män – Sida 4 – Fanny Åström

Att göra män passiva.

Tänkte på denna gruvligt irriterande ”boy will be boys”-mentalitet som finns, det vill säga hur pojkars övertramp ständigt ursäktas med att de är pojkar och pojkar är så. Istället förväntas flickor ta ansvar.

Det är ju så att människor lär sig sk ”sociala koder” när de växer upp, typ att förhålla sig till andra integritet, gränser och så vidare. Det är inte så konstigt att allting inte blir rätt från börja, det är bara att försöka igen! *ler entreprenör* Detta accepteras i regel, men av någon anledning så ska pojkar inte lära sig detta när det kommer till hur de ska bete sig mot flickor. Märkligt!

Jag tänker att detta också leder till något hos äldre män, nämligen en oförmåga att acceptera att en kan göra fel. Jag tycker mig ofta se detta när jag konfronterar män med sina misstag. De blir liksom förlamade, de kan inte ta till sig att ”okej, det där var inte okej att göra, då slutar jag”, utan de hamnar direkt i försvarsposition. Om en ändå står på sig och förklarar att en inte accepterar vad de nu gjorde så blir resultatet sällan faktisk förändring utan snarare något slags martyraktigt ”jaja jag är väl dum/dålig/oförbätterlig”.

Jag tänker att detta hänger ihop med att en liksom aldrig fått träna sig i att hantera sina misstag, en har aldrig riktigt funderat på att en skulle kunna förändra sitt sätt att vara mot andra människor, vilket inte är så konstigt med tanke på att det liksom inte heller avkrävs en.

Genom att hela tiden behandla pojkar och män som om de var oförmögna till förändring så blir de också det. Till slut orkar ingen ens påpeka när de gör fel eftersom de ändå inte kommer göra något åt det, eftersom de har accepterat sin passivitet så till den milda grad.

Problemet är att de kommer undan med det även i vuxen ålder. Ingen skulle acceptera en kvinnas snedsteg på det viset, hon skulle bli ensam. Handlingsutrymmet för män är så mycket större. Deras tillkortakommanden kanske rentav väcker sympati, gör att kvinnor är med dem för att de ju inte skulle klara sig annars, indoktrinerade som många av oss är i idén om att syftet med våra liv är att ta hand om män.

Att styra känslor.

Det här att vara planerande i relationer är inte en särskilt fin grej. Nej nej, en ska bli ~*passionerat förälskad*~ och sedan bara glömma tid och rum, kasta sig handlöst ut i den avgrund som är relationen och helt enkelt hoppas på att Kärleken Löser Allt. Annars är en cynisk.

Syftet med den här typen av idéer är att upprätthålla ett system där män går ut som vinnare i relationer, genom att uppmana folk till att inte fundera så jävla mycket när det fattar livsavgörande beslut så går en liksom runt hela frågan. Patriarkatet ba: ”näää, det där ska du inte bry ditt lilla huvud om ;-). Vi har ju ordnat den här samhällsnormen så hiiiiimla bra så det är bara att köra!!!!”.

Jag har konstaterat några saker under mina år som relationshavare (började med detta fanskap någon gång vid 13-14, men hade min första så kallade ”seriösa” relation vid 17, sedan dess har jag mer eller mindre konstant varit i relation frånsett ett uppehåll på ett år när jag bodde i bryssel):

Jag vill ha nära relationer i mitt liv. Det är väldigt viktigt för att jag ska må bra att det finns folk omkring mig som jag älskar.
Jag har väldigt mycket att ge i relationer, och det är också något jag gärna gör. Jag tycker att det finns en stor tillfredsställelse i det.
Relationer har varit en av de absolut mest destruktiva krafterna i mitt liv. Jag har flera gånger blivit oerhört sårad, olycklig och utsugen i relationer.

Ett tag tänkte jag att det är Såhär Det Är, det vill säga att om en ska älska så får en också räkna med att bli sårad. Detta är såklart sant i viss mån, att älska är att göra sig sårbar. Därför tänkte jag att jag helt enkelt skulle undvika att älska. Välja trygghet och stabilitet framför passion, ingår i relationer där jag fick mina behov av närhet och omsorg tillfredsställda snarare än passion. Jag tänkte att jag inte kan hantera vissa känslor och därför måste jag avstå.

Mitt problem har egentligen inte varit att jag blivit ”sårad” så mycket som att jag blivit utsugen, satt i underläge, nedtryckt och så vidare och så vidare. Detta är en mycket viktig skillnad. Om en blir sårad, typ om någon en älskar inte älskar en tillbaka och därför väljer att inte vara med en, så kan det vara smärtsamt men det innebär inte att en blir utsugen. Däremot att bli indragen i en relation där en konsekvent blir nedvärderas, utsugen och så vidare är något annat. Att inte få det en vill ha är en sak, att brytas ner en annan. Många tycks inte kunna göra skillnad på dessa tu, framförallt män som likställer att de inte få ligga med det förtryck till exempel jag berättar om. För mig är skillnaden uppenbar; att inte få ligga har hänt mig också och det är på sin höjd tråkigt, att bli nedbruten i en relation är något helt annat.

Den smärta jag kan tänka mig att utsätta mig för är den som kommer sig av att begära och inte alltid få sina begär tillfredsställda, men jag kan inte tänka mig smärtan i att bli utnyttjad. För mig är det en meningslös smärta. Därför måste jag hitta strategier för att inte hamna i den typen av relationer.

Jag tänker att jag kan styra mina känslor på många sätt, bland annat kan jag välja vilka känslomässiga impulser jag ska reagera på och inte. Om jag typ känner mig ”attraherad” av en man så kan jag välja att inte göda den känslan. Att fundera innan jag går in i relationer är för mig livsnödvändigt, jag vill inte bli utsatt för samma saker som jag blivit utsatt för igen. Det måste liksom vara nog nu, och jag måste göra vad jag kan för att det ska få ett slut.

Mitt främsta fokus nu är att inte ge min in i relationer där jag känner att jag är i underläge från första början, generellt är detta alltså relationer med män. Jag känner ganska snabbt i sådana att jag inte kan vara mig själv helt, att det finns saker jag måste dölja och att jag måste ”spela spelet”, det vill säga tygla mina begär för att inte verka ”för på” och liknande. När den här typen av känslor uppkommer försöker jag välja att inte agera på dem, och om jag lyckas försvinner de i regel ganska snabbt. Det kan kännas tråkigt, men det är helt klart värt det med tanke på alternativet.

Tacksamhet mot män.

En grej som verkligen gör mig sjukt illa till mods är när kvinnor uttrycker tacksamhet gentemot sin manliga partner. Alltså typ ”han är så snäll mot mig som ”hjälper till” hemma/som tycker om mig trots mina brister/som inte gör [vidrig grej] som min förra partner gjorde/som mina vänners partners gör” och så vidare och så vidare.

Jag tycker att det är obehagligt eftersom jag tänker på alla gånger jag själv har varit där; när män har betett sig illa mot mig och jag typ har varit tacksam för att de inte gjort det ena eller det andra. Lite ”han slår mig i alla fall inte”, fast mindre extremt.

Till exempel så uttryckte jag en gång tacksamhet för att en partner inte aktivt tryckte ner mig som en tidigare partner hade gjort???? Det ska sägas att detta var under tiden jag var feministiskt insatt och ändå så gjorde jag det för att typ ”ursäkta” att jag stannade kvar i relationen trots att den uppenbarligen var sjukt dålig för mig. Det säger enligt mig mycket om hur oerhört starkt detta sitter i mig.

Motsvarande, att män uttrycker tacksamhet inför sin partner, är ovanligt. Jag tror nog ärligt talat aldrig att jag har sett det hända. De kan vara glada, de kan uppskatta henne, men de är inte tacksamma, och verkligen inte tacksamma för att hon inte beter sig direkt illa. Vad skulle de vara tacksamma för? Det har ju bara fått tillgång till det som de har rätt till genom att födas som män i detta samhälle.

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

Vidare; ett liv i ensamhet är inte ett alternativ för kvinnor på samma sätt som för män. Kvinnor lär sig att deras främsta mål i tillvaron är att få och upprätthålla en heteromonogam relation med en man. Mannen har i regel främst andra mål, han kanske vill bli jättebra på något instrument eller göra någon stor upptäckt, vad vet jag. Kvinnors drömmar riktas in på relationer och familjeliv först och främst och detta från en tidig ålder.

Det handlar också om att kvinnor får lära sig att de ska frukta män, för faktum är att trots allt jävla babbel om att män minsann inte alls är dumma så finns det en omfattande idé om att kvinnor ska akta sig för män. Vi varnas hela tiden för de ”dåliga” männen, de finns alltid där som ett överhängande hot mot vår säkerhet. Lösningen blir att hitta en bra man, eller snarare att en bra man ska hitta en. Om en väl har haft denna ”tur” så är det viktigt att inte sabba det hela genom att gnälla eller tro att en skulle kunna få bättre på något sätt.

Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.

Män som skriver ~viktiga texter~ om feminism.

Ibland händer det att män skriver ~*viktiga texter*~ om feminism. Alltså någon random snubbe som ska *tycka till* lite om feminism. I bästa fall så levererar de någon fullständigt banal insikt och levererar det med ”nu får det vara nog”-retorik. Det vill säga: ”nu får det vara nog, för nu kommer jag, en man, in här och säger det” *slå näven i bordet*. Jag blir helt matt av ”nu får det vara nog”-retorik, för jag jobbar med de här frågorna varje dag och jag vet att hur mycket en än säger, tycker och tänker att ”nu får det vara nog” så händer det ingenting. Att saker och ting är absurda, vilket patriarkatet givetvis är, gör inte att de upphör. ”Nu får det vara nog”-vinkeln kan endast antas av en människa som inte skänker dessa frågor en tanke särskilt ofta, men ibland ger det ett ögonkast och konstaterar det alla kan se; ”detta är orimligt”.

Jag förstår såklart att en kan bli chockad och förfärad när en för en gångs skull tittar på det förtryck som frodas i detta skitsamhälle signerat mannen. Vad jag inte kan förstå är hur en kan ta dessa helt grundläggande feministiska åsikter och framställa dem dels som något nytt och dels som sina egna.

Att dela med sig av erfarenheter av att vara man kan jag tycka är relevant (inom rimliga gränser), men att bara skriva typ ”våldtäkter äger rum och det är fel” eller ”det finns jättedumma sexister på flashback” känns så jävla konstigt. Ungefär som om vi behövde en man som säger det som alla redan vet åt oss.

Det värsta är hur de alltid är så himla chockerade. Dels över att DET FÅR VARA SÅHÄR, dels över att INGEN PRATAR OM DET. Jodå, vi pratar en massa om det hela tiden, det handlar nog mer om att vissa väljer att inte lyssna. I alla fall inte innan de kan skriva en indignerad text om det och få applåder.

Av någon anledning är feminism lite av en slasktratt där vem som helst kan *tycka till* om det ena och det andra, bara ha någon random oinformerad åsikt, använda helt skeva begrepp och gud vet allt. Ungefär som om det inte spelade någon roll att vissa har levt som förtryckt i patriarkatet, studerat frågorna och engagerat sig feministiskt i flera år medan andra mest bara slänger ett litet öga åt det hållet ibland när det råkar var aktuellt.

Ja, jag är elitist på den här punkten. Jag tycker inte att vem som helst ska komma in och typ *pröva lyckan* och skriva första bästa ord de hittar i munnen. Jag tycker det är direkt respektlöst mot människor som jobbar aktivt med de här frågorna, att bara komma in och ta lite idéer och fokus för att sedan valsa vidare. Inte ens bry sig om att sätta sig in i teorier och begrepp, som ju faktiskt är något som existerar, utan bara leva runt lite med olika tankar och spekulationer.

Känslomässigt arbete är kvinnors ansvar och mäns tillval.

I relationer med män som brytt sig om känslomässigt arbete har det blivit uppenbart – att det som för mig är överlevnad är för dem en hobby.

Jag analyserar inte relationer för att jag vill utan för att jag måste. Dels är det ett ansvar som tillfaller mig som kvinna i de relationer med män jag har eller har haft, dels är det ett sätt för mig att byta mig fri. Jag hade så gärna levt i en värld där jag slapp tänka på denna skit.

Jag tycker inte att det är ”intressant” att förstå hur människor fungerar på det sätt som vissa män ”intresserar” sig för typ psykologi som kunskapsfält, det är den kunskap som kommer till direkt användning i mitt liv som jag söker. Inte heller handlar det om att dominera min omgivning – det handlar enbart om att skydda mig själv.

Precis som med barnomsorg så är känslomässigt arbete kvinnors ansvar och mäns tillval – män kan försöka förstå känslor om de vill, och får då ofta åtskilligt beröm för att de är sådana praktexemplar av ”känsliga män”. Så DUKTIGA de är som försöker begripa sig på grundläggande aspekter av mänsklig existens!

Jag blir provocerad när något som för mig alltid varit en ren nödvändighet för psykisk överlevnad för dem är en hobby. Jag blir provocerad när de diskuterar det med mig som vore det ett ämne, en intressant liten diskussion en kan ha en åsikt kring innan en går vidare med sitt liv, när det för mig är en grundläggande praktik som jag ständigt utvecklar.

Insikten slår mig, att den kunskap jag och de har aldrig kan vara lika eftersom den formats utifrån helt olika positioner. Min kunskap är praktisk, den kommer genom levd erfarenhet, både min egen och andras. Den kommer ur åtskilliga försök, noggrant framvaskande av de bitar som fungerar praktiskt i mitt liv. Det har inte funnits något utrymme för misslyckanden, eftersom varje sådant har varit ett hårt slag mot mig personligen.

Deras kunskap kretsar snarare kring relationer som något slags abstrakt ämnesområde, något jag över huvud taget inte kan relatera till. Det provocerar mig att de kan behandla det som ett intresse, som något de betraktar utifrån när de känner för det och inte som något de måste förhålla sig till och leva i varje dag. Ibland skulle jag nästan föredra att de inte brydde sig alls, för den här inställningen gör mig så sjukt provocerad.

”Men vad är det för idioter som utövar patriarkalt förtryck”.

Ofta när jag skriver om mäns beteende så får jag kommentarer i stil med ”men vad är det för idioter som gör såhär” från andra män. Jag tycker inte att detta är ett okej sätt att kommentera på och jag ska förklara varför.

När jag skriver om till exempel våld beskriver jag ett fenomen som drabbar kvinnor som grupp. Det patriarkala våldet genomsyrar hela samhället, det finns i kulturen, i språket och så vidare. Det är alltså inte bara direkta våldshandlingar det rör sig om, det kan inte isoleras till enskilda ”idioter” som gör det ena eller det andra.

När en skriver den här typen av kommentarer så distanserar en sig själv från problemet, till och med så mycket att en låtsas som om en inte känner till existensen av det, trots att en troligen i allra högsta grad till om med är en del av det. Nej, kanske säger eller gör en inte precis de sakerna jag tar upp, men genom att till exempel vifta bort problemets allvar.

De agerar liksom som om detta är första gången det över huvud taget kommer till deras kännedom att det finns män som slår kvinnor, eller som hotar kvinnor med våld. Jag tycker att det är så konstigt med tanke på hur oerhört mycket information om detta som finns att tillgå. Att våld mot kvinnor är ett strukturellt problem är liksom ingen hemlighet, ändå agerar vissa som om de var helt främmande inför konceptet, och detta på en feministisk blogg.

Det kan också vara så att det insinueras att det bara är jag som råkat stöta på fel män, detta är vanligt när det kommer till mina inlägg om relationer. Väldigt många känner igen sig i mina erfarenheter, har de också bara råkat träffa fel man? Jag har svårt att förstå hur detta är en relevant grej att säga; givetvis är det så att det finns män som är mer eller mindre okej eller som utövar olika patriarkala praktiker, varav vissa en kanske har lättare att hantera, men det gör det inte mindre sant att män förtrycker kvinnor i relationer och att detta främst är ett strukturellt problem och inte en fråga om att hitta ”rätt” eller ”fel”.

Detta är såklart en form av victim blaming. Istället för att diskutera vad som faktiskt hände i relationen så vill folk diskutera hur och varför jag hamnade i denna relation med en sådan idiot. Det är tydligen väldigt viktigt att understryka att den här personen var en idiot, för då handlar det inte om män som grupp utan om denna enskilda individ. Men ärligt talat ser jag inte något av mina ex som några extraordinära idioter. De var bara män, och de gjorde som män gör, det vill säga utövade patriarkalt förtryck.

Jag behöver inte att någon man bekräftar att det är fel att göra det ena eller andra. Alla vet liksom att det är fel, grejen är ju att det ändå förekommer så jävla mycket. Det är detta jag vill påvisa.

Det här med att ”förklara” mäns beteenden med att de har autism/aspergers.

Angående män som har psykiska problem så tänker jag på hur ofta det dyker upp att den ena eller andra mannen har aspergers/autism som en förklaring/ursäkt till olika saker. Både om män som faktiskt har det, men också om män i största allmänhet. Jag har till och med hört folk säga att ”alla män är autistiska”, vad nu det ska innebära.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är det sällan så att folk faktiskt vet om mannen ifråga faktiskt HAR det eller vad det innebär. Det används helt enkelt synonymt med ”socialt inkompetent”, utan närmare specifikation. Jag är inte själv någon expert på var det innebär, men jag tycker det är problematiskt att en slänger sig med dessa begrepp lite som en känner för, delar ut diagnoser till höger och vänster för att förklara människors beteende.

Det här behovet av att gå omkring och diagnostisera människor, vad handlar det egentligen om? Jag tänker mig att det handlar om att få saker att bli förståeliga, att placera dem utanför det ”normala” och säga att det beror på det. Då kan en plötsligt slippa reflektera över det som en del i ens liv, utan det handlar om andra människor som har vissa problem och det är ingenting en behöver bry sig om. Det är ju ”de där”, och de har ingenting med oss att göra.

Vidare så har jag aldrig hört detta om en ickeman, trots att de såklart också kan ha aspergers. Det verkar av någon anledning vara så att detta inte leder till samma effekter när ickemän har det som när män har det! Hur kan det komma sig? Kanske har det att göra men en liten situation vi kallar patriarkatet, där män regelbundet låter andra ta ansvar för deras svårigheter? Så fort det finns en möjlig ”förklaring” till ett beteende så används det som en ursäkt. Så generösa är vi inte mot ickemän.

Om det nu är så att en har någon funktionsvariation som gör att det är svårt för en att läsa av vissa signaler så är väl inte det en ursäkt till att behandla andra människor illa? En kan inte gå omkring och typ ta på människor som inte vill eller vara elak bara för att en har ”svårt att läsa av signaler”.

Det finns också något deterministiskt i det. Som om en person med aspergers skulle vara dömd till att skada andra människor? Som om det skulle vara omöjligt för denna att lära sig hur det är rimligt att bete sig mot andra? Jag köper det inte, i mina öron låter det bara som ännu ett sätt att låta män gå fria från sin skit, i det här fallet på bekostnad av människor som faktiskt har aspergers/autism.

Det handlar om det här med att regelbundet ursäkta mäns beteende med hänvisning till att de ”har det svårt” eller ”är sådana”. Det är ett sånt hån mot människor som kämpar med att fungera socialt trots svårigheter. Övergrepp är aldrig aldrig okej, och det får inte ursäktas med att personen ifråga inte visste bättre eller har det ena eller det andra problemet. Det är en sak att göra fel, och jag tycker vi ska vara förlåtande, det är en annan sak att lära sig att det är okej att göra fel, vilket män ju i hög grad får. Det viktiga är att i lär människor att det är viktigt att känna in varandra, att inte gå över folks gränser och så vidare.

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.

”Känsliga killar” och att blanda ihop känslomässigt ansvar med självfixerat gnäll.

När det kommer till det här med män och känslor finns det en mycket vanlig uppfattning att känslomässigt kompetens handlar om att kunna ”prata” om sina känslor eller ”uttrycka” dem. Det ligger förvisso viss sanning i detta, men det är inte hela bilden. Många män är fullt kapabla till att uttrycka sina känslor men fortfarande helt inkompetenta när det kommer till att göra något av denna information. Typ ”jag känner såhär, då säger jag det” istället för att fundera lite på varför en känner som en gör, om det är legitimt och vad som kan göras åt saken.

Det finns en idé i samhället om att män inte ”får” snacka om känslor, vilket är skitsnack. Män ”får” visst snacka om känslor. När män uttrycker känslor så brukar de i regel tas på mycket stort allvar, till skillnad från när kvinnor snackar om känslor då de brukar häcklas för att de ”ältar” eller liknande.

Däremot har män ofta bristande förståelse för sitt eget känsloliv. De fattar helt enkelt inte vad deras känslor betyder. Typ om jag är lite grinig och lättirriterad en dag så brukar jag fundera lite på varför det är så. Har jag sovit dåligt? Har jag ätit dåligt? Finns det någon jobbig underliggande stress? Jag söker helt enkelt orsaken i mig själv först och främst, och i min omgivning sedan. Min upplevelse är att män sällan gör den här grejen, utan att de snarare går omkring och letar efter någon eller något som de ska kunna utleva sina jobbiga känslor på, någon de ska kunna projicera dem på. Jag tänker att detta hänger ihop med den generella synen på att män blir arga på grund av orsaker och kvinnor blir arga på grund av att de ”är” på ett visst sätt (hysteriska, överkänsliga och så vidare). Mäns ilska ses som en legitim reaktion på omgivningen, kvinnors ilska ses som något som blommar ut inifrån de själva. Även i de fall då det faktiskt finns i samhällets ögon legitima skäl för en kvinna att bli arg så anses till exempel hennes reaktion vara för stark och så vidare.

Ofta utmålas kvinnor som känslofixerade för att det finns en idé om att de talar mycket om känslor med sina kvinnliga vänner. Detta ligger det ju viss sanning i, och det har sin enkla förklaring i att en som kvinna i en heterorelation inte bara måste avhandla sitt eget känsloliv utan även sin partners, till skillnad från mannen som avlastar sig känslomässigt i relationen och låter kvinnan hantera det. Den erfarenhet jag har av att ”prata känslor” med mina vänner är inte att jag gör det för att det är så jävla kul utan för att lösa olika slags problem jag upplever i till exempel min relation. Det är alltså ett känslomässigt arbete jag bedriver när jag gör detta, inte någon jävla hobby. Men eftersom män i regel är väldigt omedvetna om behovet att lösa känslomässiga problem så tycker de väl att det är roligt att häckla den som gör det för att vara navelskådande. Och visst, det blir ju en del ältande, men det beror på att en för det mesta saknar en mycket viktig pusselbit, nämligen mannens sida av det hela. Eftersom det är väldigt svårt att ensam lösa ett problem där två personer är inblandade så blir det jävligt mycket mer snack än vad som är nödvändigt. Tänk vad bra det vore om män var lite mer delaktiga så en slapp älta!

Många män creddar sig själva för att de är så kallat ”känsliga killar” vilket i praktiken ofta innebär att de helt saknar distans till sitt eget känsloliv. De ”känner” en massa saker som de känner sig nödgade att reagera på utan att fundera särskilt mycket innan. Detta beteende vill de ska upphöjas eftersom det inte är ”macho”, det vill säga inte bygger på totalt förnekande av det egna känslolivet. Vad de missar är att det finns gott om sätt att utöva maskulinitet på som inte är att vara helt kall och hård i alla situationer. Bland annat är ett väldigt typiskt sätt att sätta sitt eget beteende i relation till en tänkt mer förtryckande manlighet, och höja upp sin egen. I en sådan situation så åtnjuter mannen manliga privilegium när hans känslor tas på allvar och ses som fina och bra just för att han är man.

Att ta känslomässigt ansvar är inte att bara häva ut sig sina känslor så fort en känner dem. En kan känna en massa olika saker som inte har någon som helst relevans. Om en blir ifrågasatt för sitt vidriga beteende kan en till exempel känna sig kränkt, det betyder inte att det är en känsla som är värd att ta i beaktning när en ser över relationen, utan det kanske är något en måste hantera på egen hand. En kan också ha problem med att bli arg så fort en känner sig det minsta hotad, att besvara varje ifrågasättande med aggressioner och så vidare. Att en i de här lägena känner vissa känslor som en också kan känna när en blir utsatt för förtryck innebär inte att en faktiskt blir det. Däremot brukar män ofta tro att så fort de känner en känsla så är den helt rimlig och legitim, och därför uttrycker de den.

Samma sak gäller män som är ”kära”. Ofta när män upplever något slags sexuellt/romantiskt intresse för någon så säger de helt sonika det. Jag har hört många historier om män som har sagt till vänner och/eller kollegor att de är kära i dem trots att de är inne i en annan relation som de inte planerar att avsluta. Utan någon som helst tanke på att sådan information kanske kan vara jobbig att förhålla sig till så uttrycker de den. Visst är det bra att vara ärlig med vad en känner, men det innebär inte att en kan säga vad som helst bara för att en känner det. Erkänn inte romantiskt intresse som du inte är beredd att ta ansvar för det. Samma sak gäller män som tvångsmässigt ”säger sin åsikt” så fort de tycker någon är snygg/sexig/ful/äcklig. Bara för att en ska vara ”ärlig” så behöver en inte säga allt som flyger genom ens skalle!

Detta är en sån grej jag verkligen önskar att fler män kunde greppa. Känslomässigt ansvar innebär inte att gå helt upp i sina känslor och kräva att alla ska anpassa sig efter dem, utan det innebär att försöka förstå sig själv som en kännande varelse i den kontext en befinner sig i, att förstå vilka känslor som uppstår varför och lära sig att hantera dem på ett passande sätt som går ut över andra i så liten utsträckning som möjligt.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig.

Minns en incident som skedde i ett gäng jag ingick i en gång i tiden. Detta gäng bestod mest av kvinnor, men det fanns några män perifert. En av dessa män var väldigt bra på att ta sig diverse friheter. Han var så att säga eftertraktad av kvinnorna i det här gänget, och hade under en period relationer med flera av dem.

En av de han hade en relation med behandlade han efteråt mycket illa, bland annat genom att prata om hur dålig hon var på att kyssas med de andra i gänget.

Jag minns mycket tydligt när den som stod näst på tur hade blivit dumpad av honom och berättade att hon nu förstod att han inte behandlade kvinnor bra och i högre grad kunde sätta sig in i den andra kvinnans perspektiv, alltså hon som blivit utsatt innan. Hon kände ånger för att hon inte hade stöttat henne mer när det begav sig. Jag vill också minnas att jag blev ganska irriterad på grund av detta, jag tyckte väl att det var uppenbart redan från första början att han inte behandlade kvinnor väl.

Men sanningen att säga, jag har gjort samma sak själv många många gånger, både innan och efter denna händelse. Jag har struntat i de tydliga varningssignaler som finns, typ att en man har behandlat någon annan illa, och kört på ändå. Jag har upprepade gånger svikit ickemän för att jag har ansett mig ha en chans på en relation med en man, och gång på gång blivit besviken när han betett sig illa samt skuldbelagt mig själv för att jag inte ”fattade” att det var så det skulle bli, att jag inte lyssnade mer på den där delen inom mig som sa ”det kommer gå dåligt” och istället valde att lyssna på den lilla lilla förhoppningen att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Den där förhoppningen som aldrig någonsin infrias.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig. Varje gång jag ha offrat en annan relation för en mans skull så har jag ångrat mig. Det har aldrig någonsin varit värt det. Visst har jag även offrat relationer med män för relationer med ickemän, men det har alltid känts värt.

När jag har ingått i relationer med män har jag ofta känt att jag varit tvungen att liksom ge upp en massa saker innan relationen äger rum. Det är en väldigt hög insats. Jag måste göra avkall på väldigt mycket i termer av energi, engagemang och värderingar. Jag måste göra femininitet, jag måste göra mig tillgänglig för mannens bedömning och så vidare. Det finns helt enkelt ett maktförhållande som sätter mig i denna position som jag upplever som djupt obehaglig.

I relationer med ickemän upplever jag ofta utbytet som mer jämnt från första början. Jag behöver liksom inte öppna upp mig känslomässigt och utsätta mig för risken att bli sårad på samma sätt. I relationer med män upplever jag för det mesta att startsträckan är väldigt jobbig. Det är så mycket känslor och förhoppningar inblandade.

På sista tiden har jag verkligen försökt jobba med detta. I de relationer med män jag har är jag noggrann med att se vad jag offrar och vad jag får tillbaka. Jag jobbar hårt på att upprätthålla min integritet och inte ge för mycket, för det är väldigt lätt att hamna i en situation där en bara ger och ger till någon som inte ger tillbaka, eller som ger väldigt lite tillbaka. Jag jobbar hårt på att inte sätta mig i situationer där jag är utelämnad åt mäns godtycke, utan att alltid upprätthålla kontroll. Detta är i sig energikrävande, varför jag också försöker att inte ha så många relationer med män. Det är jobbigt att alltid behöva upprätthålla distansen i rädsla för att bli sårad, men det är ingenting jag väljer utan något jag måste göra för att skydda mig själv.

Detta handlar om att relationer med män värderas högre i samhället. Kvinnor anses vara till för män och får sitt värde i detta samhälle genom män, vilket gör att en är beredd att satsa mer på en relation med en man. Detta gör såklart i sin tur att män förväntar sig detta, att de vet att de inte behöver göra särskilt stora ansträngningar. De vet att andra kommer göra uppoffringar för att ens få en chans, för att lappa ihop relationen och så vidare, så de kan bekvämt luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet.

Att se över sina begär, att dekonstruera dem och fundera på vad som egentligen får en att må bra är en viktig feministisk handling. Att lära sig att stå emot vissa begär, bland annat begäret efter relationer med män, är en väg till inte bara sin egen frigörelse utan även andras. Det gör att en blir bättre på att ta hand om sina relationer med ickemän, eftersom en inte låter relationerna med män komma i vägen. Det handlar om att bygga gemenskap med andra människor på andra grunder än de patriarkala, de som stipulerar att relationer med män ska komma i första rummet.

Jag sörjer alla de relationer med ickemän jag låtit förfaras för att relationer med män har kommit i vägen, och jag försöker att se till att det inte ska upprepas. För att kunna göra detta måste jag ifrågasätta det behov jag känner av att ha män i mitt liv. Det utesluter inte att jag också har relationer med män, det handlar snarare om att försöka värdera dem för vad jag faktiskt får ut av dem som person och inte utifrån de värderingar som finns i samhället att dessa relationer skulle vara mer värdefulla.

Och det fungerar! På sista tiden har jag verkligen kunnat se mina relationer i ett annat ljus. Jag funderar mer och mer på vad jag faktiskt mår bra av, och drivs i lägre grad av idéer om att jag måste ha en relation med en man liksom bara för sakens skull. Givetvis är det svårt att helt göra sig av med dessa idéer, men det går i alla fall framåt.