Etikett: kamp

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.

Håll tassarna borta från mitt självförtroende tack.

Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.

Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.

Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.

Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?

Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?

Feminism del två, om varför jag inte tänker kalla mig humanist.

Som feminist hör man ofta att man borde kalla sig humanist och inte feminist. Förutom att humanist kan betyda lite vad som helst och därför inte är något jag är intresserad av att kalla mig, eftersom det kan leda till missförstånd, så är dessa tu på intet sätt utbytbara uttryck. Nu utgår jag alltså från definitionen av humanism som jag antar att frågeställaren för det mesta har: att man tycker att alla människor ska vara lika mycket värda, typ. Personligen tycker jag att humanism i den bemärkelsen är en plattityd som saknar motstycke. Det är väl klart alla är lika mycket värda och ska bli behandlade jämlikt, men hur ska detta uppnås? Var finns ojämlikheterna?

Dessa humanister tycker att alla ska vara jämlika, inte bara män och kvinnor. Gott så. Deras argument brukar vara att man genom att kalla sig feminist dels bara tycker att kvinnor ska ”komma upp” till männens nivå men också att feminister inte vill att de orättvisor som drabbar män ska åtgärdas. Dessutom tycker de ofta att man bortser från andra viktiga strukturer, såsom ojämlikhet mellan olika etniciteter, religioner eller klasser.
Givetvis tycker jag att alla ska ses som lika mycket värda oavsett fysiska och kulturella omständigheter. För att detta ska kunna uppnås så behövs det till att börja med en analys av hur samhället ser ut och vari ojämlikheterna ligger. Det är rimligt att lägga fokus på det man kan bäst och i mitt fall är det ojämlikheter mellan könen. Feminismen och till exempel antirasismen utgår ju båda från att alla ska ha samma möjligheter men lägger fokus på olika maktstrukturer i samhället.

Ingen skulle anklaga Martin Luther King för att ignorera andra ojämlikheter i samhället för att han fokuserade på ojämlikheter mellan svarta och vita. Ingen skulle heller säga att han ville höja svarta ”över” vita för att han ansåg att svarta i dåläget var förtryckta. Men för att bry sig om könsmaktsfrågor måste man tydligen bry sig lika mycket om alla andra existerande maktstrukturer också. Detta är lite lustigt,för feminister är de enda som får höra att de borde bry sig mer om annat också.

Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart. Maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.
För att kunna lösa problemet med ojämställdheter i samhället måste man dela upp problemet. Det inte annat än rimligt att alla kämpar för att rätta till de maktstrukturer de tycker är mest problemetiska. Jag klagar inte på folk som primärt  är antirasister, miljökämpar eller för ett klasslöst samhälle för att de inte lägger tillräckligt mycket fokus på könsmaktsordningen. Jag förstår att de lägger sin tid och kraft där de tycker att det behövs och det är bättre att engagera sig ordentligt i ett projekt än att göra halvdant ifrån sig i alla. Jag önskar inte att alla var främst engagerade feminister, för om alla bara brydde sig om kön så skulle ju andra grupper i samhället ha det ganska tråkigt.
Det behövs också ett ökat fokus på ojämlikhet i allmänhet. Olika maktstrukturer måste undersökas. Hur fungerar de tillsammans? Vilka maktstrukturer är dominerande? Att låsa sig vid en maktanalys är destruktivt, oavsett om det är klass, kön eller ras. Även om mitt huvudsakliga fokus ligger på feminism så tycker jag att till exempel klassperspektivet bör lyftas fram för det är också viktigt. En maktanalys behöver inte utesluta en annan.

Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.

Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.

Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.

Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.

Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!