Män vill aldrig ta ansvar för konsekvenserna av sex.

Ibland slår det mig att preventivmedel är en stor ickefråga i mitt liv, och att det inte alltid har varit så. Till exempel minns jag när jag som 15åring tyckte det var helt rimligt att jag skulle äta piller för att göra det mindre jobbigt det här med kondom under sex. Att det var mitt ansvar att se till att den jag hade sex med bar kondom var en självklarhet, likaså att det sex vi hade nödvändigtvis var tvunget att vara penetrerande. Jag tänkte att det blir ”enklare” med p-piller eftersom jag alltid kände mig så jobbig och besvärlig när jag behövde påminna dem.

Sedan började jag ha sex med män som själva tog ansvar för kondom och som inte heller tyckte det var så viktigt att komma under penetrerande sex utan mer behandlade penetration som en möjlig del i sex men inte hela grejen så att säga. Detta förenklade saken avsevärt. Jag hade också sex med män som inte uppskattade penetrerande sex alls, något jag för övrigt kan rekommendera om en nu ska envisas med att ha sex med män.

Numera behöver jag inte tänka på den här saken alls vilket är helt otroligt skönt, och det gör det också mer tydligt hur mycket jag anpassat mig tidigare och hur normaliserat det har varit. Hur mycket jag anpassat mig efter att kunna ha en viss typ av sex och för att mannen ska slippa ta ansvar.

Det är verkligen helt otroligt hur vanligt det är att cissnubbar bara kör in sin penis i en utan att fråga, oskyddat. De verkar utgå från att en ska ta ansvar för de eventuella konsekvenserna på det sätt de önskar, det vill säga utsätta sig för den risk som det innebär att göra en abort om en skulle bli gravid (nej menar inte att abort är jättefarligt, men det är helt klart med riskfyllt än att skydda sig från första början) alternativt själv stå för att proppa sig full med hormoner för deras skull. Till och med när jag klart och tydligt SAGT i god tid innan samlag att jag inte vill att de ska försöka penetrera mig utan att prata om saken först så har sådana försök förekommit, vilket med all önskvärd tydlighet påvisar hur oerhört lite de bryr sig om min vilja.

Det är intressant tycker jag, hur oerhört normaliserat det har varit för mig att det är upp till mig att ta ansvar för att inte bli gravid samtidigt som män kan göra lite som de vill och ändå förvänta sig att en ska göra abort eller rentav bli kränkta och känna sig lurade om någon trots allt behåller barnet de själva varit högst delaktiga i att skapa.

Om en ska ha en sex med någon så är det väl rimligt att diskutera eventuella förhållningssätt till risker och konsekvenser innan? Detta verkar vara ganska kontroversiellt för många män dock, som snarare verkar anse att det enda som spelar någon roll är att de aldrig behöver ta något som helst ansvar.

Jag vill inte att du ska laga mig, jag vill bara att du ska veta att jag hatar dig avgrundsdjupt.

Jag tänker lite på behovet av upprättelse och hur det ofta står i motsats till behovet av integritet i patriarkatet, och hur dessa ofta hamnar i konflikt med varandra för individen, samt hur en kan hantera detta.

Typ om en man betett sig som ett kräk mot mig vill jag kanske förmedla det, men det är ofta svårt eftersom detta i regel tas som att en vill att de ska ”reparera” skadan i relationen.

Ett vardagligt exempel: en man gör något dumt mot en, en markerar att det inte är okej och de responderar med att hålla på och förklara sig och be om en till chans för att de egentlige är schyssta innerst inne. Detta är något jag har varit med om flera gånger i krogsammanhang. Män som tar kontakt på ett uppenbart oacceptabelt sätt och sedan vill ha ”en chans till”.

Men jag tänker att samma grej går igen även i andra relationer med män. När de blir konfronterade med sitt beteende så reagerar de inte med att dra sig undan utan med att ytterligare pressa på att en ska ha någon slags relation, för att de ska få ”bevisa” att de faktiskt är okej. De tycks tycka att den som har konfronterat dem med ett vidrigt beteende har någon slags skyldighet att coacha dem ur detta vidriga beteende.

Detta har lett till att jag i flera fall helt enkelt inte konfronterat män med deras beteende eftersom jag inte har någon lust att hamna i en situation där jag måste ta hand om deras sårade känslor och coacha dem till att bli bättre människor. Istället drar jag mig undan och försöker upprätthålla distans i relationen, för att bevara min integritet. För att jag inte har någon lust att tumma på mina känslor för att uppnå någon slags ”kompromiss” som alltid är på deras villkor, som de tvingar fram genom sina trakasserier, även kända som ”ursäkter” eller ”förklaringar”. Det krävs väldigt mycket för att orka stå emot dessa övertalningsförsök, och det är en styrka väldigt få personer har. Kvinnor är så inlärda i att alltid tillfredsställa andra, söka kompromisser och lösningar, att det är väldigt svårt att stå emot. Om en man uttrycker intresse av detta så måste en liksom tillfredsställa dem.

Detta är dock problematiskt på ett annat sätt, nämligen att jag inte får möjligheten till upprättelse. Om jag inte kan säga att jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så kan jag inte få ur mig mina känslor och lägga skulden där den hör hemma. När det aldrig bli någon öppen konflikt efter uppenbara övertramp tar det på en psykiskt. Kanske tänker en att en får skylla sig själva eftersom en inte ”stod på sig” och liknande.

Detta är såklart ett smidigt sätt för män att slippa ta emot eller ta till sig kritik för sitt beteende. Genom att bli fullständigt odrägliga när de är skuldmedvetna så slipper män helt enkelt undan att bli skuldmedvetna, eftersom ingen orkar ta konflikten. Speciellt inte med de män en har en nära relation med.

Min nuvarande lösning på detta är att undvika samröre med män, så att jag helt enkelt inte hamnar i dessa situationer. Det är såklart väldigt begränsande, men ändå helt acceptabelt eftersom de inte direkt har något att ge mig. När jag väl hamnar i dessa situationer blir det dock desto mer påtagligt hur jag ständigt måste förhålla mig till deras gräsöverskridande beteende, hur jag ständigt måste avgöra om jag ska konfrontera dem och riskera en lång diskussion eller om jag ska låta det passera.

Jag fantiserar om upprättelse. Jag fantiserar om att de män som skadat mig ska veta om att de har gjort det, att de ska veta om hur mycket jag hatar dem för detta, att de ska veta att jag inte har förlåtit dem bara för att jag inte tar konflikten öppet. Att de ska veta att det under den trevliga fasaden döljer sig ett brinnande hat.

Vem är kvinna/man?

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad avgör vem som är man och vem som är kvinna i din politiska analys? Vem är i kategorin kvinna på vilka grunder, och vem är i kategorin man på vilka?’

Detta är en intressant och viktig fråga som verkligen skapat mycket debatt och förvirring inom feministisk teori. Jag kan inte säga att jag har något perfekt svar, men typ såhär brukar jag tänka:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.

Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag intresserar mig för dessa kategorier eftersom jag intresserar mig för feministisk kamp, inte för att jag tycker att det är meningsfullt i sig att dela upp världen i kvinnor och män. en kan tydligt se att dessa kategorier inte är meningsfulla, eftersom de inbördes skillnaderna är mycket stora. Däremot kan en se att det finns en grupp som konsekvent underordnas med avseende på kön. En kan se att kön är en viktig faktum i hur vi organiserar vårt samhälle, och att kategorin ”kvinnor” är underordnade i detta. Exakt vad som definierar en enskild ”kvinna” är svårare att säga, och frågan är om det ens är meningsfullt att göra en sådan definition. Kvinna/man är patriarkala kategorier som vi i dag helt klart måste förhålla oss till både individuellt och politiskt. Detta innebär dock inte att vi behöver befästa dem ytterligare genom att ”definiera” dem.

När jag säger ”jag är kvinna” så är det inget jag finner inne i mig, det är snarare ett konstaterande av min situation så som jag finner den i detta samhälle. Jag kan helt enkelt klart och tydligt se att ”kvinna” är ett relevant ord för mig när det kommer till att beskriva min verklighet. Jag ses som kvinna, jag förtrycks som kvinna och så vidare. Detta gör att jag i en feministisk kontext beskriver mig själv som kvinna, eftersom det på ett meningsfullt sätt speglar min position i patriarkatet. Däremot är ”kvinna” inte någon stark del av min identitet i andra sammanhang, det är en av många kategorier jag befinner mig i i detta samhälle.

Kategorin ”kvinna” är för mig något ofrivilligt som tvingas på mig, men när den väl gjort det är det en kategori min analys och kamp utgår ifrån. Precis som alla andra kategorier jag befinner mig i i detta samhälle. Det är inte jag som har valt att kategorisera mig, hade jag fått välja hade jag bara varit och inte brytt mig om vilket ”kön” jag tillhörde. Jag hade bara begärt de jag ville begära, varit intim på de sätt jag ville var intim och så vidare.

Jag kan i givna situationer konstatera att någon innehar positionen ”man” gentemot mig, om i sådana fall behandlar jag också den personen som ”man” politiskt. Detta innebär inte att jag anser att personen ”är” man, eftersom jag inte tycker att kön är någon essensiell inneboende egenskap hos en person, men däremot att det är en terminologi som är meningsfull att använda för att beskriva en given situation.

Patriarkatet handlar om mäns makt, inte om att män gynnas.

Det finns en sköj uppfattning om att patriarkatet skulle vara en struktur som ”gynnar män”, som om det fanns någon mansälskande gud om bara gjorde så att det blev bra för män sådär i största allmänhet. Det här är en jättemärklig uppfattning. Jag tror aldrig jag har sett en feministisk teoretiker definiera patriarkatet som en struktur som ”gynnar män” sådär i största allmänhet (såpass oseriös teori???), däremot som en struktur i vilken män har makt över kvinnor (och äldre män makt över yngre).

Det säger väl förvisso sig självt att den som har makt ofta gynnas av detta, då den som har makt i högre grad kan styr situationer till sin fördel. Men en person kan ha makt och göra sjukt dåliga grejer av den makten, även för sig själv. Det är inte helt ovanligt att män använder sin makt för att fucka upp sitt eget och andras liv, det ändrar inte det faktum att det är de som sitter på makten i situationen. Män kan också fucka upp så att de förlorar makt, men faktum kvarstår att de har haft makt att styra sig tillvaro i högre grad än kvinnor.

Strukturer har inget eget liv på det sätt som de som kritiserar idén om patriarkatet på dessa premisser försöker få det till. En struktur utgör ett ramverk för vår existens i detta samhälle, våra handlingar, våra relationer och så vidare. Det är ingenting som styr oss rakt igenom, vi har fortfarande utrymme att välja, och män har detta utrymme mer än kvinnor eftersom de har mer makt. Att män gör ”dåliga” val och får ett sämre liv motsäger inte patriarkatet, lika lite som det göra det att kvinnor gör ”bra” val och därför får ett bättre liv. Att du lever i en struktur där du relativt sett har mer makt gör inte att du kan göra vad som helst utan att få konsekvenser, på samma sätt som kvinnors relativt sett mindre makt inte gör att de helt saknar inflytande.

Jag tänker att detta delvis hänger ihop med den retorik som ibland förekommer bland feminister, där en talar om ”patriarkatet” som något fristående från människorna i detta samhälle. Det kan ju vara relevant i vissa fall, men ofta säger folk ”patriarkatet” när det faktiskt handlar om faktiska mäns faktiska handlingar. Det är som om detta ”patriarkat” hade ett eget liv, som om det var någon slags intelligent kraft som bara råkar göra så att män får det bättre på kvinnors bekostnad, helt utan att faktiska män och kvinnor gör något särskilt. Detta är en väldigt problematisk uppfattning eftersom det osynliggör männens del i det hela; det talas bara om kvinnors utsatthet för detta ”patriarkat”. Det enda som syns är ett offer för ett abstrakt förtryck, kvinnans ”speciella” situation blir tydlig medan mannens situation och makt fortfarande anses irrelevant.

Typ såhär; det är patriarkatet som gör att män så ofta kommer undan med sexuellt våld, att skulden så ofta läggs på kvinnorna och så vidare, men det är faktiska män som utövar sexuellt våld. Det är patriarkatet som premierar heteromonogamin som relationsform, men det är faktiska män som ingår i dessa relationer och förtrycker sina kvinnliga partners. Detta måste också belysas, för patriarkatets upprätthålls av män som agerar på detta sätt.

I mina ögon är det ganska ointressant och män är lyckliga eller olyckliga, deras makt över mig blir inte mindre för att de själva lider av den. Oavsett hur olyckliga de är har det fortfarande makt i egenskap av män, och det är detta är feminism handlar om. Det är inte något allmänt livsförbättrarprojekt, utan det är en fråga om att förändra ett väldigt tydligt och specifikt förhållande i samhället, nämligen patriarkatet.

Vem bryr sig om vad män tycker om SCUM?

Då SCUM är en av de feministiska texter jag finner mycket intressant att diskutera och som influerat mig mycket så satte jag mig ner för att kolla på SCUM – en kärleksförklaring på SVT. Jag hoppades på ett spännande samtal om SCUM, hur den kan tolkas och användas, vilka problem den har och hur en kan hantera dem och så vidare.

Tyvärr orkade jag bara kolla på drygt hälften, detta av ett mycket enkelt skäl; män.

Andrea Edwards söker nämligen upp olika män som har varit ”kritiska” mot pjäsen (alltså typ hotat henne och så vidare) och ”pratar” med dem om saken.

Jag känner typ; vem bryr sig om vad män tycker om SCUM??? Det är liksom erkänt en av de mest manshatiska texterna som finns. Klart som fan snubbar kommer ogilla den. Vissa snubbar kommer gilla den och ba ”så himla lärorikt” också. Men det spelar ingen roll. Det spelar verkligen ingen roll. SCUM är en text skriven av en kvinna, riktad till andra kvinnor. Det är en av de sakerna som gör texten jävligt speciell och då tycker jag att det är mycket tråkigt att en sjabblar bort det genom att fråga en massa män om vad de tycker och tänker. Kan vi inte för en gångs skull slippa det??

Detta är problematiskt på så många sätt. Framförallt för att det reducerar diskussionen om SCUM till en fråga om för/emot manshat. Det finns så mycket annat som skulle kunna diskuteras i den texten. Till exempel; biologismen, transfobin, uppdelningen av kvinnor i SCUM och Daddy’s Girls, föraktet mot femininitet, den alienerade inställningen till sexuell integritet, hennes föreslagna metoder för att störta patriarkatet och så vidare och så vidare. Det finns så jävla mycket att säga, och vad får vi? En snubbe som säger att det inte finns något patriarkat, en annan man som drar dagisanalysen att män blir sura eftersom de inte kan se sig själva som grupp. Jävla sandlådenivå. Ungefär som om den enda kritiken mot texten var män som mordhotar de som sätter upp den? Som om de enda två positionerna i debatten var kränkt man och okritiskt hyllande.

Och jag tycker tyvärr att det alltför ofta är precis här vi hamnar, i att håna män som är sådär uppenbart dumma i huvudet att alla tycker de är fåniga. Hur ska det ta oss framåt? Varför fokuserar vi på deras tramsiga åsikter, det är ju så jävla uppenbart att de inte har något att komma med.

Jag tycker inte att detta är att ta texten på allvar. Att ta en text på allvar handlar om att kunna lyfta fram både det bra och det dåliga, om att belysa de relevanta invändningar som faktiskt finns. Detta är inte en respektfull diskussion, varken för texten som sådan eller de feminister som kritiserar SCUM på mer rimliga grunder än ”buhu manshat är feeeel”.

Det hade varit intressant att se en diskussion kvinnor emellan om den här texten, en diskussion som kan gå lite djupare, problematisera lite mer, och kanske faktiskt komma fram till något användbart. Istället döljs den relevanta kritiken och diskussionen till förmån för tråkiga och förutsägbara mansåsikter.

Att behöva ta skulden för mäns oförmåga.

En grej som många män tycks ha svårt att förstå är att det är jävligt osympatiskt att inte trösta människor som är ledsna/gråter. När jag skrev om att mitt ex ignorerade mig när jag grät så fick jag en massa kommentarer om att en minsann inte ska böla som ett ”småbarn” och bla bla bla och att en får räkna med att bli ignorerad i sådana fall.

Jag har så oerhört svårt att förstå detta. Jag tänker att relationer handlar om kärlek och att det inte är det minsta kärleksfullt att ignorera en person som uppenbarligen är ledsen.

Vissa män talar om detta som om de ska ”uppfostra” sina partners. Typ att det är fel att trösta någon som gråter eftersom en inte ska belöna sådant beteende. Uppfostran är ju från första början vidrigt, men detta säger också något om inställningen män har till kvinnor; som om de inte vore fullvuxna människor. Som om han har bättre koll på deras känslor och vad de behöver än de själva.

Jag minns hur jag alltid kände mig tvungen att bevisa att jag hade rätt att vara ledsen eller att jag var ledsen nog för att kunna kräva att han skulle trösta mig. Detta gjorde mig såklart inte gladare, utan skapade snarare en situation där jag inte kunde lita på mina egna känslor.

Jag minns när jag var ledsen och ville ha tröst och det första han gjorde var att ifrågasätta mitt behov och sade saker som ”är det verkligen så illa” och liknande. Detta fick mig undantagslöst att må ännu sämre. Det var ett ifrågasättande av mina känslor och min rätt att känna dem. Jag fick aldrig rum att erkänna mina egna känslor som relevanta utan kände ständigt skuld och skam, vilket gjorde mig oförmögen att ta tag i roten till dem. Istället definierade jag mig själv som ”känslig” och liknande, för det var den enda förklaring som fanns tillgänglig. Jag BAD OM URSÄKT för att jag grät. Jag bad om ursäkt för att jag var ledsen. Och han var så fin och snäll som ”stod ut med mig”.

Det är såklart okej om en inte kan eller orkar ge tröst ibland, eller om en generellt har problem med människor som gråter av någon anledning, men i sådana fall är det en skuld en borde bära själv istället för att skjuta över den på den ledsna. En man säga ”jag orkar inte just nu, jag är ledsen för det” eller ”av någon anledning så låser det sig i mig när människor gråter, jag kommer inte kunna hantera det bra och jag är ledsen för det”. Så gör jag själv när folk vill ha stöd som jag inte kan ge. Förklarar situationen, ber om ursäkt, säger att jag är ledsen för att jag inte kan. Är tydlig med att det handlar om mina egna begränsningar, inte om att deras reaktion är felaktig. Men jag behövde alltid bära skulden över min pojkväns otillräcklighet. Han kunde aldrig erkänna att det var han som gjorde fel.

Kompis med snubbar.

Jag har generellt rensat ut män från mitt umgänge, det vill säga; jag umgås inte med män mer än nödvändigt, jag knyter inga nya bekantskaper med män och så vidare. Detta har varit en stor livsförbättring.

En sak som blivit väldigt påtaglig för mig sedan jag slutade med detta är hur oerhört utsugande även ytlig kontakt med män är.

Så fort en umgås med män behöver en förhålla sig till dem som ett potentiellt hot, eftersom de utgör ett potentiellt hot. Sedan jag började säga till i alla fall 25 % av gångerna jag upplever att en man beter sig obehagligt så har jag knappt kunnat göra annat. Och det blir alltid en jävla diskussion om det. ”Nej du har fel jag var inte alls obehaglig”, bölar mannen tills en inte orkar längre.

Jag märker hur jag ofta hamnar i en idé om att jag skulle behöva få mannens godkännande/imponera på honom av någon jävla anledning. Typ att jag söker kompromisser och liknande. Detta är så sjukt jävla utsugande att det inte är klokt. Jag känner mig typ helt tömd på energi efteråt. Kontrasten blir väldigt påtaglig eftersom jag har så lite samröre med män i mitt vardagsliv, så minsta lilla chattkonversation kan göra en påtaglig skillnad. Jag tänker på hur sjukt jobbigt det måste ha varit innan när denna kontakt var en del av min vardag.

Andra osofta grejer män väldigt ofta gör:

Lyssnar dåligt eller är bara oförmögna att fatta vissa grejer. Värsta är när de låtsas att de fattar fast de inte gör det??? De är ju ointresserade av något verkligt utbyte helt enkelt.
Börjar agitera istället för att diskutera grejer. Såpass trött på detta beteende??? Speciellt när det handlar om relationen.
Kommer med små tips/pikar/hintar om allt en skulle kunna göra annorlunda/bättre. Detta gör mig fan knäpp! Speciellt när de ska ha åsikter om Feminism. En ba: gubben jag har sysslat med detta i flera år, jag tror jag vet vad jag gör (bättre än dig i alla fall).
Nedvärderar kvinnor/kvinnlighet på ett eller annat sätt. Så trött på raljanta utlägg om hur den och den kvinnan är ytlig/sjåpig/tramsig/våpig eller vad det nu är för fel på henne som bara måste lyftas upp.
Över huvud taget tycker att alla ska dela deras intressen. Detta är såpass vanligt??? Alltså män som börjar prata om grejer de till och med VET att jag inte är intresserad av. Varför? Tror de att jag ska bli imponerad eller? Känner mig bara nedtryckt.
Heterosnubbar gillar att snacka om sina flickvänner/ex/whatever, alltid utan någon större förståelse. En grej jag avskyr är när jag ska agera relationscoach till någon människa som inte vill ta in vad jag säger. Varför frågar de ens mig?? De borde ju veta att jag tycker att män förtrycker kvinnor.
Nedvärderar relationen till exempel genom att snacka om hur soft de har det med sina manliga vänner. Jamen gå och häng med dom då ditt mähä.

Listan kan göra oändlig.

Nå, precis som i kärleksrelationer så gäller det att kvinnor för bekräftelse genom relationer med män. Till exempel den här grejen att kvinnor gärna pratar om hur många manliga vänner de har, det är samma fenomen fast i en annan form. På sista tiden har jag börjat känna typ ”tråkigt för dig som blir utsugen även i dina vänskapsrelationer” när någon kvinna kommer igång och pratar om liknande.

För grejen är att män är vampyrer. De suger ut en på energi. Även så kallade ”snälla” män gör detta.

Det är inte bara kärleksrelationer som kan avslutas, även andra relationer kan avslutas helt eller i alla fall dras ner på en hel del. Jag rekommenderar verkligen detta. Lika lite som du behöver ha kärleksrelationer med män behöver du ha vänskapsrelationer med dem. Patriarkatet lurar oss att det är ”coolt” att vara en ”pojkflicka” och bla bla men det är inte ”coolt” att bli utsugen.

Detta kanske ser härligt ut men tänk på vilken SKAM det är att inkännande, intelligenta Hermione hänger med dessa idioter hela sin skoltid och dessutom gifter sig med en av dem.

P.S. kan ni inte bidra med era värsta snubbkompisbeteenden???

”Feminister har fått för lite kuk” är ett hot om sexuellt våld.

En sån där ”höhö”-grej som ofta förekommer i feministiska kretsar är olika skämt om idén att ”feminister bara fått för lite kuk”. Jag har väldigt svårt att tycka detta är roligt, och jag tänkte förklara varför.

I patriarkatet finns det en generell idé om kuken som vapen. Den patriarkala vanan att sätta likhetstecken mellan genitalier och kön trogen kopplas penisen ihop med män och manlighet. Och eftersom essensen av manligheten är makt och kontroll över kvinnor blir penisen någonting som kan och bör användas för att kontrollera kvinnor. Helt enkelt ett vapen för att utöva sexualiserat våld, makt och kontroll.

Jag tänker på de kommentarer, mejl och inlägg i min flashbacktråd jag läst, ett återkommande tema är att jag ska bli ”satt på plats”, vilket ska ske sexuellt, alltså genom att jag ska ”få kuk”, antingen av personen själv eller av någon annan.

När någon skriver liknande så tänker jag inte att det handlar om att det skulle vara så skönt att ha kuk-i-fitta-sex att jag skulle sluta vara feminist för den sakens skull, utan helt enkelt att jag ska sättas på plats och skrämmas till tystnad. Jag tror inte att de män som skriver till mig att de ska ”visa mig” genom att ha sex med mig menar att de ska göra det skönt för mig och därmed bevisa att patriarkatet är kul eller något, de menar att de ska utsätta mig för ett övergrepp och därmed visa sin makt över mig.

Och ja, någon sanning ligger det väl i detta. Många kvinnor skulle nog kuvas om de utsattes för den här typen av sexuellt våld, helt enkelt inte våga vara lika frispråkiga, mig själv inkluderad. Om jag hade en relation med en man som utsatte mig för sexuella övergrepp så skulle jag nog tycka att det var betydligt mycket jobbigare att skriva om detta. Och vidare; jag får mycket mer rum för frigörelse och subversiva tankar när jag inte har romantiska relationer med män, alldeles oavsett om det varit sexuellt våld inblandat eller inte.

Jag tycker inte att det är särskilt roligt att män anser att jag ska tystas genom patriarkalt våld. Jag tycker inte att det är roligt att idén om kuken som vapen, om sexuellt våld som en rimlig metod för att tysta kvinnor och så vidare reproduceras på det här sättet.

Män har inget emot att ses som idioter.

Ibland pratar folk om hur talet om våldtäkt dumförklarar män, ungefär som om det var något som skulle få män att ändra uppfattning i frågan. Män har ju absolut inga problem med att anses dumma i huvudet, så länge det är på områden som inte skadar dem. Att anses vara en idiot när det kommer till sex, relationer och så vidare är en fördel eftersom det tillåter mannen att ~*göra sin grej*~ (skjuta över ansvar, försumma relationer, ägna sig åt gränsöverskridande beteende osv).

Det är ju rentav vanligt att män själva hävdar sig oerhörda inkompetens på dessa områden, antingen genom att göra idiotiska påståenden i stil med ”men om vi ska ha en samtyckeslag måste alla skriva kontrakt innan sex” (hur fan går det till när de knullar ens?????), eller genom att mer explicit hävda att de är mycket sämre än kvinnor på empati, att ”förstå känslor” och så vidare. Detta är inget problem för mannen eftersom detta enbart leder till att han får sympati för sig inkompetens och någon annan gör jobbet åt honom.

Patriarkatet handlar inte om att män anses bättre på allt, utan om att män och kvinnor anses ha olika uppgifter i samhället. Kvinnor ska konsekvent ta ansvar för män och deras agerande, män ska uträtta diverse stordåd, uppfinna saker, vinna tävlingar, skapa Stor Konst, göra karriär, tillföra något nytt till världen. För att kunna göra detta, för att hans stora geni ska kunna spira fritt, så kan han inte uppehålla sig vid en massa oväsentliga saker som att ta hand om sig själv, sin hälsa, sina relationer, försöka relatera till andra människor eller visa någon form av grundläggande respekt. Allt detta skjuter han över på kvinnan. Det blir hennes uppgift att ta hand om sina egna och hans behov, för att han ska kunna nå högre. För mannen är det således irrelevant att fundera på saker som andras sexuella gränser – det är ju inte han som tar skada av att han inte bryr sig. Inkompetensen blir rentav ett skydd för honom.

Lite om ”mansrollen”.

Har förstått att det här tramset med ”en ny mansroll”, att män är ”osäkra” och så vidare är på tapeten igen! Tänkte därför hänvisa till lite jag tidigare skrivit på området:

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?
Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

Mansrollen är alltid i kris.

Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.

Lattepappor är också förtryckare.

Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

En död mansroll är en bra mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.
Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.