Etikett: kamp

Att be män att sluta förtrycka är inte att vädja till män.

När en uppmanar män till att sluta förtrycka en får en ibland höra att en inte ska ”förlita sig på män” och att en måste ”driva kampen själv”. Jag är helt med på att feminismen inte kan drivas framåt av män, men jag anser att det är skillnad på att be män driva kampen åt en och på att be män sluta förtrycka en. Patriarkatet upprätthålls främst av män, det är mäns förtryck av kvinnor som utgöra själva patriarkatet. Detta innebär att män måste sluta förtrycka för att patriarkatet ska kunna upphöra. På det här sättet måste en som feminist försöka få män att sluta förtrycka, vilket kan göras på en mängd olika sätt, bland annat med direkta förfrågningar. Det innebär inte att en ”vädjar” till män eller något i den stilen, utan det är att skydda sig själv.

Det är skillnad på att försöka få bekräftelse av män och på att försöka få män att sluta förtrycka en. Jag är ganska ointresserad av att män ska bekräfta mitt feministiska arbete, däremot vill jag hemskt gärna att de ska lägga av med sitt förtryck. För mig är den ultimata bekräftelsen en kan få från en man att han slutar vara man, att han slutar förtrycka och istället framträder som en jämlike, och då är det ju inte manlig bekräftelse längre.

Feminismen är på många sätt en kamp emot män, alltså inte emot män som människor men emot män som män, som de förtryckare detta patriarkala samhälle har gjort dem till. Att en kräver att män ska behandla en väl, att de ska sluta förtrycka en, är inte detsamma som att söka deras bekräftelse. Det är ungefär som att säga att en vill ha en misshandlares bekräftelse när en ber hen sluta slå. För det är vad som sker här; män skadar kvinnor dagligen i patriarkatet, och det vill vi hemskt gärna att de ska lägga av med. Om de sedan tycker jag är bra eller vill knulla med mig eller vad fan som helst är jävligt oväsentligt. Jag vill helst bara att de ska lämna mig ifred med sitt förtryck som klibbar sig fast över hela mig.

I det här samhället så är kvinnor offer för mäns förtryck. Män har makt över kvinnor, och det är denna makt som de måste sluta utöva. Att be män som detta är inte att göra sig till ett offer, för det är en i vilket fall som helst, utan det är att erkänna att en är förtryckt i ett patriarkalt samhälle. All meningsfull feministisk kamp måste ha sitt ursprung ur denna insikt, insikten om att en är utsatt för något, ett offer för patriarkalt förtryck. Utan denna insikt blir det mycket svårt att bedriva feministisk kamp.

Det stämmer att vi bara kan lita på oss själva, men slutmålet i den feministiska kampen inkluderar även att män ändrar sig. Kvinnoseparatism, systraskap och liknande är bara metoder, det är inga lösningar på det patriarkala samhällets problem. Att påpeka för män att de förtrycker och be dem sluta med det är en utmärkt feministisk kampmetod för den som orkar, och jag tycker att de kvinnor som gör det ska hyllas istället för att skämmas för att de ”förlitar sig på män”. Det är inte det som händer här, utan det är feministisk kamp, kamp emot mäns förtryck.

Du måste erkänna att du förtrycker.

Män måste erkänna att de förtrycker kvinnor, de måste tänka på att de förtrycker kvinnor och de måste kämpa emot sitt förtryck av kvinnor. Män som gör detta anser jag är goda feminister.

På samma sätt tycker jag att jag som vit ska erkänna att jag förtrycker icke-vita, tänka på att jag förtrycker icke-vita och kämpa emot mitt förtryck av icke-vita. Detta är också något jag utövar aktivt. Jag säger inte att jag gör allt perfekt. Jag tror över huvud taget inte att en kan bli ”färdig” med att sluta förtrycka innan allt förtyck har upphört. För mig handlar det om en kamp som en ständigt utför, inte om ett visst antal handlingar jag ska utföra för att bli en ”bra” antirasist. Lika lite som en icke-vit person kan sluta bli förtryckt för att hen agerar på ett visst sätt i sitt privatliv så upphör förtrycket för att jag gör ett visst antal saker. Jag kan inte tro att jag kan blir ”färdig” med att sluta förtrycka innan icke-vita slutar bli förtryckta, lika lite som män kan tänka så om kvinnoförtrycket.

Jag reflekterar ofta över hur jag förtrycker icke-vita och jag försöker få andra vita personer att reflektera över hur de förtrycker icke-vita. Jag har lagt av med ett antal beteenden som jag förstått är förtryckande. När någon säger till mig att jag agerar förtryckande så försöker jag ta det till mig istället för att instinktivt trycka det ifrån mig som jag i regel gjorde innan. Jag tycker att det fungerar bra.

Ibland klagas det på att människor skuldbelägger alldeles för mycket bara en gör minsta lilla fel. Jag håller inte med om detta. Min erfarenhet är att det brukar vara mycket uppskattat om en förändrar till beteende när en blir tillsagd, och då brukar saken vara ur världen ganska snabbt. Det är även så jag själv agerar gentemot män. Däremot brukar folk bli arga om en urskuldar sig eller inte vill erkänna att ens handlingar är förtryckande. Detta är såklart helt naturligt, eftersom en då faktiskt fortsätter att förtrycka genom att inte vara villig att erkänna förtrycket.

Att en är i en förtryckande position är inte något en väljer, det är något en föds in i. Men när en väl sitter i den positionen så har en ett val, och det är att ta ansvar för sitt förtryck eller att jamsa med i det. De som väljer att ta ansvar kan inte bara sluta förtrycka för att de vill, för de är låste i sin position, men de kan jobba för ett samhälle där den struktur som gör dem till förtryckare är upphävd. Detta, anser jag, är så en bör betrakta sin roll i ett förtryckande system och sin kamp emot det; genom att erkänna förtrycket, genom att acceptera att det finns överallt, dikterar ens liv och ens person, och genom att ständigt kämpa emot det.

Det personliga är politiskt.

IMG_20130911_142628Jag går igenom mycket jobbiga saker just nu, sådant som jag inte kan skriva om här av respekt för människor som står mig nära, men också för min egen skull, för att jag är rädd. Det gör mig ledsen, för det är något jag tycker är fint med den här bloggen och ni som läser den; erfarenhetsdelandet. Jag är tacksam över att kunna skriva om mina erfarenheter i patriarkatet och att den historian möts med systraskap och förståelse, och jag är tacksam för att få ta del av era berättelser, för de gör att jag förstår så mycket mer. För mig är detta en viktig feministisk kamp, att tala om de förtryck som är vår vardag, att politisera det och hjälpa varandra att förstå det i kollektiva termer. Det är betydelsefullt för mig och jag tror att det är det för många andra.

Alla dessa samtal som förkastas som tramsiga, patetiska och kvinnliga känsloklabb, alla dessa samtal är en del i kampen. Att själv förstå och få andra att förstå att ens erfarenheter inte är individuella, att de tvärtom dels av miljoner kvinnor, det är politik. Det är där den politiska handlingen kan börja, i att definiera sin livssituation och sina problem som politiska, inte privata. Och detta är också något som patriarkatet bekämpat. Genom att individualisera erfarenheter av förtryck så fråntas kvinnor denna möjlighet till kollektiv handling, till politisk handling.

Att vara öppen med sina erfarenheter, med sina känslor och det förtryck en blivit utsatt för är ett sätt att kämpa. Att visa förståelse för andra kvinnors berättelse och att hjälpa dem förstå den är ett sätt att kämpa. Det personliga är politiskt. Glöm aldrig det.

Du får vara vem du vill, men du måste veta vem du är.

Jag läste denna debattartikel om vita inom antirasismen, som tar upp den populära tesen att alla ska få vara med i antirasismen oavsett hudfärg, som även tangerar diskussionen om mäns roll inom feminismen som jag har skrivit en del om på sista tiden.

Att be vita svenskar att inte bröla i denna politiska fråga är dessutom i sig ett i grunden märkligt uttalande, ty den vita antirasistens bakgrund, vilja, livshistoria, kunskaper, handlingar, förståelseförmåga och insatser i frågan är sekundära i förhållande till hennes rastillhörighet.

Vi lär tysta och förlora många antirasister med denna logik. Och med dessa tongångar hamnar man oundvikligen i just den rasfälla som man vill motverka […]Argumentationen bygger på en erfarenhetslogik som i många andra politiska frågor skulle betraktas som illegitim kunskapsanspråk. Föreställ er en diskussion om jämställdhet där kvinnliga feminister sa att göra gott som man kan just vara att låta bli att ta upp den feministiska jämställdhetsmegafonen och bröla; denna fråga är endast vår. Det kompromisslösa kravet på den direkta representationen är ett substitut för kunskapens roll i Praizovics politiska diskurs, och Fadakars rasorienterade blick.

Mig veterligen har ingen sagt att vita inte får vara med i antirasismen eller att vita inte kan ha något att säga om rasism, däremot så har det talats om att vita ibland tränger undan icke-vita från kampen för sina egna rättigheter, tar över och omdefinierar den efter sina egna behov. När en talar om rasism är det såklart otroligt viktigt att tala om just ras, om hur ens utseende påverkar ens liv. En antirasism som förnekar att detta är fundamentalt för ens uppfattning om världen är inte någon vidare antirasism, det blir bara något slags idealistiskt klegg om att alla är ”lika mycket värda” och liknande, utan att på allvar ta tag i den fråga som måste vara central för en framgångsrik antirasistisk kamp: hur påverkar människors rastillhörighet deras liv?

Jag vill helt kort citera Doktor Kosmos angående detta, men apropå klasstillhörighet i vänstersammanhang:

Sluta ljuga Florence
Sluta skämmas Florence
Du är bra
Vi behöver dig

Du får vara vem du vill
Du får vara vem du vill
Men du måste veta vem du är
Ja, du måste veta vem du är

Det är just detta det handlar om: alla är viktiga, alla är bra, men alla är inte med i kampen på samma villkor. Vita och icke-vita, kvinnor och män, har helt olika positioner i de förtryckande system som antirasismen och feminismen är menade att motverka. Utan att erkänna detta så blir det helt enkelt omöjligt att motverka systemet. Du kan inte bekämpa det du inte känner till.

En färgblind antirasism är, liksom en könsblind feminism, helt enkelt inte ett bra verktyg för att bekämpa förtryck. Som vit inom antirasismen och som man inom feminismen måste en förstå att en delvis kämpar emot sina egna privilegier, annars kommer en aldrig att vara kapabel att släppa dem när det kommer till krita. Och ja, då får vi en tom idealism, en samling floskler, som aldrig någonsin kan vara subversiva.

Man och feminist. Hur gör en?

Nu undrar en del män hur de ska engagera sig feministiskt. Först och främst tycker jag att ni ska läsa den här texten jag skrivit om hur en kan kämpa emot maktstrukturer en själv är i toppen på. Det handlar om att inte försöka omdefiniera rörelsen, om att inse att en inte är huvudpersonen.

Som man inom feminismen kan en förslagsvis börja med att ifrågasätta sig själv, för det är helt nödvändigt innan en börjar berätta för andra om hur de ska göra. Fråga dig själv: hur reproducerar jag maskulinitet? Varifrån kommer mina idéer om hur en ska vara? Hur behandlar jag kvinnor och varför? Hur behandlar jag kvinnor annorlunda än män (du gör garanterat detta)? Vad har jag för idéer om kvinnor och det som är kvinnligt kodat?

Jag tycker det är bra att börja i sina relationer. Jag skriver mycket om patriarkala strukturer i romantiska heterorelationer, men mina inlägg kan appliceras även på andra relationer. Och även om du till exempel inte har förhållanden med kvinnor så har du garanterat en mängd uppfattningar om hur människor bör och inte bör vara i relationer, som är patriarkalt betingade. Se här för lista över mina egna inlägg om saken.

Som man har en ett privilegium, vissa verkar mena att en som feministisk man inte ska använda detta. Det tror jag är en dålig strategi, dels eftersom det är omöjligt att inte använda sitt privilegium men också för att det är ganska korkat att inte använda det då det faktiskt är en resurs, det handlar bara om att använda det rätt. Det bästa är att börja säga till när andra män beter sig sexistiskt, när de använder härskartekniker eller tränger undan kvinnor. Troligen kommer detta att ha större effekt när du gör det än när en kvinna gör det, och detta är något du kan använda. Detta är verkligen att föredra framför att försöka ta plats inom feministiska organisationer. En kan såklart vara medlem i dessa organisationer, men en ska inte försöka dominera dem. Många män uppmärksammar sexism men agerar inte i stunden, utan väljer att istället förfasa sig över det efteråt. Varför? Gör något direkt istället! Ibland är det såklart inte möjligt, men för det mesta kan en göra något. Om inte annat i alla fall säga något uppmuntrande till den som blir utsatt.

Sedan har jag en liten kommentar om att ställa frågor. Det är okej att vara nyfiken och att ställa frågor, men det ska göras på rätt sätt. Ofta får en intrycket av att män mest vill ha någon slags feministisk punktlista, som de kan bocka av och sedan vara klara med. Jag ska vara tydlig; det fungerar inte så, eller som jag skrivit innan; det finns ingen feministisk punktlista. Om du gör anspråk på att engagera dig i den feministiska kampen måste du helt släppa idén om att du kommer att bli färdig med det för egen del, att du kommer kunna lägga det på hyllan. Du måste vara beredd att ständigt göra nya åtgärder, se nya saker hos dig själv.

Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare. Det råder absolut ingen brist på texter att läsa, filmer att se på, bloggar att följa för att lära sig mer om feminism. Försök att kolla där istället för att belasta feminister med eviga frågor. Ibland kan en såklart fråga om en verkligen inte hittar något eller är intresserad av vad en enskild individ tycker om något, men en ska inte behandla kvinnliga feminister som någon slags vandrande frågelådor. Det är bara störigt.

Hur en kan kämpa emot maktstrukturer när en själv är i toppen.

Jag får ibland frågor om hur en gör för att rannsaka sig själv, som jag alltid dillar om. Tänkte skriva ner lite hur jag tänker kring när jag är i en privilegierad position, som jag är framförallt i egenskap av vit och akademikerunge. Detta kan appliceras i en massa olika sammanhang. Men tänk på att detta bara är mina egna tankar kring saken, inget allmängiltigt. Folk gör och tycker såklart annorlunda.

Det första är att aldrig aldrig tänka att en ska bli ”klar” med det hela. Vi lever i ett rasistiskt klassamhälle, och så länge vi gör det blir du inte klar personligen. Ingen är klar förrän alla är klara, helt enkelt. Det går inte att ”sopa framför sin egen dörr”, sluta använda vissa ord, och sedan tänka att en ”gjort sitt”. Om det nu mot förmodan är så att en beter sig exemplariskt och aldrig är förtryckande så kan en sätta igång om sprida det vidare till andra.

Vidare: förvänta dig ingen jävla medalj för att du tar tag i ditt förtryck, det är något som alla ska göra, inte något en gör för att vara ”snäll” eller liknande. Se det inte som någon jävla välgörenhet, få saker är så störiga som när någon kommer och ba ”nu ska jag komma här och rädda er förtryckta” som om deras kamp byggde på att privilegierade kom och hjälpte till.

Det är otroligt viktigt att inse att du inte ska definiera någon annans kamp. Det är jättefint att vara med och stötta och så vidare, men det är inte en bra grej att hålla på och omdefiniera olika rörelser. En grej som jag ofta ser är när vita antirasister typ ”sätter ner foten” och ba ”jo jag är ju antirasist men här tycker jag att gränsen går” när någon kräver mer än vad de själva tycker är rimligt eller känner sig bekväma med. Minns ni när en krönikör skrev om rasismen mot asiater och exemplifierade med bilden på kinapuffspåsen? Väldigt många, tyvärr säkert även jag själv, reagerade på detta med att säga typ ”nejmen detta är att gå för långt”. Det är inte din grej att bestämma när det går ”för långt”. Gör du anspråk på att kämpa emot förtryckande strukturer du själv är i toppen på så måste du släppa ditt tolkningsföreträde och låta de som är utsatta för förtrycket definiera både detta och kampen. Ödmjukhet är grejen, att lämna plats och låta andra definiera rörelsen.

Du måste vara beredd på att göra avkall på dina egna privilegier. Att vara antirasist och typ nöja sig med att vara emot Sd håller inte, lika lite som det funkar att vara feminist och begränsa det hela till att handla om att vara emot våldtäkter på kvinnor. Ofta tenderar människor att göra detta för att det är jävligt bekvämt att inta positionen där en är å den ”goda” sidan, typ antirasist, men samtidigt slipper göra några större förändringar i sitt eget liv. Falskheten skrev en bra sak om detta på twitter, översatt: ”om det känns bra att göra det gör du det fel”. Alltså: det ska smärta att kämpa emot sina egna privilegier, gör det inte det ifrågasätter en inte sig själv i grunden.

Inse att den förtryckande strukturen finns överallt, även hos dig. Den som inte är beredd att göra detta klarar kampen sig ofta ganska bra utan, de kan till och med vara kontraproduktiva genom att ständigt rikta om debatten till att handla om sådant som andra gör, vilket generellt rör sig om extremfall. En måste helt enkelt vara beredd att svälja det faktum att en bidrar till förtryck på en massa sätt och måste ändra sin personlighet och sitt liv för att sluta upp med det.

Det är också viktigt att inse att en har en annan position i kampen än de som är förtrycka. En vanlig grej är att folk inte respekterar olika separatistiska grupperingar med motivationen att ”alla ska få vara med/alla är viktiga i kampen”. För det första får nästan alltid alla vara med i kampen, men inte på samma villkor. Det går till exempel utmärkt att vara antirasist utan att vara med i en separatistiskt gruppering. Det är jätteviktigt att respektera de gränser som diskriminerade personer sätter upp, och inte ständigt försöka krossa dem med sitt tjat om att få vara med. Sedan är det faktiskt så att politiska grupperingar inte är några välgörenhetsorganisationer som privilegierade personer kan uppsöka för att känna sig bättre, det är inte någons ”rätt” att vara med. Att ha den inställningen säger mer om den personen. Men det är sällan ett problem att en inte kan engagera sig på något sätt alls.

I samma kategori ingår människor som gör det till en stor grej att de inte ”vet hur de ska göra” och tar upp tid genom att *be om tips*, som de för det mesta bara besvarar med typ ”men det är ju så svåårt”. Få inte hela grejen att handla om dig, för guds skull, och sluta vara så ängslig. Försök. Ibland gör en fel, och då får en torka tårarna och försöka igen. Sånt är livet. Det är alltid alltid bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, men en måste vara mottaglig för kritik och inte få för sig att allt är okej för att en försöker. För om en inte gör det är det riktigt illa, då gör en båda anspråk på att *föra kampen* och upprätthåller dessutom förtrycket.

En annan vanlig grej är att folk som ”upptäcker” typ antirasism reagerar på detta genom att ta plats och försöka bli bekräftade inom den scenen, något som ofta tränger undan rösterna hos de som är förtryckta, vilka såklart är de som borde ha företräde på att uttala sig. Den antirasistiska rörelsen som tillåts ta plats i Sverige är till exempel väldigt vit. Detta är ett problem inte bara för att representationen blir skev, utan också för att det då tenderar att hamna i det jag beskrev innan, alltså att rörelsen anpassas till vita och görs bekväm. Jag menar inte att en inte kan debattera som privilegierad, däremot bör en kanske ta det lite lugnt och inte ta över det hela. Bättre då att använda sin position till att lyfta fram de som ofta inte får synas och höras.

En grej en verkligen kan göra är att påtala rasism/sexism/klassförakt i olika sammanhang med andra privilegierade, typ i släkten/kompisgänget/skolan/arbetsplatsen. Tyvärr är detta ofta otrevligare att göra än att komma som den privilegierade räddaren i olika sammanhang, det senare brukar leda till applåder medan det tidigare brukar leda till sura miner. Men som sagt, känns det bra när du gör det gör du det fel. Kom ihåg: du ska inte ta kampen för att lätta ditt dåliga samvete utan för att förändra. Det är inte du som är huvudpersonen här.

Människor som nyanserar debatten.

Något som är otroligt vanlig är att människor ska komma in och ”nyansera debatten”. Alltså inte riktigt ta klar ställning för eller emot något, utan typ bara komma med en annan infallsvinkel. Säga att de förvisso är emot Sd men att en ändå måste ”förstå” att det inte funkar med fri invandring, eller att det är viktigt att höra alla sidor eller något annat. I samma andetag brukar det finnas ett viss tillit till auktoriteter: polisen, politikerna, myndigheterna gör säkert det som är bäst för alla, de är ju trots allt professionella. Och om inte annat så vill de inte ta aktiv ställning för något, och då blir det ju som det blir: en stödjer status quo.

Jag förstår människor som över huvud taget inte orkar bry sig om politik. Gud, jag önskar att jag var likadan till och från. Däremot tycker jag att dessa ”politiskt intresserade” som engagerar sig i debatten men som ”inte vill ta ställning” är sådana jävla idioter. De tar nämligen i praktiken visst ställning, nämligen för det rådande systemet som de faktiskt försvarar i sitt avvisande av den kritik som dyker upp mot det. Om ens största politiska gärning är att ifrågasätta människor som är förbannade över orättvisor så leder ens agerande till att dessa orättvisor består.

Ofta hör en från dessa personer att de vill ”överväga ordentligt”, ”höra alla sidors argument” eller ”ha kött på benen”. Grejen är att en aldrig kommer kunna sätta sig in i alla möjliga infallsvinklar och all information som finns kring ett ämne, det är för satan något som folk ägnar en livstid åt. Att ha det kvalitetskravet på ens politiska åsikter verkar mest vara en kass ursäkt för att slippa ta ställning i jobbiga frågor, det vill säga saker som sträcker sig bortom ”det är bra med demokrati” och ”alla är lika mycket värda” (givetvis utan något ställningstagande om hur detta i praktiken ska åtföljas av lika rättigheter) i fråga om kontroversialitet.

Jag är helt okej med att andra inte tar ställning, det är mänskligt att vara feg. Vad jag däremot tycker är vidrigt är när de upphöjer det till någon slags dygd, när de sitter på sin höga jävla häst och är ”tolerant” och läxar upp människor som tar ställning i olika frågor. Säger till mig att en minsann inte kan fördöma kapitalism eller patriarkatet bara sådär utan att en måste tänka efter, se de olika sidorna av saken, inte vara så förhastad. Själv gör de sig, i sina egna ögon, oantastbara genom att ”erkänna” att olika frågor är ”svåra” och därmed vägra ta ställning i dem. De kanske tycker att det ”låter bra” med kritik av kapitalismen eller feminism men vill fortfarande ”tänka efter” lite till.

Alltså okej om en tycker annorlunda och säger det, då finns det en tydlig konfliktlinje och sådant har jag inget emot. Folk tycker olika, det är naturligt och det är föredömligt om det märks istället för att allting ska blandas ihop i någon jävla konsensussörja. Vad som suger är när människor i sin vägran att ta ställning verkar emot samhällsförändring, och i praktiken också för samhället som det ser ut idag.

Jag tycker såklart att en ska tänka efter, men när eftertanken bara bli ett sätt att slippa ta ställning i kontroversiella frågor är det knappast ärofyllt. Människor som gör detta kommer aldrig att tycka sig ha kött på benen nog för att ta ställning i saker, utan kommer fortsätta känna att det nog är bäst att avvakta. De kommer sitta där på läktaren och ”nyansera” samtidigt som andra kämpar för att göra samhället till en bättre plats. Sedan när resultaten av denna kamp (förhoppningsvis) blivit politiskt allmängods kommer de säkert kunna tänka sig att ta ställning för det.

Jag undrar vad dessa personer kommer säga när någon i framtiden frågar dem om de kämpade emot all den skit som pågår i samhället idag? Kanske: ”nej, jag var för upptagen med att nyansera debatten och mästra mot människor som kämpade”. Jadu, tack så jävla mycket.

Har feminismen gått för långt?

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om en grej som jag kom in i på förra inlägget, nämligen detta om ”feminismen gått för långt”. Ibland vill folk (oftast män) att en ska diskutera huruvida ”feminismen har gått för långt”. Förutom att jag har grymt svårt att begripa hur en ideologi som strävar efter jämlikhet kan gå för långt så blir jag liksom alltid konfunderad när jag funderar på hur dessa människor ser på sitt eget inflytande i frågan. Ungefär som om det var deras sak att avgöra huruvida det finns ett behov av mer feministisk kamp. Ungefär som om den kvinnliga frigörelsen är något som de själva kan stoppa och starta efter behag.

Anledningen till att kvinnor har så mycket rättigheter idag är inte att någon varit ”snäll” och gett oss dessa. Anledningen är inget annat än en lång och tålig kamp mot förtryck. Det var liksom inte så att de styrande en dag bara bestämde sig för att ”ok, nu gör vi samhället lite mer jämställt”. Detta säger ju sig själv, men det finns fortfarande många som vill låta påskina att det faktiskt inte har varit på detta sätt.

Detta handlar om att i efterhand täcka över de konflikter och kamper som lett fram till frigörelsen för viss grupper, för att skapa intrycket av att frigörelse inte är något man kämpar sig till utan något som är från ovan givet. Något en bör vara tacksam för, nöja sig med och inte kräva mer av.

Givetvis tycker de som över huvud taget ställer frågan att feminismen har ”gått för långt”, de flesta skulle nog inte velat att den kommit någonvart över huvud taget. Saken är att det är helt jävla ovidkommande vad de tycker och inte tycker om feminism, för det är inte för dem kampen förs. Som feminist får en inte låta sig luras av detta och tro att det här är personer vi behöver lyssna på eller på något sätt övertyga om ett feminismen inte har gått för långt. Visst kan det vara roligt att debattera saken, men en ska samtidigt veta att personer som ställer frågan inte är några vi behöver ha med oss på vår sida.

Det är knappast så att frigörelse historiskt har kommit till genom att de som mister sina privilegium på grund av denna blir övertalade till att förstå rimligheten i den, det har alltid och kommer alltid att handla om maktkamp. En kan aldrig förvänta sig att någon ska komma och ge en rättigheter bara för att en är människa, det är något en måste kämpa sig till. Och så spelar det ärligt talat ganska liten roll om någon jeppe tycker att det har gått för långt.

Postpolitik.

Jag vet inte om ni känner till begreppet postpolitik, men det används en del i vissa kretsar och jag tror att det kan vara en viktig nyckel till förståelse för alternativa sätt att betrakta samtiden på.

Postpolitik betecknar ett tillstånd när politiken tömts på sin innebörd och verkligt samhällsförändrande kraft men fortfarande lever kvar i kulturen som symboler. Politiken förvandlas från att beröra verkligheten, verkliga människors levnadsvillkor och så vidare i grunden till att bara utgöra ett teatralt skådespel där man skaffar sig en politisk åsikt på samma sätt som man shoppar en ny tröja: en ikläder sig de politiska symboler, språk och så vidare som passar en bäst för tillfället, utan att förankra detta i något slags verkligt krav eller kamp för förändring. Politisk karriärism är något som är sammankopplat till detta: att ”satsa på politiken” är inte att satsa på en dröm om ett annat samhälle utan att satsa på sin personliga position inom den politiska sfären.

I mina ögon så har postpolitiken helt tagit över den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte att det finns någon verklig potential till samhällsförändring inom partipolitiken. Vi har en situation där de två största partierna i princip vill samma saker, framträder på samma sätt och så vidare, medan de mindre partierna blir alltmer marginaliserade. Miljöpartiet aspirerar ju på att bli en av de största spelarna inom svensk politik och för att uppnå detta så närmar de sig mittenfåran i högre och högre grad, istället för att erbjuda något slags alternativ. Detta skapar i sig ett utrymme för populism. Människor anammar ett politikerförakt, med all rätta då politikerna faktiskt inte förefaller göra något för dem. Svaret på detta politikerförakt blir att, delvis i protest, rösta på ett parti som försöker tala till ”folket”, till exempel Sd.

Ingenstans inom partipolitiken finns diskussionen om vilket samhälle vi vill ha, vad vi strävar efter. Allting handlar om att tillfälligt hantera diverse kriser utan att förändra systemet som föranlett krisen eller att göra diverse utspel och ”ställningstaganden” som Borgs bankbråk eller, nu senast, Lööfs initiativ att ”bjuda in till diskussion” om kvinnors representation i bolagsstyrelser istället för att utnyttja den makt hen faktiskt sitter på. Det viktiga är att ”visa känslor” och ”ta ställning”, inte att faktiskt uträtta något.

Det är dock inte bara regeringen som gör sig skyldiga till detta. Tänk till exempel på alla socialdemokrater som på senaste tiden uttalat sig för såväl rut-,  rot- och jobbskatteavdrag samt vinster i välfärden med argumentet att människor nu ”vant sig” vid detta. Som om människan inte vänjer sig vid all möjlig skit precis hela tiden. Det värsta är emellertid att detta fungerar, för i ett tillstånd av ständigt osäkerhet och kris så vill människor inte ta några risker, och det upplevs alltid som en risk med något om är alltför subversivt.

När parlamentarismen urvattnas så måste politiken finna nya vägar, det är därför utomparlamentarism är så viktigt. Det är därför det är så viktigt att inte bara acceptera allt som sker inom det rådande systemet regler utan faktiskt protestera även emot det som är demokratiskt framtaget. Vi lever i ett samhälle där den parlamentariska modellen är otillräckligt för att tillvarata folks intressen, vilket en tydligt kan se i framväxten av politikerförakt och populism. Få människor verkar tro att partipolitiken ska erbjuda dem vad de vill ha, men en går ändå och röstar för att det är så en ska göra, det är en slags demokratisk ritual snarare än en något en tror ska leda till verklig förändring.

Det är viktigt att inte bara ifrågasätta enskilda partier och förslag utan också själva formen för politiskt engagemang, för den dikterar väldigt mycket. En måste se att även själva formen i sig är politisk, och också borde vara utsatt för politisk diskussion istället för att lojt accepteras som någon slags naturlag.

Detta ska inte läsas som att jag på något vis är ”emot” demokrati, men däremot ser jag att den nuvarande formen för hur demokratin äger rum har stor brister och i viss mån passiviserar den som söker sig till den med ett äkta engagemang, i hopp om att få utlopp för sina drömmar om ett bättre samhälle. De demokratiska rättigheter som vi idag skattar högt har inte kommit fram genom en på förhand given demokratisk process, utan har kommit fram genom kamp som har gått utanför vad som är tillåtet eller påbjudet inom det rådande systemet. Vi kan på intet sätt tänka att vi är ”klara” med de ramverk vi har nu, utan det måste ständigt ifrågasättas och omarbetas, och för detta måste vi finna andra metoder än de som påbjuds.

Förtrycket finns även här.

Mitt bestämda intryck är att det de senaste två åren har demonstrerats som aldrig förr. Det har föregått flera emancipatoriska uppror på många olika ställen runt om i världen. Dels den arabiska våren, dels demonstrationerna i Moskva, men också i västvärlden så har den senaste tiden präglats av protester. Kravallerna i London, demonstrationer mot Eu:s krispolitik i såväl Aten som i Frankfurt, vilka har dragit till sig aktivister från hela Europa, demonstrationer för ett fritt internet och 99 %-rörelsen. Man kan vara för eller emot det system som det demonstreras emot, men faktum är att det även här har visats ett enormt folkligt missnöje med en politik som förts.

Vissa är upprörda över att man ens nämner dessa saker i samma andetag, att man på vänstervridna kultursidor har mage att jämföra de protester som skett här i civiliserade och demokratiska väst med den frigörelsekamp som skett under till exempel arabiska våren. ”Vi är ju för demokrati”, resonerar man, och således finns det här ingen anledning till protest. Den ska man sköta inom den parlamentariska demokratins ramverk.

Adam Cwejman menar att man genom denna jämförelse ”tunnar ut” den viktiga demokratikampen i mellanöstern, att man förlöjligar den genom att jämställa den med några giriga slynglars demonstrationer. Men av vad jag har sett så är de som varit snabbast på att förklara sitt stöd till demokratikampen i mellanöstern, de som varit mest pådrivande med att vi ska hjälpa till och så vidare ofta samma personer som även engagerar sig i de rörelser som skett på hemmaplan. Det finns inte ett visst antal sympatipoäng men kan dela ut, det går alldeles utmärkt att se att det finns förtryck både där och här, och att båda måste störtas. Det är inte så att kampen mot förtrycket här skadar kampen mot förtrycket på andra ställen i världen.

Ingen som har jämfört emancipatoriska kamper i västvärlden med de i mellanöstern eller Ryssland har försökt få de senare samhällenas övergrepp att framstå som mindre allvarliga, snarare vill man visa på allvaret i vår egen situation. Tanken har aldrig slagit mig att de som sker där skulle vara mer okej bara för att jag kan se paralleller till situationen i min egen del av världen, det har snarare stärkt min övertygelse om att vi globalt måste kämpa emot förtryck oavsett om det sker innanför ramarna av en parlamentarisk demokrati eller under en regelrätt diktatur.

Givetvis har det skett hemskheter i de västliga upprorens spår, på samma sätt som det med största sannolikhet gjort det även i mellanöstern. Ingen tror väl på allvar att de har flutit förbi utan att människor har behövt sätta livet till och saker förstörts? Ingen tror väl på allvar att det inte även i Egypten, Tunisien och Libyen har funnits personer som utnyttjat det allmänna kaoset till att berika sig genom plundring? Ändå accepterar man detta, eftersom det är en resning mot en diktatur som sker. Man ser att våld är oundvikligt i situationen och accepterar det. Poängen är inte att allting är acceptabelt så länge det handlar om folklig resning, inte alls. Det är fel att skada människor, alltid. Om situationen blir tillräckligt prekär är det dock vad som kommer ske, och en situation kan vara prekär på fler sätt än att en ondsint envåldshärskare dikterar allt. Vissa människor kan inte se att det kan komma förtryck från andra håll än statliga.

Jag menar inte att vi på något vis har det lika illa som i mellanöstern eller Ryssland, men bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra. Vi har det bättre här, jag skulle aldrig vilja byta ut mitt samhälle mot det Ryska, det har jag inga problem med att säga. Här har jag i alla fall någon slags frihet, något slags inflytande. Men ändå: man måste kunna se att trots att vi har flera olika partier att välja mellan så betyder inte det att vi har några större reella valmöjligheter kring hur vi vill att vårt samhälle ska vara format, man måste kunna se att trots att vi på papperet har yttrandefrihet, föreningsfrihet och så vidare så är många människor i situationer där möjligheten att nyttja dessa i praktiken är små, man måste kunna se att det är ett problem när människor hindras från att demonstrera även här i fina demokratiska Europa, även när det motiveras med ”säkerhet”.

Adam Cwejman må sympatisera med det samhälle vi har idag, men det betyder inte att det är befriat från verkligt förtryck eller att resningarna är oberättigade, bara att han inte sympatiserar med agendan. För Cwejman utgör enpartistaten det yttersta onda, och även (verkar det som) det enda man är berättigad att ta till handgripligheter och gå utanför lagen för att protestera emot. Men protesterna talar sitt tydliga språk, och tusentals människor håller uppenbarligen inte med. Och dessa röster trycks ner, av undantagstillstånd och hårdare tag, överdrivet stränga straff och så vidare. Förtryck existerar uppenbarligen även inom de liberala demokratins ramar, och så länge ingen förespråkare av detta system höjer sig röst emot detta så kommer jag inte att ta deras tal om frihetskamp på allvar.