Lite om ”mansrollen”.

Har förstått att det här tramset med ”en ny mansroll”, att män är ”osäkra” och så vidare är på tapeten igen! Tänkte därför hänvisa till lite jag tidigare skrivit på området:

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?
Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

Mansrollen är alltid i kris.

Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.

Lattepappor är också förtryckare.

Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

En död mansroll är en bra mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.
Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.

Angående att vissa vill tro att jag ”alltid” varit flata.

Funderade på den här grejen med att vissa vill få det till att jag ”alltid” varit flata och att det är därför det ”inte funkat” för mig att ha relationer med män. Jag tycker detta är en spännande ståndpunkt av flera olika skäl.

Förutom det uppenbara att helt främmande människor tar sig rätten att spekulera i min sexuella läggning, äktheten i mina känslor i tidigare relationer och så vidare så tänker jag på följande:

Om det nu var så att jag ”alltid” varit flata, hur kommer det sig då att jag ändå haft flera långa relationer med män? Kan det ha något att göra med att vi har ett samhälle där alla pressas in i heterosexualitet? Detta är ju i sig intressant. Den som framför denna ståndpunkt borde ju fundera lite mer på detta kan en tycka.
Om det nu vore sant, vad skulle det egentligen bevisa? Skulle det göra de erfarenheter jag har från mina relationer mindre betydelsefulla? Skulle det göra det mindre sant att mitt ex fick mig att känna mig helt jävla värdelös? Att han gjorde mindre av arbetet i relationen? Att han tryckte ner mig? Att han fick mig att må dåligt? Eventuellt hade det kanske gjort att det kändes mer värt det eller något, men alla dessa saker om vår relation hade fortfarande varit sanna.

Jag tror att många gärna vill se det så eftersom det är mer bekvämt. Det gör att min kritik av heterosexualitet, i vilken jag gör anspråk på att tala på en generell politisk nivå, blir en fråga om mig som person och min ”läggning”. Alla andas ut! Jaha, hon var flata hela tiden! Då behöver vi inte bry oss om vad hon har sagt.

De relationer jag har haft med män har varit betydelsefulla. Kanske inte som i att de som personer betytt mycket för mig, men som i att de format mig. Det faktum att jag nu är med en kvinna gör det inte mindre sant att jag tidigare varit med män, det gör inte mina tidigare erfarenheter illegitima. Även om det vore så att jag levt i en lögn så skulle jag fortfarande ha levt. Hur mycket jag än önskar att jag kunde radera ut dessa erfarenheter så går det inte.

Nå, på ett sätt önskar jag att detta var sant, för det skulle ju kanske innebära att många som har haft samma problem i relationer med män som jag, och det är väldigt väldigt många, egentligen var flator. Jag gillar den tanken!

Funktionalism och att erkännas som kvinna.

I sexualpolitiken av Millet finns det ett kapitel om funktionalism. Funktionalism är kortfattat en sociologisk skola som handlade om att komma fram till vilka könsroller som var ”funktionella” – till allas stora förvåning visade det sig vara traditionella könsroller! Det hela verkar bygga på något slags cirkelresonemang där en dels hävdar att dessa ”roller” är biologiskt tvingande, men där det också anses mycket angeläget att TVINGA in människor i dessa. Typ; kvinnor ska inte tro att de kan komma och ta plats i offentligheten som männen, det blir bara konflikter och förvirring.

Såhär resonerar ju folk fortfarande, jag får ofta frågan/påståendet att folk kanske är ”lyckligare” när män och kvinnor gör olika saker, har olika ”roller” och så vidare. Vissa vill ”bevisa” detta genom att påstå att kvinnor som försöker frigöra sig ofta är olyckliga. För det första handlar ju detta ofta om att dessa kvinnor faktiskt vågar berätta om hur de upplever saker och ting, för det andra är det klart att det kan vara jobbigt att frigöra sig. Det finns andra värden i livet än att leva ett bekvämt, behagligt eller konfliktfritt liv. För mig är frihet viktigare. Vidare så är det helt meningslöst att ens diskutera eftersom vi uppenbarligen inte har prövat motsatsen.

Ett annat påstående som är förkrossande vanligt är ju det om att den så kallade ”spänningen” försvinner om det inte finns några könsskillnader, vilket i förlängningen antas omöjliggöra till exempel sex, parrelationer, familjer, barn och så vidare. Detta bevisar väl egentligen bara vilken otroligt svajig grund hela heterosexualiteten står på, om den KRÄVER att folk ska fostras in i några slags binära komplementära människokategorier. Nåväl, för den som är så fantasilös att den inte kan se att det finns något annat sätt att organisera samhället på än kärnfamiljer framstår detta såklart som ett utmärkt argument.

Nå, jag tyckte att följande citat var intressant:

Men trots antagandet om det oundvikliga medlemskapet genom födseln […] glider bevisbördan i realiteten över till varje individ. trots att han/hon en gång för alla fötts in i den ena eller den andra gruppen, tvingas envar att i varje ögonblick bevisa att han eller hon verkligen är man eller kvinna, genom att underkasta sig de föreskrivna egenskaper som karakteriserar maskuliniteten och femininiteten.

Och detta tycker jag är så jävla tydligt! Trots att det inte funnits några skäl till att tvivla på att jag är kvinna har jag ändå alltid behövt bevisa att jag är just en sådan, och sättet det ska bevisas på är genom att få eller åtminstone visa mig vara värd mäns bekräftelse och kärlek. Jag har behövt sträva efter att bli bekräftad som könsvarelse. Denna strävan har under sina perioder i livet varit rent absurd – jag minns när jag var barn och tänkte att jag MÅSTE ha en pojkvän, att exakt vilken som helst dög. Eller att jag hade kontakt med män jag inte alls hade något intresse i, att jag låtit mig behandlas oerhört illa och så vidare. Allt detta för att få känna sig begärd av en man.

Jag har också funderat på hur mitt perspektiv på världen i stort och feminism har påverkats av detta. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag varit relativt framgångsrik i att bli bekräftad som könsvarelse – jag har haft tillräckligt många förhållanden, tillräckligt många sexuella erfarenheter och så vidare för att känna mig trygg i att jag kan vara ett föremål för heterosexuell praktik. Jag tänker mig att att detta gjort att jag i högre grad har kunnat släppa den grejen än om jag aldrig hade fått den typen av uppmärksamhet eller ”bekräftelse”.

Det är klart att det inte ”ska” vara så, jag önskar ju att jag slapp resonera såhär, men det är liksom ofrånkomligt i ett samhälle där det är så oerhört grundläggande att bli erkänd som könsvarelse – det är fundamentalt för vår existens som sociala varelser. Jag har insett att det är lättare för mig att vända mig bort från män än för någon som känner sig mindre säker i att bli begärd av dem, och att det är lättare för mig att sluta iklä mig vissa kvinnliga attribut än för någon som inte accepterats som kvinna på samma sätt. Mitt utrymme är större än många andras.

På sista tiden har jag börjat betrakta ”kvinna” mer som en politisk kategori för min egen del. Jag har redan ”bevisat” att jag är kvinna genom att ha förhållanden med män. Jag tänker mig att jag på ett sätt bekräftar mig själv som kvinna genom att ta politiskt utrymme som kvinna. Jag tänker att det är ett privilegium att jag kan betrakta kvinna som en politisk kategori först och främst, att jag inte behöver bekymra mig om att bevisa att jag förtjänar att ingå i kategorin ”kvinna”. För det är liksom ingen som på allvar ifrågasätter det.

Jag funderar på hur en skulle kunna skapa en feministisk praktik kring detta erkännande – hur en skulle kunna göra det mindre beroende av att erkännas som kvinna av män. För så länge det ser ut så kommer ramarna för vår politik sättas av våra motståndare i kampen.

Angående feministiska litteraturtips.

Ibland frågar folk mig om jag har något tips på feministisk litteratur för nybörjare, och jag har liksom aldrig något bra svar på frågan. Visst har det funnits böcker som varit viktiga i min personliga utveckling, men det handlar ju om när en läser dem och så vidare. Jag kan liksom inte hänvisa till någon bok som ”förklarar” allt. Böcker som var sjukt givande för mig en gång i tiden skulle nog vara helt intetsägande nu.

Ett annat problem när en försöker skapa någon slags kanon (typ viktiga nyckelverk i en tradition) är att den ofta blir normativ. Många av de böcker som brukar hänvisas till som feministiska nyckelverk är till exempel västerländsk, och skriven av vita kvinnor.

Det jag mest har fått ut av feministisk litteratur är att den hjälpt mig att sätta mina erfarenheter och tankar i ett större teoretiskt sammanhang och att få begrepp för att beskriva saker. Begrepp kan verkligen vara en nyckel till mycket. Jag minns till exempel när jag läste Kärlekskraft, makt och politiska intressen och kom över begreppet ”könsvarelse”, vilket betyder typ att en är en människa som inom ramarna för patriarkatet kan begära och begäras, det var som att öppna en teoretisk dörr. Plötsligt kunde vissa tankar som innan varit suddiga bli glasklara. Men den stora behållningen låg i att jag använde detta begrepp för eget bruk, inte i att jag tog till mig teorin som helhet. Jag ser teorin som ett komplement till min egen erfarenhet, ett filter att se den igenom, inte något som står för sig själv.

Jag tänker också på hur en tar sig an teori. När jag läser så brukar jag ofta vara ganska slarvig, jag fokuserar inte så mycket på att begripa allt direkt i sin helhet utan plockar mer ut det jag finner användbart och sammanfogar det med min övriga teoribildning. Det tycker jag är ett befriande sätt att närma sig teori, och jag tycker också att det ger bättre förståelse. Det handlar helt enkelt om att våga flyga iväg i egna tankar, inte hänga upp sig så mycket på att det ska bli ”rätt”.

Mitt bästa tips för att få förståelse för feminism är att använda sig av den. Det är i alla fall det som utvecklat mitt feministiska perspektiv mest. Jag har lärt mig sjukt mycket om patriarkatet genom att försöka leva jämställt med män, till exempel. Eller genom att prata med andra om deras relationer. Eller genom att försöka praktisera systraskap. Jag har testat idéer som inte funkat, vaskat fram det som varit framgångsrikt och inte och så vidare.

Mäns sexuella våld mot kvinnor är en politisk fråga.

Titt som tätt dyker påståendet ”men män kan också våldtas” upp i diskussioner om sexuellt våld.

Nu är det för det första så att män inte alls i samma utsträckning faller offer för sexuellt våld, och än mindre sådant utfört av ickemän. Men att prata om sexuellt våld mot kvinnor som ett specifikt problem har också ett annat syfte, nämligen att detta våld är politiskt på ett helt annat sätt än det sexuella våld som drabbar män.

Det sexuella våldet är ständigt närvarande i kvinnors liv – det är en möjlighet som vi lär oss att ständigt förhålla oss till och anpassa oss efter. Även kvinnor som inte drabbas direkt av sexuellt våld påverkas alltså av detta. Vårt handlingsutrymme krymps av själva det faktum att risken existerar. Vi måste hela tiden tänka på det i vår interaktion med andra, speciellt med män. Vi måste kalkylera med risken, ständigt tänka ”tänk om jag blir våldtagen”. Vi uppmuntras till att tänka på detta sätt, vilket inte män uppmuntras till.

Det sexuella våldet mot kvinnor fyller en större funktion än att män ”får” ha sex med oss utan vårt samtycke. Det fyller funktionen att hålla oss på plats som grupp, att kontrollera oss och vår sexualitet. Vi blir konstruerade som möjliga offer för sexuellt våld från en mycket ung ålder, detta påverkar hela vår existens i detta samhälle. Det faktum att vi kan drabbas av detta enbart för att vi är kvinnor.

Det finns också en skuldaspekt inblandad som är väldigt viktig – eftersom kvinnor hela tiden får höra om det sexuella våldet vi riskerar att drabbas av och hur vi ska skydda oss från det så blir det automatiskt vårt fel om vi trots allt drabbas. Vi visste ju att risken fanns, så varför vidtog vi inte alla tänkbara åtgärder? Denna skuld är viktig att se på när en förstår det sexuella våldet som drabbar kvinnor. Om det inte vore för att skulden alltid hamnar på kvinnan så skulle ett sexuellt övergrepp troligen inte bli en lika stor grej. Det är lättare att gå vidare från händelser där en kan konstatera att ”jag utsattes för detta och det var fel”, istället för att behöva gräva i orsaker, händelseförlopp och om en hade kunnat undvika dem.

Att bli utsatt för ett övergrepp är såklart en hemsk upplevelse oavsett vem som drabbas, men genom att prata om att ”män också” blir drabbade så döljs just denna politiska aspekt som gör att sexuellt våld är en relevant feministisk fråga till att börja med. Det blir en fråga om individuella offer och förövare, när frågan i själva verket är så oerhört mycket större än så, det handlar om ett sätt att organisera samhället.

Vänskap som feministisk praktik.

Ofta när folk beklagar sig över sina vänner eller sin partner så får de rådet att ”lämna” och liknande. Typ ”om de inte är snälla så förtjänar de inte din vänskap/behöver du inte dem som vänner”. Detta är ett jävligt problematiskt råd, eftersom socialt sammanhang inte är något en kan välja bort hur som helst utan ofta är fundamentalt för ens liv, speciellt om en till exempel går i skolan med sagda vänner.

Jag fick denna kommentar när jag skrev om konstruktivt manshat som jag tyckte var intressant angående detta:

Tänker att det är en privilegierad situation att kunna välja och vraka bland möjliga relationer och bara plocka ut de bästa. Kanske är det så för många, men absolut inte för mig. Många flyttar, psykiska problem (bla svår social fobi), inget arbete (eller andra ”naturliga” tillfällen att träffa folk) osv gör det i princip omöjligt att överhuvudtaget få och behålla varaktiga vänskapsrelationer. Att då i alla fall leva i en parrelation – som kanske inte är perfekt, men fungerar – ger ekonomisk och social trygghet vilket är värt otroligt mycket för den som inte har några skyddsnät att falla tillbaka på.

Ofta är det nog så att vänskapsrelationer förutsätts. De beskrivs som oproblematiska, en bara ”har” vänner, något som absolut inte alltid stämmer.

Ett privilegium jag onekligen har är ett socialt nätverk, dels ett existerande men också en förmåga att skaffa ett. Jag har inte svårt att ta kontakt med folk, hittar för det mesta någon som uppskattar mitt sällskap och så vidare. Jag har även växt upp i en stad (Stockholm) där det finns mycket människor och som folk i regel inte flyttar ifrån. Detta gör att jag har en möjlighet att välja mitt umgänge på ett ganska aktivt sätt, något jag alltid har gjort och som givetvis påverkat mitt sätt att se på relationer. Jag tänker mig helt enkelt att det är möjligt för mig att skapa nya relationer när gamla tar slut. Jag inser att alla inte har dessa möjligheter, på grund av materiella så väl som mentala hinder.

Däremot har det ofta blivit så i parrelationer att min tilltro till min egen sociala förmåga sjunkit markant. Efter min första relation så chockade jag mig själv genom att åka utomlands ett år för att tvinga in mig själv i nya sociala situationer, eftersom den dåvarande partnern hade fått mig att skämmas så mycket inför min sociala inkompetens (brist på artigheter, trevligheter och ”värdighet) och fått mig att må såpass dåligt och blivit såpass socialt beroende av honom att jag hade isolerat mig från allt umgänge som inte inkluderade honom – detta gjorde att många relationer förfors.

Så jag tänker att det är en växelverkan – om en saknar eller upplever att en saknar möjlighet att vara socialt framgångsrik så är det lättare att en blir beroende av en eller några få relationer, ofta en relation med en man. En sådan relation blir i sin tur ofta direkt utsugande av det sociala livet. De kräver så mycket tid, de är så bekväma, de bryter ofta ner ens självförtroende och så vidare. De få vänskapsrelationer en har kanske dör ut och så vidare. Detta är en situation som jag tror måste bekämpas, vilket inte innebär att det är ett ansvar som ligger på den individ som hamnat där. Snarare ser jag det som en kollektiv angelägenhet som alla som är feministiskt engagerade borde ta på största allvar. Jag ser det som mitt ansvar att inte återigen fly in i en heterorelation bara för att det är bekvämt, utan att prioritera relationer med ickemän.

Så hur gör vi? Jag tänker att detta är en del i en systraskaplig praktik – vänskap. Jag tänker också att det handlar om att bygga upp sociala sammanhang som inte bygger på att hänga två och två, eftersom sådant umgänge ofta är utmattande och kräver mycket av de medverkande för att fungera, utan att skapa feministiska rum och att också bjuda in människor till dessa. Att verkligen vårda de positiva relationer en har ömt. Att aktivt prata om detta i sina vänskapsrelationer, och inte bara låta det passera. Att jobba på sina vänskapsrelationer på samma sätt som en jobbar på sina kärleksrelationer.

Det är viktigt att ha lika stor respekt för vänskap som för ”kärlek” – vänskap kan också vara väldigt destruktiv, skada mycket, på samma sätt som den kan vara en väldigt stark positiv kraft i ens liv. Att vara aktiv i sitt skapande av vänskapsrelationer på samma sätt som en är aktiv i att till exempel ”dejta” ser jag som en feministisk praktik.

Att göra män passiva.

Tänkte på denna gruvligt irriterande ”boy will be boys”-mentalitet som finns, det vill säga hur pojkars övertramp ständigt ursäktas med att de är pojkar och pojkar är så. Istället förväntas flickor ta ansvar.

Det är ju så att människor lär sig sk ”sociala koder” när de växer upp, typ att förhålla sig till andra integritet, gränser och så vidare. Det är inte så konstigt att allting inte blir rätt från börja, det är bara att försöka igen! *ler entreprenör* Detta accepteras i regel, men av någon anledning så ska pojkar inte lära sig detta när det kommer till hur de ska bete sig mot flickor. Märkligt!

Jag tänker att detta också leder till något hos äldre män, nämligen en oförmåga att acceptera att en kan göra fel. Jag tycker mig ofta se detta när jag konfronterar män med sina misstag. De blir liksom förlamade, de kan inte ta till sig att ”okej, det där var inte okej att göra, då slutar jag”, utan de hamnar direkt i försvarsposition. Om en ändå står på sig och förklarar att en inte accepterar vad de nu gjorde så blir resultatet sällan faktisk förändring utan snarare något slags martyraktigt ”jaja jag är väl dum/dålig/oförbätterlig”.

Jag tänker att detta hänger ihop med att en liksom aldrig fått träna sig i att hantera sina misstag, en har aldrig riktigt funderat på att en skulle kunna förändra sitt sätt att vara mot andra människor, vilket inte är så konstigt med tanke på att det liksom inte heller avkrävs en.

Genom att hela tiden behandla pojkar och män som om de var oförmögna till förändring så blir de också det. Till slut orkar ingen ens påpeka när de gör fel eftersom de ändå inte kommer göra något åt det, eftersom de har accepterat sin passivitet så till den milda grad.

Problemet är att de kommer undan med det även i vuxen ålder. Ingen skulle acceptera en kvinnas snedsteg på det viset, hon skulle bli ensam. Handlingsutrymmet för män är så mycket större. Deras tillkortakommanden kanske rentav väcker sympati, gör att kvinnor är med dem för att de ju inte skulle klara sig annars, indoktrinerade som många av oss är i idén om att syftet med våra liv är att ta hand om män.

Konstruktivt manshat.

Det är ju många som hatar män vilket är en fullt rimlig reaktion när en levt under deras förtryck hela livet. Så som jag uppfattar diskussionen hos många feminister så är manshat något som i regel försvaras som just en reaktion på detta.

Frågan jag börjat ställa mig är vad vi sedan gör av detta manshat. För grejen är, att jag börjar bli lite trött på att stötta medfeminister i deras manshat för att sedan se dem gå in i sin trygga heteromonogama relationer med den där mannen som trots allt ändå är helt okej, fast kanske inte riktigt för: är han inte lite tråkig? Är det inte lite så att en känner sig lite känslomässigt utmattad efter att ha umgåtts med honom? Är det inte lite så att en får göra mer av arbetet i relationen? Och så vidare och så vidare. Sådär som män och relationer med dem är, helt enkelt.

Det verkar finnas en generell konsensus om att det är fetare att umgås med ickemän, så varför väljer så många ändå att spendera sina liv med män? I många fall handlar det nog om materiella faktorer; en har helt enkelt gått och blivit ekonomiskt beroende av en man och så är det svårt att ta sig därifrån.

Så frågan är, hur ska vi lösa detta? Hur skapar vi en praktik för att befria oss från beroendet av män och i slutänden även från det patriarkala förtrycket (när de inte längre kan hålla oss i bojor så kommer deras möjligheter att exploatera oss minska avsevärt)? Jag har på sista tiden börjat försöka leva att så mansfritt liv som möjligt. Det innebär inte att jag inte kan träffa män, däremot att mina viktigaste relationer inte ska vara med män. Typ den som vill det kan väl ligga med män eller ”konversera” lite med dem men det verkar onödigt att typ flytta ihop med dem, skaffa barn, lova varandra evig trohet och så vidare.

Detta är såklart ingen garanti för att relationer fungerar, men det tar bort en väldigt viktig aspekt av maktobalans. Vidare så ser jag detta som en politisk praktik, inte bara som en fråga om personligt välbefinnande. Jag tror helt enkelt att det bäst sättet att störta patriarkatet är att bryta sig fri från beroendet av män, inte att reformera dem eller hitta ”rätt” man. De kan väl reformera sig själva när de inser hur värdelös deras existens blir utan ickemän, eller bara strunta i det så att vi slipper dem.

Jag tänker att det första steget är att ta sina relationer med ickemän på allvar, att se dem som minst lika livsavgörande som relationer med män. Idag tenderar det ju att vara tvärtom, det är relationerna med män som anses livsavgörande eftersom vi förväntas organisera våra liv heterosexuellt.

Hela enkelt att leva livet för och genom ickemän istället för att ha dem som en känslomässig back up i heterosexualiteten. När du känner obehag inför män du har i din närhet, fråga dig hur du ska ta dig bort från relationen. Gör en flyktplan. Det finns garanterat svårigheter, men troligen finns det också utvägar.

Konservativa kvinnor och mansfria liv.

Läser för närvarande Sexualpolitiken av Kate Millet (ja, jag tog en selfie där jag lade boken lite ”nonchalant” vid sidan om mitt snygga fejs). Jag gör en liten ansats att försöka ta mig igenom feministisk nyckellitteratur, och Millet är som jag förstått det den första att använda begreppet ”patriarkatet” på ett genomgående sätt.

Hur som helst, fastnade för detta stycke:

Tänkte en del på det här med hur bekvämlighet och makt ibland blandas ihop. En kvinna som gift sig rikt kan ha en omfattande bekvämlighet, något som givetvis är ett privilegium och som absolut inte är betydelselöst, men det innebär inte att hon har makt. Hennes privilegium är helt och hållet avhängigt hennes mans position. Millet berör även detta:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Denna bok är skriven på 70-talet vilket såklart gör situationen annorlunda, men idén om att kvinnor ofta är konservativa kan jag absolut relatera till. Det är svårt att var radikal om en inte lärt sig att ha tilltro till sin förmåga att själv göra något av sin existens, vilket jag menar att många kvinnor inte har, indoktrinerade som vi är i att vår plats i samhället bygger på våra relationer med olika män.

Det får mig att tänka att det mest fundamentala steget i feministisk kamp är att bryta denna idé och praktik, helt enkelt att först skapa en mansfri vardag, bryta det beroende en har av män i så stor utsträckning det är möjligt. Detta är något vi kan samarbeta kring, att skapa strukturer för att fylla varandras behov av gemenskap, trygghet, närhet och så vidare.

Om enighet inom feminismen och feministisk internkritik.

Att vilja ha enighet inom feminismen är en fullt rimlig målsättning. Med enighet menar jag inte tycka samma om allt, men att kunna samla sig kring ett gemensamt projekt för att driva igenom politisk förändring. För att kunna driva igenom våra mål måste viss enighet finnas.

Tyvärr används ofta målet om enighet som ett sätt att tysta kritiska röster inom feminismen, de som anses splittra. Vad en missar här är att sprickorna för det mesta redan fanns där från början, splittringen är inte ett resultat av att vissa kritiserar utan av att andra inte vill ta till sig av denna kritik. Sprickorna finns där för att det finns en dominerande feministisk analys och praktik som inte inkluderar alla som är förtryckta i patriarkatet.

Jag har tänkt mycket på min egen position inom feminismen och hur den formar min feministiska analys. Förutom att jag är kvinna så är jag egentligen inte förtryckt på något sätt, jag är cis, vit, står relativt högt när det kommer till klassbakgrund och så vidare. Jag har också levt som (och identifierat mig som) heterosexuell större delen av mitt liv. Det är ofrånkomligt att detta formar min feministiska analys, jag kommer alltid att utgå från min egen position när jag betraktar världen. När jag skriver utgår jag mycket från mitt eget liv vilket gör ämnena snäva. Det är så jag tycker att det ska vara, jag kan inte göra anspråk på att företräda någon annans personliga upplevelser och gör således bäst i att utgå från mina egna. Däremot har jag ett intresse av att ha en sammanhängande feministisk analys som inte bara utgår från min egen position.

För mig har det varit viktigt att när jag läser kritik inte bara ta in informationen om att ”det här perspektivet finns” utan även att försöka inkorporera det i en feministisk analys på ett seriöst sätt. Jag säger inte att jag lyckats med detta, jag tycker det en tendens hos feminister som har en liknande position som jag själv att liksom slarva lite med detta, att ta dessa perspektiv och lägga till det som en slags ”plusmeny” (tack Maria Ramnehill aka @tranzfeminazgul för begreppet) istället för att försöka förstå vad det innebär för ens egen analys. Det hela blir till en slags välgörenhet, att vara ”inkluderande” utan att faktiskt ta själva frågan på allvar och förstå vad den innebär för en själv, för ens egen analys eller ens feministiska praktik.

Till exempel; jag har ändrat hela mitt sätt att se på kön, genus, ”könsroller” och så vidare eftersom jag kom i kontakt med kritik av cisnormativ feminism. Detta har betydelse för hela min feministiska analys, vilket jag ser som positivt då denna såklart tjänar på att hamna närmare verkligheten. Ju bättre min analys stämmer överens med verkligheten desto bättre kan en använda den för att ta fram strategier. Det har också betydelse för hur jag ser på mig själv. Med andra ord; det är ingen sidoanalys som jag använder för att ”hantera” något, det är i alla fall min målsättning. Tyvärr uppfattar jag det ofta som att det är precis där det landar.

Jag tycker att det är beklagligt när kritik mot feminism behandlas som någon slags separat grej, när det är något som ska hanteras genom att lägga till lite fotnoter här och där snarare än att tas på allvar teoretiskt. Jag tror att feminismen förlorar sjukt mycket på detta.