män – Sida 5 – Fanny Åström

Hur pojkar blir till män och ”privatliv”.

Idag var jag på stranden och bevittnade följande: en man hetsar sin son, som är kanske 5 år gammal, att hoppa från bryggan trots att han inte ville. Han kallade bland annat sonen för ”fegis”. När jag gick förbi så sade jag åt sonen att han inte behövde göra något han inte ville, vilket såklart upprörde pappan eftersom jag pratade med ”hans son” och att jag skulle låta honom ”uppfostra sitt barn ifred”.

Detta visar på två väldigt patriarkala grejer:

Hur pojkar görs till män genom faderskap. Genom att pracka på sin son idéer om hur en man ska vara, i detta fall att en inte ska vara en fegis, så lär sig sonen hur han ska vara för att bli ”man”. Grundläggande är att sonen förnekas rätten att fatta sina egna beslut kring sitt liv, uppmanas till att inte känna in sina egna gränser och så vidare. Detta leder sannolikt till att han kommer växa upp med idén om att han måste tvinga sig till att göra saker mot sin vilja för att bli en Riktig Man.
Idén om rätten till privatliv och familjen som egendom. Att bli så oerhört upprörd över att någon utomstående direkt tilltalar en annan människa, i det här fallet ens barn, är ett kräva ensamt inflytande över barnets liv. Jag var helt ointresserad av att prata med pappan, jag ville bara förmedla till sonen att det är okej att inte göra saker en inte vill.

Det har pågått en del diskussioner om att lägga sig i andra uppfostran på sista tiden, och jag tycker att det finns två olika sätt en kan lägga sig i uppfostran på, antingen från ett barnperspektiv eller utifrån ett perspektiv som bygger på att barn ska socialiseras in i samhällets värderingar på bästa möjliga sätt.

När jag har åsikter om folks uppfostran så har jag det utifrån ett barnperspektiv. Det jag ser i en sådan situation som beskrivs är att en människa har makt över en annan och utsätter denna för våld. Det spelar i mina ögon föga roll huruvida de har en familjerelation eller inte, om jag ser någon bli utsatt så brukar jag säga något. Jag tycker att detta skiljer sig väldigt mycket från att till exempel tycka att barn i ens närhet ska vara tysta och välartade och mena på att det handlar om bristande uppfostran om de inte är det. Det är en fråga om att försöka korrigera barnets beteende genom föräldrarna, vilket skiljer sig från att ha åsikter om hur föräldrar behandlar sina barn.

Generellt anses det vara mindre okej att ”lägga sig i” hur föräldrar behandlar sina barn än hur människor som inte har någon familjerelation behandlar varandra. Detta bygger på en patriarkal idé om att familjen ska vara var och ens (ofta en mans) ensak att bestämma över. Detta är såklart mycket praktiskt med tanke på att mycket patriarkalt förtryck och insocialisering i patriarkala strukturer äger rum just inom familjen. Inom familjen är barn i regel rättslösa, de är i praktiken sina föräldrars egendom.

Föräldrar tycker ofta att de har rätt att oinskränkt härska i sina barns liv, och de har också ett ganska stort utrymme för att göra just detta såväl materiellt som juridiskt.

Jag tycker att det är viktigt att lägga sig i när en ser någon bli illa behandlad, oavsett om det är inom familjen eller inte. Kanske är det rentav ännu viktigare att göra det när det sker inom familjen eftersom det finns så mycket föreställningar om att förtrycket som äger rum där, främst förtrycket av barn, är legitimt. Barn är helt enkelt oerhört utelämnade åt sina föräldrar såväl socialt som materiellt.

Män kan göra bra saker, men inte tack vare att de är män.

Ibland undrar folk såhär: ”men du klagar ju bara på män, kan män inte gör något bra?”. Givetvis kan män, precis som alla andra människor, göra bra saker, men det brukar inte vara tack vare att de är män. Samma sak gäller ickemän; ickemän kan göra andra människor illa, men det har ofta inte med deras position som ickeman att göra.

En människa är mer än sitt kön. En människa kan ha en mängd olika egenskaper som är mer eller mindre bra. Det finns män som har vissa egenskaper jag uppskattar, de kan till exempel vara bra samtalspartners eller liknande. Allt detta brukar dock grumlas ganska mycket av det faktum att de är män och utövar patriarkalt förtryck gentemot mig.

Det är själva manligheten som är problemet, inte mannen som helhet med alla sina egenskaper. Människor formas av annat än sitt kön, men i frågan om patriarkalt förtryck är det de könsliga aspekterna som är intressanta och således är det också de jag kommer ta upp.

Syftet med att diskutera män som grupp är inte att säga att alla enskilda män är si eller så utan att plocka fram det som är specifikt manligt. Till exempel; det finns människor ur alla grupper som har tendensen att inte riktigt känna in andra människors gränser eller erkänna sina misstag MEN när detta sker i en position som man gentemot en ickeman så har en ytterligare ett övertag, en har hela samhället på sin sida i sitt tolkningsföreträde.

Givetvis finns det även andra aspekter som spelar in; hudfärg, klass, funktionalitet och så vidare. Detta är ingenting jag någonsin har förnekat, ibland påtalar jag det rentav själv, vilket gör det ganska tramsigt att försöka använda det emot mig till exempel genom att jämföra en manlig uteliggare med en kvinnlig kapitalist och så vidare. Mannen har trots sin utsatthet ett manligt privilegium, och kvinnan är trots sitt kapital fortfarande förtryckt för att hon är kvinna.

Min åsikt är dock att det går att peka ut vissa beteenden och vissa maktuttryck som specifikt manliga, ett av de mest tydliga exemplen är nog den sexuella makten som manifesterar sig i objektifiering, våldtäkt och så vidare. Detta är en form av makt som män utövar mot kvinnor och som inte fungerar omvänt.

Det finns ett syfte med att göra abstraktioner, att tala om män och manliga beteenden på en strukturell nivå. Syftet är att sortera ut det som män gör just i egenskap av män, vilka beteenden som kommer ur och upprätthåller deras patriarkala makt. Många av dessa beteenden kan även ickemän utöva, men det saknar ofta någon större verkan eftersom de inte gör det utifrån en manlig maktposition. Till exempel; även en ickeman gör fel i att oprovocerat använda våld eller hot om våld, men det är inte lika skräckinjagande som när en man gör det. Det handlar alltså inte bara om individer, utan våra handlingar får mening i ett patriarkat och detta måste en ta hänsyn till.

Att diskutera enskilda individers moraliska lastbarhet är för mig ointressant, jag vill göra analyser som hjälper mig och andra att förstå ett politiskt system, nämligen patriarkatet. För att kunna göra detta så abstraherar jag, det vill säga jag ser på situationer som jag själv hamnar i och som jag hör om och försöker förstå vad som är generellt och vad som är specifikt.

Den som intresserar sig för typ ~*individer*~ och deras förehavanden kan väl blogga om det? Däremot förstår jag inte varför jag ska behöva blandas in i det.

Jag hatar de som skadar de jag älskar.

Vissa tycker att vissa inte har rätt att hata män, eftersom det finns de kvinnor som har det värre som inte hatar män. ”Vad har du att klaga på?” undrar de. Kanske drar de upp någon de träffat som minsann blivit utsatt för mycket grövre förtryck som ändå är ”stark” och inte hatar utan har förståelse. Ungefär som om de hade en aning om hur min uppväxt i patriarkatet har skadat mig. Ungefär som om mina känslor endast handlade om mina egna erfarenheter, som om jag skulle vara oförmögen att se utanför mig själv och min egen situation.

Det finns många människor omkring mig som jag älskar. Människor som vill mig väl, som möter mig i mina känslor och erfarenheter, som får mig att växa. Gemensamt för dessa är att de har förmågan att möta mig i mina känslor, att inte döma mina reaktioner utan kämpa för att förstå mig istället. Jag älskar dem för att de finns där för mig, för att de accepterar mig för den jag är och för att de vill att jag ska växa, för att de vill att jag ska frigöra mig och komma vidare. Och jag vill att de ska växa, att de ska frigöra sig och komma vidare.

Men i vägen för frigörelse, för att leva ett värdigt liv, så finns det alltid ett hinder; män. Män som utsatt mig och de jag älskar för förtryck, som skadat oss så mycket att vi kanske aldrig kommer kunna läka ihop igen. Män som hindrar vår frigörelse genom att återigen komma in i våra liv och röra upp, genom att göra oss känslomässigt beroende, genom att trycka ner oss.

Jag hatar de män som förgripit sig på mig, på mina vänner, på mina släktingar. Jag hatar de män som överträtt mina och de jag älskars gränser. Jag hatar de män som trycker ner de som kämpar för mina och mina käras rättigheter. Jag hatar de män som trycker ner och förminskar de förtryck jag och andra utsätts för. Jag hatar dem för att de skadar de jag älskar. För att de hindrar deras liv och frigörelse. För att de aldrig kan ta ett jävla nej och lämna en ifred, för att de alltid måste sätta sina egna behov och begär framför andras.

Jag läser twitter, nyheterna, statusuppdateringar på facebook och läser text efter text efter text om mäns våld, mäns övergrepp, mäns hindrande av kärlek och vänskap, mäns lögner och svek, mäns förtryck. Jag får mejl efter mejl från människor som bli nedbrutna av männen i sin närhet. Det tar aldrig slut. Det tar verkligen aldrig slut. Jag önskar att jag kunde finnas där för varenda en, jag önskar att jag kunde ta dem bort från hela den här skiten och låta dem läka ihop. Men de får aldrig läka, för det kommer alltid en till man som upprepar hela skiten, som återigen sätter dem i samma utsatta, maktlösa position. Och detta hatar jag dem för. Jag hatar dem för det hinder de utgör i kampen för ett värdigt liv, för den mur de reser mellan mig och de jag älskar. Jag hatar dem för att de varje dag fråntar mig och de jag älskar rätten till ett värdigt liv.

När jag ser att mina vänners rörelsefrihet begränsas för att de är rädda för att bli utsatta för mäns våld, då hatar jag män. När jag förstår att mina vänner är traumatiserade för livet av en uppväxt där de blivit utsatta för mäns övergrepp, då hatar jag män. Jag hatar dem, för att jag hatar det som skadar de jag älskar. Mitt hat springer ur kärlek, ur min vilja att ge de jag älskar ett värdigt liv. Så länge jag älskar så kommer jag också hata de som skadar de jag älskar, och jag kommer inte att sluta älska. Jag kommer inte sluta tycka att de jag älskar förtjänar att leva ett värdigt liv, fritt från förtryck.

Att hantera mäns sårade egon.

En grej som är sjukt jobbig med att ha relationer, vänskap eller kärlek, med så kallade ”snälla killar” eller feministmän är hur oerhört mycket en behöver peppa deras ego. Män som inte bryr sig så jättemycket om att uppfattas som ”bra killar” är ofta vidriga på olika sätt, men det brukar jag ha lättare att förhålla mig till eftersom jag liksom bara kan ogilla dem direkt.

Följande scenario är inte helt ovanligt:

Jag: det där du gjorde sårade mig och det var även patriarkalt. Jag skulle uppskatta om du slutade med det.

Han: nej nu blir jag jätteledsen för detta går inte ihop med min självbild. Nu kommer jag står här och känna skuld och skam tills du tröstar mig genom att säga att jag visst är en bra person.

Och så hamnar en i en situation där det inte går att komma vidare förrän en har tröstat personen och övertygat honom om att han visst är en bra person och att den där grejen inte spelade så stor roll trots allt eller att en säkert missuppfattade det hela eller att det egentligen handlar om att en är överkänslig eller whatever. Vad som helst egentligen bara de slipper känna skuld för sina handlingar.

Det är naturligt att känna skuld och skam, men om en ska kunna förändras så är det något en måste lära sig att hantera på ett konstruktivt sätt. Detta ser jag som en av de viktigaste grejerna för män som gör anspråk på att vara goda feminister. Om en får kritik ska en kunna ta den till sig utan att göra ett jävla skuldkalas av det och en ska absolut INTE tvinga den en utsatt till att ta hand om ens skuldkänslor inför vad en har gjort.

Detta har fått mig att i vissa relationer inte kunna ta upp grejer som gör mig ledsen eftersom mannen ändå ”försöker vara en bra kille” och så vidare, och då ska jag liksom avvakta och hoppas på att det ska vara nog. Men grejen är, att det är fan aldrig nog. Det finns alltid grejer de gör som är keffa som en behöver ta upp, fast om en tar upp dem så blir de så jävla ledsna för att deras självbild är att de är bra manliga feminister.

Försök istället att vara en person som tar till sig och lär sig av sina misstag. Lär dig att hantera skuld och skam utan att det går ut över den du gjort illa.

Jag struntar i vad män tycker, jag vill bara inte att de ska ha makt över mig.

Tycker det är fascinerande med människor som tycker sig har rätt att läxa upp andra i hur de ska hantera förtryck de utsätts för, ofta förklätt till små ”tips” om vilken retorik som bör användas för att främja feminismens framsteg.

Vissa pratar om att ilska inte är bra för att få folk att förstå, men för mig handlar det inte om att folk ska förstå intellektuellt utan om att saker och ting ska förändras. Jag struntar egentligen i om män begriper typ den heterosexuella matrisen eller något, jag vill bara att de ska sluta besvära mig och framförallt sluta ha makt över mig.

Det effektivaste sättet en kan uppnå detta är, tror jag, genom kamp. Jag tror inte att det är effektivt att vi vädjar till mäns så kallade förnuft. Detta baserar jag på att även män som har rimliga feministiska åsikter ofta visar sig upprätthålla patriarkatet på andra vis, till exempel genom att inte ta känslomässigt ansvar eller ta sig rätt över andra människors kroppar. Jag tror inte att detta kommer förändras av att vi pratar med dem med snäll ton, jag tror att det kommer förändras om de upplever att de får negativa konsekvenser av sitt agerande, alltså till exempel om det hindrar dem från att ha relationer med ickemän så att de inte kan ägna sig åt känslomässig exploatering.

Detta tror jag att en kan uppnå på flera sätt. Bland annat genom att påtala hur pissiga heteromonogama relationer ofta är, att det sker exploatering, tvång och våld i dessa och så vidare. Jag tror också att det är viktigt att skapa alternativ, starkare vänskap, möjligheter för folk att få känslomässigt stöd utanför heteromonogama relationer och så vidare. Att bygga upp verksamheter, till exempel kvinnojourer, som gör att människor lättare kan fly våld i hemmet är också viktigt. Detta ser jag som en oerhört relevant del i feministisk kamp, att få människor att leva på andra sätt än i heteromonogama relationer.

För mig spelar det ingen roll om alla enskilda män är feministiskt medvetna eller inte, det viktiga är att de inte har någon makt över mig. De ska inte inneha en majoritet av alla maktpositioner i samhället, de ska inte ha rätt att ta sig rätten till min kropp utan att straffas för det, de ska inte ha kulturellt tolkningsföreträde och liknande. Utan detta så spelar det faktiskt ingen roll om en man har sunkiga åsikter, han kan ju sitta på sin kammare och tycka att kvinnor är hysteriska men det saknar relevans om han inte också har samhällelig makt.

Män borde öva på tankeläsning.

Ni vet när män raljerar över att de ”inte kan läsa tankar” och så vidare? Tycker det är så spännande för det de kallar tankelösning för för mig bara helt rimlig social kompetens. Till exempel: ha inte sex med någon som ligger som en död fisk. Eller utgå åtminstone inte från att hen som ligger som en död fisk vill ha sex utan ta dig lite tid och kolla läget. Ja, ni fattar. I mina öron är detta en självklarhet, men vissa män uppfattar det som ”tankeläsning”. Hur kommer det sig att olika människor har så olika förhållningssätt till detta? Det kan ju knappast vara så att vissa föds med förmågan att läsa tankar och andra inte? Men av någon anledning verkar män har mycket svårare för att känna in andra såväl när det gäller sex som att fatta att någon inte vill höra en halvtimmes monolog om något tråkigt jävla ämne.

Jag tänker på alla de gånger jag tvingats läsa av mäns tankar och känslor utan att de sagt något till mig. Typ när en man går omkring och är grinig och sur över någon skit och sedan förnekar att han är det när en frågar vad grejen är, så att en själv måste luska ut vad fan det är frågan om. Jag har direkt antagit att det är mitt fel att han är sur och att jag måste lösa problemet. När motsatsen skett, alltså när jag varit sur eller ledsen, så har jag också lagt skulden på mig själv för att jag ”överreagerar” eller liknande. Sällan har en man lagt ansvaret på sig själv i dessa situationer.

Att ”läsa tankar”, det vill säga att sätta sig in i hur en annan person kan tänkas uppleva en situation, är en mycket viktig del av social interaktion. Problemet är att det för det mesta sker mer åt det ena hållet än det andra. Män får ofta sina tankar lästa, men försöker sällan förstå andra eller ens sig själva på någon djupare nivå. Detta har att göra med att män inte anses eller anser sig själva ha ansvar för sociala situationer, vilket gör att de inte behöver gå omkring och ”känna in” stämningen hela jävla tiden. En tycker ju att det hade varit fett om män kunde träna upp denna förmåga lite istället för att raljera om ”tankeläsning” så fort någon kräver att de ska ta minsta lilla hänsyn eller ansvar för hur människorna omkring dem upplever saker.

Obligatorisk heterosexualitet, genusordningen och särskiljande.

Tycker att Lady Dahmer skriver bra om det här med att pracka på vuxna tolkningsramar om heterosexuell kärlek på små barn. När en pojke och en flicka leker så skämtas det om att de är ”kära”. Detta gör såklart att relationerna mellan barn av olika kön blir laddade, till en början tar barnen troligen avstånd från varandra (tjej- och killbaciller, ni vet), för att sedan i högre ålder söka sig till varandra igen men då i egenskap av ”partner” snarare än ”vän”.

Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor. Detta sker innan barnen faktiskt börjar intressera sig för att ha heterorelationer, men värderingarna ligger kvar fram tills dessa att det börjar framstå som ett alternativ. Flickor och pojkar definieras först och främst som två tillstånd och sedan som två motpoler. Hela idén att det finns ”flickor” och ”pojkar”, att dessa två kategorier är de enda som finns och att de är motpoler till varandra är en del av denna sociala konstruktion. Till en början fungerar det endast särskiljande men det kommer att användes som en tankemodell för att få kvinnor och män att ingå i heteromonogama relationer. Eftersom vi är motpoler till varandra så kompletterar vi också varandra, närmare bestämt i heteromonogama par.

Särskiljandet måste alltså förstås i en större samhälleligt kontext där obligatorisk heterosexualitet råder. Heterosexualiteten, alltså det normsystem som bygger på att kvinnor och män ska komplettera varandra och leva sina liv med varandra i heteromonogama relationer, upprätthåller den patriarkala exploateringen som sker i dessa relationer. I dessa relationer så utför kvinnor den största delen av det reproduktiva arbetet och så vidare.

Det första steget i denna ideologi är att låtsas att kvinnor och män inte kan relatera till varandra på något annat sätt än som könsvarelser, till exempel genom att antyda att vänskapsrelationer mellan pojkar och flickor egentligen är en fråga om heterokärlek. Detta leder, sorgligt nog, till att vi i slutänden faktiskt får mycket mycket svårt att relatera till varandra utanför dessa ramar, och det är något oerhört tragiskt i det. Speciellt när vi förväntas leva hela våra liv tillsammans med en partner som vi antas inte kunna vara vänner med, utan som vi bara kan möta som könsvarelse.

Men påprackandet slutar inte i och med barndomen, utan bli snarare värre. Folk tycker ju ändå ibland att barn borde slippa undan detta eftersom de inte ska ha börjat tänka på kärlek och sånt än, men när det kommer till ungdomar och vuxna så är pressen etter värre. Så fort en kvinna och en man ”klickar” med varandra så antas det vara någon slags heterokärlek på g, men motsvarande sker mycket sällan när det kommer till kvinnor som ”klickar” med kvinnor och män som ”klickar” med män. Då antas det vara en fråga om vänskap.

Den obligatoriska heterosexualiteten bidrar med andra ord inte bara till att vi ser möjligheter till heteromonogami i minsta lilla grej, utan även till att vi missar möjligheter till kärleksrelationer mellan andra människor, där det inte förväntas av oss. Och allt detta bara för att män ska kunna exploatera kvinnors reproduktiva förmåga!

”Övertyga mig”.

Den här typen av man stöter jag ofta på, främst på internet. Den mannen som liksom utgår från att hans tankar om feminism är så oerhört angelägna för mig att jag villigt ska ägna min tid åt att försöka övertyga honom om att jag har rätt i att vara feminist och att han också borde vara feminist. När jag inte har någon lust att diskutera med honom blir han kränkt och börjar anklaga mig för att inte kunna ”ta debatten” eller inte vara intresserad av att sprida mina åsikter, bara för att jag inte är intresserad av att lägga min tid på att övertyga just precis honom.

Fick denna kommentar angående bilden ovan på instagram:

Igenkänningen på denna. Pratade med en snubbe en gång som ville att jag skulle utbilda honom och när jag tipsade om att han kunde läsa på själv lät det typ ”jaha, men säg till om du vill värva en medlem till F! så kanske du kan övertyga mig” osv osv.

De låtsas liksom vara intresserade, de lockar med att en kanske kan ”övertyga” dem, de skapar någon slags tävling där deras medhåll är det vackraste priset en möjligtvis kan vinna. Lite ”om du lyckas övertyga mig är det ju ett bevis för att du har rätt, för det är ändå min åsikt som räknas”. De tycker liksom att det är helt rimligt att ta flera timmar av ens tid i anspråk eftersom en kanske kanske kan få dem att ändra åsikt. Alltså sorry, men din enskilda åsikt är inte särskilt mycket värd för mig eller den feministiska kampen.

Jag vet att jag kan bräcka vilken man som helst i en diskussion om feminism, jag har gjort det många gånger och ger mig då och då in i det när jag vill ha lite underhållning. Problemet är att det är så satans ovärt att syssla med som någon form av feministisk kamp. Dels är det oerhört uttröttande att över huvud taget ”debattera” saker och ting med någon som sällan är särskilt intresserad av att faktiskt begripa saker. Och grejen är också att om en faktiskt ”vinner” diskussionen så är det sällan till någon större nytta eftersom dessa män ändå inte har något intresse i att faktiskt bedriva någon slags feministisk kamp värd namnet. Ändå antas jag tycka att det är viktigt eftersom det i detta skeva samhälle av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) anses vara något slags bevis på min duglighet som debattör och att mina åsikter är korrekta att jag lyckas övertyga en man. Att prioritera dessa diskussioner med män är att godta denna världsbild.

Varför skulle jag tycka att det var så viktigt att just den mannen går omkring med åsikten att feminism är rimligt? Det som intresserar mig är inte vad enskilda människor tycker utan hur vi ska kunna organisera effektiv feministisk kamp. Även de män som någonstans sympatiserar med feminismen är väldigt sällan särskilt behjälpliga när det kommer till just feministisk kamp, den intresserar dem helt enkelt inte, vilket inte är så konstigt eftersom de tjänar på patriarkala strukturer. Det finns såklart undantag från denna regel, men de män som agerar som jag beskrivit här utgör knappast det undantaget De visar inget ödmjukt intresse för feminism, de är så oerhört självgoda att de bara antar att det är alla feministers högsta dröm att kunna ”värva” dem.

Jag har en regel som inte är att hålla på och ge mig in i en massa debatter eller svara på en massa störiga frågor som ställs av människor som inte visar någon villighet att läsa på själva. Om de inte gör det kan en ju dra slutsatsen att de inte är så jävla intresserade av feminism. Däremot att hjälpa till att förklara grejer och reda ut koncept för någon som är nyare än vad jag är, det har jag ingenting emot. Men om en går in med grundinställningen att en är ett pris som ska vinnas bara för att ens blotta närvaro är så jävla bra så kan en faktiskt lika gärna skippa det där med feminism. Jag tror inte att vi tjänar särskilt mycket på att ha er med i kampen.

Jag tror att vi tjänar betydligt mycket mer på att ge varandra uppmärksamhet, fokusera på de (i majoriteten av fallen ickemän) som faktiskt visar ett genuint intresse för feminism och få dem att känna sig välkomna, praktisera solidaritet inom gruppen och inte lägga vårt krut på att försöka ”värva” folk som faktiskt inte är genuint intresserade. Jag tror att en sådan strategi är uttröttande och jag tror också att det är riskabelt att börja värdera deras åsikter högre än de som redan finns med i kampen. Att prioritera motsträviga män framför de ickemän som redan är med oss kan aldrig vara en feministisk handling.

De vill ses som ”snälla killar”, och om någon går emot deras vilja tycker de sig ha rätten att bete sig som patriarkala svin.

Lady Dahmer skriver om vad hon blivit utsatt för efter att hon skrivit om att två av ledarna för Maskulint initiativ, föga förvånande, har förgripit sig på barn.

Det är fascinerande hur extremt våldsbenägna vissa män är när de upplever att de har ”rätt” till det. När en kvinna har gjort något som de tycker är fel så tycker de sig kunna ta till hur mycket grovheter, i form av våld eller hot om våld, som helst.

Det är väl helt enkelt inte så jävla konstigt egentligen, att kvinnor är rädd för män, när de beter sig såhär. För även om inte alla män gör det så är det i princip bara män som faktiskt gör det. En kan sällan på förhand veta vilka män det är som tar sig den här typen av rättigheter när de upplever att de har ”rätt” till det. Många av männen som gör detta jobbar hårt på att de minsann ”inte är som andra män”, att de är ”snälla”, men så fort de upplever sig ”kränkta” så drar de igång hela artilleriet av våld och hot om våld. Att männen i maskulint initiativ ägnar sig åt detta är ingen större överraskning, eftersom de gå omkring med självbilden att de är ”snälla killar” och därför tycker att det är fullständigt berättigat att vara extremt grov när någon ifrågasätter denna verklighetsbeskrivning, till exempel genom att lyfta det faktum att partiet faktiskt är startat av män som begått sexuella övergrepp mot barn.

Dessa män kräver att inte ”klumpas ihop” med män som utövar våld, samtidigt som de själv gör sig skyldiga till precis det beteendet. De vill ses som ”snälla killar” och så fort någon går emot deras vilja så tycker de sig ha rätten att bete sig som den värsta sortens patriarkala svin, helt enkelt för att de också är den värsta sortens patriarkala svin. Om inte allting går precis som de vill, om inte världen anpassar sig efter dem och antar deras sanning, då är våld eller hot om våld helt legitimt att använda. De är ”snälla killar” enbart tills att någon ifrågasätter dem, då kastar de alla sådana ideal över bord och tycker sig ha rätt att göra vad fan som helst.

Det hela går såklart helt i linje med maskuliniteten och rådande mansroller, någonting som feminismen söker motverka. Vissa män som befinner sig i den här typen av miljöer hävdar att det handlar om att de vill ändra på mansrollen, men med tanke på den våldsamhet som dyker fram så fort någon ifrågasätter dem så verkar de inte lyckas särskilt bra med detta arbete. Om dessa män faktiskt hade velat motverka mansrollen så hade de först och främst tagit tag i problemet med det våld och hot om våld männen i denna rörelse utsätter kvinnor som ifrågasätter dem för. Det är uppenbart att det inte handlar om något verkligt ifrågasättande av maskuliniteten utan snarare är en kamp för rätten att utöva patriarkalt förtryck i fred.

Om män och självreflektion.

Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:

De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.

Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.

Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.

Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.

Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.

Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.

Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.

Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.

Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.