gräl”.

Till sist har vi skulden och skammen som hamnar på offret. Den som till slut lämnar kan bli skuldbelagd för att denne inte lämnat relationen tidigare, eller för att denne hamnade i relationen från första början. Detta gör det ännu svårare att ta steget, eftersom en inte upplever att en har omgivningens stöd. Ofta får offret också höra att det inte är ens fel att två träter och liknande.

Så när det talas om att ”mansrollen” ska förändra, att män ska ”lära sig” att bli mindre våldsamma eller liknande gör en det onödigt komplicerat för sig. En sådan lösning kräver ju att alla individuella män förbättrar sig, vilket inte är särskilt sannolikt då de sällan bestraffas för sina övertramp. Om vi istället organiserade samhället på ett sätt som gjorde kvinnor mindre materiellt och socialt beroende, som inte byggde på isolation och där omgivningen inte skuldbelade kvinnan så skulle det inte vara et problem om enskilda män betedde sig illa. Det skulle helt enkelt inte kunna gå så långt.

När en pratar om att förändra ”mansrollen” så är det egentligen en undanmanöver för att slippa diskutera det egentliga problemet, nämligen mäns makt. Att vilja ha en förändring av mansrollen handlar om att acceptera patriarkatet som system, men att kräva att förtryckarna ska vara ”snällare”. Det är helt enkelt reformism, att göra livet lie mer uthärdligt i ett kasst system. Visst har det sitt värde, men det kan inte vara ett slutmål för feministisk kamp.

Därför är ordet ”avskaffa” relevant i frågan, för att det inte handlar om enskilda män som ska ”stoppas” utan om strukturer som måste förändras. Sedan kan väl enskilda män vara kräk om de nu känner för det, det viktiga är att kvinnor slipper vara utelämnade till deras välvilja.