Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

konsensus

Konsensuellt sex och tvekan.

När det kommer till samtycke förekommer det ibland resonemang om att mindre sex skulle äga rum om vi applicerade det sättet att tänka. Enligt någon slags allmängiltig regel om att sex är någonting gott, så blir detta på något märkligt sett ett motargument.

Jag tänker såhär; givetvis kommer du få lättare att ha sex, i alla fall till en början, om du inte bryr dig om vad din partner tycker. Samtycke kan ta tid. Men är inte det värt det? Troligen kommer det både att bli roligare för båda parter att ha sex, och chansen för att det upprepas blir större.

Men jag tycker också att det är ganska intressant att somliga verkar tro att de enda två sätten en kan hantera situationen på är att strunta i att ha sex eller ”köra på” och ha sex ändå. Det finns en idé om att kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta. Som om velighet inte var något värt att ta hänsyn till och anpassa sig efter, utan att allting måste skrivas om till tydliga ”ja” och ”nej” trots att de faktiskt inte finns. Som om inte inte kunde sakta ner och kolla läget, få personen att känna sig bekväm och så vidare, och sedan få ett mer definitivt svar så att en slapp gissa.

Det kan vara så att en personer som tvekar vill ha sex, men sex är ingenting binärt utan kan ske på en massa olika sätt. En kan vilja ha sex med en person, fast under vissa omständigheter och inte andra. Det är klart att omständigheterna kan förändras till att jag vill ha sex senare, det betyder inte att jag ”ångrat mig” från ingenstans och att personen lika bra hade kunnat ”köra på” från första början.

Personer som kan respektera nervositet och tvekan i sexuella sammanhang brukar vara mycket trevligare att ha sex med. Med sådana personer känner jag mig oftare trygg med att uttrycka om jag tycker att något är obekvämt, vilket såklart minskar risken för att något som jag inte vill ska inträffa inträffa.

Jag stör mig på den här synen på sex som något binärt, något en har eller inte har. Att en som kvinna ger tillåtelse till sex, och att det i så fall kan se ut lite hur som helst. Tanken på att kvinnor kan ha en egen sexualitet och egna preferenser, att de kan vilja ha sex men under vissa omständigheter, slår liksom inte dessa människor. Att ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång. I denna process ingår att också ta hänsyn till tvekan och inte behandla det som ett problem.

Om en vill ha konsensuellt sex, vilket jag verkligen hoppas att en vill eftersom motsatsen vore att vara okej med att eventuellt våldta någon, så är det viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga. Dessa omständigheter skapas på ett bra vis genom att en visar att en bryr sig om och respekterar den andra personens eventuella tvekan och nervositet och inte bara ”kör på” för att en antar att det är det som egentligen önskas. Ja, kanske kommer detta leda till att du inte får sex just den gången, men motsatsen skulle å andra sidan kunna leda till att du hade sex med någon som egentligen inte vill. För mig är det ganska uppenbart vad en bör prioritera.

Män ska inte kunna komma undan med ignorans.

Jag tänker på det här med samtycke och sex, och jag tänker på hur vanligt det är att ens gränser blir överträdda i sexuella sammanhang. Jag har varit med om det många många gånger, att män har tagit på mig på sätt jag inte tyckt om, att de liksom ”testat” lite till trots att jag protesterat, att de ”gjort sin grej” utan att riktigt försöka känna in om jag är med på det eller ej.

Ingen av de här situationerna har tippat över till vad jag skulle kalla en våldtäkt, men det har tangerat det otaliga gånger. Situationer då jag kanske inte känt att jag kunna backa ur om jag så vill, situationer där det varit tydligt hur mannen inte bryr sig om vad jag känner och tänker.

Det finns dock två olika typer av män, de som kan hantera att en konfronterar dem med detta och de som inte kan det. Många män jag träffat skulle jag aldrig orka ta upp det här beteendet med, för de har varit alldeles för dåliga på att vara ödmjuka inför att de kan göra fel sexuellt, att de kan överträda någons gränser, att de faktiskt kan bli våldtäktsmän. Andra män har jag kunnat konfrontera med deras gränsöverträdelser, så att de inte gör om dem. Dessa är män som har visat ett aktivt intresse för att ha sex på mina villkor, män som blivit uppriktigt ledsna när jag sagt att de överträtt mina gränser och inte typ… irriterade som många andra väljer att bli.

Jag tror inte att det är deras mening att göra såhär, men jag tror att det finns en rädsla för att erkänna att en kan göra misstag som skapar en likgiltighet, ett slags bekvämt ignorerande av de risker som finns, att bara köra på istället för att stanna upp och reflektera över hur det känns för personen en ”kör på” på. En kanske väljer att tolka ett nej som ett nej till att bli tagen på på ett visst ställe eller som ett rollspel, istället för att kolla läget ordentligt. Ett sådant agerande leder ofta till ickekonsensuellt sex, oavsett om det är vad en vill eller inte.

Jag tänker att det är den här kulturen av likgiltighet och ignorans inför kvinnors känslor som måste väck, och att det är viktigt att vi anpassar lagstiftningen om våldtäkt efter att detta förekommer. En man ska inte kunna vara likgiltig inför en kvinnas känslor under sex och komma undan med det. Det ska inte vara möjligt att våldta i ”god tro”, alltså för att en inte brytt sig om att ta reda på om den en har sex med verkligen vill, men liksom bara antar att det är okej. Kvinnor ska inte behöva betala priset för mäns bekväma ignorans.

Så länge män kan komma undan med ignorans så kommer de göra det, och kvinnor kommer gång på gång att hamna i kläm på grund av detta.

Den som tycker att det är mer avtändande att fråga än att riskera att ha sex med någon som inte vill borde inte få knulla.

Samtyckeslagen är något som alltid upprör starka känslor i antifeministiska kretsar. Det verkar finnas någon slags utbredd myt om att den skulle innebära omvänd bevisbörda, det vill säga att det är den som står anklagad som måste bevisa att hen inte har begått brottet. Vad denna uppfattning kommer ifrån begriper jag inte, men jag ser absolut inget stöd för misstanken att grundläggande rättsprinciper skulle upphävas i och med denna lag.

Folk har även en massa tankar om hur detta kommer att komplicera sexlivet för människor. Jag har hört en massa dumheter, till exempel att det skulle innebära att en måste fråga innan en inleder samlag, så att en får ett klart och tydligt ”ja”. Detta stämmer inte. Samtyckeslagen handlar kort och gott om att samtycke ska inhämtas. Detta kan ske på en massa olika sätt, men jag tänker att det enklaste är att vara lyhörd inför den andra partens signaler och om nödvändigt fråga. Du kommer inte behöva ha ett uttalat ”ja” om det finns andra indikationer på att samlag är önskat, vilket det förhoppningsvis finns i de flesta fall.

Jag tänker på mitt eget sexliv och tänker att jag brukar vara väldigt tydlig att visa när jag vill ligga, vilka grejer jag uppskattar och så vidare. Jag är även van vid att min partner ger mig utrymme för att visa vad jag tycker, bryr sig om vad jag tycker och frågar om det föreligger oklarheter. Jag tycker för det mesta inte att detta är det minsta konstigt eller pinsamt, och om det skulle vara det anser jag att det är ett värt pris att betala för den reducering av risken för otrevliga sexuella situationer det innebär. På samma sätt så kör jag inte själv på om jag inte fått tydliga indikationer på att det är önskat. Med tydliga indikationer menar jag: gensvar på kyssar, smekningar och så vidare, uppskattande stönanden vid beröring av könsdelar och så vidare. Jag menar inte att personen ligger stilla och bara accepterar det jag gör, utan jag menar att det finns gensvar och tecken på lust och upphetsning. Att vara passiv och inte göra motstånd är inte att ge gensvar, så vida det inte är någon slags sexuell lek ni ägnar er åt som i så fall bör vara uttalad (vilket alltså skulle vara detsamma som att ha inhämtat samtycke fast i ett tidigare skede).

Nå, det är klart att jag begriper att många kan tycka att det är jobbigt att kommunicera under sex. Människor är osäkra och kanske även rädda för att få ett nej och därmed känna sig avvisade. Jag tänker dock att den som bryr sig om att inte ha sex med någon mot dennes vilja borde tycka att tanken på att ligga med någon som faktiskt inte vill är mer avtändande än att fråga om en blir osäker. Sex kan vara pinsamt på en massa olika sätt, det är helt enkelt en risk en får ta om en är intresserad av att ägna sig åt det. Om en inte tycker att det är en risk värd att ta kan en ägna sig åt andra saker i livet som inte är så socialt krävande. Att strunta i sex är faktiskt ett alternativ för den som tycker att det är för jobbigt att ta hänsyn.

Om en är intresserad av konsensuellt sex så borde detta strängt taget inte vara ett problem. Det är helt enkelt inte svårt att försäkra sig om att ens partner vill, och om en är osäker så kan en faktiskt avstå. Bara människor som prioriterar att ha sex över att inte ha sex med någon mot dennes vilja kan tycka att detta är problematiskt. En sådan person har i mina ögon en inställning till sex som borde bekämpas i samhället, och därför tycker jag att denna lagstiftning är bra och relevant. Det handlar helt enkelt om att markera vikten av att inte bara sluta när någon säger nej, utan om att helt enkelt inte börja om en inte är säker på att det är önskat.

Detta handlar ytterst om att vissa prioriterar sin egen lust till sex eller sitt eget behov av att inte råka ställa en pinsam fråga över en annan människas rätt till kroppslig integritet. Vi kan inte ha ett samhälle där vi prioriterar vissa människors rädsla inför detta framför andra människors rätt att få förfoga fritt över sin kropp, att slippa anses tillgänglig tills motsatsen är hävdad.

Jag är trött på att anses vara tillgänglig sexuellt tills jag anger annat. En majoritet av alla personer jag träffar är jag inte intresserad av att ha sex med, och det är detta som måste vara utgångspunkten. Du kan inte utgå från att sex är önskat, du måste såklart försäkra dig om att det är önskat innan du kan börja köra, precis som en alltid ska göra innan en gör saker med andra människor. Rätten till sex eller till att inte ”tappa ansiktet” kan inte stå över rätten till att få bestämma över sig själv.

Trivselkonsensus.

Jag är en sån som alltid drar igång en diskussion var jag än hamnar. Det är inte med mening, det är sån jag är. Väldigt ofta så händer det att folk tycker att det är otrevlig med ”bråk” (man har väl olika smärtgränser för sånt antar jag) och tycker att diskussionen ska avslutas. Jag är verkligen nästan alltid helt okej med det.

Vad jag däremot tycker rysligt illa om när folk vill att man först, innan man struntar i diskussionen, liksom ska godkänna varandras åsikter och säga att de är ”okej”. Typ säga att ”folk tycker olika” eller ”det finns olika sätt att se på saken. Ja, det gör det, men jag ser ingen poäng med att sitta och hålla med någon för trivselns skull.

Att lämna en diskussion som inte fungerar är en sak. Att låtsas som om man nått någon slags samförstånd en annan. Jag vill inte fejka samförstånd, jag finner det intellektuellt ohederligt och framförallt osant mot mig själv.

Jag kan umgås med människor som tycker jag har helt upp åt väggarna fel i vissa frågor. Jag är helt okej med medvetenheten om att hen kanske tycker att jag är en idiot på vissa punkter och det är inget jag finne obekvämt. Jag förstår att andra kan tycka det är jobbigt men jag håller min egen intellektuella integritet högre än den känsla av obehag som kanske kan uppstå hos en person för att jag inte sysslar med denna typ av trivsel-konsensus. Då säger jag hellre att nej, jag håller verkligen inte med, för att sedan släppa ämnet.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.

Ge mig pengar!
Arkiv